Från Warszawa med kärlek

Det känns som om Warszawa är en stad i förvandling. En stad som fortfarande balanserar på gränsen mellan öst och väst, men som sakta håller på att tippa över mot ...

Av: Mathias Jansson | 11 augusti, 2010
Resereportage

Den Gudomliga komedin (del 1)

Dante Alighieri föddes i florens 1265. Han var bl.a. apotekare och läkare, samt deltog aktivt i stadens politiska liv. Han dömdes i en partistid 1302 till egendomsförlust och landsflykt. Han ...

Av: Hans-Evert Renérius | 11 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

De försvann

"Dave ... stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop, Dave? Stop, Dave. I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave ... my mind is going. I can feel it. I ...

Av: Jonas Wessel | 27 juli, 2009
Utopiska geografier

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | 08 april, 2010
Stefan Hammarén

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen



Bäste Claus Christensen,
Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad.
Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den med detsamma? Här får du mitt svar på din artikel och jag hoppas att du trycker den i din tidskrift EKKO. Både i nätupplagan och pappersupplagan. Skulle du komma på idén att du inte kan finna plats åt det, så skall jag publicera det på en rad andra sajter. Jag bifogar även några rader från min senaste bok. Jag vore glad om du kunde offentligtgöra även dessa. Först och främst på grund av att de handlar om dig.  

Det är helt riktigt som du skriver att du har kontaktat mig mer än en gång för att genomföra en intervju med mig. Anledningen till att jag inte ville svara på dina frågor muntligen, var att jag inte visste vem du var. Jag har således satt mig i förbindelse med en av dina mycket nära kolleger och fick då veta att du Claus Christensen, är en långsint, lömsk, bedräglig och därmed opålitlig djävel som inte kan skilja mellan verklighet och fiktion, en människa som alltid rotar i andras liv eftersom du, Claus Christensen, inte har något eget. Jag rekommenderades alltså, att om jag till äventyrs skulle vilja ha med dig att göra, så borde jag alltid kommunicera skriftligt med dig för att ha dokumentation om de ord och meningar som utväxlades...
Det är således den sorgliga anledningen till att du fick ett skriftligt svar från mig.
Jag var klok nog att lita på din kollegas omdöme och jag fick själv uppleva att allt, precis allt som sades om dig, stämmer till punkt och pricka.
Den scen från Zelkos film som rekonstruerades i Lasses film De unge år är inte från min, Vladimir Oravskys avgångsfilm. Min avgångsfilm heter a Day in the Life och den, tillsammans med Lasses avgångsfilm, bedömdes att vara värdig att filmas i 35 mm-format. Liksom Lasses film, även min visades på flera internationella filmfestivaler, och en av dina kolleger, Peter Schepelern, skrev en entusiastisk recension om dem båda i tidskriften Tusind Öjne. Minns jag den låååååånga recensionens rubrik väl, så hette den To på vej.    
Jag har flera problem med din artikel om "kultfiguren Zelko", men vill uppehålla mig bara vid ett: du hävdar att jag sade att danskarna är en nation "af kulturbluffmagere". Påståendet faller på sin egen orimlighet eftersom om jag var av denna åsikt så skulle jag knappast söka mig till Danmark. Att studera där, regissera/instruera där, ge ut mina böcker där och hämta mina bästa medarbetare där.
Att jag någonsin skulle ha sagt att en hel nation, vilken som helst, är det ena eller det andra, skulle vara lika begåvat som att hävda att EKKOs redaktion inklusive EKKOs redaktionskommitté består av tämligen okunniga och uppblåsta bluffmakare. Vi är många som vet att så är inte fallet, att denna pricksäkra beskrivning gäller bara en från EKKO, nämligen dig, Claus Christensen.
Jag kan bara spekulera över varför du höll ditt lömska påhitt om mig "hemligt" för mig och gjorde mig uppmärksam på det först nu, dryga 8 månader senare. Genom att jag inte gavs möjlighet att bemöta det med det samma, fick de som hade möjlighet att bekanta sig med det uttryck att jag verkligen är den människa som du framställer mig som...
"Hvem gemmer sig bag den kostelige kultfigur Zelko i Triers De unge år? Vi fandt ham i Sverige og forsøgte at gennemføre et interview" skriver du i inledningen på din journalistiska bragd. Grattis. Det måste ha varit utomordentligt svårt att finna mig eftersom min post- och mailadress, mitt telefonnummer samt dito uppgifter på mina förlag finns tillgängliga bara på hundratals ställen allenast på nätet. Nu väntar världen på att du avslöjar vem som var Kennedys egentliga mördare och så har din journalistiska gärning vida överskridit exempelvis den som Bob Woodward och Carl Bernstein står bakom.
"Långsint", "lömsk", "bedräglig"... det är inte en karaktäristik av en uppdiktad filmisk gestalt, utan av Claus Christensen, en karaktär av kött och blod. Och den fälldes av en kollega i din omedelbara närhet.
Här följer några av de rader som jag ämnar dig Claus Christensen, i min senaste bok FRIHETEN I KULTUREN : REFLEXIONER KRING TYSTNAD OCH REPRESSION INOM KULTURETABLISSEMANGET
Festen og andre skandaler är redigerad och sammanställd av Claus Christensen, redaktören för tidskriften Ekko och recensenten på tidningen Information. Jag intervjuade Claus Christensen och undrade om det inte var hans plikt att skaffa sig någorlunda grundlig information om det material som han helt okritiskt lät trycka i en bok? Ormen Christensen, som med sin handling förrådde sina uppdragsgivare, sin heder (om han någonsin hade någon) och även sin publik, "ursäktade" sig då med hänvisning till det krav som bokens förlag Lindhardt og Ringhof ställde på honom: Festen og andre skandaler var ämnad att vara en hyllningsbok till Mogens... Vad blir ditt nästa skrivuppdrag, Claus Christensen? En propagandaskrift för nikotinets hälsosamma effekter? Eller den om den vita "rasens" gudsbestämda överlägsenhet  
De ovannämnda raderna mailade jag till Claus Christensen och han hörde av sig tämligen omgående.
"Kære Vladimir, (...) Jeg er ked af, at du ikke kan se den kærlige humor i interviewet. (...)"
Det var verkligen skojigt sagt, herr Claus Christensen. Vad du skriver, om jag förstår dig rätt, är att all slags explicit som implicit dynga som du kastar omkring dig är inget annat kärleksfull humor / "kærlige humor"?
I så fall måste jag också ha missuppfattat en av dina kolleger som beskriver dig som "långsint, lömsk och  bedräglig". Din kollega hyser kanske stor respekt för dig och denna karakteristik är lika kärleksfull som humoristisk...   
Vidare skriver du "Der er intet vi danskere elsker mere end at blive kritiseret." Jag är ledsen herr Claus Christensen att jag inte tänker kritisera dig och därmed bli ännu mer omtyck av dig. Jag nöjer mig med att citera dina egna ord. Skarpare kritik kan du inte utsättas för.
Tjugo minuter efter Claus Christensens svarsmail, skickade han ytterligare ett mail till mig. Jag återger den i sin helhet för att undvika anklagelserna att jag uteslutande plockar ut bara förgiftade russin från hans mögliga anrättning.
"1) Festen og andre skandaler er IKKE en bestillingsopgave fra Lindhardt & Ringhof. Det var en bog, som jeg tog initiativ til i samarbejde med Mogens, og vi startede på et andet forlag end Lindhardt.
2) Festen og andre skandaler er INGEN hyldestbog, men en opsamling af essays skrevet af Mogens Rukov.
3) I 2000 skrev jeg mit første essay (i Weekendavisen) om radioudsendelsen, der førte til Festen. Her efterlyste jeg Allan. Uden held."
Jag gläder mig att du ger mig rätt herr Claus Christensen: När det ena förlaget inte ville befatta sig med ditt bokmanus, så gick du till ett annat och sålde in det som en hyllningsbok...
Det gäller att hålla fingret uppe i luften och känna efter i vilken riktning blåsten blåser.

