Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | 06 november, 2012
Musikens porträtt

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Om intellektet

Innledning Artikkelen min er om relasjonen mellom det menneskelige intellektet og formålsbaserte virksomheter. Inngangsporten min er slik. I alminnelig forstand står ‘intellekt’ for ‘setet for tankevirksomhet, som er forutsetning og betingelser ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika VII - Den där sjöblomman trots allt, hjälpte inte mycket mer

Din insjö där det växte gredelina näckrosor som tidvis delvis påminde om sankt paulinor, en art som i vas inte vissnar så fort, ville jag sådana plocka åt dig ...

Av: Stefan Hammarén | 03 december, 2008
Stefan Hammarén

En alldeles särskild dag. En 35 år gammal film, lika aktuell som då



En alldeles särskild dagAllt kulturellt skapande relateras till mottagare genom analogier som utgör verkets minsta gemensamma dividend. Denna växlar från Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, genom anspelningar på Jesus och Buddhas liv, till Marx kommunistiska manifest, eller politisk omvändelse av Watergatetyp.

Naturligtvis är relatering till kristendomen den mest användbara för västerlandet, inte minst i amerikansk, fransk och italiensk film som domineras av ”kristna” filmmakare.

När Hitler anländer till Rom den 3 maj 1938 i inledningsscenen till filmen En alldeles särskild dag, presenteras han som en dirigent till en stor orkester. Alltefter denna scen pratas det om konst och politik som utbytbara, till och med identiska företeelser. De tyska uniformerna konstateras vara vackrare än falangisternas, futuristiska tavlor i Gabriels (Marcello Mastroianni) ägo jämföres med tavlor i katolsk kitsch och porrealistiska fotobilder. Gabriels synligt framförda rumbadans, framförs i kontrast till massans hörbara marsch på ljudbandet, Hitlers resa till Rom jämförs med den i litteraturen väldokumenterade Goethes dito (1786-88, 1790), då tysk romantik mötte romersk klassicism, et cetera.

Således är det strukturellt välmotiverat med:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1) den rikliga användningen av bevingade ord och folkaforismer (”bättre ensam än i dåligt sällskap”) som kontrast till radions och politikernas slagord,

2) citat ur kända filmer, litterära verk och bildkonst med besläktad tematik (en homosexuell man förförs av en sexuellt aktiv kvinna i ett fascistiskt/nazistiskt samhälle och försvinner sedan från scenen – Bob Fosses Cabaret,1972),

3) Pasqualino de Santis foto, liksom av tiden urblekt, dock socialdokumentariskt skarpt,

4) en formfulländning som ”avslutar” första akten med en örfil och börjar den andra ab ovo, ”frän ägget”, mitt på dagen, med en äggomelett. (En pessimistisk upprepningsform, där 30-talets händelser inträffar på nytt.)

Den fiktiva filmens handling börjar på morgonen med en mästerlig presentation av filmhandlingens topografi - husets exteriör och interiör i en enda mästerliga tagning. Därefter uppvaknande och presentation av filmens alla protagonister i tur och ordning. (En intern, inomfilmisk hierarki byggs upp - fatalism - där Antoniettas överviktige pojke har sina hemligheter i ett avsides rum och dottern exponeras fåfängt framför spegeln, handlingar som de måste ha ärvt av modern då hon upprepar dessa vid Gabriels besök, respektive vid hennes och Gabriels kurragömma med portvakterskan.)

Familjens frukost.

Husets invånare går ut, en av dem har osnörda benlindor.
Antonietta och Gabriels första möte.
Portvakterskan.
Antoniettas och Gabriels avsked från varandra.
Middag och Antonietta och Gabriels återförening.
Portvakterskan.
Husets invånare kommer tillbaka, mannens benlindor är fortfarande osnörda.
Familjens kvällsmat.
Antoniettas familj håller på att lägga sig. Gabriel deporteras. Upprepning av den långa obrutna tagningen från filmens början. Natt.

