Böcker har sina öden…

”To hundrede pund er prisen”, så hette en bok som kom på det danska K E Hermanns förlag 1944. Det en översättning av Graham Greenes tidiga thriller ”A Gun for ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 april, 2017
Kulturreportage

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | 28 mars, 2016
Björn Gustavsson

Symboliska fraktaler

Språkfraktaler. Av Symboliska fraktaler

https://www.facebook.com/profile.php?id=100008863355085

Av: Symboliska fraktaler | 09 mars, 2015
Utopiska geografier

Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag



Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett slag för den traditionella skolmedicinen och fortsätta vaggas till sömns av Läkemedelsverkets trygga famn. 
Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning för jag lovar er, om det gjorde det hade jag (och ingen annan heller) aldrig blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

För ett tag sedan läste jag en artikel som handlar om Maths Jesperson, grundare av nätverket Demokratisk psykiatri. Under femton års tid har han inte bara föreläst för psykiatriker och psykologer över hela världen om sina minst sagt kontroversiella idéer, hans projekt och idéer har dessutom diskuterats och förekommit i såväl brittiska parlamentet som i internationell litteratur. Hans förslag går bland annat ut på att vi ska skrota den medicinska modellen inom psykiatrin och menar på att psykisk sjukdom inte går att likställa med fysisk. Han vill också lagstifta bort all tvångsbehandling, stänga alla psykiatriska kliniker och att vården ska sluta använda neuroleptika mot patientens vilja.

Jag kan inte påstå att hans åsikter är helt uppåt väggarna eftersom hans egna erfarenheter av en bristfällig psykiatri bör tas på största allvar, men jag inte delar hans radikala åsikter kring hur psykvården bör förändras.

Medicinering kanske inte i alla lägen är en nödvändig åtgärd, en åtgärd som dessutom tenderar att vara en alltför lättvindig sådan på många håll. Att psykiatrin som sådan måste reformeras råder det inga som helst tvivel om, men när Jesperson menar på att vi ska stänga alla psykiatriska kliniker så anser jag att vi måste öppna fler. Den psykiatriska vården behöver mer resurser, inte mindre. Och framförallt så måste vi likställa psykisk ohälsa med fysisk ohälsa och här har jag tydligen helt andra erfarenheter än Jesperson, för jag upplever att det är precis det vi inte gör idag.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning, för jag lovar er, om det gjorde det hade jag aldrig (och ingen annan heller) blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag.

Jag förstår inte riktigt vart det här föraktet för medicinering inom psykiatrin kommer ifrån. För den finns ju inte inom den somatiska vården. En diabetiker eller cancerpatient ifrågasätts ju aldrig för sina "val" att ta de mediciner de behöver? Så varför är det helt okej att gemene man har åsikter om deprimerade och ångestfyllda människors "val" att medicinera?

Jag vet inte hur ofta jag fått höra om folk som lite arrogant berättar att de minsann inte äter antidepressiv medicin på grund av än den ena och än den andra orsaken. Som vill framhäva sin egen duktighet och därmed sätta sig på höga hästar och underförstått menar att vi som medicinerar väljer den lätta vägen till skillnad från hen som verkligen har koll på läget samt är ett levande bevis på att psykofarmaka egentligen inte behövs.

För mig är antidepressiv medicin nödvändig för att jag ska klara av att känna det jag behöver känna. Den är nödvändig för att jag ska kunna skapa, leva och orka med de krav som ställs på en i livet. Och det är det den är till för. Upplever du något annat än det så har du uppenbarligen fel sort eller dosering.

Och om du nu klarar av att leva ett liv utan psykofarmaka så behöver du uppenbarligen inte sådan medicin. Men vi är väldigt många som inte kan klara oss utan. Där det är fysiskt omöjligt att leva ett liv utan käpp i tablettform.

Det handlar inte om att välja den lätta vägen utan att orka med att vandra längs den svåra.

Det verkar som att den allmänna uppfattningen kring medicinering av psykofarmaka är att det är den första bästa utvägen en tar. Att vi väljer att fly istället för att ta itu med våra problem fast det är precis det vi gör. Jag är heller inte så naiv att jag inte är medveten om vilka biverkningar och följder som på lång sikt kan komma ur en medicinsk behandling, men eftersom jag vill leva så är jag så illa tvungen att ta den medicin jag behöver.

Jag har heller aldrig blivit tvångsmedicinerad eller fått medicin utskrivet hur som helst. Trots att jag haft ångest i snart tjugo år, stundtals en väldigt svår sådan, har jag till exempel aldrig blivit ordinerad så kallade bensodiazepiner (lugnande medicin som kan vara mycket beroendeframkallande). Kanske med all rätt eftersom jag uppenbarligen hittills överlevt utan, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det skulle vara en bra livlina för mig att ha i extremt påfrestande situationer. Att jag inte skulle behöva slita så förbannat hårt med precis allt jag gör för det får också konsekvenser för kroppen.

Maths Jesperson lyckades med konstycket att helt sluta med sina mediciner, konvertera till katolicismen och därmed bli helt fri från alla symptom. Gott så. Unnar honom och alla andra det som kan finns tröst i religionen. Men att vara religiös är inte att vara immun för sjukdomar, såväl psykiska som fysiska.

Och om jag någon gång i livet behöver uppsöka en psykakut så hoppas jag innerligt att det är drogdimman som möter mig och inte ett erbjudande om frälsning.

Malin Bergman Gardskär

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Trulson! Var är du?

 För hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har ...

Av: Johan Werkmäster | Konstens porträtt | 24 augusti, 2011

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 16 juli, 2014

En brittisk generation dömd till undergång 1914-1918. Rupert Brooke, Wilfred Owen,Siegfried Sassoon

Strax innan krigsutbrottet 1914 svepte en vind av allmän stridsyra och patriotism fram över Storbritannien. Unga män från alla landsändar och samhällsklasser trängdes i långa, ringlande köer utanför värvningskontoren, sporrade ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2013

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 augusti, 2012

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.