Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Elisabet Lunga

Kan livets smärta förklaras och botas av Billy Idol? Kanske, kanske inte



Vid vissa tillfällen slår livet dig i ansiktet. Hårt och obarmhärtigt snärtar det till dig så att ögonen tåras och kinderna hettar. I det ögonblicket vet du inte ens vad som slog dig. Inte vad det var som hände. Inte alls.
Finns det ens en förklaring? Finns det något som kan ge en begriplig innebörd till tårarna och smärtan? Finns det något som kan ge livet en anledning till att bråka med dig på detta vis? 
Någonstans i de ljusa virvlarna smyger ett mörker in. Du skriker, du anar problem. Rebellen inom dig vaknar, Rebell Yell ljuder i äktenskapet när den heta kärleken blir till slentrian och ditt rop efter mer, mer, mer klingar ohört, för du förstår inte vad som är fel. Han ropar efter mer, mer, mer, men ni ropar förbi varandra. Ni förstår inte varandra och ger er inte er själva den tid som behövs för översättning.
Elisabet Lunga

Elisabet Lunga

I tystnaden vet du inte, i skogen sus står du handfallen, i samtal väntar du bara på svar – men hittar det inte. Inte förrän du inser att du har svaret själv, att det finns en berättelse som kan ge svar. Som kanske kan ge hopp. Detta finner du i några gamla sånger, en del ganska fåniga titlar och texter i rocklåtar från förr. Det är så livet är, precis så. Ganska gammalt och fånigt. Speciellt om musiken som speglar livet spelas på mycket hög volym och du kan ge det onda en utmaning genom att sjunga med så där uselt som det är tillåtet när det gäller rock.

Billy Idol släppte en gång en samlingsskiva som heter 11 best. I dessa elva sånger finns ett helt liv tillsammans med den du älskar, ett liv fyllt av så mycket – från de första ögonblicken ända fram till slaget, till smärtan, tårarna och ensamheten.

En het sommar träffades ni. Hot in the city, ja, visst var det så trots att sommarens ögonblick fortsatte först i november. Solen tycktes skina dagligen, även genom regndroppar, mysteriet tätnade, känslorna värmdes av solskenet och staden blev bara hetare av er närvaro och er spirande, pirrande kärlek. Det var då, i början. Så nära Sweet sixteen man kan komma, även om era år var äldre än så. Du skulle göra allt för din sweet sixteen, och ja, allt vill du göra för din älskade, allt tänker du göra – för det är bara han som gäller i ditt liv. Någonstans i den heta staden faller illusionen om den söta sextonåringen och hettan, kärleken och ni två förlorar er i något som bara kan klassas som Flesh for fantasy... för ni är gamla nog, galna nog, förälskade nog. Ni njuter varje sekund, älskar varandra och det där gåtfulla livet. Ni dansar fram till tokiga toner med konstiga ord. Mony, mony får er att hoppa, era kroppar att spritta och kärleken att växa till oanade höjder.

Tillsammans tar ni det där avgörande beslutet. En frack, en marängliknande klänning, ett bröllop i vitt. White wedding handlar kanske inte om er, men visst är det underbart att stå där framför vännerna och de närmaste släktingarna och lova. Lova varandra kärlek, vänskap och att stå ut med varandra i hela livet. Lova varandra att genom alla problem ska ni stå där, sida vid sida. När livet snärtar er i ansiktet ska ni stå starka tillsammans, för det lovar ni. Ni lovar varandra, ni lovar en gud och ni lovar vänner och släktingar. Ett löfte som vill så gott, verkar så starkt. Vita fluffiga moln i ett vitt bröllop som seglar fram i luftiga, ljusa drömmar. Det där livet, det leker!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någonstans i de ljusa virvlarna smyger ett mörker in. Du skriker, du anar problem. Rebellen inom dig vaknar, Rebell Yell ljuder i äktenskapet när den heta kärleken blir till slentrian och ditt rop efter mer, mer, mer klingar ohört, för du förstår inte vad som är fel. Han ropar efter mer, mer, mer, men ni ropar förbi varandra. Ni förstår inte varandra och ger er inte er själva den tid som behövs för översättning. Ni tar den snabba vägen genom Google translate men det blir otillräckligt och ni står oförstående och ser på varandra med ett trasigt löfte som måste lagas. Ni byter hårda ord som får stanna mellan er som en mur. Någonstans i de ljusa virvlarna letar sig det svarta in och seglen slokar i en kärlek som tas för given. Drömmarna tappar fart och går i repris.

