"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"



Boel SchenlaerPå 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande sig vid att hitta till de små och ofta undangömda källarteatrarna, det fanns knappt en enda adress i Stockholms innerstad som tycktes otillgänglig om där erbjöds spännande och nyskapande teater. Och dagstidningarna skrev ofta och kunnigt recensioner, så att publiken därigenom enkelt hittade till de små scenerna.

I den närande myllan av ett rikligt utbyte och samspel mellan offentlighet och teaterarbetare växte och verkade bland andra jag själv som dramatiker. Skitiga repetitionsgolv med klappstolar runt ett billigt loppisbord, ett pentry och en kaffebryggare. Visionen om att alltid spela, att aldrig ställa in en föreställning på grund av att det var för få i publiken var vårt heliga credo.

Vi spelade för just den publik som kom! Den inställningen är ett bärande element för alla som arbetar med teaterkonst. Man gör sig uthållig. Man låter sig inte vältas omkull på grund av för lite publik, för lite pengar från staten eller på grund av griniga eller tigandekritiker.

Föreställningen - som repeteras in under ganska lång tid - eftersom alla inblandade även måste försörja sig med andra arbeten - växer från frö till planta och träd och sedan bjuds den mogna frukten ut under en minst lika lång spelperiod.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att vara en del av en fri grupp är ett yrke att långsamt växa in i, att lära sig från grunden och att bli rik av - i anden. Som med alla konstnärliga yrken får man då man ger. I koncentrationen och i det dagliga slitet uppstår vanan att livet kan tjäna konsten och tvärtom.

En av de frigrupper som föddes ur denna rika mylla var Teater KAOS. Eldsjälen Max Lundqvist har varit konstnärlig ledare, regissör och själv stått på scenen i tjugofem år, i en stor mängd kvalitetsuppsättningar, inte minst i Strindbergsuppsättningarna av de tre delarna av "Till Damaskus", "En dåres försvarstal", Lars Noréns "Demoner" och Majakovskijföreställningen "Ett moln i byxor". Förr fick jag ofta frågan: Kan du verkligen leva på det där? Människor som aldrig riskerat sina inkomster för ett högre mål vet inte att fråga bättre. Många som ställer den sortens frågor tycks egentligen enbart få höra hur omöjligt det är att leva som konstnär, men för den som inte vill - eller kan - underordna sig ett hyggligt heltidslönearbete är valet svårt, men ändå enkelt. Man arbetar både för sin försörjning och för konsten. Stoltheten fick mig att ge ett avmätt svar: "Teaterkonsten livnär mig." Min privatekonomi, den obefintliga, ansår jag att de inte hade med att göra.

Men visst måste konstnärer äta och leva, precis som alla andra. Den dagen när man pantsatt allt man äger och tuggat spaghettiringar i tomatsås för sista gången, den kommer. Det är en de få saker kan man vara säker på. Och den dagen man för sista gången sprättat upp brevet med ett avslag på ekonomiskt bidrag från staten, den dagen kommer också.

Statsbidragen till litteratur, tidskrifter och teaterkonst kunde lika gärna på måfå dras ur en stor tombola, så illa är situationen idag. Kriterierna för vad som godtyckligt anses vara kvalitet är ytterst oklara. Dessutom behöver beslutsfattarna aldrig stå till svars för sina avgörande beslut. Det finns heller ingen utomstående granskning av besluten. Inte heller finns några tydliga riktlinjer för tillsättandet av de personer som sitter i beredande arbetsgrupper eller de beslutande styrelserna.

Och har en teatergrupp en gång hamnat ute i kylan är det svårt, för att inte säga fullständigt omöjligt, att åter komma in i värmen.

Av en eller annan grundlös anledning hamnade Teater KAOS just därute i kylan och ekonomins snålvindar. Gruppen kunde uppvisa allt som krävs - kvalitet och en vettig budget - för att ansöka om bidrag, men bidragen uteblev. Efter många, långa utdragna processer tvingades gruppen att ge upp sin teaterkonst. "Genomdraget" - Teater KAOS mest genomarbetade och galna scentilltag någonsin - blev aldrig uppförd på en scen. Efter avslag på ansökningar år 2010 tvingades gruppen lägga ner produktionen. Förberedelserna hade då pågått under tre år.

Det har aldrig getts några svar på varför bidragen uteblev. Kriterierna var uppfyllda, kvalitetsteater hade sannerligen producerats, ändå fick gruppen år efter år samma besked. Nej. Avslag. Den tillsatta referensgruppen hade inte sett Teater Kaos föreställningar på tolv år! Hur skulle de då kunna göra sig en föreställning om gruppen presterade kvalitetsteater eller inte? På den frågan finns inget svar, annat än godtyckets nyckfullhet. Staten hänvisar till sin rätt att tiga. Och det är sluthållplatsen. Något svar på varför får man inte.

För många eldsjälar är inte ett nej tillräckligt för att kväva elden. Man får helt enkelt hitta nya lösningar. Vila och återhämta sig. Pengar har aldrig varit den drivande kraften. Det gäller att fortsätta att vara verksam och inte stelna i bitter uppgivenhet. Det gäller att skapa en ny föreställning. Och det är precis vad Max Lundqvist nu har gjort tillsammans med två skådespelerskor. Ni får alltså chansen att se sann teaterkonst på nytt.

"Fantastiskt" hördes i publiken och några började gråta. "Vita Horan" är frigruppsteater när den är som bäst. Titeln anspelar på kvinnans oantastlighet och jungfrulighet. En utlevande, alltigenom erotisk kvinna som hur mycket hon än används, köps och brutaliseras ändå - paradoxalt nog - förblir ren i själen.


Anna Molin och Jeanette Svanberg.  Foto Mirjam HectorPjäsen "Vita Horan" är tidigare så gått som ospelad i Sverige, endast ett fåtal uppföranden har tidigare sett de stora sceniska möjligheterna för två kvinnor på scenen. För Tom Eyen, den amerikanske dramatikern som skrivit ytterligare ett trettiotal pjäser, handlade hela livet om teater. Eyen var även regissör, flitigt och idogt verksam off-off-broadway. Även den svenske översättaren var en teaterman - Pi Lind, kanske mest känd från Pistolteatern. Och detta är på alla sätt gripande teater; i scen- och formspråket, det breda publiktilltalet finns i texten redan från föreställningens början.

Replikerna är till synes enkla och metaforiska, historien finns tydligt utmejslad i varenda scen. Skådespelerskorna Anna Molin och Jeanette Svanberg gör sin scendebut i Max Lundqvists påtagligt teatervana regi. Att de två kvinnorna inte skulle ha stått på en scen förut märks inte, vilket tyder på något så ovanligt som en osynlig mästarhand. I Lundqvists regi får kvinnoödet nerverna att vibrera. Skrattet hänger i luften. Deras scennärvaro - ett på institutionsteatrarna idag ovanligt uttryck - är stark. Det lilla scenutrymmet, källarteatern, får publiken att erfara dramat på scenen så mycket tydligare. Scenografin, kostym och smink är en sammansatt enhet.

Som en jämförelse kan man framhålla Sam Shepards filmmanus till "Frances" där Jessica Lange på ett outsägligt och oförglömligt vis skildrar filmstjärnans lyckliga liv som vänds i hjärtskärande tragik när hon blir svartlistad och bryts ner till ett tillfångataget nervvrak, ett villebråd.Eyens pjäs skildrar i en delvis ren fantasi glamourdrottningens osedda, skymda uppväxt och baksidor av ett vanligt kvinnoöde som fått stjärnstatus. Den förkvävande religionen förkroppsligad i den bestialiska, lesbiska nunnan som håller ett hårt och livslångt grepp om Vita Horan. Och den lilla flickans mamma som bara vill försvinna och dö utan att ta hand om sin oälskade dotter. Hon driver vind för våg, och hamnar kanske på barnhem eller i ett kloster och vad skulle ha hänt om det inte vore för hennes enorma karisma? Hennes lycka finns hos teatern, hos filmen. Hon kan bli skådespelerska, hon blir filmstjärna! Allas blickar vilar ständigt på henne.

I pjäsen finns också rösten av den förråade mannen som utnyttjar och knullar utan urskiljning. Det finns egentligen ingen värld kvar att leva i för Vita Horan. När hon kläs i tvångströja och stängas in i en värld av tunga mediciner och sedan skuffas undan som förbrukad i ett madrasserat rum finns det inte längre någon som hör.

Och det är de ohörda, nedtystade skriken fyllda med svart humor från stjärnan vi får höra. Berättelsen om ett mycket ovanligt kvinnoöde? Marilyn Monroe var ju unik. Men i pjäsen förenas Marilyn med alla andra, inspärrade, tillintetgjorda, dödsdöma kvinnors livsskeenden.

Och pjäsens styrka ligger i igenkännandet - känner vi oss inte alla - kvinnor som män - svikna, bedragna, utnyttjade, olyckliga och fjättrade? Det är människans outsläckliga hopp och väntan på befrielsen som når under huden. Det här är teater som tror på texten.

Replikerna gestaltas på scenen av två kvinnor, utan andra åthävor eller krumbuktande tricks.

Synd att säga, men idag är denna starka form av ursprunglig teater väldigt ovanlig.

Gå och se "Vita Horan", ett fåtal föreställningar ges nu i mars månad, en förlängning och turné väntar, föreställningen "Vita Horan" kommer förhoppningsvis att ges många fler gånger under 2012.

Under en knapp timme lever den levande teatern upp igen och inger hopp om att en gång - kanske snart? kanske om några år? - kommer den välspelade och gripande kvalitetsteatern att återuppstå.

Boel Schenlaer

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.