Vladimir Oravsky alias kultfigur Zelko

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

”Genom bråddjup av ovetbarhet” Nära Birgitta Trotzig

I texten 'Från en ort till en annan' i Allt om Böcker nr 1 1982 skriver Birgitta Trotzig om en ort, dels den faktiska fysiska plats som diktaren kan befinna ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2014

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Gisela Nordell. Dikter

Gisela Nordell är född i Stockholm 1956. Hon arbetat inom folkmusiken sedan 1996, litterära visan. Hon finns att höra på cdn "Ferlin- I livets villervalla" 1999  och "Visor från gränderna" 2002, utgivet på Ljudmanufaktur.Hon har medverkat ...

Av: Gisela Nordell | Utopiska geografier | 17 februari, 2014

Cigarreter på vita duken

Cigaretter är filmens mest använda rekvisita. Fortfarande, trots att till och med James Bond slutade röka. Jim Jarmusch gjorde tre kortfilmer och en långfilm med den gemensamma titelnCoffee and Cigarettes. Långfilmen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 augusti, 2013

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Historisk – biografisk liv

Innledning For en tid tilbake fikk jeg utgitt disse to artiklene i Tidningen Kulturen: Biografisk liv, respektivt, Å leve i historien. Begge artiklene handler om å ha et historisk – biografisk ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 juni, 2014

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | Kulturreportage | 30 september, 2009

 ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 09 Maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.