Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | 17 juni, 2015
Essäer om politiken

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 augusti, 2017
Kulturreportage

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

Varför olika rum för konsten?



Utställningsvy, ”And There was Light”. Foto: Ingmar CarlssonKonstverk visas ofta upp för en större publik i utställningar på museer, konsthallar eller konstgallerier. Hur påverkar utställningsrummet egentligen konstverket, har det någon betydelse var och hur det ställs ut?

Den fråga jag försöker besvara är hur olika slags utställningslokaler påverkar betraktarnas sinnen innan och under att de står framför konstverken. Jag besökte nyligen Eriksbergs konsthall i Göteborg, Moderna museet Louisiana utanför Helsingör, samt ett antal konstgallerier runt Nyhavn i Köpenhamn. Med en återblick på ett tidigare besök till Rom och det nyligen färdigställda MAXXI, Nationalmuseet för konst
och arkitektur, blir det möjligt att jämföra fyra disparata utställningsrum. Här följer en sammanställning av intryck och observationer från de olika utställningarna samt en diskussion om begränsningar och möjligheter.

MAXXI besökte jag innan det var klart för utställning, vilket mest berodde på långa förseningar av byggtiden. Enligt Svenska Dagbladets konstkritiker Anna Brodow Inzania, resulterade byggnaden i en kamp mot konstverken. Det är få verk som orkar konkurrera med arkitekturen, skriver hon i SvD den 1 juli 2010. I en byggnad som till så stor del består av ramper och transportsträckor till konsten, förväntar man sig mer estetiskt upphetsande verk, fortsätter Brodow. Jag delar uppfattningen att de oregelbundna gångarna och väggarna blir störande, och att de förtar konstverken. Byggnaden är ett konstverk i sig och ambitionen att konstruera både arkitektur och konstmuseum kan ha medfört för stort kompromissande.

Louisianas arkitektur samverkar med en påträngande natur av gräskullar, gigantiska träd och blommiga buskar, som alla trängs mot de marknära utställningsrummen och panoramafönstren.  I dessa naturslingor finner jag till stor del verken exponerade tillsammans med naturomgivningen, efter att vandrat genom otaliga innegångar med fönster från golv till tak. Det var näst sista dagen av utställningen "Color in Art", med färgsprakande målningar av Alfred Sisley, Claude Monet, Vincent van Gogh, Henri Matisse och Wassily Kandinsky, som exempel på konstnärer vars verk blivit avgörande för vår tid. Visningen avslutas med Yayoi Kusamais "Gleaming Lights of the Souls", 2008, där betraktaren ensam får gå in i en svart kub med speglar och lysande klot i skiftande lysande färger. Det enda ställe i utställningen där man befinner sig helt omsluten av konstverket i ett mörkt rum helt skilt från naturen utanför, som i en annan värld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mina samlade reflektioner från detta färgsprakande möte är att konstverken harmonierar med den närvarande naturen och naturligtvis överträffar denna i intensitet och färgskala. Att naturens storslagenhet inte kan fästas på duk kompenseras delvis med den upphetsande färgprakten. Att stå upp i ett svart rum kräver artificiellt ljus för orientering och balans, vilket Yayoi Kusamas installation bekräftade. Sinnena gick på högvarv och jag mindes den natten för många år sedan då jag befann mig högt upp bland Los Angeles kullar och beundrade konstverket "City of Light".

Davidstatyn från ”And There was Light”. Foto: Ingmar Carlsson"And There Was Light", var namnet på utställningen om Michelangelo, Leonardo da Vinci och Raphael i Eriksbergshallen i Göteborg. Här lyckades man på ett annat sätt än på Louisiana få förståelse för konstverken med inblick det sammanhang där det skapades. I ett separat rum visades en kopia i autentisk storlek av Michelangelos marmorstaty "David", 5 meter hög. Ett enormt marmorblock framför statyn motsvarande en del av det block som statyn huggits ut ur i ett enda stycke. Filmbilder beskrev hur blocken höggs ur marmorberget och forslades med hästar nedför berget på samma sätt som på Michelangelos tid. Detta utgjorde en fantastiskt realistisk inblick i de vedermödor som måste till för att få fram material och i det ofantliga arbete, som krävdes för att forma statyn. Bara att lägga handen mot det enorma marmorblocket fick sinnena att svindla. En motsvarande realism visades i ett rum med en kopia i måttriktig storlek föreställande Leonardo da Vincis muralmålning "Den sista måltiden", med Jesus och dennes lärljungar.

Utställningen inleddes med att besökaren beväpnad med en laserpekare och hörlurar steg in i ett mörkt rum där en upplyst vägg visade en bild av fresken "Skolan i Aten", av Raphael. En kort föreställning presenterade de olika personerna i fresken med Platon och Aristoteles i centrum. Bilden mörklades och en ljuskägla belyste de olika figurerna samtidigt med en röst som berättade om respektive individs vetenskapliga gärningar.

