Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

Lars Ahlin och skulden

Lars Ahlins omfångsrika roman Din livsfrukt, som författaren utgav vid 72 års ålder, 1987, är så rikhaltig och mångfacetterad att den med fog kan betraktas som hans konstnärliga testamente. Och ...

Av: Björn Gustavsson | 06 november, 2009
Litteraturens porträtt

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan

Det trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av ...

Av: Ulf Stenberg | 14 april, 2012
Essäer om musik

Om att dö, om att leva



Björn Augustson

Min pappas morfar var hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann, på riktigt. Han rymde från ålderdomshemmet och dog i en snödriva. Hemmet hade aldrig blivit hans hem.

Min pappa var hans yngsta barnbarn, hans ögonsten och favorit. De kom bra överens, tror man kan säga att de var kompisar. När pappa hade tagit körkort tog han med sig sin morfar ut på vägarna.

- Ta den med, kör om, ja, den tar vi också Jerker. Bra, Jerker, bra!

Båda tyckte om när det gick fort.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När min farfar i slutet av sin yrkeskarriär blev överlastad med arbetsuppgifter gick han in i väggen. Han gjorde det långt innan någon visste om att man kunde göra det. Men det hände på den tiden också. Han ramlade ihop på garageinfarten men reste sig på nio och började jobba igen. Och han saknade sitt arbete oerhört dagen han gick i pension. I slutet av livet försökte också han närma sig döden genom att medvetet klä sig så tunt som möjligt mitt i smällkalla vintern. Men farfar var seg, så det tog lång tid innan han lyckades. Men han dog till slut och lämnade jorden som för honom hade blivit en sorgens plats.

När jag var tjugofyra år dog min pappa. En kall oktobernatt gasade han ihjäl sig i ett tält. Utanför tältet stod hans skor prydligt uppställda, i den ena skon låg hans snusdosa och i den andra hans glasögon. Han hade min tröja på sig. När jag drog handen genom hans hår på bårhuset var det första gången jag gjorde det sedan jag var liten. Det var så mjukt.

Pappa och jag hade inte hunnit etablera en vuxen relation till varandra, vi var fortfarande far och son med tystnaden som vapen i en kamp utan vinnare. Men jag älskade honom, han var världens bästa pappa och jag saknar honom varje dag. Jag förstod inte då att vi var så lika, pappa och jag, men det förstår jag idag. Och förutom allt på insidan kan jag ibland se pappa när jag tittar mig i spegeln. Då möts vi som vuxna som vänner.

Pappa var farmor och farfars enda barn. När han dog gjorde de det med, även om de fortsatte att leva. Varför någon tar sitt liv är svårt att redogöra för och vi gör det ofta för lätt för oss, när vi försöker förstå av vilken anledning en människa mår dåligt. Sannolikt är det, i många fall, flera faktorer som olyckligt sammanfaller vid fel tidpunkt i livet.

Det är alltid en sorg när någon går bort men vissa dödsfall känns så oerhört onödiga. Om pappa hade levt några år till för att hinna träffa sina barnbarn, så tror jag att han hade valt livet, varit levande nu. Och då hade inte min farfar heller valt att kämpa för att dö. Men oavsett om de är onödiga eller inte så menar jag att vi alla har ett ansvar för våra medmänniskor. Med en ökad känsla för varandra skulle vi slippa se så många människor dö av ensamhet och sorg, i ensamhet och sorg. Det är naivt att tro att all sorg kan försvinna men den kanske kan lindras och kännas något mer uthärdlig. Och alla människor har rätt att få dö i värmen från en annan människa.

När pappa var lika gammal som jag hade han femton år kvar att leva. Om femton är är min son tjugofyra år. Då hoppas jag att han ser mig som en vän, en vän han har kvar länge i livet.

Björn Augustson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rektor vid filmakademin i Taipei gör en märklig Blowfish

Många människor vet knappt vad som finns på Taiwans filmkarta, trots den ekonomiska välfärd som kännetecknar landet. Stockholms filmfestival har under åren lyft fram flera taiwanesiska filmer, vilket i år ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2012

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | Övriga porträtt | 26 april, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Kärlek i Tykwers värld

Tom Tykwer. Foto: Jim Rakete"Jag hade en dröm där vi var syster och bror, mor och far, man och hustru. Där du var jag och jag var du [...] och ...

Av: My Thorin | Filmens porträtt | 03 mars, 2009

Musikkrönika: Ett bortglömt album jubilerar

På det sena 80-talet anlände en 19-åring till Los Angeles för att bli rockstjärna. Han träffade snart två kamrater med liknande ambitioner och djupt ner i den kaliforniska undergroundscenen började ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 09 april, 2013

Med svett och tårar och själsligt blod

Med svett och tårar och själsligt blod Det är inte alldeles lätt att se Kristina Lugn framför sig den 20 december. Hon kommer att sitta där i Börssalens sobra miljö med ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2006

Norsk romantisk poesi

I norsk litteratur är den äldsta poesin skalde- og Eddadiktningen från 700-talet och framöver; en poesi som blev nedskriven på 1200-talet. Denna diktning är formellt sträng till sin karaktär, med ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2011

Anna Sundberg Foto Eva Lindblad

Anna Sundberg. Reflektioner kring en jihadist som kom hem

Bort och hem igen. Så skulle man kunna beskriva Anna Sundbergs resa. Den förlorade dottern som blev funnen. Det låter kanske som jag är ironisk, men det är jag inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 17 maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.