Det är då ni glömmer löftet. Det är då ni slutar se varandras ansikten, bara varandras ögon, ögon utan ansikte, ögon som ber, önskar, hoppas. Ögon som inte når fram. Eyes without a face. Ansiktet som din älskade har försvinner från dig. De ord han säger når inte hans ögon. Du skriker inom dig, men du hoppas fortfarande att löftet gäller. Det var ju för evigt.
I det ögonblicket inser du att du glömde. Du glömde att visa. Du glömde att vara en som älskar.

Nu finns det bara en sak du vill. Du vill visa vad du glömde. Forgot to be a lover. Nu vill du få chansen att tillbringa resten av livet med att visa hur mycket du älskar honom. Tillbringa resten av livet med att älska med honom. Du vill att han ska fånga dig när du faller och du tänker med all din kraft fånga honom. Catch my fall så reder vi ut detta, vi ska bara se varandra igen. På riktigt. Hitta ett ansikte som talar med ögonen, hitta en fastrostad kärlek som gått i stå, olja upp den och göra den het.

Det är försent. Han har bestämt sig för ett annat liv. Han har glömt löftet. Tagit det tillbaka för att du förändrats och inte förstått. För att du tagit honom för given och låtit kärleken svalna. Han tror att den är kall och död, men den vilar bara. Du vill ha hjälp att skrapa bort den kylande, grådaskiga och dammiga askan och väcka de glödande kolen. Han vill vidare, hitta nya moln att segla på, hitta vind, hitta ett nytt liv. Han vill inte försöka mer. Han är trött. Han har bestämt sig.

Långa stunder ser du bara mörkret som nu fyller hela himlen. Himlen, ditt liv och din själ. Du har svårt att se, att komma ihåg löften och ljusa moln som seglar iväg med ditt liv. Du står stilla och gråter. Du hoppar högt och skriker. Du anklagar, du är bitter och du faller utan att bli fångad. Det gör så ont. Snärten i ansiktet fick tårarna att rinna och kinderna att bli röda och varma. Du har svårt att inte önska dig ett snabbt otäckt slut på en otäck tid. You don't need a gun. Du behöver den inte, det måste finnas en väg tillbaka till ljuset. Du ser den inte.

Måste du hitta ut på en annan väg? Måste du torka tårarna och lära dig dansa ensam? Dancing with myself, det är ju just så ensamt som det låter. Kan inte livet ta tillbaka mörkret, smärtan och ensamheten och låta kärleken vakna och vinna? Den kärlek som fanns, den kärlek som lovades, den kärlek som glömdes men ändå finns kvar i en liten del av ett stängt hjärta.

Dansa ensam är tråkigt när det är så mycket roligare och mer underbart att komma ihåg löftena från det vita bröllopet, den heta staden och den slutgiltiga, livslånga önskan om att nu när du förstått att du glömt vara en älskare och sett ditt misstag att ta honom för given vill du tillbringa resten av livet med att älska honom och älska med honom.

Det kan vara försent och då biter sig smärtan fast för evigt och tårarna kallnar, kyler dina röda kinder och för dig djupt in i mörkret.

Det kan gå att hitta tillbaka och då rinner smärtan av, tårarna torkar och dina kinder rodnar i kärleksrus.

Det enda som krävs är att hitta löftet och den sovande kärleken. Bevara detta, väcka detta och leva med detta. Uppvaknad kärlek, stärkt löfte.

Kanske, kanske inte.

Elisabet Lunga

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.