Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Tarja Salmi-Jacobson

En dikt av Tarja Salmi-Jacobson

Kom alla sagoberättare och visa mig era ljuva konster strö flor över mina ögon som ständigt vänds mot marterpålen

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 20 augusti, 2016
Utopiska geografier

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | 15 april, 2014
Resereportage

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus



”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med blicken ett spegelglittrande pärlband i den intensivt gröna kanalen. Skymningsljuset glöder i staden, där himlen skiftar i guldrosa. 
Hon stirrar ut genom ett fönster. Han vet inte vad han ska säga. "Gott kaffe." Säger hon som om inget hade hänt. "Du. Det där var ju lite olustigt. Jag menar..." Han tystnar. En hand genom ett rufsigt hår. "Och min fästmö." Han får ett plågat uttryck i ansiktet. Hon tittar bort, orkar inte se på. Och han reser sig från stolen och går.

"Är hon på rummet nu, på hotellet?" Han dröjer med svaret, som om han inte hört det hon just sa. "Mm, eller va, vad sa du?" "Din fästmö, är hon..." Han avbryter med en handrörelse i luften. "Jo ja hon vilar på rummet. Hon mådde visst inte så bra." Plötsligt känner hon sig skamsen. Skamsen över att hon nu är här i sällskap med honom, vars fästmö vilar på ett hotellrum och sin man vet hon inte vart han är efter kvällens gräl. "Vad grälade ni om tidigare?" Som om han plötsligt läst hennes tankar. Hon skruvar på sig, kanske besvärad. "Eh, äsch vi bara grälade som vi brukar. Egentligen inget särskilt." Hon undviker frågan. Han sneglar på henne. "Det verkar inte vara just inget särskilt." Han ler ett snett leende när hon blänger på honom.

Hon dricker en klunk vin, och en mörkröd droppe landar på överläppen. "Nej du har rätt, det är ganska jobbigt nu. Vi, eller han..." Hon tystnar. Ljudet av skrapande stolar på en uteservering blandas med sorlet av förväntansfulla röster. "Han har träffat en annan, eller jag kom på honom med en annan kvinna. Det var..." Hon suckar och tar en klunk vin. "Det var för en tid sedan, men ja du vet hur det kan vara. Jag menar sådant där liksom sätter sig, naglar sig fast." Hon blir tyst igen, och tittar ut mot den intensivt gröna kanalen som får en djupare färg i skymningsljuset. "Jag vet inte vad jag ska säga." Han söker hennes blick. "Fy fan vad jobbigt." Hon blir tårögd men orkar inte gråta. "Mer vin?" Han håller upp rödvinsflaskan mot glaset. Hon nickar. "Men vad gör ni då här tillsammans?" Säger han plötsligt. Hon skrattar oväntat till. Något som liknar ett sorgset skratt. "Ja vad gör vi här tillsammans?"

Kvällen dåsar i ett myller av folksamlingar. Samtidigt verkar det stundvis lugnt, men kanske är det bara inbillning. "Ska vi gå någonstans?" Undrar han efter en urdrucken vinflaska. "Ja." Säger hon utan att tveka. Staden liknar en slags labyrint, med små gränder, med broar och kanaler som sakta flyter fram. Staden som balanseras på hundratals träpålar ute i det Adriatiska havet. En slags flytande stad. En stad utan bilar. Etthundrafemtio kanaler flyter genom hundratalet öar. En förförisk stadslabyrint, där husfasaderna doppas i vattnet och hela staden liknar en drömsk kuliss.

Plötsligt stannar hon till. Hon stirrar på en man i ljus linneskjorta som står vid en husfasad en bit bort. Det står en kvinna där nära intill, i en blommig sommarklänning. Det ser ut som att dom pratar om något förtroligt, och kvinnan ser nästan lycklig ut. "Det är han. Det är min man som står där." Hon vänder sig om och börjar gå mot ett annat håll. Han går ifatt henne. "Men vad fan. Ska du inte..." Hon viftar med ena handen i luften. "Nej. Jag ska inte." Det blir tyst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dom strövar omkring i smala gränder, till ljudet av en kväll som snart övergår till en natt. "Vill du följa med upp på rummet?" Säger hon plötsligt. Han rycker till i en slags förvåning. Jag bor där, jag menar lägenheten vi hyr är där borta." Hon pekar mot en gammal husfasad som doppas i vatten. "Men din man..." Hon avbryter. "Han kommer inte sova här i natt." En skugga rör sig i hennes ansikte. "Och min fästmö..." Han tystnar. Och drar en hand genom håret. "Förlåt." Säger hon. Och börjar gå mot den gamla husfasaden med fönster mot den gröna kanalen. "Men vänta!" Han följer efter henne, och fortsätter in i trappuppgången in i lägenheten hon hyr med sin man. Dom hinner knappt in i hallen när han drar henne intill sig, och klär av henne den tunna klänningen. Hennes bröst väller fram under tyget, och han stönar in i hennes hår. Hans byxor och t-shirt faller till golvet när hon låter trosorna glida ner över höfterna. Hans stånd är så påtagligt nära när han trycker sig naken mot henne. "Du gör mig så upphetsad." Säger han i munnen på henne, och tränger in hård.

Rummet är nästan helt mörkt där dom ligger utsträckta nakna och svettiga på en stor säng. Han häver sig upp på ena armbågen, mot henne. Hans ena hand rör sig sakta över konturerna av hennes bröst. "Din hud nästan bränner." Säger han slött. Hon tittar på hans hand som rör sig på brösten. Plötsligt häver han sig över henne igen, liksom särar hennes ben med sin kroppstyngd och tränger in hård igen. Dom sover inte mycket den natten, och morgonen efter vaknar dom dåsiga mot ett fönster som står på glänt.

Den färskpressade apelsinjuicen smakar sommar. Det är mitten av juli och värmen är fullständigt påtaglig. Han ser yrvaken ut mittemot henne vid ett uppdukat frukostbord. Hans ögon liknar plötsligt färgen av den intensivt gröna kanalen utanför. Kanske är det som en spegling av vattnet genom det öppna fönstret. "Venedig sjunker." Säger han plötsligt.
Hon tuggar på ett italienskt lantbröd med smör på. Smöret har blivit mjukt i värmen. Hennes blick rör sig mot kanalen och staden utanför. "Det märks knappt att fönstret är öppet." Säger hon. "Det är så varmt." Han häller upp mer kaffe i kopparna och börjar skiva upp den söta melonen. Plötsligt rycker det i dörren, och stunden efter står hennes man där i köket. Det blir tyst. Stilla, som ett hastigt fryst ögonblick. Hennes man rycker till i en rörelse. "Jag blir inte långvarig, ska bara byta om." Sedan är han borta, redan på väg in i sovrummet. Ungefär fem minuter senare har han gått.

Hon stirrar ut genom ett fönster. Han vet inte vad han ska säga. "Gott kaffe." Säger hon som om inget hade hänt. "Du. Det där var ju lite olustigt. Jag menar..." Han tystnar. En hand genom ett rufsigt hår. "Och min fästmö." Han får ett plågat uttryck i ansiktet. Hon tittar bort, orkar inte se på. Och han reser sig från stolen och går.

Hon plockar ihop resterna av en frukost, går ut i staden som börjar vakna till liv igen efter en natt som slöt sig tätt inpå. Egentligen liknar Venedig ingen stad på det sättet att den flyter på vatten, som öar i en lagun. Inte en bil i sikte, där istället kanalerna rinner fram med båtar som liknar något från en annan tid. Gondoler som sakta glider fram i smala kanaler och nästan stryker sig nära kaféborden. Gondoljärerna i randiga tröjor, svarta byxor och bandkantade hattar, styr med åror handsnidade i valnötsrot.

Hon letar upp Café Florian, världens äldsta kafé från 1720, hittar ett ledigt bord och struntar i dom hutlösa priserna. Det finns bakelser för över hundralappen, och flaskjuice och kaffe för strax under. Och ett kapell med klassisk musik. Allting kostar. Här härskar 1800-talets överklassmak klätt i guld, speglar och rött. Vid bordet intill pratar ett par om Venedig i förtrollande vinterdimma, och i en blek sol om hösten och våren. Vid ett annat bord pratar två kvinnor om ett fuktigt myggtätt skyffe i en gränd översköljd av en ständig skugga. "I alla fall så är det billigt." Säger den ena kvinnan mitt i ett skratt. Hon beställer söt mandelsirapsmjölk och tänker på reseboken Vendela i Venedig, då Vendela säger till sin pappa: "Om jag får barn någon gång. Då ska jag åka till Venedig med dem. Och så ska jag binda för ögonen på dem och föra dem till Markusplatsen. Och precis innan vi är framme så skulle jag säga: 'Nu barn, står ni på världens vackraste torg. Och så skulle jag ta av dem bindlarna. Och sedan skulle de få mandelsirapsmjölk ...".

Plötsligt känner hon en hand på sin axel. "Hej." Det är han. "Hej." "Kan vi gå någonstans?" Han tittar på henne som om han har något viktigt att berätta. Hon låter det sista av mandelsirapsmjölken vara, reser sig upp och följer honom ut mot en slingrade gata. Han stannar tvärt i en gränd, drar henne intill sig och trycker munnen mot hennes läppar. "Jag har tänkt på dig." Hans händer rör sig otåligt över hennes kropp. "Men din fästmö." Säger hon mitt i en tungkyss. "Mmm." Säger han. Och stryker med handen mot hennes lår. "Vi är mer som vänner sedan flera år tillbaka." Säger han i munnen på henne. "Och din man?" Undrar han. "Egentligen är vi inte gifta." Säger hon i en utandning. "Mmm."

Beatrice Månsdotter

Ur arkivet

view_module reorder
Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

8. Jenny

Lund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 03 februari, 2012

Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 Maj, 2016

The truth is not yet to be revealed

Det finns människor som berör mer andra. Människor som tatuerar in sig i ens minne. Och det fantastiska är att man kan möta de människorna var som helst, när som ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 03 februari, 2012

Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om politik & samhälle | 12 juni, 2009

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | Konstens porträtt | 25 juli, 2013

Simone Weil: ängelns öde

Mystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 15 februari, 2010

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.