Politik som konst och konst som politik är filmens ena tema: att detta sedan ”tvingar” den strukturellt medvetne regissören till en formalistisk och från den progressiva vänsterns synpunkt knappast godtagbar uppsättning, mycket lik Ingmar Bergmans kammarspel, borde noteras. Filmen anammar inte hjältarna Gabriels och Antoniettas (Sophia Loren) fria, uppburna, improviserade umgängesform, utan nazismens och fascismens, Hitlers och Mussolinis, den politiska vardagens strikt manipulerade form.

Detta och mycket annat inte helt oväsentligt (i en filmdebatt) har den rikliga debatten kring filmen En alldeles särskild dag medvetet eller omedvetet förbigått.

En snabb genomgång av En alldeles särskild dag, från en alldeles särskild vinkel

Henry Becques olycksaliga Korparna, Ibsens Vildanden, Jean Anouilhs Lärkan, Tjechovs Måsen, Strindbergs Pelikanen, men även grönsiskan från Fröken Julie är några av de fågelarter vars skönhet och behag och symboliska särart även studerats utanför ornitologernas kretsar. Det är sofistikerade fågelpersonligheter som den uppburna fru Thalia stolt kan yvas över, men som inte passar för regissören Ettore Scola, vars verksamhet är av mer folklig art.

En film är en mångduplicerbar konstprodukt och i en sådan väljer han som bärande symbol, en papegoja, som förmedlar bilden av ständiga upprepningar och monotoni. Men Scola kallar. sin eklektiska skapelse En alldeles särskild.

Varje enskild, särskild dag är emellertid ett undantag från de övriga ”vardagliga”, monotona dagarna. Sådan är även den dag, som filmens titel syftar på: den initieras av en papegoja, en fågelart lika vanlig på Europas breddgrader som en livslevande Gud och en dito Maria. Men är det inte just dessa två som förenas på taket, ovanför folks huvuden, bland nytvättade, ”heligt vitta”, lakan?. (Lakanet står även för kapitulations flagga, ”Gud” och ”Maria” ger upp och ersätts med nya gudar, Mussolini och Hitler, som förenats under Italiens och nazismens fanor.) Visst är Gabriel - en radiohållaman (en osynlig röst), ett upplyst fönster tvärs över gården - en Gud. (Gabriel, eller Gud som namnets etymologiska betydelse lyder, är homosexuell / bisexuell, liksom gudar sägs ha varit hermafroditer under den mytiska tiden. De bibliska orden att man och kvinna skall utgöra en kropp, går således i uppfyllelse.) Och är inte Antonietta, kvinnan som svimmade och blev ”befruktad av” anblicken av en ridande Il Duce, en Maria?

Och någonstans identifierar vi oss med de båda särlingarna. Gud är inom oss, och vi är inom Gud. Och på liknande vis är varje särskild dag en vardag, precis som varje vardag är en alldeles särskild dag.

Antonietta har sex barn, ett för varje dag i arbetsveckan, och det är nu lördag, veckans sjätte dag. Natten till söndagen lägger hon sig hos sin man för att bli befruktad med Adolf, det sjunde. (Liksom den Nytestamentliga förebilden Josef, kommer hennes man inte att befrukta henne. I filmens självalstrande struktur har först hingsten och Guden Benito stått för den tjänsten och sedan Gabriel.) Antonietta släcker ljuset - imorgon på morgonen kommer vi att möta henne på nytt, serverande morgonmål åt hela familjen. En evig cirkel, vars fatalistiska perpetualitet filmens papegoja är symbol för.

Papegojan ”är” Antonietta - kvinnan som en dag flyger ur hemmet/buren på en liten utflykt till våningen tvärs över gården. Papegojan är, liksom den domesticerade hemmafrun, foglig. Den är inte svår att dressera eller leda till oreflekterade upprepningar.

Papegojan ”är” Gabriel - en vältalig man som försetts med ett fjolligt papegojlikt skratt, samt en sparkcykel på vilken han fritt kan flyga hit och dit i rummet, och som fågellikt pickar på frön, kaffebönor.

