Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Statist hos Roy Andersson



Tommy ÅbergInte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

En sen torsdagskväll för sju år sedan ringer Roy Anderssons assistent upp. Det gäller ett statistuppdrag till hans ”Du levande”.

- Kan du komma imorgon vid 20 tiden?

Hos Roy Andersson bjuds man på middag kl 8 en fredagskväll, med vin. Det är trevligt och en gemytlig stämning runt matbordet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När två unga statister och jag så småningom stiger in i den stora studion har snickarna just färdigställt en utevägg till ett konstgalleri med ett stort panoramafönster.

Klockan 21 börjar vi repetera. Vi är tre liksminkade statister som ska promenera bakom kameran. Meningen är att vi ska skymta som reflexer i galleriets panoramafönster. De båda unga statisterna hänger med huvudet när det går upp för dem att vi ska hålla oss bakom kameran under hela inspelningen. Det hänger en affisch från Roy Anderssons prisbelönade stora succé ”En kärlekshistoria” i uppehållsrummet. När han går förbi frågar jag vilka priser filmen fick. Roy Andersson berättar gärna. De unga statisterna ser inte lika skeptiska ut längre, de inser nu att de är med om filmhistoria. .

Klockan 22 börjar vi spela in. Roy Andersson kollar rummet genom kameran. Han drar ett svart tyg med en tittglugg över huvudet. Där sitter han som en sfinx i burka. Efter första tagningen utropar han ”Lysande!”. Jag tror att vi är klara och kan gå hem. Efter ett tiotal tagningar bryter han. ”Det ser tomt ut på galleriväggen”, säger han.

- Ett litet ventilationsgaller i vänster hörn på ytterväggen skulle sitta bra, fortsätter han med ett stort leende. Det är lite kalt där.

Sedan sprutar man vatten på gallret gång på gång så att det ska se ut som om det runnit vatten där under lång tid. Mycket lång tid kräver många sprutningar med blomsprutan, och det tar sin tid innan träet har mörknat så pass att det verkligen står klart att det gått mycket lång tid.

I scenen vi deltar i pekar de två galleristerna på några fläckar på gallerifönstret, en fönsterputsare torkar av dom, sedan ser de upp mot himlen. Länge, mycket länge, under fullständig tystnad. Det sprider sig en underbar stämning i studion. Roy Andersson lyser, säger att det är lysande. Han ser verkligen glad och nöjd ut. Ingen stressar, alla jobbar på, snabbt och effektivt.

- Va fin ventilen blev, säger Roy Andersson. Det var värt besväret.

Efter två års filmande gjorde han ett ordentligt budgetöverdrag med ”Giliap”. Nu bestämmer han själv över både budget och produktion i egen ateljé, och det är ett mycket fint arbetsklimat.

Klockan är 23 och vi har gjort ett tjugotal omtagningar av scenen.

Vi ska göra vår sista promenad bakom kameran.

- Det syns inte ett skit, skrattar Roy Andersson. Det kommer att synas, sedan på filmen, säger fotografen. Vi litar på honom.

Efter ytterligare åtta tagningar av scenen sitter jag och vilar. Plötsligt hör jag honom ropa:

- Sista tagningen! Jag vaknar med ett ryck. Jag hade somnat.

Han håller upp ett pekfinger i luften för att poängtera en gång till, och ler mot mig.

- En till, säger han när han ser att jag har vaknat ordentligt och håller upp ett pekfinger igen.

- En till för mamma, det blir jättebra!

Klockan 24 tar någon i ensemblen ett gruppfoto och arbetet är avslutat.

- Vilken fin scen det blir! utbrister regissören. Roy Andersson är påtagligt nöjd med kvällens arbete. - Var bor du, ska vi köra dig hem?

Regissören hade rätt när han utbrast att vi inte ”syns inte ett skit!” Men det hörs när vi glider förbi som vitsminkade spöken, utbrända reflexer i konstgalleriets fönster. Roy Andersson har lagt in ljud som skulle kunna vara steg. Eller är det en duva som hoar i fjärran?

Tommy Åberg

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.