Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | 11 juli, 2011
Utopiska geografier

Marie Tonkin

Marie Tonkin. En dikt

Marie Tonkin frilansar som skribent och redaktör och är redaktionsmedlem för tidskriften Pilgrim. Hon har publicerat diktsamlingen Pyramider i paradiset (2012).

Av: Marie Tonkin | 14 februari, 2017
Utopiska geografier

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | 23 december, 2014
Essäer om konst

Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag



Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett slag för den traditionella skolmedicinen och fortsätta vaggas till sömns av Läkemedelsverkets trygga famn. 
Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning för jag lovar er, om det gjorde det hade jag (och ingen annan heller) aldrig blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

För ett tag sedan läste jag en artikel som handlar om Maths Jesperson, grundare av nätverket Demokratisk psykiatri. Under femton års tid har han inte bara föreläst för psykiatriker och psykologer över hela världen om sina minst sagt kontroversiella idéer, hans projekt och idéer har dessutom diskuterats och förekommit i såväl brittiska parlamentet som i internationell litteratur. Hans förslag går bland annat ut på att vi ska skrota den medicinska modellen inom psykiatrin och menar på att psykisk sjukdom inte går att likställa med fysisk. Han vill också lagstifta bort all tvångsbehandling, stänga alla psykiatriska kliniker och att vården ska sluta använda neuroleptika mot patientens vilja.

Jag kan inte påstå att hans åsikter är helt uppåt väggarna eftersom hans egna erfarenheter av en bristfällig psykiatri bör tas på största allvar, men jag inte delar hans radikala åsikter kring hur psykvården bör förändras.

Medicinering kanske inte i alla lägen är en nödvändig åtgärd, en åtgärd som dessutom tenderar att vara en alltför lättvindig sådan på många håll. Att psykiatrin som sådan måste reformeras råder det inga som helst tvivel om, men när Jesperson menar på att vi ska stänga alla psykiatriska kliniker så anser jag att vi måste öppna fler. Den psykiatriska vården behöver mer resurser, inte mindre. Och framförallt så måste vi likställa psykisk ohälsa med fysisk ohälsa och här har jag tydligen helt andra erfarenheter än Jesperson, för jag upplever att det är precis det vi inte gör idag.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning, för jag lovar er, om det gjorde det hade jag aldrig (och ingen annan heller) blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag.

Jag förstår inte riktigt vart det här föraktet för medicinering inom psykiatrin kommer ifrån. För den finns ju inte inom den somatiska vården. En diabetiker eller cancerpatient ifrågasätts ju aldrig för sina "val" att ta de mediciner de behöver? Så varför är det helt okej att gemene man har åsikter om deprimerade och ångestfyllda människors "val" att medicinera?

Jag vet inte hur ofta jag fått höra om folk som lite arrogant berättar att de minsann inte äter antidepressiv medicin på grund av än den ena och än den andra orsaken. Som vill framhäva sin egen duktighet och därmed sätta sig på höga hästar och underförstått menar att vi som medicinerar väljer den lätta vägen till skillnad från hen som verkligen har koll på läget samt är ett levande bevis på att psykofarmaka egentligen inte behövs.

För mig är antidepressiv medicin nödvändig för att jag ska klara av att känna det jag behöver känna. Den är nödvändig för att jag ska kunna skapa, leva och orka med de krav som ställs på en i livet. Och det är det den är till för. Upplever du något annat än det så har du uppenbarligen fel sort eller dosering.

Och om du nu klarar av att leva ett liv utan psykofarmaka så behöver du uppenbarligen inte sådan medicin. Men vi är väldigt många som inte kan klara oss utan. Där det är fysiskt omöjligt att leva ett liv utan käpp i tablettform.

Det handlar inte om att välja den lätta vägen utan att orka med att vandra längs den svåra.

Det verkar som att den allmänna uppfattningen kring medicinering av psykofarmaka är att det är den första bästa utvägen en tar. Att vi väljer att fly istället för att ta itu med våra problem fast det är precis det vi gör. Jag är heller inte så naiv att jag inte är medveten om vilka biverkningar och följder som på lång sikt kan komma ur en medicinsk behandling, men eftersom jag vill leva så är jag så illa tvungen att ta den medicin jag behöver.

Jag har heller aldrig blivit tvångsmedicinerad eller fått medicin utskrivet hur som helst. Trots att jag haft ångest i snart tjugo år, stundtals en väldigt svår sådan, har jag till exempel aldrig blivit ordinerad så kallade bensodiazepiner (lugnande medicin som kan vara mycket beroendeframkallande). Kanske med all rätt eftersom jag uppenbarligen hittills överlevt utan, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det skulle vara en bra livlina för mig att ha i extremt påfrestande situationer. Att jag inte skulle behöva slita så förbannat hårt med precis allt jag gör för det får också konsekvenser för kroppen.

Maths Jesperson lyckades med konstycket att helt sluta med sina mediciner, konvertera till katolicismen och därmed bli helt fri från alla symptom. Gott så. Unnar honom och alla andra det som kan finns tröst i religionen. Men att vara religiös är inte att vara immun för sjukdomar, såväl psykiska som fysiska.

Och om jag någon gång i livet behöver uppsöka en psykakut så hoppas jag innerligt att det är drogdimman som möter mig och inte ett erbjudande om frälsning.

Malin Bergman Gardskär

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Superluminal Neutrinos and Empirical Evidence of a Static Cosmos with Beyond Time Interactions

What if Neutrinos Fly Concurrently both in a Curved Static Cosmos and a Flat Expanding Universe?   Spirit of Truth, Enlighten and Guide our ResearchO Mary Conceived without Sin, Pray for us ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 24 november, 2011

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 30 juni, 2013

Kristian Carlsson. Foto: Ekaterina Sisfontes

Förlagskoncern ratar små bokstäver

En av de stora förlagskoncernerna lät häromdagen meddela i ett internt PM som läckt ut att de i sin bokproduktion fram till årsskiftet successivt kommer att fasa ut bruket av ...

Av: Kristian Carlsson | Gästkrönikör | 30 mars, 2015

The new beginning

Pjäs i två akter "I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it" (John Cage) Words, words, words (Hamlet / William Shakespeare) "The rest is silence" (Hamlet's final words)  

Av: Vladimir Oravsky & Kurt Larsen | Utopiska geografier | 06 april, 2009

Guds uppfostringsanstalt

Med Gud i katedern och satan under bänklocken och med pastorns medskickade Jesusbilder om lidandet på korset skickligt skuggade i svag ockra med skäggiga män i fotsida klädnader som höjer ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 15 april, 2011

Postpakets Finland helt åt helvete nu vansinne II

De allt färre anhalters Postpaketsfinland blev ännu värre mer helt åt skogen vansinne II senare under året. Posten Finland har förärat mig nu två olika postnummer trots att har samma ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juni, 2011

Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 01 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.