Vad gör socialdemokratin med bohemen, satirikern och radikalen Bengt Lidforss?

En nyutkommen bok om den ofta förtalade och motarbetade Bengt Lidforss, ”Bortom det acceptablas gränser – Bengt Lidforss och lundaradikalismen” kompletterar och fördjupar den biografi som redan finns; Nils Beyers ...

Av: Michael Economou | 10 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | 31 augusti, 2013
Övriga porträtt

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | 16 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag



Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett slag för den traditionella skolmedicinen och fortsätta vaggas till sömns av Läkemedelsverkets trygga famn. 
Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning för jag lovar er, om det gjorde det hade jag (och ingen annan heller) aldrig blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

För ett tag sedan läste jag en artikel som handlar om Maths Jesperson, grundare av nätverket Demokratisk psykiatri. Under femton års tid har han inte bara föreläst för psykiatriker och psykologer över hela världen om sina minst sagt kontroversiella idéer, hans projekt och idéer har dessutom diskuterats och förekommit i såväl brittiska parlamentet som i internationell litteratur. Hans förslag går bland annat ut på att vi ska skrota den medicinska modellen inom psykiatrin och menar på att psykisk sjukdom inte går att likställa med fysisk. Han vill också lagstifta bort all tvångsbehandling, stänga alla psykiatriska kliniker och att vården ska sluta använda neuroleptika mot patientens vilja.

Jag kan inte påstå att hans åsikter är helt uppåt väggarna eftersom hans egna erfarenheter av en bristfällig psykiatri bör tas på största allvar, men jag inte delar hans radikala åsikter kring hur psykvården bör förändras.

Medicinering kanske inte i alla lägen är en nödvändig åtgärd, en åtgärd som dessutom tenderar att vara en alltför lättvindig sådan på många håll. Att psykiatrin som sådan måste reformeras råder det inga som helst tvivel om, men när Jesperson menar på att vi ska stänga alla psykiatriska kliniker så anser jag att vi måste öppna fler. Den psykiatriska vården behöver mer resurser, inte mindre. Och framförallt så måste vi likställa psykisk ohälsa med fysisk ohälsa och här har jag tydligen helt andra erfarenheter än Jesperson, för jag upplever att det är precis det vi inte gör idag.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag. Att det inte handlar om en inställning, för jag lovar er, om det gjorde det hade jag aldrig (och ingen annan heller) blivit sjuka från början, och framför allt så hade vi blivit friska väldigt snabbt. Det går inte att tänka sig fri från psykisk ohälsa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under hela den tiden jag har kämpat med ångest och återkommande depressioner har jag samtidigt fått slåss för att bli tagen på allvar. Jag har varit tvungen att kämpa för att få människor att inse att jag är sjuk och inte svag.

Jag förstår inte riktigt vart det här föraktet för medicinering inom psykiatrin kommer ifrån. För den finns ju inte inom den somatiska vården. En diabetiker eller cancerpatient ifrågasätts ju aldrig för sina "val" att ta de mediciner de behöver? Så varför är det helt okej att gemene man har åsikter om deprimerade och ångestfyllda människors "val" att medicinera?

Jag vet inte hur ofta jag fått höra om folk som lite arrogant berättar att de minsann inte äter antidepressiv medicin på grund av än den ena och än den andra orsaken. Som vill framhäva sin egen duktighet och därmed sätta sig på höga hästar och underförstått menar att vi som medicinerar väljer den lätta vägen till skillnad från hen som verkligen har koll på läget samt är ett levande bevis på att psykofarmaka egentligen inte behövs.

För mig är antidepressiv medicin nödvändig för att jag ska klara av att känna det jag behöver känna. Den är nödvändig för att jag ska kunna skapa, leva och orka med de krav som ställs på en i livet. Och det är det den är till för. Upplever du något annat än det så har du uppenbarligen fel sort eller dosering.

Och om du nu klarar av att leva ett liv utan psykofarmaka så behöver du uppenbarligen inte sådan medicin. Men vi är väldigt många som inte kan klara oss utan. Där det är fysiskt omöjligt att leva ett liv utan käpp i tablettform.

Det handlar inte om att välja den lätta vägen utan att orka med att vandra längs den svåra.

Det verkar som att den allmänna uppfattningen kring medicinering av psykofarmaka är att det är den första bästa utvägen en tar. Att vi väljer att fly istället för att ta itu med våra problem fast det är precis det vi gör. Jag är heller inte så naiv att jag inte är medveten om vilka biverkningar och följder som på lång sikt kan komma ur en medicinsk behandling, men eftersom jag vill leva så är jag så illa tvungen att ta den medicin jag behöver.

Jag har heller aldrig blivit tvångsmedicinerad eller fått medicin utskrivet hur som helst. Trots att jag haft ångest i snart tjugo år, stundtals en väldigt svår sådan, har jag till exempel aldrig blivit ordinerad så kallade bensodiazepiner (lugnande medicin som kan vara mycket beroendeframkallande). Kanske med all rätt eftersom jag uppenbarligen hittills överlevt utan, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det skulle vara en bra livlina för mig att ha i extremt påfrestande situationer. Att jag inte skulle behöva slita så förbannat hårt med precis allt jag gör för det får också konsekvenser för kroppen.

Maths Jesperson lyckades med konstycket att helt sluta med sina mediciner, konvertera till katolicismen och därmed bli helt fri från alla symptom. Gott så. Unnar honom och alla andra det som kan finns tröst i religionen. Men att vara religiös är inte att vara immun för sjukdomar, såväl psykiska som fysiska.

Och om jag någon gång i livet behöver uppsöka en psykakut så hoppas jag innerligt att det är drogdimman som möter mig och inte ett erbjudande om frälsning.

Malin Bergman Gardskär

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Nils Hermansson i Paris

På vägen hem i fredags gick jag som vanligt genom latinkvarteren i Paris. Det är västra stranden av Seine, området där det på medeltiden talades latin och universitets olika institutioner ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 31 mars, 2010

Hett som i helvetet

Notting Hill Carnival 2006: Hett som i helvetet Tidningen Kulturens Carl Abrahamsson besöker Notting Hill Carnival i London och trängs bland hundratusentals människor. Välkommen till Notting Hill...

Av: Tidningen Kulturen | Bildreportage | 08 september, 2006

Od Óðr, den extatiskt rasande, är i nordisk mytologi en gåtfull version av Oden.

Helgande och extas

Söker man inspiration i det absurda, surrealistiska och skämtsamma har man större chans att utveckla en originell eller intressant idé, än om man skulle arbeta helt mekaniskt med ett platt ...

Av: Eirik Storesund | Essäer om religionen | 22 april, 2017

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

Veckan från skiten

En kvinna fick rätt i reklamationsnämnden mot en kursgård utanför Härnösand. Hon deltog i en kurs i hawaiiansk tarmrening, och eftersom det inte fanns tillräckligt med toaletter var hon tvungen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 april, 2011

Columbus arv

Bogdan är en kortvuxen, satt man i 35-årsåldern, anställd hos rederiet CMA CGM som elektriker. Hans väg till havet och världens tredje största rederi följde andras upptrampade stigar via bristen ...

Av: Klas Lundström | Reportage om politik & samhälle | 12 december, 2009

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 26 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.