Elegi över farsan

Det vilar en svart regnbåge över Bredasten. Det är uppbrott i luften. Där, i det vita timmerhuset utmed nässelhavet och den vilda, stormbitna tallskogen, dog farsan. Han blev sjuttioett år ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2012
Stefan Whilde

Om att inkludera och att exkludera genom mat. Smilla på bokmässan

Rent instinktivt vill man dela med sig. Bryta bröd. Man behöver inte vara Jesus och lärjungarna för att uppskatta den gemenskapen som maten, brödbrytandet, ger. På tåget till bokmässan vill ...

Av: Belinda Graham | 06 oktober, 2013
Kulturreportage

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | 19 augusti, 2013
Essäer om religionen

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Om islams bildkonst – mellan öst och väst



TEMA ÖST-VÄST

Image
En återgivning av Muhammeds himmelsfärd.

Vilken är islams relation till bildkonsten – bilden och avbildningen? Karin Ådahl diskuterar saken utifrån de så kallade Muhammedbilderna.

Den starka reaktionen på de så kallade Muhammedbilderna har väckt frågor, inte bara om västerlandets syn på profeten Muhammed utan även – och på nytt – om islams förhållande till bildkonst, till bild och till avbild. Här har skett en sammanblandning av begreppen, främst den vanliga missuppfattningen att avbildningar av levande väsen inte förekommer i den islamiska världen. Reaktionen i detta fall gällde inte i första hand avbildningen av profeten Muhammed utan främst skändningen av profeten och därmed islam.

Bilder av profeten Muhammed har skapats av muslimska konstnärer sedan 1400-talet och förekommer även i modern tid, främst av Profetens himmelsfärd. Dessa avbildningar återfinns i den persiska och turkiska miniatyrkonsten, som illustrationer till poesi och berättelserna om profetens liv. Ofta täcks dock profetens ansikte av en duk. Populärbilderna har tryckts upp som stora planscher för att säljas i bokaffärer och på marknaden.

Det är ingen tillfällighet att bilder av profeten förekommit i Iran och i Turkiet, två länder i den islamiska världen där bildkonsten utvecklats i en lång och obruten tradition.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den äldsta islamiska bildkonsten skapades i direkt kontinuitet från den senklassiska och kristna konsten i Syrien, i nuvarande Irak och Jordanien, och under senare århundraden med starka influenser från östasiatiskt måleri.

Stora freskmålningar och mosaiker med framställningar av människor och djur täckte på 700-talet väggar och golv i palatsen i Främre Orienten liksom ornamentalt dekorativa växtmotiv och stora landskap med arkitektur som i de mosaiker som ännu idag täcker väggarna i Klippdomen i Jerusalem och i Umayyadmoskén i Damaskus.

Från 1200-talet utvecklades en ny konstform i bokillustrationernas miniatyrmåleri. Från de äldsta skolorna i Bagdad fördes traditionerna vidare till Iran för att därifrån influera bokmåleriets utveckling i Centralasien, moghulhärskarnas Indien och till osmanernas Istanbul.

Miniatyrmåleriet i handskrifter, och senare som lösa blad, var en konstform förbehållen en elit. Miniatyrerna skulle betraktas under läsning av den klassiska poesin i de privata biblioteken. Miniatyrmålarnas arbete krävde lång utbildning och dyrbara material som endast kunde bekostas av shaher och sultaner.

Denna starka bildtradition och konstform blomstrade under många århundraden, från de äldsta skolorna på 1200-talet fram till 1700-talet. Den var begränsad till östra Medelhavsområdet, Iran, Centralasien, Indien och Turkiet och förekom endast undantagsvis i Egypten, Nordafrika och det muslimska Spanien.

Trots detta är uppfattningen om ett totalt bildförbud i den islamiska kulturen starkt befäst även om inget förbud finns uttalat i Koranen eller i haditherna. Den i sammanhanget ofta citerade sura 5:92 gäller endast avbildningar som kan brukas som avgudar. Det kan vara av intresse att ordet avgud inte finns kvar i den senaste svenska koranöversättningen från 1998. Den mest klargörande artikeln om bild och bildförbud i den islamiska konsten skrevs redan 1928 av T. W. Arnold i Painting in Islam.

Trots den stiliserade och starkt traditionsbundna konstformen, där konstnärens skicklighet uttrycktes snarare i perfektion än i förnyelse, innehåller miniatyrerna ett betydande informationsmaterial.

Miniatyrmålningarna informerar om arkitektur, byggnadsmaterial, byggnadsteknik, inredning, dekorativa material och mönster, om liv och om traditioner i hemmet, i palatset och i stadens offentlighet.

Den persiska miniatyren illustrerar endast episka och poetiska verk och skiljer sig därigenom från det indiska och osmanska miniatyrmåleriet som behandlar historiska händelser, hovliv, festligheter och profeten Muhammeds historia.

