Han Suyin 1916-2012

Mötet mellan västerland och österland var ett huvudtema hos Han Suyin, både i hennes romaner och i de böcker hon skrev om ”Asien av i dag” dvs för några decennier ...

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2012
Litteraturens porträtt

Maria Sibylla Merian

Maria Sibylla Merian

En junidag 1699 lämnade ett av det holländska Västindiska kompaniets fartyg Amsterdams hamn med destination Surinam. Ombord fanns två kvinnor, Maria Sibylla Merian, en 52 år gammal konstnärinna och entomolog ...

Av: Lena Månsson | 20 mars, 2017
Konstens porträtt

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | 18 september, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Veckan från hyllan. Vecka 4-2013

Egentligen skulle denna krönika handla om tåg. Tåg som inte går, och om de går  är det inte meningen att de ska gå, i synnerhet som det blir helt fel ...

Av: Gregor Flakierski | 19 januari, 2013
Veckans titt i hyllan

Jag går nu ut och sopar efter stormen…



J. F. Willumsen: Efter stormen 1905Näst senast det hände var en av de sista dagarna i januari. Svansen av en cyklon snärtade till ett av våra båda alltför stora, höga och bräckliga macrocarpa-träd (en sorts cypress, också kallad Monterey Pine). Som tur var befann vi oss någon annanstans. När vi kom hem hade halva trädet brakat ner och törnat mot husgaveln innan det lagt sig tillrätta på gräsmattan, märkligt nog utan att alls förstöra de tre späda citronträd vi planterat där. TV-antennen fick sig en törn och slogs ut, solseglet vars stänger böjts fick bytas, skorstenen likaså, en ruta sprack, en hel del annat elände att förtiga.

Allt ordnades dock till det bästa tack vare husförsäkringen. Den väldiga trädstammen och grenarna sågades till lagom långa vedträn. Ett gäng arborister (så kallar sig yrkesstolta trädtuktare) klättrade som viga apor upp i det som återstod av trädet och kapade av fler grenar så att inga fler i fortsättningen skulle trilla ner över huset eller i huvudet på oss. Och vi såg med tillförsikt fram emot lugna stilla dagar, nu hade vi haft oväder nog och övernog, tromberna fick ta sig fram på annat håll – det gjorde de också längre ut till havs, med förödande verkan.

Men i förrgår hände det igen, så gott som utan förvarning. Det började regna ihärdigt, det blåste upp, sedan kom stormen och himlen lyste upp av täta blixtar. Dundret hörde vi inte i den kraftiga blåsten. Ovädret höll oss uppe och oroliga genom hela natten. Vid tretiden när det var som värst (hur många sekundmeterna var vet jag inte, men de var många) trodde vi att huset skulle braka samman. Det var otäckt. Något riktigt lika eländigt illa har vi inte upplevt tidigare och vill inte heller vara med om i framtiden. Vi hade fullt upp att hålla huset torrt, det lyckades inte helt. Regnet piskade mot stängda dörrar och fönster som inte stod emot all vätan. Redan i början av denna snabbt tilltagande turbulens bröts dessutom  strömmen och kom inte tillbaka förrän en halv dag senare.

Vår granne John, född i Glasgow för sjuttiofem år sedan men utvandrad hit med sina föräldrar när han var liten, har bott i sitt hus i snart sextio år men aldrig varit med om något lika illa, det här slog alla rekord. Nå, efter några timmar lugnade det ner sig, och vi kunde kolla vad som hänt: toppen av skorstenen hade flugit iväg, en takpanna likaså, ett högt vackert eukalyptusträd hade bräckts tvärt av liksom en stor gren på ett jakaranda-träd även om tillräckligt mycket av det finns kvar. Det kunde gått värre, och det gjorde det på andra håll: översvämningar, båtar som kastades upp på land, träd som rycktes upp med rötterna, tak som singlade iväg, krossade hus och bilar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det var ett elände. När det var som värst och vinden lät som ett dundrande frakttåg i högsta fart längtade vi akut efter en trygg tillvaro i ett stenhus byggt på svenskt hälleberg som ingen vind rår på. Morgonen därpå var det lugnt och stilla, storm och böljor tystna ren, och vi gjorde som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam varifrån jag hämtat rubriken ovan: vi röjde upp efter stormen, det tog en dryg dag. När kommer så nästa oväder, framdrivet av klimatförändringarna? En ung författare som inte upplevt en tropisk storm i Karibien visste i alla fall hur den kunde bete sig:

 ”Vinden hade nu mer än fördubblats i styrka. Fönsterluckorna buktade sig, som om trötta elefanter lutade sig emot dem, och far försökte förstärka fästena med näsduken. Men att brottas med vinden var som att stångas med en klippa. Näsduken, fönsterluckorna, allting brast. Regnet strömmade in som vattnet i ett sjunkande fartyg, och blåsten, som tog rummet i besittning, slet bort tavlor från väggarna och sopade rent bordet. Mellan de tomma fönsterkarmarna syntes den av blixtarna upplysta omgivningen…”

Näsduk hade jag ingen men väl handdukar mot regnet, fönsterluckor har vi inte heller, och tavlorna hängde kvar. Men annars stämde det mesta. Stycket återfinns i början av Richard Hughes debutroman från 1929, A High Wind in Jamaica (här citerat efter första svenska översättningen, av Thorsten W. Thörngren året därpå, Storm på Jamaica). Hughes hade inte varit där, boken skrev han långt ute på landet i Connecticut i USA. Men han hade till hjälp ett gammalt brev från 1840-talet som en avlägsen släkting skrivit, om en tyfon i Karibien (originalet finns i The Lilly Library i Bloomington, Indiana, där jag läst det). I hans roman följer ond bråd död i stormens spår, först huskatten, sedan flera människor, det är en kallblodigt ruggig historia. Och i Sonnevis dikt sopar man rent med politiska undertoner. Stormen vi överlevde var varken symbolisk eller hade död och politik i släptåg – men den var illa nog.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Minnen från Europas dödsläger

En bitter och plågad text, motsträvigt frambragt, skriven av ekonomiskt nödtvång. Låt vara att den sorggenomträngda krönikan kanske är lika skadskjuten och maläten som dess frispråkige upphovsman var när den ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 12 juni, 2012

När platsen är lika mycket din som min

Skogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin ...

Av: Viktor Andersson | Reportage om scenkonst | 05 november, 2013

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | Essäer om samhället | 16 februari, 2015

Benjamin 15

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 26 november, 2011

Fann en kamouflagétalja förtäljt

För det första ett nytt begrepp, enligt loserförfattarerfarenhet, står för begrepp som myntar ens oavhängiga sanningar, allt enligt min loserförfattarerfarenhet lämnade montörer, installatörer, elverksgubbar, telefonbolagsdårar och entrepranadfarbröder eller deras insepektörer ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juli, 2013

Lypsyl eller läppglans eller trutvalla

Efter en rejält saltad pastaövning skulle vi gå på Eva Dahlgren-konsert i Jönköping. Plötslig uppstod ett Lypsyl-behov. Pastan med tonfisk och räkor samt ruccola hade varit så smakrik och salt ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 02 november, 2012

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 Maj, 2016

"Själens grundpelare är kroppen"

Yoga är ett verktyg för att själen ska vistas i en väl grundad kropp - ungefär som vi vill vistas i ett väl grundat hus. När Eva Lewenhaupt talar om yoga ...

Av: Anne Edelstam | Litteraturens porträtt | 22 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.