Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | 04 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten



Carrie MathisonHomeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är en terrorist som jobbar för motståndarna. I slutet av säsong två är Carrie den enda som tror att ”hjälten” är oskyldig till ett terrordåd. Vad som än händer är Carrie ensam om sin övertygelse, och hur många som än tror på något annat så är det ändå alltid Carrie som har rätt.

När TV-serien 24 var på topp så handlade det om hämnd, om upprättelse. Det var länge sedan den serien peakade. Nu är detHomeland som gäller. Av samma skapare. För samma publik. Dvs. den amerikanska publiken - och som en liten bonus resten av välden som köper in HBO-serier, eftersom de har så hög klass. ”It’s not TV, it’s HBO.” Homeland blev en hit - Damian Lewis fick en Emmy för bästa manliga huvudroll (Brody) och Claire Danes som spelar Carrie Mathison var med på Forbes topplista över de mest inflytelserika. Inte bara de mest inflytelserika skådespelarna, utan de mest inflytelserika personerna. I hela världen. Punkt slut. Fast det kanske är oklart om det är Claire Danes eller Carrie Mathison som är inflytelserik?

Carrie representerar den nya ”flawed hero” med trassligt privatliv, samtidigt som hon representerar den ”udda nörden”, den som inte riktigt passar in men som är skarpsinnig och kunnig och alltid har rätt. Ungefär som i Shelock, BBCs nytolkning av Sherlock Holmes myten, där en tagline är ”Brainy is the new sexy”. OmHomeland skulle man också kunna tillägga ”Brain is the new brawn” för Carries tillgång är inte fysisk styrka, hon skulle aldrig springa runt 24 timmar non-stop.

Och dessutom: nu krävs längre än 24 timmar för att lösa konflikten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men sensmoralen har också ändrats sedan 24. Homeland handlar inte om hämnd, det handlar om att förstå. Hjälten i 24 var en macho man som sprang omkring och dödade fienden och skyddade sin familj och i utsträckningen sitt land. Hjälten iHomeland är en bipolär singel-tjej som också vill skydda sitt land, men som samtidigt vill förstå den andre. Att hon är bäst på det hon gör beror på att hon är bäst på att förstå. Men det tar tid innan andra förstår. Som pionjär kan man alltid räkna med att vara missförstådd. Carrie Mathison är extremt missförstådd under hela den första säsongen av Homeland --- alla tror att hon är paranoid när hon misstänker den hemvändande krigshjälten nummer ett för att jobba för terroristerna.

Men hon har rätt. Hon har förstått att det handar inte om att vara ond eller god, att vara amerikan eller icke amerikan, det handlar om att ha rätt, och alla tror att de har rätt, hur konstiga åsikterna än kan verka för den andre.

Homeland handlar i första hand inte om hämnd, Homelandhandlar om förståelse. Att försöka förstå den andre vad han/hon gör och varför.

Carrie är själv utanför --- hon är Homelands svar på Princess Leia i Star Wars filmerna. Det är sällan hon har en scen med en annan tjej. Hon pratar med sin syster ibland, hon värvar ett vittne, hon hejar på någons fru. Men på jobbet är hon ett unikum, enda tjejen på en arbetsplats full av gubbar. Och det står ändå helt klart “who is running the show”. Carrie. Hon är seriens Princess Leia och hennes team ifrågasätter henne inte. Hennes team är redo att gå i döden för henne --- eller i alla fall sätta sig upp mot överhetens order, någon gång ibland när det inte syns. Prinsessan har även sin egen mentor, en Merlin eller Obi-Wan Kenobi liknande figur spelad av Mandy Patinkin.

Överheten placerar en infiltratör, Peter Quinn (Rupert Friend), i Carries grupp men även infiltratören faller för Carrie. För även om hon verkar vansinnig, manisk och paranoid och lyssnar på modern jazz (!) så har hon alltid rätt. En liten datahacker med glasögon har en replik under hela tiden och det är ett beundrande “I knew you were right”. dvs. prinsessans riddare av runda bordet tvekar inte. De utför stordåd. Men inte med ljussvärd eller automatpistoler, utan med moderna tekniska hjälpmedel.

Men motståndarna är lika slipade och lika övertygade om att de har rätt. De flesta spelas av brittiska skådespelare. När motståndarsidans prinsessa har sin duell med Carrie i ett förhörsrum ser man hur lika och ändå olika de är. Carrie är helylleamerikan som går på känsla - motståndaren är kallt logisk, har brittisk accent och hatar den amerikanska regeringen. Vad de har gemensamt? Båda tror att de har rätt. Och egentligen gillar Carrie inte heller den amerikanska regeringens utrikespolitik. Men först och främst vill hon skydda sitt eget land. Där ligger ribban fast från 24 och ingen rubbar på den. Och eftersom Carrie alltid har rätt borde Amerika ligga i goda händer.

Belinda Graham  

Ur arkivet

view_module reorder

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche

Weimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 augusti, 2009

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | Essäer | 20 juni, 2010

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Av: Kurt Bäckström | Musikens porträtt | 25 april, 2015

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.