Det som i den islamiska världen kunde upplevas som en realism, i vanan att både läsa bilden på dess egna villkor och i kunskapen om litteraturen som bilden förmedlade, upplevdes av västerländska betraktare närmast som en dekorativ illumination. Miniatyren var en konstform som i första hand skulle höja handskriftens värde men som inte kunde uttolkas eller förstås som återgivning av en verklighet eller som en källa till information om en främmande värld för västerländska betraktare som i allmänhet inte kände till det litterära innehållet.

När man i bild ville skildra de främmande miljöer och människor man sett och upplevt var miniatyrmålningarna otillräckliga som information. Resenärerna skapade sina egna bilder, ofta rena amatörbilder men också teckningar och målningar av större konstnärligt värde. Redan på 1500-talet medförde det nederländska sändebudet Ogier Ghiselin de Busbecq en egen konstnär, Melchior Lorck (Lorichs) som 1555 anlände till Konstantinopel i ambassadörens följe för att i bild återge den storslagna staden, dess moskéer, miljöer och människor.

Den förste svenske ambassadören som i sin ägo hade målningar från Istanbul var Claes Rålamb, sändebud från Karl X Gustaf till sultanen Mehmed IV 1657–1658. I tjugo stora oljemålningar skildras sultanen och hans hovstat i procession genom Istanbul. Målningarna är utförda av en västerländsk konstnär i en stil som förenar osmansk tradition i figurteckningen och västerländska manér i komposition och miljöåtergivning.

I en liten kostymbok som Rålamb förvärvade i Istanbul återkommer såväl denna sammanblandning av stilar som informationsaspekten. De nu bevarade 121 små akvarellerna visar män och kvinnor i det osmanska samhället, distinkt karakteriserade genom klädsel och huvudbonader. Bilder av detta slag hade sedan 1500-talet använts som handböcker av utländska besökare och sändebud och återkom i olika former ända fram till 1800-talet, nu bevarade främst i museer och bibliotek.

Med de första konstnärerna och resenärerna som kom till Turkiet och Iran på 1500-talet möttes miniatyrmålningarnas formaliserade beskrivningar och västerlandets realism, utan att förenas. Men där fanns en ömsesidig påverkan som skulle få de starkaste konsekvenserna för den östliga traditionen.

Miniatyrmålarna införde nu centralperspektiv, ljus, skugga och volym i det tidigare tvådimensionella måleriet utan definierade ljuskällor. De började även måla realistiska ansikten och porträttlika framställningar, vilket förekommit i det osmanska och moghulindiska måleriet redan på 1500-talet men infördes i den iranska konsten först från slutet av 1700-talet.

Det tycks dock inte ha funnits några närmare kontakter mellan de turkiska miniatyrkonstnärerna och de västerländska konstnärerna som vistades i Istanbul, även om man kan spåra vissa influenser mellan till exempel Jean-Baptiste Vanmours figurteckningar och den osmanske konstnären Levni. Vanmour kom till Istanbul 1699 och skulle stanna till sin död 1737. Levni och Vanmour var båda verksamma samtidigt i Istanbul i början av 1700-talet.

I slutet av 1800-talet bröt de internationella trenderna igenom i den islamiska världen. Konstnärer reste till Paris, London och München och i deras hemländer utvecklades konsten efter västerländska förebilder. Detta var en trend som skulle bestå och leda till att avbildande ”modern” konst och skulptur i västerländsk tradition blev en naturlig företeelse även i den islamiska miljön. Förekomsten av bilder i det offentliga rummet skulle förstärkas under 1900-talet när foto och så småningom film och TV blev en del av vardagen.

Idag har man kommit långt från den sura i Koranen som fördömer bilder som kan användas som avgudar när foton och skulpturer av politiska ledare sedan decennier är ett ständigt närvarande inslag i alla offentliga miljöer. Tankeväckande i förhållande till Koranens bud är exempelvis det foto i jätteformat av Khomeini som på 1980-talet sattes upp på väggen till en helgongrav i Iran. 

Karin Ådahl

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Virkeligheten

Innledning Logikk var ikke Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770 – 1831) sterkeste side. Ut fra hans idéer om erkjennelsen av verden så er den basert på at en trekker opp skillet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 september, 2014

Cecilia Persson. Foto: Øyvind Sviland

Den ironiska distansen

Cecilia Persson är poet, historiker och skrivpedagog. Hon har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Cecilia har varit verksam som ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 13 juli, 2016

Bild Privat ägo

Rent spel med Sven Frödin

En essä av Ulf Stenberg om konkretisten Sven Frödin.

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 11 Maj, 2016

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 juli, 2010

Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 09 mars, 2014

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts