Gisela Nordell. Dikter

Gisela Nordell är född i Stockholm 1956. Hon arbetat inom folkmusiken sedan 1996, litterära visan. Hon finns att höra på cdn "Ferlin- I livets villervalla" 1999  och "Visor från gränderna" 2002, utgivet på Ljudmanufaktur.Hon har medverkat ...

Av: Gisela Nordell | 17 februari, 2014
Utopiska geografier

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | 12 september, 2008
Utopiska geografier

Stillbild ur filmen Meningen med livet (1983) av Monty Python

Såsfläckar på duken - frosseri på film och i konst

“And finally, monsieur, a wafer-thin mint.” Efter mycket trugande tar den extremt tjocka och proppmätta Mr. Creosote emot den tunna chokladbiten, men det blir droppen som får bägaren att rinna ...

Av: Mathias Jansson | 08 december, 2016
Essäer om konst

Å leve i forbindelsen. Del II

I filosofi er forståelse det basale Det er ikke alltid slik at jeg forstår det jeg selv har uttrykt, og når det er slik at jeg har vansker med å forstå ...

Av: Thor Olav Olsen | 29 oktober, 2012
Agora - filosofiska essäer

Kärlek om du vill



Jenny Berggren Jag stod stilla, vattnet började forsa in.

Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en.

Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon.



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sorlet och skräcken var total.



Människor grät, somliga tyst, andra i hysteri.

De samlade sina ägodelar.

Flykten mot räddningsbåtarna påbörjades, människor föll, de krälade fram över de hala plankorna, somliga blev trampade på där de låg utmattade och skräckslagna.



Skeppet som var osänkbart började sakta nå sin botten.



Jag gick omkring utan att veta vart jag skulle.

Det verkade som om det fanns två riktningar i folkmassan.

Jag hittade inte dig. I hopen av folkmassan famlade jag omkring.

Du fanns inte mer. Kunde det vara möjligt att du lämnat mig för att rädda dig själv? Inte du, inte du.

 

 

En man i kostym och vått hår, som låg ner över pannan, skrek,

– Skynda dig, hoppa i räddningsbåten, vi sjunker!



Jag stod kvar på däck och undrade.

Det måste finnas en orsak till att detta sker, en mening!



Så sjönk jag till botten i min undran,

i mitt sökande efter ett svar som inte fanns.

Efter en mening i kaoset.





Jag steg upp mot fören.

Hade tänkt ställa mig i den mest romantiska,

idylliska ställningen, med armarna ut vid sidorna som om jag flög,

som om jag var fri.



På min väg upp mot fören kom lådan med flytvästar skenandes mot mig, de skrapade upp ett stort sår på mitt smalben.

Men jag, en kämpe, en som tål, en som är av stål, tog mig vidare.

Nästan framme vid fören, dunkade en järnkrok, som hållit räddningsbåten på plats, i mitt bakhuvud.

Båten kantrade, den började peka med sin stora nos ner mot havets botten, en gigantisk sjunkande val, den efterlämnade ett dån av rädsla.

Jag insåg mina limitationer.

Det blev inte fler imitationer,

av idyllen,

av illusionen,

av drömmen, att du kom. Det fanns inget att förlora längre, men jag trodde att mitt hjärta för evigt skulle ”Go on and on”.



Så sjönk vi, mer för var minut. På skeppet som var osänkbart.

Så spelade fartygsorkestern, så kom jag aldrig närmare Gud.



Till slut fick jag simma ut till båten.

De hade redan gett sig av.

Jag såg dig inte.

Du fanns inte.

Jag räddade mig själv, till slut.



Min flytväst hade ett stadigt grepp om min överkropp.

Remmarna skavde i ljumskarna och mitt ansikte kunde med nöd och näppe hålla sig över kragen. Det kändes som om jag skulle kvävas till döds. Det var kallt, rått, mörkt, fuktigt, ett elände. Ett elände jag kände höll mig fast, hindrade mig att komma fram till värmen och ljuset.

Jag följde de råd jag fick.

Jag kom i land med hjälp av de andra som hade mer förstånd tillsammans än vad jag hade ensam.



Jag fick acceptera, att där, i båtens dragning till botten av det djupa havet, fanns du inte att räkna med.



Jag kom i säker hamn.



Du satt på en sten, där uppe på land, och log.



Jag var glad, i den stunden, att jag inte klev upp mot fören med armarna utsträckta i kärlek till dig.



Hur patetiskt skulle inte det varit. Att förlora mig för dig,

att ännu en gång dö, en bit i taget, när det går fullständigt utmärkt att leva.

Jenny Berggren 

Ur arkivet

view_module reorder

The truth is not yet to be revealed

Det finns människor som berör mer andra. Människor som tatuerar in sig i ens minne. Och det fantastiska är att man kan möta de människorna var som helst, när som ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 03 februari, 2012

Three ladies in Cairo. Del IV. The high life

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 18 juli, 2014

Angående humaniora. En intervju med Svante Nordin

Vad är historia bra till? Det frågar sig Friedrich Nietzsche 1874 i essän ”Om historiens skada och nytta” (Otidsenliga betraktelser, del II). Nietzsche urskiljer tre grovt tillyxade sätt att betrakta ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Litteraturens porträtt | 02 februari, 2012

Jonathan Swift Verser för gatuförsäljerskor

Äpplen   Kom gubbs och tjejer, köp mina grejer: äpplen, första klass, plommon i stora lass, kom hit och känn för bara en spänn får du hundra, och skulle du undra och säga: för mycket har du rätt i det stycket ...

Av: Jonathan Swift | Kulturreportage | 06 december, 2013

Du är det vi inte säger.

En prosadikt av Guido Zeccola Du är hycklare, men så hycklare att när du dör kommer du att brinna i helvetet men ska du känna dig i Paradiset.

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 14 augusti, 2017

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 23 januari, 2014

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.