Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Hur mår din själ?



Image"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar upp; solen bländar mig alltför påträngande och den iskalla vinden slår mot mitt ansikte i en evighet, tills det känns som att min näsa ska erodera bort - men ändå: det enda jag känner när jag står där är konsternation. Jag glömmer bort att jag finns, och reduceras till ett perplext frågetecken: "Varför sa jag det där?" "Vad menade jag med det där?" är det enda jag kan tänka på.  "Hur mår du?" måste antagligen vara den banalaste frasen som finns - precis som ett hej. Den fyller ingen större funktion - den liksom bara finns för att fylla upp ett tomrum. Till och med svaret är platt. "Jo tack, det är bra", är nog antagligen den respons man får.

Inget mer. Utan att tänka efter hasplar man ur sig ett lika trivialt svar som själva frågan: svaret blir lika betydelselöst och skänker frågan en lika meningslös nyans. För jag menar: hur många gånger har man hört någon replikera med frasen "det är uselt", eller hört någon ge ett väl uttänkt svar? Aldrig: inte en enda gång har jag stött på det. Hur kommer det sig då att frasen "det är bra" har blivit det förhärskande svaret? Är det tabubelagt att känna efter? Att tala sanning? Det är helt enkelt svaret som stipulerar frågans nyans: spottar man ur sig ett slentriansvar dränks frågan i en blaskigt banal färg - men om man känner efter förvandlas frågan till ett spektrum, en djupdykande djupsinnig fråga.  Och det är väl det som är faran med det hela - vi är rädda för det där djupsinniga. Det som vi inte känner till; det som kan föra med sig oväntade utgångar.
Vad menar man då, egentligen, när man säger "hur mår du?"; vad är det man egentligen säger? Är det ett försök att komma in i en människas innersta väsen, och på något sätt luska ut vad denne känner? Är det då, "hur mår din själ?", man menar när man frågar hur någon mår? I så fall är frågan antagligen den djupsinnigaste som existerar. Det är så djupsinnigt att det nästan blir fräckt. Man inkräktar på någon annans revir; man näst intill ber om att få bli insläppt i en annan människas själsliv, i någon kort sekund. Får man svaret "jo tack, det är bra" har man blivit försmådd. Det platta svaret blir en diss: "nej du får inte veta, jag tänker inte dela med mig, min själ är för privat", är den egentliga meningen av ett sådant platt svar.  Ett "hur mår du?" kan även fungera som en hälsningsfras. Det blir liksom en inkörsport till en längre konversation än vad ett vanligt "hej" skulle ha bidragit till. Dessutom knyter frågan ett band mellan personen som ställt frågan och samtalspartnern: man visar att man bryr sig. Eller så kan det självklart vara på låtsas: man är inte ett dugg intresserad av interlokutörens tillstånd, utan ställer mest frågan för att lisma.  Men hur ska man reagera? Vad ska man svara? Själv står jag alltid lika handfallen när jag får frågan. Det tar ett tag innan jag kan svara: orden samlas i min mun och beblandas till en hafsigt platt tirad, som inte tillför någonting mer än vad ren och skär tystnad skulle ha gjort. För det är svårt att veta, vad som passar; vad personen som frågat egentligen är ute efter. Dessutom: det allra svåraste är att veta hur man mår. Hur ska man kunna veta det?

Hur känns det egentligen när man mår bra? Och har vi som är bosatta i Sverige, förskonade från krig och annat elände, rätt att säga att vi mår dåligt?
Ett "hur mår du?" kan vid första anblick ge sken av att vara en trivialdrypande plattityd, men icke: frasen är misskänt underskattad; det är den mest dynamiskt djupsinniga fras som existerar i våra vardagskonversationer. Den är labyrintisk och så snårig att ens hjärna nästan dukar under - men ändå: så platt.


Sara Shams  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.