Veckan från hyllan. Vecka 40 - 2012

Veckans debatt handlade om Tintin. En mycket upprörd och ganska enig allmän opinion krävde – och kräver fortfarande – att Tintin-böckerna ska lämnas i fred. Argumenten är starkt övertygande. Det handlar ...

Av: Gregor Flakierski | 29 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Bretagne och Bohuslän i sekelskiftesmåleriet

Få kustlandskap har utövat en så stark dragningskraft på konstnärer som Bretagne och Bohuslän. Flera utställningar både i Frankrike och Sverige har de senaste åren visat att konstnärer av olika ...

Av: Eva-Karin Josefson | 28 juni, 2014
Essäer om konst

Goya. Häxor. Foto: Sparkit

Förföljelsen och dödandet av häxor och shamaner

Nina Michael om häxors trosföreställningar, svenska häxprocesser och dödsstraff.

Av: Nina Michael | 02 april, 2015
Kulturreportage

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2011
Konstens porträtt

Brott och straff 5 Mordets estetik- strafflagens retorik



altSommartidens intåg medförde varje år en ny spektakulär mördare, presenterad mellan årstidens första mördarsnigel och en hotande asiatisk dödsinfluensa, eller om denne kom insprängd mellan den galna kosjukans efterdyningar och diverse herpesepidemiers härjningar. Kunde också komma i par med en mördaralg eller ligga tidsmässigt infasad i den aktuella svininfluensans lynniga härjningar. Och utbudet var brokigt. Det var tal om mördare av alla de slag och sorter. Tillfälliga mördare, barnamördare, våldtäktsmördare, sommarmördare, massmördare. Alla med olika motiv och karaktärer.

Som de små mördarna. Obetydliga män i slitna kostymer och med flottigt hår eller kanske ordentligt klippta i nacken fast med lite mjäll bara, bland annat på axlarna, kanske iklädda kofta och med buskiga ögonbryn och naturligtvis med hår i näsan och med en ålder av cirka femtiotre år, lite lönnfeta, som efter trettio års äktenskap tar livet av sin stackars fru på det mest utstuderade sätt. Eller kanske det sker på ett rått och bestialiskt sätt och blir till rena slakten att gå lös på lilla frugan som en våldsgalen människobest och slå sönder henne ned i minsta slamsa med en grov klyvyxa.

Det är mord som ofta sker på landsbygden i närheten av vedbodar eller redskapsbodar med god tillgång till tjänliga redskap. Som om alla de dagar äktenskapet varade nu sammanfattades i detta groteska dåd. Att alla de morgnar hon väckt honom ur hans usla sömn, varje kväll när hon ställt klockan och stängt av teven därför att hon menade att nu var det dags att avsluta dagen, att arbetet på åkrarna väntade nästa dag, att potatisen skulle tas upp, att rovorna skulle skördas, att grisarna behövde nytt staket på grisabacken, att det var som om hon ville avsluta hans liv, begränsa och snöpa hans tillvaro.

Att var och en av alla dessa dagars tankar och rörelser nu summerades och sammanfattades i detta bestialiska dåd. Som om mördaren levt känslomässigt tjudrad som i en klaustrofobisk spilta. Att han uppfattade allt i livet som en enda ofrihet. Varje harkling från den stackars oskyldiga frun framstod nu som kommandorop, exekutiva befallningar och mentala avrättningar. Han såg bara bojor omkring sig. Och hans ego tålde inte detta. Det ville inte växa i honom att han egentligen var alldeles fri. Bojorna fanns redan i honom innan han träffat sin fru. Nu kom upproret och frigörelsen. Snedriktad och fel mot den stackars frun. Han kämpade det instängda egots bittra kamp och upplevde dess stängelsomgärdade tragik. En våldets trånga återvändsgränd. En Don Quijotes dystra tvekamp med hjärnspöken. En  kvävande mental tvångströja där dödandet valdes som en meningslös, verkningslös och vettlös utväg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han gjorde då sig skyldig till detta dåd som var det mest avskyvärda i Lagboken. Att mörda. Och som reglerades i Brottsbalken kapitel 3, paragraf 1 där bestämmelsen utan åthävor och helt i avsaknad av retorik eller annat verbalt tingeltangel i sparsmakad ton pekar ut det mest brottet och dess påföljd.