Papegojan ”är” den ständigt tjatande och välinformerade portvakterskan, och

papegojan ”är” även de slogans- och slagordssprutande Der Führer och Il Duce. Svartfjädrad står den även för svartskjortorna, de svartuniformerade falangisterna, och likväl är den en bild av alla de övriga invånarna i huset, då den liksom de flyger ut ur buren/huset för att senare återvända, efter en kort runda.

Papegojan är envar och alla, en sammandragande princip, hämtad ur Scolas ”kodbok” De tre musketörerna (boken Antonietta fick av Gabriel). De tre musketörerna är en referens som Scola använt sig av i sina filmer tidigare och i vilka, liksom i Dumas roman mottot ”En för alla och alla för en!” är något heligt och okränkbart och det oavsett vilka politiska tolkningskonsekvenser det kan medföra.

Hur som helst: filmens papegoja är en alldeles ovanlig fågel, en som lik konst, religion och politik, flyger in i vår alldeles särskilda vardag.

När jag framförde min tolkning av Scolas papegoja på ett seminarium för manusförfattare och recensenter, fick jag mothugg av en aktad recensent, faktiskt chefredaktör för en filmtidskrift, som menade att en papegoja eller vilket annat objekt som helst, inte kan representera fler än en enda människa, eftersom då blir en sådan symbol helt meningslös.

Mitt svar då, liksom nu, är så som följer.

Det är inte helt ovanligt att en symbol i en litterär konstruktion är funktionell för verkets hela personage, liksom det är brukligt att hjältens största begränsning visar sig vara hans/hennes/deras starkaste sida, eller som Norman Vincent Peale, autor av otaliga aktade skrifter uttryckte det, ”Adversity can be the abrasive that puts the edge on courage”. När professor Lennart Breitholtz, författare till standardverket Epoker och diktare I-II, analyserar Ibsens Vildanden, påvisar han att pjäsens vildand är en symbol för så gott som alla pjäsens protagonister. Han skriver: ”Som vi ser är symboliken allt annat än lättfångad. Vildandsymbolen får undan för undan ny innebörd, den glider oss ur händerna.”

Det är bara intellektuellt undernärda om än uppburna recensenter som förkastar studier stödda av dokumenterat välorienterade forskare så som Norman Vincent Peale och Lennart Breitholtz.

 

Vladimir Oravsky

 

Fakta

Una giornata particolare, 1977. Regi Ettore Scola, manus Ruggero Maccari, Maurizio Costanzo och Ettore Scola.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Varför olika rum för konsten?

Konstverk visas ofta upp för en större publik i utställningar på museer, konsthallar eller konstgallerier. Hur påverkar utställningsrummet egentligen konstverket, har det någon betydelse var och hur det ställs ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 20 augusti, 2010

Döden och kroppen

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2013

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 september, 2015

Låt inte poesin skrämma dig

Jag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 27 september, 2012

Omöjliga Intervjuer- Tidsvargens skelettmusik Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del…

  De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johann von Fritz | Kulturreportage | 07 mars, 2013

52. Ingrid

Kön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod. ”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?” Mjölkpaketet hade redan rullat ner ...

Av: Ingrind | Lund har allt utom vatten | 21 december, 2012

Om rasjonalister, materialister og utilitarister

Innledning Vår tid er tuftet på rasjonalisme, materialisme og utilitarisme. I denne sammenheng står ‘rasjonalisme’, ‘materialisme’ og ‘utilitarisme’ for følgende synspunkt. For det første, hva angår beskrivelsen av mennesket som fornuftig(‘rasjonalismen’) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 september, 2013

Pierre Rosanvallon, att rekonstruera demokratins ursprung

När man i Sverige talar om politisk teori avses för det mesta den huvudsakligen anglosaxiska tradition som fick en renässans i och med "A Theory of Justice", John Rawls epokgörande ...

Av: Anders Burman | Porträtt om politik & samhälle | 19 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts