Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Sveriges Yngsta Mästerkock



Rana EshtiaghTolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda medan de håller på.

Det är min underhållning denna onsdagskväll vid 32 års ålder. Sveriges yngsta mästerkock heter programmet.

Att jag inte äger en tv och ser detta hos min syster hör inte till saken. Jag vet inte om jag skulle lyckas laga varken oxryggen eller tarten i morgon kväll, men det spelar heller ingen roll, för när jag var tolv år så var jag en spoling som hade nittionio problem och matlagning var inte ett av dem.

Som tolvåring går man alltså i femman. När jag var tolv år och gick i femman så hade jag knappt upptäckt vad jag var dålig på, än mindre intresset för något jag ville bli bäst på. Det jag däremot hade upptäckt var de rakade killarna som satt utanför skolan och väntade på oss tre invandrarungar som gick i den annars så blonda skolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade även upptäckt mattelärarens alkoholskåp. Och tillsammans med syrran hade jag upptäckt ett symbolspråk. Att vi redan pratade ett språk ingen ändå förstod, spelade ingen roll det heller. Jag önskar att jag hade hittat mina intressen i livet mycket tidigare än vad jag gjorde. Just matlagning till exempel. Jag önskar att jag åtminstone hade klagat på skolmaten som jag så sällan åt. Kanske önskar jag mest att mina år innan tonåren inte hade gått ut på att vara stark. Jag önskar att hon, den jag var då, istället hade fått chansen att bli stärkt.

Givetvis är jag bara avundsjuk på dessa underbara ungar som vid tolvårsålder redan övar sina färdigheter. Jag är så förbannat glad för dem att jag gråter när dem blir glada. Det är så fint. När barn själva bestämmer när de vill bli vuxna. Det är inte synd om mig. Det är inte vad jag försöker förmedla.

Det är synd bara. Att så många, då som nu, inte känner sig trygga. I detta land som skickar den första romen till EU, och i detta land som världen över är känd för pappaledigheten. Är det inte synd? Jag är trygg i mig själv, och jag saknar inte självförtroende. Men, jag känner mig inte alltid trygg där ute. Och det är inte för att jag är tjej. Jag tror att det bara har att göra med att jag så tidigt blev övertalad om att jag skulle vara annorlunda. Utan att jag egentligen var det. Jag blev annorlunda för att alla alltid insisterade på det. Jag förtjänade per automatik mindre.

Jag var skyldig att leverera mer, göra dubbelt för att vara jämlik, vara ambitiös och sprudlande, men, inte ta plats, vara liten. Le. Andas sen. Jag upptäckte att ifall jag stängde öronen när de berättade skämt om de mina, så tålde ögonen mer. Jag övade mig i att se igenom när de vägrade möta min blick. Jag fick många goda råd av lärare och nära vänner; låtsas vara någon annan, var genomskinlig, försök hårdare, reducera din färgrika personlighet, prata mindre, prata lägre, prata inte ditt eget språk, bestäm dig för att ha beslutsångest, och vid handslag – tänk död fisk. Jag övade mig länge, men jag blev aldrig bra på något av det. Och inte blev det bättre med varken åren eller de nya vännerna; fråga när du vet, förklara när du inte behöver, be om ursäkt när du kan svaren och låt dem kalla dig exotisk. Ignorera ignoransen. Låt dem tala bakom din rygg, tillåt dem att klaga på hur din mat doftar, låt dem ha åsikter om landet de inte kan stava till, låt dem tro bättre, godkänn revolution som fikasamtal och för guds skull, låt dem vara värda mer. Låt dem vara värda mer.

Och när jag gjorde allt det där, och de då, vissa av dem, ibland, kallade mig svensk, så försökte jag att vara stolt.

Jag försökte verkligen. Jag var redo. Men när jag insåg hur dålig jag var på det enda jag hade övat på i så många år, så förnekade jag min kultur och uråldriga historia, ändrade mitt namn och presenterade mig som adopterad.

Till slut gick det. Jag fick till det. Dem gillade idén med att jag hade haft en prislapp fäst vid mig.

Det är inte synd om mig. Det är bara synd. Att jag inte fick välja när jag ville bli stor. Det är synd att jag inte fick andrum nog för att inse att matlagning är det mest fantastiska som finns. Tänk om jag hade kunnat laga citrontarte när jag var tolv år. Vad hade jag då inte kunnat laga i morgon kväll? Det är synd att annorlunda inte är en standard.

Det är synd att annorlunda fortfarande behandlas som skällsord. Det är synd, för jag hade kanske ta mig fan varit en grym kock idag, hade jag bara vetat att det fanns intressen som man kunde ägna sig åt. Jag var helt enkelt för upptagen med annat. Ungefär lika upptagen som många tolvåringar som tittade på det där programmet i onsdags.

Den som heter Sveriges Yngsta Mästerkock.

 
Rana Eshtiagh

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.