E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 1

Edgar Lawrence Doctorow född 6 januari 1931 i The Bronx i New York, död 21 juli 2015, var en amerikansk författare som slog igenom 1975 med romanen "Ragtime". Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist porträtterar honom med en artikel i två avsnitt.

Av: Ivo Holmqvist | 26 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | 05 september, 2015
Essäer om konst

Anna Frank

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Webbplatsen COLD CASE DIARY, “www.coldcasediary.com” vill komma fram till svaret på den för en del människor obekväma frågan ”What led to the arrest of Anne Frank and the others hiding in ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 november, 2017
Reportage om politik & samhälle

Kan Spel vara Konst?

Spel är ett fenomen som borde tas på större allvar inom kulturvärlden. Trots sin unga ålder har spelvärlden verkligen blommat upp och blivit ett av de största fenomen vi har ...

Av: Max Johansson | 28 augusti, 2014
Essäer om konst

Emma Sundström

Att låta världar mötas



Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad. Jag fortsätter ständigt att vakna och äta och andas, men upplever ändå att jag har förlorat någonting avgörande. Jag vet inte vad.



Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Emma Sundström

Emma Sundström

Det mesta ter sig enbart konstigt. Ibland sitter jag helt stilla, som om jag vore uppstoppad. Blinkar knappast. Ibland uppfinner jag världen och avrättar den i samma stund. Ibland håller jag andan tills jag nästan svimmar.
Jag har alltid varit rädd att någon ska hitta mig och föra mig tillbaka. Som om jag påbörjade livet utan att riktigt existera. Jag har saker att säga, men ingenting kommer ut. Istället uttalar jag redan sagda meningar, i hopp om att få dem att flyta samman och överensstämma med min egen tillvaro. Jag har antikrist i sängen som pekar på mig, och jag vill spotta på alla som pekar på mig, men jag befinner mig utanför historien, som förblir en enda längtan tillbaka.

Vad kan jag göra? Jag åldras och jag drömmer.
Igår var jag hos en vän. Vi har känt varandra i många år. Hundratals timmar, i olika skepnader. Jag vill bara vara i hans närhet, önskar att han ska lokalisera mitt öde, som jag inte ens tror på. Jag älskar intensiteten i hans intresse för mig. Han säger att jag inte behöver oroa mig, att mitt hjärta bara är en leksak, eller en klocka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kröp ihop till en liten boll i hans ena läderfåtölj. Molnen utanför låg som en jättelik fjäder över staden, och från lägenheten över kunde jag höra människor röra sig. Jag pratade lite om speglar, att jag behöver dem för att verkligen kunna se. Utan speglar slits jag bort från omvärlden och befinner mig istället i någon annans dröm. Jag berättade att mina läppar inte längre är röda, att färgen skavts av efter alla män som brutalt kysst mig och sedan gått sin väg. Jag förklarade att jag den senaste tiden somnat med öppen mun och drömt om ett bi som flyger rakt ner i svalget och bygger bo där. Att det sakta tar över min kropp. Hur det rinner varm honung i mina vener.

Min vän lyssnade inte, istället antecknade han som en besatt i ett anteckningsblock. Jag frågade vad han skrev. Han svarade att han skriver ner mina tankar, precis som de är. Mörker. Speglar. En kista av ljus som glider fram.
Utanför var träden tunga av regn.

Människor gick omkring, oberörda. Alla en del av livet, ingen som mötte min blick. Himlen öppnade sig. Strålar av ljus föll ner över staden som om någon stuckit hål på molnen med en gigantisk nål. Det dök upp en flock fåglar och jag låtsades att de var nära en exotisk ö. Jag gick omkring och fantiserade om en plats där jag kan skjuta in en överdos av livet, och lita på det. En plats där jag kan kliva över gränser, och vara stark med alla svagheter. En plats där jag inte behöver leta.

Jag fortsatte att gå, fram och tillbaka, upp och ner inne i mitt huvud. Jag gick vilse.
Min dödsångest är inte bara min, den är också din. Min längtan ut ur detta fängelse är universell. Därför vill jag att alla ska se det. Klivet. Den kluvna skallen. Skelettet som visar sig likt kvistar genom huden. Alla tusen ansikten. Tvetydigheten. Det onda.
Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vår uppgift är att samla ihop delarna. Jag letar fortfarande efter mina.

Emma Sundström

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är en ikon?

  ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller det som är nere på jorden eller av det som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 06 december, 2012

2 sprites fixt av Hebriana Alainentalo

Kärlek utan löftesland.

Kärleken är i kris. Kärleksrelationen, som helst ska vara en trygg hamn bortom världens kaotiska oroligheter, har själv börjat vackla och erbjuder inte längre den trygghet som många säger sig ...

Av: Jeremiah Karlsson | Essäer om litteratur & böcker | 30 april, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | Utopiska geografier | 26 mars, 2012

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 08 november, 2011

Språket bortom orden. Tankar kring en monografi om Arvo Pärt

Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.