Genom att vandra i nedsläckta rum med ljuskäglor koncentrerade på olika verk kunde man rikta laserpekaren mot olika sektioner och via hörlurarna ta del av historiska skeenden. Denna audiovisuella interaktiva utställning utökade känslan av närvaro och förståelse för de olika mästarnas arbeten. Framförallt mötte jag skolelever i tonåren, som i grupp och ensamma gick runt och tog del av informationen med ökat intresse, vilket syntes i deras ansikten och uppträdande. Naturligtvis hittade jag "La Bella Principessa", en liten oansenlig dyrgrip som åtminstone har Leonardos tumme i kanten, eventuellt. Motivet är traditionellt 1400-tal, kvinnor målade i profil med synliga tecken på ställning avsedda för manliga uppvaktare ur den förmögna härskande klassen, i linje med Patricia Simons beskrivning i "Konst, kön och blick". Ett slags tidig Facebook således.

Sammantaget var utställningen "And There Was Light" nydanande med en interaktiv ciceron och med närhet till det förflutna genom att skapa en beröring med historien 500 år tillbaka i tiden. Även om utställningen är välbekant för konstkännare så visar den en ny dimension om hur en ung publik kan möta konsthistorien i eget sökande för att effektivt med alla sinnen uppnå ett tidslöst tillstånd av närhet. En verklighet som svårligen låter sig avbildas på en avgränsad målarduk och där ursprung och tillhörighet lätt förloras.

På konstgallerierna runt Nyhavn i den välordnade staden Köpenhamn råder, på samma vis som i Stockholm och Helsingfors, den vita kubens ideologi som Brian o´Doherty beskriver i "Inside the White Cube". Det ideala galleriet skall visa modern konst utan inflytande från den yttre omgivningen, både samhälleligt oberoende och tidsoberoende. Konstverken skall tillåtas tala för sig själva i en kontext som präglas av konstnärens vision. Problemet är att som betraktare anländer man med yttre intryck från trafik och skyltreklam, trängsel och gatuoljud. Detta medför att gallerirundor blir ytliga och störda av omvärldsbruset som man bär med sig in i kuben. Kravet på koncentration och fokusering ökar därmed vilket gallrar bort många från galleriets lokaler.

Interiör från MAXXI i RomPersonligen kan jag inte urskilja någon skillnad mellan en gallerirunda i Köpenhamn, Stockholm eller Helsingfors förutom att Köpenhamn har blivit en välordnad och tråkig stad med minimal integration av både människor och transportmedel, men det är en annan historia. En intressant iakttagelse är dock att i Köpenhamn har konstgallerierna sommaröppet. Man ställer ut ett flertal av sina ordinarie konstnärer till försäljning av deras verk under de bästa turistveckorna. Det kan vara något för Stockholms gallerier som har helstängt under den bästa turistperioden.

En slutsats är att MAXXI och Louisiana, på grund av sin interna respektive externa påverkan på konstverken, tvingas välja verk som passar in i miljön. Det gäller att hitta konstverk som harmonierar med omgivningen och helst så att denna förstärker sinnesintrycken och konstupplevelsen. Risken är annars att konstverken försvinner i omgivningsbruset. Störst potential att få besökarna att uppleva konstens rätta element och kärna har dock Eriksbergshallen. Den moderna tekniken lockar ungdomar och nyfikna att förkovra sig i kulturhistoria och leta efter egna intressen inom verken. Denna utställning borde få efterföljare som på liknande sätt kan sprida kunskap om verken och deras plats i samhället bland nya generationer. Förlorarna är alla de gallerier, det vill säga de flesta, som anammar den vita kubens ideologi. Den passar inte in i det moderna samhällets stadsmiljöer eftersom den kräver ett slags kontemplation som blir svår att finna i moderna städer.

Med det ovan konstaterade är det lite förvånande att konstkritikerkåren har bemött Eriksbergshallen med negativa eller uteblivna recensioner. Man har inte vågat vidga sin föreställningsförmåga och upptäckt massorna som står utanför konstgallerierna. Man har förblivit vid sin läst och krupit in i sin vita kub och glömt bort att det finns en konsthungrande värld utestängd alldeles utanför dörren.

Carsten Lindström

 

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Utopiska geografier | 17 januari, 2011

Hypatia av Alexandria som levde i sällskap med stjärnorna

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria. Men vem var Hypatia? Vid universitetet i Neapel ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2010

Är folket den skyldige?

Ett spökväsen vandrar runt i Sverige, det är fördomens föreställning om att det italienska folket har skuld för de missförhållanden som finns i landet, från maffian och korruption till skattefusk ...

Av: Angelo Persiani | Essäer om samhället | 15 december, 2012

Egentligen inte intresserad av film

Illustratio: Ulla-Carin Grafström Egentligen inte intresserad av film Bäst trivs hon med att röja sly i skogen med motorsåg. Att det blev animerad film var mest av en slump för Ulla-Carin ...

Av: Ulf Hjelting | Porträtt om politik & samhälle | 20 november, 2007

Författare om författare

Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord är en hyvens sammanslutning som nyss kommit med den skrift som är nummer 14 i sällskapets ordning men nummer 127 i Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie. Se ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 08 december, 2012

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 17 september, 2015

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 16 mars, 2014

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer…

Abraham Sutzkever föddes för 100 år sedan i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den ...

Av: Grzegorz Flakierski | Litteraturens porträtt | 15 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts