Krönika 6 från Maspalomas

I dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men ...

Av: Christer B Johansson | 21 oktober, 2012
Gästkrönikör

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Omslaget  Universal records

Doug Sahm: The Last Great Texas Roller

Från briljans till katastrof och tillbaka nästan hela vägen igen. Peter Sjöblom minns en kluven musikhjälte.

Av: Peter Sjöblom | 24 mars, 2015
Musikens porträtt

Den sköna och den obscena Rut Hillarp

Under läsande och funderande kring det intressanta ämnet hbtq inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga ...

Av: Mats Myrstener | 16 april, 2013
Litteraturens porträtt

Konstens komplott



Det transsexuella har inte längre någonting att göra med begärets illusionOm begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien och frigörelsen av alla begär har vi därför gått över till det transsexuella, det sexuellas transparens, tecken och bilder som utplånar det sexuella begärets hemlighet och tvetydighet. Det transsexuella har inte längre någonting att göra med begärets illusion, bara med bildens hyperrealitet

Precis samma sak har skett inom konsten, som också den har förlorat begäret efter illusionen, och ersatt det med alltings upphävande på den estetiska banalitetens plan. Därigenom har den blivit transestetisk. För konsten bestod modernitetens orgie i den berusande dekonstruktionen av representationens objekt. Under den fasen var den estetiska illusionen ännu mycket mäktig, liksom begärets illusion i den sexuella domänen. Energin som genereras av den sexuella skillnaden, och som genomsyrar alla begärets gestalter, motsvaras inom konsten av energin som föds ur dissociationen från verkligheten (kubism, abstraktion, expressionism). I det ena fallet handlar det om en vilja att tränga in i begärets hemlighet, i det andra av en vilja att tränga in i objektets hemlighet. Men båda upphör i och med försvinnandet av dessa två mäktiga konfigurationer - begärets scen och illusionens scen - och ersättandet av dem med en enda transsexuell och transestetisk obscenitet - alltings obönhörliga synlighet och transparens. Egentligen så finns det inte längre någon pornografi som skulle kunna urskiljas som sådan, då pornografin virtuellt sett är överallt och pornografins väsen har överförts till alla visuella och televisuella tekniker.

alt Men kanske är det i grunden så att vi bara spelar konstens komedi, på samma sätt som andra samhällen har spelat ideologins komedi, som det italienska samhället t ex (fast det är inte ensam om det) spelar maktens komedi, som vi spelar porrens komedi i reklamens obscena användning av bilder av kvinnokroppen. Denna ständiga strip-tease, - dessa fantasier om öppna könsorgan, denna sexuella utpressning - om allt detta hade varit verkligt, hade det verkligen varit outhärdligt. Men det är alldeles för uppenbart för att vara sant. Transparensen är för bra för att vara sann. Och när det gäller konsten, så tänker man att den för ytlig för att faktiskt vara innehållslös.

Det måste ju bara finnas en hemlighet bakom den. Som i en anamorfos: det måste finnas en synvinkel utifrån betydelsen av hela denna omåttliga orgie av sex och tecken uppenbaras, men än så länge kan vi bara förhålla oss till den med ironisk likgiltighet. Finns det i porrens overklighet, i konstens tomhet, en gåtas negativa avtryck, ett invävt mysterium? Vem vet, kanske är alltsammans egentligen en ironisk form som antagits av vårt kollektiva öde? Om allt blir för uppenbart för att vara sant, så har kanske illusionen fortfarande en chans. Vad ligger egentligen på lur bakom denna falskt transparenta värld? En annan sorts intelligens eller en slutgiltig lobotomering?
Den (moderna) konsten har fått lov att spela den fördömda delen, som en sorts dramatiskt alternativ till verkligheten, genom att översätta overklighetens inbrott i verkligheten. Men vad kan konsten fortfarande betyda i en värld som redan är hyperrealistisk, cool, transparent, marknadsförd? Vad kan porren betyda i en värld som redan är pornografisk? Förutom att utgöra en sista paradoxal vink - från verkligheten, som skrattar åt sig själv i sin mest hyperrealistiska form? - från det sexuella, som skrattar åt sig självt i sin mest exhibitionistiska form, från konsten som skrattar åt sig själv och sitt eget försvinnande i sin mest konstgjorda form: ironin? I vilket fall som helst är bildernas diktatur en ironisk diktatur. Men det är inte längre den fördömda delens ironi, det är en insideraffär. Det är konstnärernas hemliga, skamliga medbrottslighet när de utnyttjar sin spefulla aura mot de förbluffade och tvivlande massorna. Ironin har också blivit en del av konstens sammansvärjning.

alt Konsten som lekte med sitt eget och sitt objekts försvinnande, det var ännu någonting stort. Men konsten som återvinner sig själv i all oändlighet genom att plundra det verkliga? Nu råkar faktiskt större delen av samtidskonsten ägna sig åt precis detta: att tillägna sig banaliteten, skräpet, medelmåttigheten som värde och som ideologi. I dessa otaliga installationer, performances, finner man bara en kompromiss med sakernas tillstånd, och samtidigt med konsthistoriens alla tidigare former. Erkännandet av bristen på originalitet, av den egna banaliteten och värdelösheten görs till ett värde i sig, ja t o m en pervers estetisk njutning. Naturligtvis så låtsas all denna medelmåttighet transcendera sig själv genom att ta steget upp till konstens andra, ironiska plan. Men den är precis lika värdelös och meningslös på detta andra plan som på det första. Upphöjningen till det estetiska planet räddar ingenting, tvärtom: det blir en medelmåttighet upphöjd till två. Konsten proklamerar sin egen värdelöshet: Jag är värdelös! Jag är värdelös! - och den är verkligen det.

Hela samtidskonstens dubbelspel ligger i just detta: proklamerandet av den egna intigheten, av betydelselösheten, meningslösheten och värdelösheten som mål, samtidigt som den redan är värdelös. Meningslösheten som mål när konsten redan är meningslös. Proklamerandet av den egna ytligheten, i termer som i sig är ytliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men intigheten är en hemlig kvalitet som inte vem som helst får göra anspråk på. Betydelselösheten - den egentliga, den segerrika utmaningen mot betydelsen, dess frånvaro, konsten att få betydelsen att försvinna - är en exceptionell kvalitet hos ett fåtal sällsynta verk, som dessutom aldrig gör anspråk på den. Det finns en initiatorisk form för intigheten, på samma sätt som det finns en initiatorisk form för ingenting, eller det Ondas initiatoriska form. Och sedan så finns det insideraffärerna, intighetens förfalskare, intighetens snobbism, alla de som prostituerar Ingenting till värdet, som prostituerar det Onda till nyttiga ändamål. Man får inte låta falskmyntarna hållas. Då Intigheten når upp till ytan i tecknen, då Intet träder fram i teckensystemets kärna, det är då konstens fundamentala skeende äger rum. Den egentliga poetiska operationen består i att få Ingenting att träda fram med tecknets makt - inte banaliteten eller det reellas indifferens, utan den radikala illusionen.

De andra har bara en intighetens kommersiella strategi, som de ger en reklammässig form, varans sentimentala form, som Baudelaire sade. De gömmer sig bakom sin egen intighet och bakom konstdiskursens metastaser, som anstränger sig tjänstvilligt för att hävda deras värdelöshet som värde (också på konstmarknaden, naturligtvis). På ett sätt är deras konst sämre än ingenting, eftersom den betyder ingenting och ändå finns, och vill legitimera sin existens. Denna konstens paranoida maskopi gör att det inte längre är möjligt att fälla ett kritiskt omdöme, utan bara vänligt och med påtvingad gemytlighet ta del av intigheten. Det är konstens komplott och dess urscen, som förs vidare av alla vernissager, hängningar, utställningar, restaurationer, samlingar, donationer och spekulationer, en sammansvärjning som inte kan besegras i något känt universum, eftersom den har tagit skydd mot tänkandet bakom bildernas mystifikation.

alt Den andra sidan av detta dubbelspel består i att genom denna intighetens bluff tvinga människor, a contrario, att ge betydelse och förtroende åt samtidskonsten, under förevändningen att det ändå inte kan vara så värdelöst, att det måste ligga något dolt värde bakom det. Samtidskonsten utnyttjar denna osäkerhet, omöjligheten av ett grundat estetiskt värdeomdöme, och spekulerar på skuldkänslorna hos dem som inte förstår någonting av den, eller som inte har förstått att det inte finns någonting att förstå. Ännu en gång så är det fråga om insideraffärer. Men i slutändan kan det också tänkas att dessa människor som konsten håller på avstånd har förstått allt, eftersom de vittnar genom sin häpnad på en intuitiv förståelse: av att de är offer för ett maktmissbruk, att man döljer spelets regler för dem och att man utnyttjar dem. Med andra ord har konsten blivit en del av insideraffärernas allmäna fenomen (inte bara finansiellt, på konstmarknaden, men i själva förvaltandet av de estetiska värdena). Det här gäller inte bara konsten: politiken, ekonomin, informationsspridningen åtnjuter samma medbrottslighet och ironiska resignation från konsumenternas sida.

"Vår beundran för måleriet är följden av en lång anpassningsprocess som har ägt rum genom flera sekel, och av skäl som mycket ofta inte har någonting att göra med vare sig konsten eller anden. Måleriet har skapat sin mottagare. Det är i grunden en konventionell relation " (Gombrowicz till Dubuffet). Den enda frågan är hur en sådan maskin kan fortsätta att fungera trots kritisk illusionslöshet och kommersiell frenesi. Och om den kan det, hur länge kan denna illusionism och ockultism vara - i hundra, två hundra år? Har konsten rätt till en andra existens som aldrig tar slut - som de hemliga underrättelsetjänsternas, som man sedan länge vet inte har några hemligheter att stjäla eller utbyta, men som inte desto mindre frodas, utnyttjande den allmänna övertron om deras nyttighet, förevigande myten om sig själva?

Jean Baudrillard
I översättning av Tancredi Valeri
Ur Le Pacte de lucidité ou l'intelligence du Mal

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Regnträdets land

Samanea Saman är ett ståtligt träd, med en väldig krona som en utbredd paraply och med kraftiga luftrötter. På svenska heter det regnträd men växer inte vilt på så nordliga ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2014

Grekland och den folkliga europeiska samhörigheten

Greklandskrisen sätter fokus på hur EU-folk kan involveras att stödja Greklands folk genom att köpa deras varor och att turista i Grekland. Grekerna ska känna att övriga EU-folk vill hjälpa ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 05 maj, 2012

Om verdienes opprinnelse, opprettholdelse, spredning og utvikling

Innledning I denne artikkelen tar jeg opp følgende anliggender: (a)Hvor kommer menneskene verdier og verdiforestillinger fra, det vil si hva er deres kilde, opphav eller opprinnelse? (b) Hvordan opprettholdes verdier og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 31 december, 2012

Med fansen som uppdragsgivare

  Med fansen som uppdragsgivare Einstürzende Neubauten har spelat in tio album under de senaste två åren. Musikbranschen må vara i kris, men den moderna tyska musikens främsta institution efter Kraftwerk ...

Av: Mattias Huss | Musikens porträtt | 05 november, 2007

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

The sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om musik | 06 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.