Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | 03 mars, 2011
Stefan Whilde

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | 07 januari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

illustration Signe Collmo

Den franska nationalismens rena blod

Fransk nationalism har en mörk historia. Äkta fransmän är de som har vit hud och rent blod. Frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara för äkta fransmän. Historiskt sett har det ...

Av: Bo Gustavsson | 01 juni, 2015
Gästkrönikör

Som man bäddar får man ligga

Det blir aldrig som jag vill det ska bli, det blir oftast bättre. Jag trodde det skulle bli si och så med en massa saker, efter så många år av ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 26 juni, 2014
Gästkrönikör

Den finska konsten, mellan modernism och tradition



Image

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man kan bara fantisera om nationers och folks ursprung. Men sökandet efter identitet skapar konflikter både i människors och nationers liv. Det är ofta kontroversiellt att ta reda på vem man är. Det kan rubba andras föreställningar om vilka de är. I denna artikel försöker Niels Hebert fånga några drag i den finska konstens historia som har med identitet att göra.

– Den här tavlan är Finland! skrev Zacharias Topelius om Ferdinand von Wrights målning Vy från Hamialaks (1853). Ferdinand var en av de tre fågel- och djurmålande bröderna von Wright, men hans Hamialaksvy blev en nationell angelägenhet. Vad publiken såg var ett stillsammare landskap än samtida svenska och norska vyer. Ett försiktigt Finland. Några får i förgrunden, tallar på ett berg mot kvällshimlen och i bakgrunden de tusen sjöarna. Topelius kallade verket en ny strof av Runebergs ”Vårt land”. Det var Finland sett genom Runeberg. Konsten rättade sig efter litteraturen.

Kalevala
Att säga något om idén om det finska förutsätter Kalevala. Under 1800-talets första hälft reste forskare i Karelen i östra Finland på jakt efter sagor och myter och det finska språkets rötter. En av dem var Elias Lönnrot, som gav ut sin första version av Kalevala 1835, ett mastodontverk med anspråk på att visa fram det finska ursprunget.

Många konstnärer försökte gestalta Kalevalas hjältar, men de var inga grekiska gudar som tidens klassicism antog. Det var först med Axel Gallén (1865–1931), som tog det finskklingande namnet Akseli Gallen-Kallela, som hoppet om myternas sanning infriades. Han kunde ge Kalevalas skapelseberättelse och dess lidande och stridande gestalter liv. Konstnärligt handlade det om att kombinera realism med den sena 1800-talsromantikens sökande efter själsdjup.   

Kullervos skrik
Gallen-Kallela målade Kullervo skrikande i förtvivlan över att vara född med krafter han inte kan behärska och som gjort honom till mördare, målade blicken hos Lemminkäinens moder då hon lyckats sätta ihop bitarna av sin sönderhuggne son, och hyttan där ”Sampo”, den aldrig i ord eller bild fångade graalen, smides medan glöden kastas över Ilmarinens ansikte. Bilderna måste varit som uppenbarelser, men de är inte särskilt ”mytiska”, utan handlar, som jag ser det, om hur människan blir individ, formar en identitet för att förlika sig med sitt liv och sin plats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En förklaring till det starka uttrycket i Gallen-Kallelas målningar var det hårdnande ryska styret och planerna på att göra det relativt självständiga Finland till en del av Ryssland. Gallen-Kallela hörde till motståndarna, liksom för övrigt Jean Sibelius. Än mer politisk var Eero Järnfelts – i sammanhanget – rätt isolerade målning Svedjebruk, som med en ung flickas blick beskriver fattigböndernas villkor.

En annan blick möter oss i Sårad ängel (1903) av Hugo Simberg. En av de två pojkarna som bär den sårade ängeln mellan sig ser sorgset och med en skygg vädjan mot betraktaren att få vara i fred. I sin helhet är det en filmisk bild, som med våra ögon kunde vara hämtad ur en Win Wenders-film. Hugo Simberg hörde inte hemma i någon skola eller konstriktning. Han gjorde en hel serie bilder av Döden i form av skelett som rör sig obehindrat bland människorna eller sköter om sin trädgård. Fan, Frosten, Hösten är andra av Simbergs gestalter. 

Kvinnorna i finsk konst
I Finland har kvinnorna spelat en unik roll i konsten jämfört med övriga Europa, kanske med Tyskland som undantag. Fanny Churberg (1845–1892) var en av pionjärerna. Hon målade landskap, for till Düsseldorf utan att mista sin uttryckskraft, och till Paris, där hon utvecklade sina starka färger och heta och vilda stil som kan ses som en tidig förelöpare till expressionismen. Hur fick kämpa hårt för att bli erkänd, men slutade måla vid 35 årsålder för att främja folkkonsten och den radikala rörelse som Finska Handarbetets Vänner var.

De kvinnliga konstnärerna ägnade sig åt ett mer realistiskt måleri än många av sina manliga kollegor. Efter Fanny Churberg kom en rad kvinnliga konstnärer födda åren omkring 1850–70: Maria Wiik, Amelie Lundahl, Helena Westermarck, Elin Danielsson, Ellen Thesleff, Beda Schernschantz och Venny Soldan.

Helene Schjerfbeck
Helene Schjerfbeck (1862–1946) var på ständig jakt efter modeller, efter essensen hos just den människan – från en kvinnas skymda, varma kraft till döden bakom ett barns leende. De hon porträtterade – modern, hyresvärden, vedhuggarens pojke, flickan som läser – tycks omedvetna om någon annans närvaro och på väg att närma sig den egna gåtan.

Kriget tvingades Helene Schjerfbeck fly från Finland till Sverige 1944, då hon var över 80 år. Under de sista åren tillkom en rad självporträtt, en svit som genom sin enkelhet och totala uppriktighet är unika i konsthistorien. De var kanske mindre konstnärens domedag över sig själv och mer en skarp studie över åldrandet, över svåra dagar och mindre svåra, om livet som får henne att vittra.

Den finske konstnären
Tyko Sallinen (1879–1955) är ett slags urbild av den ”finske konstnären”. Hans konst framkallade en debatt som konsten numera inte gör och han mötte samma slags kritik som Sigrid Hjertén i Sverige – så fula är inte människorna. Hans porträtt av hustrun Mirri är bland de varmaste människoskildringarna i nordisk 1900-talskonst. Många ansåg att han drev med publiken, men i dag framstår hans porträtt som människor som vill vara sig själva. Han skildrade också den finska fattigdomens stugor och väckelserörelsens predikanter som maktmänniskor och förförare.

Åter kvinnorna
Precis som före romantiken kom 100 år senare en ny våg av framstående finska kvinnliga konstnärer: Marika Mäkälä. Mari Rantanen, Mariana Uutinen, Nina Roos, Salla Tykää, Eija-Liisa Ahtila och många andra. Här får vi nöja oss med att beröra Eija-Liisa Ahtilas filmer, som konfronterar betraktaren med människor som bryter samman, misslyckas i sina relationer och grälar, som förlorar förståendet. En kvinna kryper över en bro mitt i rusningstrafiken, det unga paret som ska skiljas går genom isen med sitt lilla barn och drunknar … det finns varken ro eller tröst, bara skenbara utvägar.

Det finns ingen ”story”, det är människornas rörelser som är storyn, ständigt oviss. Tid och rum är ogripbara och det som syns som sanning kan glida över i subjektivsm. Det är som om Eija-Liisa Ahtila doppar sina verk mitt i ett skeende och – oavsett om vi befinner oss i ett klaustrofobiskt rum eller i det fria – kan vi aldrig vara säkra på att det slutar.

I hennes verk ligger inbäddad människans skräck för att hennes inre inte ska fungera med allt utanför henne. I vid mening kan det sägas vara ett sökande efter identitet. Numera har våra anspråk på identitet tunnats ut. Kanske ska människans fråga om var hon kommer ifrån och vem hon är snart vara irrelevant. Identiteten är för Eija-Liisa Ahtilas gestalter en omöjlig fråga. Eller den enda, förtvivlade.

Niels Hebert

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rudyard Kipling

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 april, 2011

Alf laila wa-laila

Den arabiska litteraturen är en gömd och glömd skatt. Som ung läste jag om Sinbad Sjöfararen och om den sovande som blev väckt och jag läste utan att känna till ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 augusti, 2012

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Huvud av Kaala (Tiden) på  Kidals tempelport på Java Foto CC BY SA 3.0

En tidsuppfattning i indisk kultur

När jag i slutet av 1970-talet besökte Srinagar i Kashmir, så träffade jag bland annat en lokal filosof, J.L.K. Lalalai. 1935 hävdade hans guru, Pandit Joo Ganjoo att vad Jalalai ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 01 mars, 2017

Celibatet

Hur ska en katolsk präst kunna leva med sin sexualitet när denne förbundit sig att leva ett helt liv i celibat?

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 15 juli, 2015

Kärlek om du vill

Jag stod stilla, vattnet började forsa in. Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en. Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon. Sorlet och skräcken var total. Människor grät, somliga tyst, andra ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 24 augusti, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.