Brb 3 kapitel 1§: Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.

altHär kan man känna farans och aggressivitetens vibrationer formulerade i paragraferna. Här illustreras kampen mellan de kriminella själarna och de samhällsbevarande lagförarna i rättsmaterian. Här andas paragrafernas värn mot hot och fara våld och elände. En kamp där blodspillan och paragraflidelse, vapenexercis och rättsmoral figurerar som ordinarie ingredienser. Här finns brottsplatsundersökningar redovisade med bilder från brottsplatser av lemlästade människor och använda vapen och dessutom rekonstruktioner av händelseförlopp och dokumenterade vittnesmål. Här finns utsöndringar från rädda människor, människor i fara. Här finns materia kring rättsfall med mordet som huvudingrediens.

     Som fallet med Gustafsson. Det så kallade Semesterdådet.  Bertil G Som slog ihjäl sin fru. Han kom på henne under semesterresan i sängen med en granne och reskamrat. Gustafsson blev furiöst arg och slog och slog med stolsbenet och slog ihjäl både fru och granne. Och i cellen begrundade han sitt öde i fyrkantig omslutning och reflektion. När han satt där hade han en blårutig skjorta och rökte små vinda cigaretter av en billig sort. Tummarna och pekfingertopparna var bruna av allt rökande. Och han hängde sig strax i lakanen i ren ånger över att ha tagit både sin hustru och sin vän av daga. Den blårutiga skjortan var prydligt hopvikt på britsen och cigaretterna låg ovanpå skjortan inne i ett skrynkligt paket. Under tiden han byggde upp mod för att ta detta beslut att ta sig av daga låg han mest vänd in mot den kalla cellväggen. Efter hans död kunde man skönja en urgröpning i madrassen formad i kontur och struktur efter hans magra kropp. Det var Gustafsson. Drabbad av samhällets hämnd via brottsbalkens individualpreventiva påföljder.

Det fanns de mest spektakulära mördare. Som på måfåmördarna som bara ville slå ihjäl helt enkelt, om det fanns någon dom kunde slå ihjäl bara, endast för sakens skull och som letar lynnigt i tillfällighet mitt på gatan eller utanför affären och bara slår ihjäl. På måfå.  

Eller som den där massmördaren som kommit i ropet i media. Alla kända och okända mord tillskrevs den nye mördaren. Här speglades omedelbart massmedias roll i den nya rättsstaten. Om hur tidningarna obevekligen påverkade synen på ett mål, ett fall, en brottsling. Hur allmänhetens avsky riskerade att avspeglas i de vingliga domarna. Den nye mördaren utvecklades snabbt i kvällspressen till en massmördare. Advokater, psykiatriker, rättsläkare, obducenter och diverse andra gjorde karriärer kring mördaren. Han fick till och med fundera i kåserande stil i någon kvällstidningsspalt kring sina exempellöst grymma mord och dess eventuella upphov i barndomen. Helt enkelt offentligt spekulera i varför han gjorde det. Och han beskrev "känslan" när han förgick sig och lemlästade sina stackars offer. Mördaren berättade alltså utförligt om sitt mördande i tidningarna. Grannar och anhöriga intygade dessutom sin förvåning och gav bilder över hur vanlig mördaren var.

                      - Han var väldigt vanlig, brukade gå och handla lättmjölk på Ica, klappade hundar, tog upp barn i knät, att något sådant kunde hända här?, säger Eva Carlesson där hon står utanför ICA-butiken. Och hon fortsätter:

                      - Nu är man rädd. Kanske man blir våldtagen och styckad?

                      På grund av mördarens bestialiska dåd startade den obligatoriska debatten om psykiatrins förmåga att hålla reda på sina galningar. Som ett brev på posten slutade denna alltid i myndigheters löften om nya åtgärder, utbyggd vård, ökade kontakter mellan ansvariga enheter och vad det nu kunde vara. Bakgrunden togs som vanligt fram av kritikerna om psykiatrins stora reform vilken enligt många, egentligen varit ett förtäckt sparbeting av kolossalformat.

           alt           Med anledning av detta massmördarspektakel gick diskussionernas vågor höga kring det faktum att den utpekade och tilltalade massmördaren erkände alltfler mord. Detta under pågående terapi på det sjukhus han var inlåst. Och detta under påverkan av psykiatriker men också av brottsutredare inom polisen som nu såg chansen att bringa klarhet i flera spektakulära och ouppklarade mord som inträffat de senaste åren. 

