Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | 10 augusti, 2010
Kulturreportage

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | 29 juni, 2011
Litteraturens porträtt

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | 22 november, 2010
Litteraturens porträtt

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Den finska konsten, mellan modernism och tradition



Image

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man kan bara fantisera om nationers och folks ursprung. Men sökandet efter identitet skapar konflikter både i människors och nationers liv. Det är ofta kontroversiellt att ta reda på vem man är. Det kan rubba andras föreställningar om vilka de är. I denna artikel försöker Niels Hebert fånga några drag i den finska konstens historia som har med identitet att göra.

– Den här tavlan är Finland! skrev Zacharias Topelius om Ferdinand von Wrights målning Vy från Hamialaks (1853). Ferdinand var en av de tre fågel- och djurmålande bröderna von Wright, men hans Hamialaksvy blev en nationell angelägenhet. Vad publiken såg var ett stillsammare landskap än samtida svenska och norska vyer. Ett försiktigt Finland. Några får i förgrunden, tallar på ett berg mot kvällshimlen och i bakgrunden de tusen sjöarna. Topelius kallade verket en ny strof av Runebergs ”Vårt land”. Det var Finland sett genom Runeberg. Konsten rättade sig efter litteraturen.

Kalevala
Att säga något om idén om det finska förutsätter Kalevala. Under 1800-talets första hälft reste forskare i Karelen i östra Finland på jakt efter sagor och myter och det finska språkets rötter. En av dem var Elias Lönnrot, som gav ut sin första version av Kalevala 1835, ett mastodontverk med anspråk på att visa fram det finska ursprunget.

Många konstnärer försökte gestalta Kalevalas hjältar, men de var inga grekiska gudar som tidens klassicism antog. Det var först med Axel Gallén (1865–1931), som tog det finskklingande namnet Akseli Gallen-Kallela, som hoppet om myternas sanning infriades. Han kunde ge Kalevalas skapelseberättelse och dess lidande och stridande gestalter liv. Konstnärligt handlade det om att kombinera realism med den sena 1800-talsromantikens sökande efter själsdjup.   

Kullervos skrik
Gallen-Kallela målade Kullervo skrikande i förtvivlan över att vara född med krafter han inte kan behärska och som gjort honom till mördare, målade blicken hos Lemminkäinens moder då hon lyckats sätta ihop bitarna av sin sönderhuggne son, och hyttan där ”Sampo”, den aldrig i ord eller bild fångade graalen, smides medan glöden kastas över Ilmarinens ansikte. Bilderna måste varit som uppenbarelser, men de är inte särskilt ”mytiska”, utan handlar, som jag ser det, om hur människan blir individ, formar en identitet för att förlika sig med sitt liv och sin plats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En förklaring till det starka uttrycket i Gallen-Kallelas målningar var det hårdnande ryska styret och planerna på att göra det relativt självständiga Finland till en del av Ryssland. Gallen-Kallela hörde till motståndarna, liksom för övrigt Jean Sibelius. Än mer politisk var Eero Järnfelts – i sammanhanget – rätt isolerade målning Svedjebruk, som med en ung flickas blick beskriver fattigböndernas villkor.

En annan blick möter oss i Sårad ängel (1903) av Hugo Simberg. En av de två pojkarna som bär den sårade ängeln mellan sig ser sorgset och med en skygg vädjan mot betraktaren att få vara i fred. I sin helhet är det en filmisk bild, som med våra ögon kunde vara hämtad ur en Win Wenders-film. Hugo Simberg hörde inte hemma i någon skola eller konstriktning. Han gjorde en hel serie bilder av Döden i form av skelett som rör sig obehindrat bland människorna eller sköter om sin trädgård. Fan, Frosten, Hösten är andra av Simbergs gestalter. 

Kvinnorna i finsk konst
I Finland har kvinnorna spelat en unik roll i konsten jämfört med övriga Europa, kanske med Tyskland som undantag. Fanny Churberg (1845–1892) var en av pionjärerna. Hon målade landskap, for till Düsseldorf utan att mista sin uttryckskraft, och till Paris, där hon utvecklade sina starka färger och heta och vilda stil som kan ses som en tidig förelöpare till expressionismen. Hur fick kämpa hårt för att bli erkänd, men slutade måla vid 35 årsålder för att främja folkkonsten och den radikala rörelse som Finska Handarbetets Vänner var.

De kvinnliga konstnärerna ägnade sig åt ett mer realistiskt måleri än många av sina manliga kollegor. Efter Fanny Churberg kom en rad kvinnliga konstnärer födda åren omkring 1850–70: Maria Wiik, Amelie Lundahl, Helena Westermarck, Elin Danielsson, Ellen Thesleff, Beda Schernschantz och Venny Soldan.

Helene Schjerfbeck
Helene Schjerfbeck (1862–1946) var på ständig jakt efter modeller, efter essensen hos just den människan – från en kvinnas skymda, varma kraft till döden bakom ett barns leende. De hon porträtterade – modern, hyresvärden, vedhuggarens pojke, flickan som läser – tycks omedvetna om någon annans närvaro och på väg att närma sig den egna gåtan.

Kriget tvingades Helene Schjerfbeck fly från Finland till Sverige 1944, då hon var över 80 år. Under de sista åren tillkom en rad självporträtt, en svit som genom sin enkelhet och totala uppriktighet är unika i konsthistorien. De var kanske mindre konstnärens domedag över sig själv och mer en skarp studie över åldrandet, över svåra dagar och mindre svåra, om livet som får henne att vittra.

Den finske konstnären
Tyko Sallinen (1879–1955) är ett slags urbild av den ”finske konstnären”. Hans konst framkallade en debatt som konsten numera inte gör och han mötte samma slags kritik som Sigrid Hjertén i Sverige – så fula är inte människorna. Hans porträtt av hustrun Mirri är bland de varmaste människoskildringarna i nordisk 1900-talskonst. Många ansåg att han drev med publiken, men i dag framstår hans porträtt som människor som vill vara sig själva. Han skildrade också den finska fattigdomens stugor och väckelserörelsens predikanter som maktmänniskor och förförare.

Åter kvinnorna
Precis som före romantiken kom 100 år senare en ny våg av framstående finska kvinnliga konstnärer: Marika Mäkälä. Mari Rantanen, Mariana Uutinen, Nina Roos, Salla Tykää, Eija-Liisa Ahtila och många andra. Här får vi nöja oss med att beröra Eija-Liisa Ahtilas filmer, som konfronterar betraktaren med människor som bryter samman, misslyckas i sina relationer och grälar, som förlorar förståendet. En kvinna kryper över en bro mitt i rusningstrafiken, det unga paret som ska skiljas går genom isen med sitt lilla barn och drunknar … det finns varken ro eller tröst, bara skenbara utvägar.

Det finns ingen ”story”, det är människornas rörelser som är storyn, ständigt oviss. Tid och rum är ogripbara och det som syns som sanning kan glida över i subjektivsm. Det är som om Eija-Liisa Ahtila doppar sina verk mitt i ett skeende och – oavsett om vi befinner oss i ett klaustrofobiskt rum eller i det fria – kan vi aldrig vara säkra på att det slutar.

I hennes verk ligger inbäddad människans skräck för att hennes inre inte ska fungera med allt utanför henne. I vid mening kan det sägas vara ett sökande efter identitet. Numera har våra anspråk på identitet tunnats ut. Kanske ska människans fråga om var hon kommer ifrån och vem hon är snart vara irrelevant. Identiteten är för Eija-Liisa Ahtilas gestalter en omöjlig fråga. Eller den enda, förtvivlade.

Niels Hebert

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund och extremhögern

Många olika typer av läsare har genom åren sökt sig till Vilhelm Ekelunds (1880-1949) verk. Inte minst har han nått framgång hos författare, poeter och akademiker, vilka haft det gemensamt ...

Av: Mattias Aronsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2017

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

Emily Dickinson

En dikt av Emily Dickinson

Är dikter bättre, ju svårare de är? Litteraturvetaren Harold Bloom verkar tro det. Han är en av Emily Dickinsons varmaste anhängare, och talar i sin "Den västerländska kanon" (1994) om ...

Av: Emily Dickinson | Utopiska geografier | 14 februari, 2015

Benjamin 40

                 

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.