Albert Engström i Lönneberga socken, Kalmar län. Bild Public Domain Wikipedia

Ett stelt folk – om ett par Albert Engströms teckningar

I de lumpbodar och loppmarknader som jag råkar besöka dyker ibland de märkligaste ting upp, nu senast en bok i vackert grönt klotband, utgiven 1907 av E. Lundquists bokförlag i ...

Av: Ivo Holmqvist | 24 mars, 2016
Konstens porträtt

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | 05 maj, 2016
Kulturreportage

6. Kjell

Kjell stirrade på sin spegelbild. Kjell Svansjö. Snart pensionär. Det glesa håret förstärkte bilden. Han kammade håret noga över flinten. Flaskan med Keratin som han varje dag hade masserat in ...

Av: Kjell | 20 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

En alldeles särskild dag. En 35 år gammal film, lika aktuell som då



En alldeles särskild dagAllt kulturellt skapande relateras till mottagare genom analogier som utgör verkets minsta gemensamma dividend. Denna växlar från Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, genom anspelningar på Jesus och Buddhas liv, till Marx kommunistiska manifest, eller politisk omvändelse av Watergatetyp.

Naturligtvis är relatering till kristendomen den mest användbara för västerlandet, inte minst i amerikansk, fransk och italiensk film som domineras av ”kristna” filmmakare.

När Hitler anländer till Rom den 3 maj 1938 i inledningsscenen till filmen En alldeles särskild dag, presenteras han som en dirigent till en stor orkester. Alltefter denna scen pratas det om konst och politik som utbytbara, till och med identiska företeelser. De tyska uniformerna konstateras vara vackrare än falangisternas, futuristiska tavlor i Gabriels (Marcello Mastroianni) ägo jämföres med tavlor i katolsk kitsch och porrealistiska fotobilder. Gabriels synligt framförda rumbadans, framförs i kontrast till massans hörbara marsch på ljudbandet, Hitlers resa till Rom jämförs med den i litteraturen väldokumenterade Goethes dito (1786-88, 1790), då tysk romantik mötte romersk klassicism, et cetera.

Således är det strukturellt välmotiverat med:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1) den rikliga användningen av bevingade ord och folkaforismer (”bättre ensam än i dåligt sällskap”) som kontrast till radions och politikernas slagord,

2) citat ur kända filmer, litterära verk och bildkonst med besläktad tematik (en homosexuell man förförs av en sexuellt aktiv kvinna i ett fascistiskt/nazistiskt samhälle och försvinner sedan från scenen – Bob Fosses Cabaret,1972),

3) Pasqualino de Santis foto, liksom av tiden urblekt, dock socialdokumentariskt skarpt,

4) en formfulländning som ”avslutar” första akten med en örfil och börjar den andra ab ovo, ”frän ägget”, mitt på dagen, med en äggomelett. (En pessimistisk upprepningsform, där 30-talets händelser inträffar på nytt.)

Den fiktiva filmens handling börjar på morgonen med en mästerlig presentation av filmhandlingens topografi - husets exteriör och interiör i en enda mästerliga tagning. Därefter uppvaknande och presentation av filmens alla protagonister i tur och ordning. (En intern, inomfilmisk hierarki byggs upp - fatalism - där Antoniettas överviktige pojke har sina hemligheter i ett avsides rum och dottern exponeras fåfängt framför spegeln, handlingar som de måste ha ärvt av modern då hon upprepar dessa vid Gabriels besök, respektive vid hennes och Gabriels kurragömma med portvakterskan.)

Familjens frukost.

Husets invånare går ut, en av dem har osnörda benlindor.
Antonietta och Gabriels första möte.
Portvakterskan.
Antoniettas och Gabriels avsked från varandra.
Middag och Antonietta och Gabriels återförening.
Portvakterskan.
Husets invånare kommer tillbaka, mannens benlindor är fortfarande osnörda.
Familjens kvällsmat.
Antoniettas familj håller på att lägga sig. Gabriel deporteras. Upprepning av den långa obrutna tagningen från filmens början. Natt.

Politik som konst och konst som politik är filmens ena tema: att detta sedan ”tvingar” den strukturellt medvetne regissören till en formalistisk och från den progressiva vänsterns synpunkt knappast godtagbar uppsättning, mycket lik Ingmar Bergmans kammarspel, borde noteras. Filmen anammar inte hjältarna Gabriels och Antoniettas (Sophia Loren) fria, uppburna, improviserade umgängesform, utan nazismens och fascismens, Hitlers och Mussolinis, den politiska vardagens strikt manipulerade form.

Detta och mycket annat inte helt oväsentligt (i en filmdebatt) har den rikliga debatten kring filmen En alldeles särskild dag medvetet eller omedvetet förbigått.

En snabb genomgång av En alldeles särskild dag, från en alldeles särskild vinkel

Henry Becques olycksaliga Korparna, Ibsens Vildanden, Jean Anouilhs Lärkan, Tjechovs Måsen, Strindbergs Pelikanen, men även grönsiskan från Fröken Julie är några av de fågelarter vars skönhet och behag och symboliska särart även studerats utanför ornitologernas kretsar. Det är sofistikerade fågelpersonligheter som den uppburna fru Thalia stolt kan yvas över, men som inte passar för regissören Ettore Scola, vars verksamhet är av mer folklig art.

En film är en mångduplicerbar konstprodukt och i en sådan väljer han som bärande symbol, en papegoja, som förmedlar bilden av ständiga upprepningar och monotoni. Men Scola kallar. sin eklektiska skapelse En alldeles särskild.

Varje enskild, särskild dag är emellertid ett undantag från de övriga ”vardagliga”, monotona dagarna. Sådan är även den dag, som filmens titel syftar på: den initieras av en papegoja, en fågelart lika vanlig på Europas breddgrader som en livslevande Gud och en dito Maria. Men är det inte just dessa två som förenas på taket, ovanför folks huvuden, bland nytvättade, ”heligt vitta”, lakan?. (Lakanet står även för kapitulations flagga, ”Gud” och ”Maria” ger upp och ersätts med nya gudar, Mussolini och Hitler, som förenats under Italiens och nazismens fanor.) Visst är Gabriel - en radiohållaman (en osynlig röst), ett upplyst fönster tvärs över gården - en Gud. (Gabriel, eller Gud som namnets etymologiska betydelse lyder, är homosexuell / bisexuell, liksom gudar sägs ha varit hermafroditer under den mytiska tiden. De bibliska orden att man och kvinna skall utgöra en kropp, går således i uppfyllelse.) Och är inte Antonietta, kvinnan som svimmade och blev ”befruktad av” anblicken av en ridande Il Duce, en Maria?

Och någonstans identifierar vi oss med de båda särlingarna. Gud är inom oss, och vi är inom Gud. Och på liknande vis är varje särskild dag en vardag, precis som varje vardag är en alldeles särskild dag.

Antonietta har sex barn, ett för varje dag i arbetsveckan, och det är nu lördag, veckans sjätte dag. Natten till söndagen lägger hon sig hos sin man för att bli befruktad med Adolf, det sjunde. (Liksom den Nytestamentliga förebilden Josef, kommer hennes man inte att befrukta henne. I filmens självalstrande struktur har först hingsten och Guden Benito stått för den tjänsten och sedan Gabriel.) Antonietta släcker ljuset - imorgon på morgonen kommer vi att möta henne på nytt, serverande morgonmål åt hela familjen. En evig cirkel, vars fatalistiska perpetualitet filmens papegoja är symbol för.

Papegojan ”är” Antonietta - kvinnan som en dag flyger ur hemmet/buren på en liten utflykt till våningen tvärs över gården. Papegojan är, liksom den domesticerade hemmafrun, foglig. Den är inte svår att dressera eller leda till oreflekterade upprepningar.

Papegojan ”är” Gabriel - en vältalig man som försetts med ett fjolligt papegojlikt skratt, samt en sparkcykel på vilken han fritt kan flyga hit och dit i rummet, och som fågellikt pickar på frön, kaffebönor.

Papegojan ”är” den ständigt tjatande och välinformerade portvakterskan, och

papegojan ”är” även de slogans- och slagordssprutande Der Führer och Il Duce. Svartfjädrad står den även för svartskjortorna, de svartuniformerade falangisterna, och likväl är den en bild av alla de övriga invånarna i huset, då den liksom de flyger ut ur buren/huset för att senare återvända, efter en kort runda.

Papegojan är envar och alla, en sammandragande princip, hämtad ur Scolas ”kodbok” De tre musketörerna (boken Antonietta fick av Gabriel). De tre musketörerna är en referens som Scola använt sig av i sina filmer tidigare och i vilka, liksom i Dumas roman mottot ”En för alla och alla för en!” är något heligt och okränkbart och det oavsett vilka politiska tolkningskonsekvenser det kan medföra.

Hur som helst: filmens papegoja är en alldeles ovanlig fågel, en som lik konst, religion och politik, flyger in i vår alldeles särskilda vardag.

När jag framförde min tolkning av Scolas papegoja på ett seminarium för manusförfattare och recensenter, fick jag mothugg av en aktad recensent, faktiskt chefredaktör för en filmtidskrift, som menade att en papegoja eller vilket annat objekt som helst, inte kan representera fler än en enda människa, eftersom då blir en sådan symbol helt meningslös.

Mitt svar då, liksom nu, är så som följer.

Det är inte helt ovanligt att en symbol i en litterär konstruktion är funktionell för verkets hela personage, liksom det är brukligt att hjältens största begränsning visar sig vara hans/hennes/deras starkaste sida, eller som Norman Vincent Peale, autor av otaliga aktade skrifter uttryckte det, ”Adversity can be the abrasive that puts the edge on courage”. När professor Lennart Breitholtz, författare till standardverket Epoker och diktare I-II, analyserar Ibsens Vildanden, påvisar han att pjäsens vildand är en symbol för så gott som alla pjäsens protagonister. Han skriver: ”Som vi ser är symboliken allt annat än lättfångad. Vildandsymbolen får undan för undan ny innebörd, den glider oss ur händerna.”

Det är bara intellektuellt undernärda om än uppburna recensenter som förkastar studier stödda av dokumenterat välorienterade forskare så som Norman Vincent Peale och Lennart Breitholtz.

 

Vladimir Oravsky

 

Fakta

Una giornata particolare, 1977. Regi Ettore Scola, manus Ruggero Maccari, Maurizio Costanzo och Ettore Scola.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Blir vi lyckliga av att lura oss själva?

Vad är mest kriminellt: att bli lurad eller att se sig som ett offer som vägrar tillstå att man faktiskt vill bli förledd? Redan nobelpristagaren i litteratur Albert Camus skrev i ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 29 juni, 2013

Italiensk nynaturalism kantad av spiritualitet. Intervju med Gianluca De Serio

 Den italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 26 oktober, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Alena Baeva

Östersjöfestivalen seglar vidare

De utommusikaliska ambitionerna är det inget fel på. Östersjön skall räddas och ledarskap förbättras, vad det nu har där att göra. Lite apart är det. Men mest handlar det förstås ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 08 september, 2016

Vi slits isär, och isflaken krossas

Visst, man försöker mötas på riktigt. Man har kuddkrig, öppna sinnen, kärlek som är tänjbar. Friktion kan studsa tillbaka, tills man kommer till en vändpunkt.  Vändpunkten kräver en transformering. En fjäril ...

Av: Karolina Nina Sörman | Gästkrönikör | 11 oktober, 2014

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Stor satsnig på den tyska litteraturen i Göteborg

‒ Det finns ett helt annat intresse för tysk litteratur nu än för tolv år sedan, när Bokmässan senast hade tyskspråkig litteratur som tema, säger kritikern Jens Christian Brandt när ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 26 september, 2011

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.