Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | 20 oktober, 2015
Resereportage

Peter Weiss. Foto: Dietbert Keßler

Motståndets och exilens estetik

Det hör till undantagen i världslitteraturen att en författare skriver på andra språk än sitt modersmål. Likt Samuel Beckett, Joseph Conrad, Rainer Maria Rilke och Vladimir Nabakov hör också den ...

Av: Gustav Landgren | 29 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Sten är tyngd och vila. Det gömmer spår av urtiden

När jag ser honom igen efter 39 år väger han drygt fyra kilo. Han har stora bruna ögon, tunt fjunigt hår, en oproportionerligt stor mage och två tioöringsstora födelsemärken, ett ...

Av: Henrik Hamrén | 21 september, 2011
Essäer

Internet meme

Piratbio och en hårddisk med stöldgods

Våra olika sätt att ta till oss kultur är i ständig förändring. Och inte minst sättet att sprida, stjäla, låna och distribuera. Det är inte alltid lätt att hänga med ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2015
Essäer om konst

Emma Sundström

Att låta världar mötas



Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad. Jag fortsätter ständigt att vakna och äta och andas, men upplever ändå att jag har förlorat någonting avgörande. Jag vet inte vad.



Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Emma Sundström

Emma Sundström

Det mesta ter sig enbart konstigt. Ibland sitter jag helt stilla, som om jag vore uppstoppad. Blinkar knappast. Ibland uppfinner jag världen och avrättar den i samma stund. Ibland håller jag andan tills jag nästan svimmar.
Jag har alltid varit rädd att någon ska hitta mig och föra mig tillbaka. Som om jag påbörjade livet utan att riktigt existera. Jag har saker att säga, men ingenting kommer ut. Istället uttalar jag redan sagda meningar, i hopp om att få dem att flyta samman och överensstämma med min egen tillvaro. Jag har antikrist i sängen som pekar på mig, och jag vill spotta på alla som pekar på mig, men jag befinner mig utanför historien, som förblir en enda längtan tillbaka.

Vad kan jag göra? Jag åldras och jag drömmer.
Igår var jag hos en vän. Vi har känt varandra i många år. Hundratals timmar, i olika skepnader. Jag vill bara vara i hans närhet, önskar att han ska lokalisera mitt öde, som jag inte ens tror på. Jag älskar intensiteten i hans intresse för mig. Han säger att jag inte behöver oroa mig, att mitt hjärta bara är en leksak, eller en klocka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kröp ihop till en liten boll i hans ena läderfåtölj. Molnen utanför låg som en jättelik fjäder över staden, och från lägenheten över kunde jag höra människor röra sig. Jag pratade lite om speglar, att jag behöver dem för att verkligen kunna se. Utan speglar slits jag bort från omvärlden och befinner mig istället i någon annans dröm. Jag berättade att mina läppar inte längre är röda, att färgen skavts av efter alla män som brutalt kysst mig och sedan gått sin väg. Jag förklarade att jag den senaste tiden somnat med öppen mun och drömt om ett bi som flyger rakt ner i svalget och bygger bo där. Att det sakta tar över min kropp. Hur det rinner varm honung i mina vener.

Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Utanför var träden tunga av regn.

Människor gick omkring, oberörda. Alla en del av livet, ingen som mötte min blick. Himlen öppnade sig. Strålar av ljus föll ner över staden som om någon stuckit hål på molnen med en gigantisk nål. Det dök upp en flock fåglar och jag låtsades att de var nära en exotisk ö. Jag gick omkring och fantiserade om en plats där jag kan skjuta in en överdos av livet, och lita på det. En plats där jag kan kliva över gränser, och vara stark med alla svagheter. En plats där jag inte behöver leta.

Jag fortsatte att gå, fram och tillbaka, upp och ner inne i mitt huvud. Jag gick vilse.
Min dödsångest är inte bara min, den är också din. Min längtan ut ur detta fängelse är universell. Därför vill jag att alla ska se det. Klivet. Den kluvna skallen. Skelettet som visar sig likt kvistar genom huden. Alla tusen ansikten. Tvetydigheten. Det onda.
Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vår uppgift är att samla ihop delarna. Jag letar fortfarande efter mina.

Emma Sundström

Ur arkivet

view_module reorder

Med historiska rötter

Den sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 14 december, 2012

Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | Kulturreportage | 22 februari, 2010

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Prolog

Det store arbeidet mitt - Livsføring. På sporet av livet selv i det moderne - er til ende. Således er det på sin rette plass å lage en prolog til ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 Maj, 2010

Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 december, 2011

Nils Hermansson i Paris

På vägen hem i fredags gick jag som vanligt genom latinkvarteren i Paris. Det är västra stranden av Seine, området där det på medeltiden talades latin och universitets olika institutioner ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 31 mars, 2010

Magritte

Från Tabu till Psykporr

Utanför Pressbyrån hänger redan dagens sömniga löpsedlar. De lockar inte. Tonläget är uppskruvat och har sedan långt tid tillbaka trubbat av sinnena och därmed placerat de vrålande orden i kategorin: ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

Det är jul igen - fakta och fiktion

Mitt intresse för att sätta mig in i våra jultraditioners ursprung började med att jag i en av den världsberömda finska shamanforskaren Juha Pentikäinens böcker stötte på en bild av ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 25 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.