                      Heta diskussioner utbröt mellan experter om huruvida mördaren verkligen hade utfört alla dåden och man tog yrkesmässig heder och ära av varandra, och böcker skrevs, förlag tryckte nya upplagor med titlar som " I en massmördares huvud", "Mellan Icas köttdisk och styckmordet". Kontentan blev 10 böcker publicerade i ämnet och  5 karriärer som utvecklades och 3 som avvecklades eller fick andra abrupta slut. Dessutom kunde två avsatta psykklinikchefer räknas in då rättspsyket mot allt förnuft hade släppt ut den åtalade då han som klinikchefen uttryckte det: "...hade skött sig jättebra på avdelningen och bäddat sin säng och diskat sin kaffekopp...", "Man kan ju aldrig vara säker!", underströk psykiatrikern Hans-Erik Överby när kritik framfördes mot hans beslut och han tar nu tjänsteledigt från sjukhuset för att koncentrera sig på att skriva en bok om den spektakuläre mördaren.

                      Den utpekade erkände allt som förelades honom. En mängd barnamord verkade nu kunna klaras upp. Men kritikerna menade att han läst in sig på fallen och att erkännandena ingick i hans sjukdomsbild.

                      Brottsutredningar och rättegångar hade allt oftare blivit offentliga angelägenheter. Simultana rättegångar drevs i media, företrädesvis i kvällspressen. Misstänkta som ännu inte var fällda dömdes i förtid i extraupplagorna, vittnesmål ramponerades, bevisning föregreps och vittneskonfrontationer och andra juridiska medel diskvalificerades genom att kvällspressen tog sig in bakom kulisserna och fick vittnen och rättstjänare att lätta på munbanden. På detta sätt uppstod något nytt i landets rättsskipning: Kvällspressens offentliga rätt där domar avkunnades likt ståndrätter. Rättstjänare påverkades. Vittnesmål gavs offentlighet och man förbrukade på så sätt dess rättsliga värde inför rättegången.

                      De kända advokaterna i de stora målen gick innan rättsprocesserna startade ut och förde sina pläderingar i press och teve. Fantombilder och autentiska bilder på både efterlysta och redan intagna exponerades så att förutsättningar för rättvisa domslut ändrades och urholkades. Misstänkta som ännu inte var dömda behandlades som skyldiga.

                      Kvällspressen försvarade sig mot kritik för sitt förfarande genom att avge sitt eviga mantra: "allmänintresset". Detta begrepp användes att beskriva grunden för de beslut om publicering som togs. 

Lagboken skulle stå trygg och pålitlig där textens retorik skulle stå emot brottets estetik och med detta skulle juristen kunna yrka påföljd och rannsakan, dom och straff och slutgiltig exekutivitet. Detta till individuell och allmän prevention.

Det handlade om de mest avskyvärda brotten, de syndigaste excesserna, det grövsta äcklet, och det skändliga brottet av dem alla, hämtat ur människans lägsta botten, att spela Gud genom att ta en annan människas liv.

 Benny Holmberg, text
Monika Linn Holmberg, text

Ur arkivet

view_module reorder
Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 januari, 2017

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | Essäer om film | 08 juni, 2015

Skulptur Jardin d'Email, Jean Dubuffet i KMM Sculpturepark/Nederländerna

Att se det obemärkta

Att måla som ett barn och behålla integriteten. Att hitta sitt eget språk i allt virrvarr av efterapningar. Att söka vidare efter det som är äkta och att finna det ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 06 mars, 2015

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Hur olika utställningars kemi samverkar i utställningsrummet

– intervju med Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå TEMA VÄSTERBOTTEN Ur Joachim Schmids utställning Fotografier 1982 – 2007. Utsikten är global från Bildmuseet på Gammlia i Umeå. Fokus riktas mot det mest ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 10 februari, 2008

Melania Mazzucco. Foto: Gian-Luca Rossetti

När socialforskning blir fiktion

Melania Gaia Mazzucco är en känd författarinna från Italien, med många läsare. Melania nöjer sig inte med att skriva romaner som alltid har anknytningar till den sociala verkligheten, utan ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 09 oktober, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Ordet kommer som våren

Jag är av samma skrot och korn som alla andra, så vi behöver inte blygt se ner i backen eller slå fina titlar i huvudet på varandra. Låt oss istället ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.