Bron Al Mak Nimir Foto:  Tarja Heino

Radband från Sudan

Genom Sudans huvudstad Khartoum rinner två floder, Blå och Vita Nilen. De flyter samman till en flod vilket kan beskådas från bron Shambat. Det rödbruna vattnet i Blå Nilen förenar ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 18 februari, 2016
Resereportage

Margaret  Mazzantini . Foto: Gian-Luca Rossetti

Kärlekens kvintessens är en virvel

Margaret  Mazzantini är en italiensk författare som den svenska publiken borde känna väl till. Hon har inom loppet av tio år givit ut fyra böcker på svenska, och i dagarna ...

Av: Guido Zeccola | 11 maj, 2017
Litteraturens porträtt

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | 27 september, 2017
Utopiska geografier

Emmakrönika XXIII, O rinalone

Men så var beklämmer skon, brud? Tårarna tog dig vissna slut försent. In borta du har icke en Shoe-Fitting Fluoroscope att se var knöl slita på sitta, tårna obekvämt så ...

Av: Stefan Hammarén | 17 december, 2009
Stefan Hammarén

Elisabet Lunga

Kan livets smärta förklaras och botas av Billy Idol? Kanske, kanske inte



Vid vissa tillfällen slår livet dig i ansiktet. Hårt och obarmhärtigt snärtar det till dig så att ögonen tåras och kinderna hettar. I det ögonblicket vet du inte ens vad som slog dig. Inte vad det var som hände. Inte alls.
Finns det ens en förklaring? Finns det något som kan ge en begriplig innebörd till tårarna och smärtan? Finns det något som kan ge livet en anledning till att bråka med dig på detta vis? 
Någonstans i de ljusa virvlarna smyger ett mörker in. Du skriker, du anar problem. Rebellen inom dig vaknar, Rebell Yell ljuder i äktenskapet när den heta kärleken blir till slentrian och ditt rop efter mer, mer, mer klingar ohört, för du förstår inte vad som är fel. Han ropar efter mer, mer, mer, men ni ropar förbi varandra. Ni förstår inte varandra och ger er inte er själva den tid som behövs för översättning.
Elisabet Lunga

Elisabet Lunga

I tystnaden vet du inte, i skogen sus står du handfallen, i samtal väntar du bara på svar – men hittar det inte. Inte förrän du inser att du har svaret själv, att det finns en berättelse som kan ge svar. Som kanske kan ge hopp. Detta finner du i några gamla sånger, en del ganska fåniga titlar och texter i rocklåtar från förr. Det är så livet är, precis så. Ganska gammalt och fånigt. Speciellt om musiken som speglar livet spelas på mycket hög volym och du kan ge det onda en utmaning genom att sjunga med så där uselt som det är tillåtet när det gäller rock.

Billy Idol släppte en gång en samlingsskiva som heter 11 best. I dessa elva sånger finns ett helt liv tillsammans med den du älskar, ett liv fyllt av så mycket – från de första ögonblicken ända fram till slaget, till smärtan, tårarna och ensamheten.

En het sommar träffades ni. Hot in the city, ja, visst var det så trots att sommarens ögonblick fortsatte först i november. Solen tycktes skina dagligen, även genom regndroppar, mysteriet tätnade, känslorna värmdes av solskenet och staden blev bara hetare av er närvaro och er spirande, pirrande kärlek. Det var då, i början. Så nära Sweet sixteen man kan komma, även om era år var äldre än så. Du skulle göra allt för din sweet sixteen, och ja, allt vill du göra för din älskade, allt tänker du göra – för det är bara han som gäller i ditt liv. Någonstans i den heta staden faller illusionen om den söta sextonåringen och hettan, kärleken och ni två förlorar er i något som bara kan klassas som Flesh for fantasy... för ni är gamla nog, galna nog, förälskade nog. Ni njuter varje sekund, älskar varandra och det där gåtfulla livet. Ni dansar fram till tokiga toner med konstiga ord. Mony, mony får er att hoppa, era kroppar att spritta och kärleken att växa till oanade höjder.

Tillsammans tar ni det där avgörande beslutet. En frack, en marängliknande klänning, ett bröllop i vitt. White wedding handlar kanske inte om er, men visst är det underbart att stå där framför vännerna och de närmaste släktingarna och lova. Lova varandra kärlek, vänskap och att stå ut med varandra i hela livet. Lova varandra att genom alla problem ska ni stå där, sida vid sida. När livet snärtar er i ansiktet ska ni stå starka tillsammans, för det lovar ni. Ni lovar varandra, ni lovar en gud och ni lovar vänner och släktingar. Ett löfte som vill så gott, verkar så starkt. Vita fluffiga moln i ett vitt bröllop som seglar fram i luftiga, ljusa drömmar. Det där livet, det leker!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någonstans i de ljusa virvlarna smyger ett mörker in. Du skriker, du anar problem. Rebellen inom dig vaknar, Rebell Yell ljuder i äktenskapet när den heta kärleken blir till slentrian och ditt rop efter mer, mer, mer klingar ohört, för du förstår inte vad som är fel. Han ropar efter mer, mer, mer, men ni ropar förbi varandra. Ni förstår inte varandra och ger er inte er själva den tid som behövs för översättning. Ni tar den snabba vägen genom Google translate men det blir otillräckligt och ni står oförstående och ser på varandra med ett trasigt löfte som måste lagas. Ni byter hårda ord som får stanna mellan er som en mur. Någonstans i de ljusa virvlarna letar sig det svarta in och seglen slokar i en kärlek som tas för given. Drömmarna tappar fart och går i repris.

Det är då ni glömmer löftet. Det är då ni slutar se varandras ansikten, bara varandras ögon, ögon utan ansikte, ögon som ber, önskar, hoppas. Ögon som inte når fram. Eyes without a face. Ansiktet som din älskade har försvinner från dig. De ord han säger når inte hans ögon. Du skriker inom dig, men du hoppas fortfarande att löftet gäller. Det var ju för evigt.
I det ögonblicket inser du att du glömde. Du glömde att visa. Du glömde att vara en som älskar.

Nu finns det bara en sak du vill. Du vill visa vad du glömde. Forgot to be a lover. Nu vill du få chansen att tillbringa resten av livet med att visa hur mycket du älskar honom. Tillbringa resten av livet med att älska med honom. Du vill att han ska fånga dig när du faller och du tänker med all din kraft fånga honom. Catch my fall så reder vi ut detta, vi ska bara se varandra igen. På riktigt. Hitta ett ansikte som talar med ögonen, hitta en fastrostad kärlek som gått i stå, olja upp den och göra den het.

Det är försent. Han har bestämt sig för ett annat liv. Han har glömt löftet. Tagit det tillbaka för att du förändrats och inte förstått. För att du tagit honom för given och låtit kärleken svalna. Han tror att den är kall och död, men den vilar bara. Du vill ha hjälp att skrapa bort den kylande, grådaskiga och dammiga askan och väcka de glödande kolen. Han vill vidare, hitta nya moln att segla på, hitta vind, hitta ett nytt liv. Han vill inte försöka mer. Han är trött. Han har bestämt sig.

Långa stunder ser du bara mörkret som nu fyller hela himlen. Himlen, ditt liv och din själ. Du har svårt att se, att komma ihåg löften och ljusa moln som seglar iväg med ditt liv. Du står stilla och gråter. Du hoppar högt och skriker. Du anklagar, du är bitter och du faller utan att bli fångad. Det gör så ont. Snärten i ansiktet fick tårarna att rinna och kinderna att bli röda och varma. Du har svårt att inte önska dig ett snabbt otäckt slut på en otäck tid. You don't need a gun. Du behöver den inte, det måste finnas en väg tillbaka till ljuset. Du ser den inte.

Måste du hitta ut på en annan väg? Måste du torka tårarna och lära dig dansa ensam? Dancing with myself, det är ju just så ensamt som det låter. Kan inte livet ta tillbaka mörkret, smärtan och ensamheten och låta kärleken vakna och vinna? Den kärlek som fanns, den kärlek som lovades, den kärlek som glömdes men ändå finns kvar i en liten del av ett stängt hjärta.

Dansa ensam är tråkigt när det är så mycket roligare och mer underbart att komma ihåg löftena från det vita bröllopet, den heta staden och den slutgiltiga, livslånga önskan om att nu när du förstått att du glömt vara en älskare och sett ditt misstag att ta honom för given vill du tillbringa resten av livet med att älska honom och älska med honom.

Det kan vara försent och då biter sig smärtan fast för evigt och tårarna kallnar, kyler dina röda kinder och för dig djupt in i mörkret.

Det kan gå att hitta tillbaka och då rinner smärtan av, tårarna torkar och dina kinder rodnar i kärleksrus.

Det enda som krävs är att hitta löftet och den sovande kärleken. Bevara detta, väcka detta och leva med detta. Uppvaknad kärlek, stärkt löfte.

Kanske, kanske inte.

Elisabet Lunga

Ur arkivet

view_module reorder
Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | Gästkrönikör | 11 december, 2016

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski

Det är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker ...

Av: Jessica Johansson | Litteraturens porträtt | 02 november, 2011

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion

För en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om ...

Av: Robin Bernhardtz | Reportage om scenkonst | 28 april, 2012

Astrid har svaren

Läs tidningen en dag. Se på nyheterna. Lyft blicken från din lilla bubbla av trygghet i Sverige och känn dig skrämd. Du kanske trodde att vi någonstans hade lärt oss ...

Av: Elisabet Lunga | Gästkrönikör | 02 oktober, 2014

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del I av Gabriella Olsson

”Älsk” var som en kod mellan henne och Johan, det hjälpte henne att kompensera för hennes obefintliga självkänsla och fick henne att känna sig älskad. Pé-Pé, hennes far, tillhörde en ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 06 juli, 2015

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 04 januari, 2010

Richard Kriesche ur verket Genspur från 2001. Foto: Mathias Jansson

Richard Kriesche österrikisk New Media Art pionjär

Richard Kriesche tillhör en av pionjärerna inom New Media Art i Österrike. Han har varit verksam sedan 1960-talet och deltagit på flera av Venedig biennalerna och på Documenta i Kassel ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.