Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Mikael Mansén

Nästan kärlek



Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi hade strosat runt i city och hamnade uppe vid Malmskillnadsgatan där frälsningsarmén hade ställt upp ett kaffebord för uteliggare och prostituerade. I närheten av bordet stod en otroligt söt flicka i vår ålder. Svartklädd, mörkögd, med korpsvart hår och en kopp choklad i händerna. 
Om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.
Maria ungdom: 08-123 474 10
Polisen: 114 14

Hon sneglade blygt mot oss och log. Vi släntrade fram och började att tala med henne. Eller jag började att tala. Min kompis satte sig vid sidan av och kisade mot oss i det tilltagande ljuset.

Med några trevande, klumpiga ord inledde jag. Hon log och svarade. Sedan tog det inte många sekunder innan vi förde ett samtal. Vi satte oss på en betongklump, sippade varm choklad och babblade.

Hon berättade att hon var hemlös och sov hos olika kompisar. Jag berättade att vi hade dragit runt på stan av ingen anledning alls. Att det bara hade blivit så. Men att vi snart skulle åka hem.

Så här i efterhand, många år senare minns jag det som att vi pratade i ett par timmar. Solen gick upp och gryningen blev till het sommarmorgon. Cia hette hon och ännu minns jag hennes stora mörka pupiller och bleka ansikte. Det fanns något mycket äldre hos henne än flickorna i skolan. Sminkningen var vanare, rörelserna vuxnare, rösten lite mognare. Men inget av det berättade någonting om verkligheten för mig. Allt jag såg var den vackra varelsen som liksom jag dragit runt på stan en natt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi gillade samma musik. Imperiet, Ebba grön, KSMB. I den åldern gjorde det mycket och vi hade massor av saker att reflektera över i olika låttexter. Min vän var bortglömd. Jag bjöd henne på cigaretter och hon kupade sina händer runt tändaren, så att våra händer snuddade, trots att det inte fanns någon vind.

Medan vi rökte och kisade mot varandra fick jag höra att hon hade växt upp söder om stan och att hon hade rymt hemifrån för att hennes mammas kille tafsade på henne. När socialen hittade henne hamnade hon på fosterhem. Där hade hon bott i ett halvår, men rymde då pappan i familjen gjorde samma sak som mammans kille. Sedan våren hade flyttat mellan olika kompisar.

Jag minns att Cia var förtrollande och att vi hela tiden såg in i varandras ögon, att vi inte kunde släppa varandra med blickarna. Som om vi på något magiskt vis fann varandra. Jag såg hennes läppar röra sig, såg röken sila ut mellan dem, hörde rösten och orden. Men samtidigt var hela världen fångad i hennes ögon.

Just som jag skulle fråga om hon hade något nummer till en av kompisarna som hon bodde hos, gled en bil upp framför oss. Den saktade in och stannade. Rutan var nervevad. En vithårig, rynkig man med gula tänder stack ut huvudet och ropade på henne. Ansiktet förändrades. Hon reste sig hastigt, gav mig en desperat och sorgsen blick och bet sig i underläppen.

”Det där är en kompis… Jag måste åka med honom… Jag kommer tillbaka om en stund. Är du kvar då?”

Det var först då som jag insåg varför hon var på Malmskillnadsgatan. Tills dess hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Hon var så ung. Lika gammal som jag. Bara sexton år. Jag minns en fallande känsla då jag fattade vad mannen i billen var och vad han skulle göra med henne. Blicken pendlade mellan henne och honom.

Hon gav mig med en blick som att hon förstod, skämdes och som att hon bad om ursäkt. Inte ens då tyckte jag att hon hade något att be om ursäkt för. Mannen och jag stirrade på varandra. Jag med avsky och han likgiltigt.

”Snälla du kan väl stanna tills jag kommer tillbaka”, bad hon innan hon gick bort till bilen, klev in och åkte iväg.

Min vän och jag såg på varandra. Båda visste och båda var illa berörda. Vi stod kvar en liten stund, tittade på de som flockades kring frälsningsarmés kaffebord sedan gick vi därifrån.

Troligtvis är hon död nu. Men ibland tänker jag på henne. Hur gärna hon ville att jag skulle stanna och fortsätta att prata med henne. Kanske var vi något verkligt i overkligheten. Något vanligt i hennes trasiga värld. Nu vet jag såklart vad hon gjorde där och idag vet jag vad stora pupiller i gryningsljuset betyder. Idag vet jag mycket mer om hur deras värld ser ut, de unga flickorna som hamnar på gatan, utan någonstans att bo. Med droger som enda vägen bort från smärtan de inombords.

Det är annorlunda idag

Cia är helt säkert död. Men det finns andra flickor i hennes ålder och säkert yngre, som säljer sina kroppar. Såklart ser det annorlunda ut idag. Man ser dem inte på stan längre. Nu finns de unga flickorna på nätet eller inlåsta i någon lägenhet. Torskarna är mer hemliga och det är svårare för polisen. Men det är fortfarande en avskyvärd sak, att utnyttja unga flickor för sex. För där inne finns det ett väldigt trasigt barn som samhället struntat i och som föll genom socialens allt för grovmaskiga nät. Men om vi mot alla förmodan ser eller misstänker så ska vi anmäla.

 

 

Mikael Mansén

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.