A Hidden Part of the Culture: the Business Culture

  Business Culture (företagskultur) är en viktig del av kulturlivet. Idag är den mer och mer hårfint granskad av publik och offentliga organisationer. Teorien har påverkats av den så kallade 5C: ...

Av: Bernardo Nicoletti | 26 april, 2013
Essäer om samhället

Lars Gustavsson Foto CC BY-SA 3.0

Om Lars Gustafsson och översättningarna

När Strindbergs genombrottsroman ”Röda rummet” gavs ut som seriemagasin för en hel del år sedan kom jag med en hovsam invändning i Svenska Dagbladet. Den erbjöds till skolor i klassuppsättning ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 april, 2016
Litteraturens porträtt

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | 16 februari, 2012
Essäer om konst

En resa i kvantvärlden. Intervju med Jim Baggott

Det finns saker som är svåra att förstå sig på. Till dem hör utan tvekan kvantfysik. Den legendariske Richard Feynman som gav en rad berömda föreläsningar i ämnet - och ...

Av: Susanna Kumlien | 28 maj, 2013
Övriga porträtt

Sveriges Yngsta Mästerkock



Rana EshtiaghTolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda medan de håller på.

Det är min underhållning denna onsdagskväll vid 32 års ålder. Sveriges yngsta mästerkock heter programmet.

Att jag inte äger en tv och ser detta hos min syster hör inte till saken. Jag vet inte om jag skulle lyckas laga varken oxryggen eller tarten i morgon kväll, men det spelar heller ingen roll, för när jag var tolv år så var jag en spoling som hade nittionio problem och matlagning var inte ett av dem.

Som tolvåring går man alltså i femman. När jag var tolv år och gick i femman så hade jag knappt upptäckt vad jag var dålig på, än mindre intresset för något jag ville bli bäst på. Det jag däremot hade upptäckt var de rakade killarna som satt utanför skolan och väntade på oss tre invandrarungar som gick i den annars så blonda skolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade även upptäckt mattelärarens alkoholskåp. Och tillsammans med syrran hade jag upptäckt ett symbolspråk. Att vi redan pratade ett språk ingen ändå förstod, spelade ingen roll det heller. Jag önskar att jag hade hittat mina intressen i livet mycket tidigare än vad jag gjorde. Just matlagning till exempel. Jag önskar att jag åtminstone hade klagat på skolmaten som jag så sällan åt. Kanske önskar jag mest att mina år innan tonåren inte hade gått ut på att vara stark. Jag önskar att hon, den jag var då, istället hade fått chansen att bli stärkt.

Givetvis är jag bara avundsjuk på dessa underbara ungar som vid tolvårsålder redan övar sina färdigheter. Jag är så förbannat glad för dem att jag gråter när dem blir glada. Det är så fint. När barn själva bestämmer när de vill bli vuxna. Det är inte synd om mig. Det är inte vad jag försöker förmedla.

Det är synd bara. Att så många, då som nu, inte känner sig trygga. I detta land som skickar den första romen till EU, och i detta land som världen över är känd för pappaledigheten. Är det inte synd? Jag är trygg i mig själv, och jag saknar inte självförtroende. Men, jag känner mig inte alltid trygg där ute. Och det är inte för att jag är tjej. Jag tror att det bara har att göra med att jag så tidigt blev övertalad om att jag skulle vara annorlunda. Utan att jag egentligen var det. Jag blev annorlunda för att alla alltid insisterade på det. Jag förtjänade per automatik mindre.

Jag var skyldig att leverera mer, göra dubbelt för att vara jämlik, vara ambitiös och sprudlande, men, inte ta plats, vara liten. Le. Andas sen. Jag upptäckte att ifall jag stängde öronen när de berättade skämt om de mina, så tålde ögonen mer. Jag övade mig i att se igenom när de vägrade möta min blick. Jag fick många goda råd av lärare och nära vänner; låtsas vara någon annan, var genomskinlig, försök hårdare, reducera din färgrika personlighet, prata mindre, prata lägre, prata inte ditt eget språk, bestäm dig för att ha beslutsångest, och vid handslag – tänk död fisk. Jag övade mig länge, men jag blev aldrig bra på något av det. Och inte blev det bättre med varken åren eller de nya vännerna; fråga när du vet, förklara när du inte behöver, be om ursäkt när du kan svaren och låt dem kalla dig exotisk. Ignorera ignoransen. Låt dem tala bakom din rygg, tillåt dem att klaga på hur din mat doftar, låt dem ha åsikter om landet de inte kan stava till, låt dem tro bättre, godkänn revolution som fikasamtal och för guds skull, låt dem vara värda mer. Låt dem vara värda mer.

Och när jag gjorde allt det där, och de då, vissa av dem, ibland, kallade mig svensk, så försökte jag att vara stolt.

Jag försökte verkligen. Jag var redo. Men när jag insåg hur dålig jag var på det enda jag hade övat på i så många år, så förnekade jag min kultur och uråldriga historia, ändrade mitt namn och presenterade mig som adopterad.

Till slut gick det. Jag fick till det. Dem gillade idén med att jag hade haft en prislapp fäst vid mig.

Det är inte synd om mig. Det är bara synd. Att jag inte fick välja när jag ville bli stor. Det är synd att jag inte fick andrum nog för att inse att matlagning är det mest fantastiska som finns. Tänk om jag hade kunnat laga citrontarte när jag var tolv år. Vad hade jag då inte kunnat laga i morgon kväll? Det är synd att annorlunda inte är en standard.

Det är synd att annorlunda fortfarande behandlas som skällsord. Det är synd, för jag hade kanske ta mig fan varit en grym kock idag, hade jag bara vetat att det fanns intressen som man kunde ägna sig åt. Jag var helt enkelt för upptagen med annat. Ungefär lika upptagen som många tolvåringar som tittade på det där programmet i onsdags.

Den som heter Sveriges Yngsta Mästerkock.

 
Rana Eshtiagh

Ur arkivet

view_module reorder
Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Guldåldern

I det tillbaka åt annat övervintras, fram innan tidslösheten en röst, överspänt förlopp om. Till henne sörjd fram. Behjärta. M arken hård sagt mig bakom som en sin erekterade tundra ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 maj, 2013

Om dagarna hade jag inte ens tid att tömma hjärtat på rinnande tårar…

Freke Räihä intervjuar  Akram Monfared Arya som berättar om en hel del saker med himlen som bakgrund    Har du läst Åke Hodell? - Jag har läst hans biografi som är skriven av Magnus ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 26 november, 2012

Träd i samtidskonsten - en upp och nedvänd historia

I samtidskonsten behandlas trädet ofta ganska respektlöst. Det slits upp med rötterna och hängs upp och ned i stadsrummet eller i galleriet. Det påminner nästan om en blasfemisk handling som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 29 maj, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2017

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.