Veckan från hyllan, Vecka 28- 2012

Efter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer. Så är det ofta ...

Av: Gregor Flakierski | 07 juli, 2012
Veckans titt i hyllan

Ljusguden och vår underbara värld

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den ...

Av: Erland Lagerroth | 26 januari, 2012
Essäer

Om äktenskap uppgjorda i himlen

Kerstin kommer in till mig och frestar: ”Om vi skall vara tillsammans, så är det nu.” Martin Luther berättar i sina bordssamtal att han brukade röra vid särskilda delar av sin hustru ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 december, 2013
Gästkrönikör

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Tillblivelseakter - möte, uppbrott och samtidighet i Joan Mirós måleri



TEMA KONST

 Image ”In the work of art, paths are laid out for the beholder’s eye, which gropes like a grazing beast […]. The pictorial work springs from movement, it is itself fixated movement, and it is grasped in movement (eye muscles).”
    – Paul Klee, notebooks. Vol. 1, The thinking eye (New York, 1992), s. 78 
I Joan Mirós biomorfiskt färgade surrealism framstår tillblivelsen som en essentiell ingrediens. Med rörelsen som utgångspunkt, i ett möte mellan två former, tar Jonas Lindahl fasta på en aspekt av tillblivelsen i Mirós måleri, dess förutsättningar och konsekvenser.

Med avstamp i föreningen mellan den betraktande rörelsen (ögonens) och den fixerade rörelsen (de stigar måleriet leder betraktaren utefter), ska vi här i en ”inlevelsedimension”, en kort, subjektiv vandring genom bilden, bege oss ut i Joan Mirós flytande landskap.

Med förkärlek för bildens mest elementära beståndsdelar tycks Miròs måleri, där det beger sig, bejakande sätta mötet som en förutsättning för formens och elementets tillblivelse. Från detta perspektiv ska vi närma oss ett enskilt tillfälle där vi i ett möte, stigens korsning, tar fasta på tillblivelsens plötsliga språng.

Inlevelsedimension: Joan Miró. Utsnitt från Komposition, 1933.

I övergången mellan målningens två heltäckande färgfält bildas en luddig horisontlinje. Vi har en bakgrund. Ett horisontellt brungult färgfält och ett vertikalt blågrått. Ett djup i bildrummet. I detta rum befinner sig en mängd element som sedan bildar former. Vi har i första hand linjer och färgade ytor. Jag vill uppehålla mig en stund vid mötet mellan en form grundad i linjen och en form grundad på ytan. Mötet mellan en svart rektangel och en form utstakad av linjen, heldragen men ändå på väg. Den verkar söka sig bort från sin egen förankrande punkt. Slappt trevande till att börja med. Sedan mötet och en ny riktning, än slappare. Nedåt.

Mellan linjen, ytan och bakgrunden tycks här spännande saker ske. Överallt i bilden korsar formerna varandra. Vid dessa möten tycks ingen av de inblandade lämnas orörda. När en form möter en annan blir konsekvensen något nytt. Om vi försöker vandra genom bilden framstår alla dessa möten som uppbrott, som plötsliga förändringar att förhålla sig till. En tillfällig förvirring då alla förutfattade meningar måste omvärderas.

Så till den svarta rektangulära ytan och mötet med dess genomkorsande vän. I mötet, uppbrottet, förvandlas formernas definierande element. Inom ramen för mötet, likt ett utsnitt i de båda formerna, vilar rektangeln, tidigare definierad av yta nu på linjen. Och formen definierad av linje, nu på ytan. Ytan framstår rymd, rummet mellan linjerna framstår som yta. Mot bakgrund av den svarta rektangeln tar denna nya yta bakgrunden i besittning, gör den till sin egen, lösgör och förvandlar den till ett bärande element i sin egen framtoning. I denna plötsliga omvandling tilldelas den också en egen tyngd. Under mötets gång tar tyngden ut sin rätt och riktningen rättar sig därefter. Jag följer med. Nu med insikten att elementen här inte längre är antingen eller, utan både och.

Bakgrunden vaggar fram och tillbaka mellan uppbrotten.

Här har vi närmat oss ett tillfälle då tillblivelsen införlivas med en plötslighet. I mötet, uppbrottet tycks den engagerade formen vars rörelse tidigare tagit sig ett kvantitativt uttryck, vändas, som i en tillblivelsens nyck, till ett kvalitativt. Från linje till yta. Yta till rymd. Övergången är plötslig och spontaniteten tycks överraska bildens mest grundläggande strukturer.

Här består förändringen, dess rörelse inte av ett successivt förändringsförlopp, utan ett plötsligt uppbrott i formens framfart, och en tillblivelse av intensiv, snarare än extensiv karaktär gör sig gällande – formens plötsliga förtätning.

På bekostnad av ett homogent bildrum, där varje element och beståndsdel fixeras till position och funktion, låter måleriet här, vid varje infall och möjlighet den plötsliga och spontana tillblivelseakten äga rum. I mötet och uppbrottet betraktar vi en tillblivelseakt som spränger bildrummets homogenitet.

Mot oss väller då ett flytande bildrum som i mötets plötslighet inte säger nej.

Och i vilka hamnar vi hamnar? Utmed högra kanten, i höjd med horisontlinjen, finner vi målningens kanske mest komplexa, mest förtätade figur.

 Jonas Lindahl 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Att vara en annan: Robert Musils Möglichkeitsmensch

Någon gång på 1930-talet gjorde den österrikiske författaren Robert Musil denna anteckning i sin dagbok: ”Seit ich zum Leben erwacht bin, denke ich mir die Sache anders” (Alltsedan jag vaknade ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 april, 2014

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | Övriga porträtt | 26 april, 2014

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Bland insekter och skrivmaskiner – om David Cronenbergs Naked Lunch

”It’s a Kafka high. You feel like a bug.”  Länge leve det nya köttet, sa insekten som en gång drömt att den var en människa, och precis som Seth Brundle fusionerades ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 31 oktober, 2013

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Walt Whitman. Tre Dikter i översättning av Erik Carlquist

Man kan fråga vad Walt Whitmans dikt Jag sitter och ser ut  handlar om. Vill han säga att det är poeten själv som har givit upp inför världens ondska, eller vänder ...

Av: Walt Whitman | Kulturreportage | 29 Maj, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts