Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Tarja Salmi-Jacobson

En dikt av Tarja Salmi-Jacobson

Kom alla sagoberättare och visa mig era ljuva konster strö flor över mina ögon som ständigt vänds mot marterpålen

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 20 augusti, 2016
Utopiska geografier

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | 15 april, 2014
Resereportage

Picasso: den aristokratiske kommunisten



TEMA KONST Image

Konsten och kommunismen har levt i ett ambivalent förhållande som kännetecknats av stark lidelse, ömsom hat, ömsom kärlek. Pablo Picasso förkroppsligar på många sätt denna känsliga relation. Han var inte bara en av 1900-talets största konstnärer utan också en av seklets många omdiskuterade kommunister. Ändå är hans konst knappast den mest politiska. Men hans engagemang för socialism och fredens sak satte självklart avtryck i hans konstnärskap.Fredsduvan känner alla till, liksom Guernica, Picassos stora antifascistiska verk riktat mot den spanska frankismen som han hatade. Mindre känd är hans anti-imperialistiska protest mot USA:s massakrer i Korea och hans flammande krigsprotest Krig och Fred. Och så porträttet av Stalin. Var det ett hyllningsporträtt eller en nidbild?

Liksom många andra kulturpersoner, Jean-Paul Sartre är ett exempel, Jean Cocteau ett annat, övervintrade Picasso den nazistiska vintern i ett ockuperat Paris. I augusti 1944 befriades staden och en dryg månad senare gick Picasso med i det franska kommunistpartiet. Han förblev partiet, som har kallats ett av Europas mest sovjetvänliga – först Stalin sedan Brezjnev–, troget fram till sin död 1973.

Kommunistpartiet i Frankrike blev Picassos ”moderland” i väntan på att hans älskade Spanien skulle befrias från fascismens ok, något han aldrig fick uppleva.

Han gjorde stora insatser för partiet och för Sovjetunionen, så stora att han 1950 fick Stalins fredspris. 1 maj 1962 fick han det igen, men nu hette det åter Lenins fredspris. De var  utmärkelser han själv var stolt över.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Picassos kommunism orsakade redan från början kontroverser. I euforin efter befrielsen meddelade kommunistpartiets tidning l’Humanité 5 oktober 1944 över halva förstasidan att den ”största nu levande konstnären” hade gått med i den ”franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française). Dagen efter öppnade Höstsalongen i Paris, för första gången på länge i en fri stad och Picasso var salongens stora stjärna. På begäran av Franco-regimen hade nazisterna förbjudit utställningar med Picassos verk under ockupationen. Förutom många judiska artister var det endast Léger och Picasso som nazisterna bestod denna ära. Nu skulle äntligen Picasso ställa ut igen, och det i en utställning som, enligt programbladet, var ”förberedd under ockupation, organiserad i kamp och invigd i full frihet”. När väldisciplinerade ungdomar stormar in på salongen och lyfter ned verk av Picasso samtidigt som det utanför konsthallen organiseras en autodafé där Picassoreproduktioner brändes, var skandalen ett faktum. I kommunistisk historiografi har det beskrivits som en politisk aktion mot Picasso och paralleller har dragits till nazisterna och hur de behandlade ”entartete kunst”.

Men troligtvis rörde det sig om missnöjda konststudenter och möjligen nationalistiska fransmän som tyckte att spanjoren Picasso fått en alltför framstående ställning i en fransk konstutställning.

Picassos bekännande till kommunismen förvånade många, inte minst kollegor. Cocteau ansåg att anslutningen till kommunistpartiet var Picassos första sant anti-revolutionära handling medan André Breton menade att det var Paul Eluard och Louise Aragon som lurat in Picasso i partiet. Till det anmärkte Picasso att han var en vuxen människa som gjorde sina egna val och för en släkting förklarade han, ”Moi, pour être communist je n’ai besoin de personne”. Ingen behöver övertala mig att bli kommunist.

Även om Picasso inte själv gjorde några längre politiska deklarationer, ordet var kanske inte hans främsta kommunikationsmedel, gjorde han stora insatser för kommunismens sak. Han blev en ständig gäst vid stora politiska möten och satt gärna bredvid partiledaren Maurice Thorez på podiet och utan att säga något skänkte han, med sin blotta närvaro, glans över tillställningarna. Han främjade också kommunismen genom stora donationer, ofta i form av konstverk. Picassos fredsduva föddes vid världsfredskongressen i Paris 1949. Aragon fick syn på en litografi med en duva av Picasso och beslöt att den skulle pryda kongressaffischen. Picassos duva kom sedan i olika skepnader att tryckas på många affischer för fredens sak. Sovjetunionen och kommunister i västvärlden ledde under stora delar av kalla kriget fredskampen som hade sin udd riktad mot USA.

1950 bröt Koreakriget ut och kampen på världsarenan skärptes. Picasso hamnade rakt i stridslinjen med sin målning Massakern i Korea. Den Goya-inspirerade kompositionen är en protest mot en massaker som USA-trupper gjorde sig skyldiga till år 1950. Omkring 300 civila jagades in i en bergstunnel och mejades sedan ned. Först 1999 blev det via vittnesmål bekräftat att händelsen hade ägt rum, men än i dag förnekar USA att det rörde sig om en massaker på civila och kallar det en beklaglig konsekvens av kriget.

Målningens symbolvärde stärks av att den otvetydigt pekade ut USA som angriparen i Korea, ett kontroversiellt ställningstagande 1950 och kanske även i dag.

Picassos andra stora anti-krigsmålning från denna period, Krig och Fred, kan visserligen associeras med den grekiska mytologin men symbolismen är otvetydig; krigsguden som sprider sina bakterier (bakteriologisk krigsföring) är USA och fredsängeln utrustad med duvan som skyddande ikon på skölden som skall mota bort och betvinga ondskan är en allegori, om inte för Picasso själv, så åtminstone för det tidens stora fredsälskande land, Sovjetunionen. Av Time Magazine avfärdades målningen som ren ”politisk propaganda”.

Året efter Krig och Fred målade Picasso det omstridda Stalinporträttet. Picasso gjorde en del politiska porträtt, av bland andra av Maurice Thorez, makarna Rosenberg och Ilja Ehrenburg, ett porträtt som nu pryder författarens gravsten i Moskva. Det sistnämnda var nog snarare ett vän- och inte ett politikerporträtt. Men det sägs att han in det sista undvek att porträttera Stalin. Till Stalins 70-årsdag kom Picasso undan med att rita en hand som höjde ett vinglas inramat av texten; Skål, Stalin! (Staline, a ta santé). Men 1953 när Stalin dog krävde vännen Louise Aragon att han skulle bidra till hans tidskrift Le Lettres Françaises specialnummer till Stalins ära. Picasso jobbade en natt med porträttet av Stalin som han själv ansåg var en bild av den unge Stalin, men som hans dåvarande livskamrat Françoise Gilot hävdade egentligen föreställde hennes far. Skandal blev det i alla fall när tidningen kom ut men det var Aragon, som hade valt att publicera porträttet, som fick göra avbön medan nästan ingen kritik riktades mot Picasso själv.

Men det var inte enbart hans sätt att måla som provocerade inom en rörelse som hade socialrealismen som kulturellt ideal och där nonfigurativ konst ofta var liktydigt med ”borgerlig dekadens”. Picasso var inte bara en av 1900-talets största konstnärer, han var också den rikaste. Hans livsfilosofi gick ut på att ”leva som en fattig man med gott om pengar”, men han köpte överdådiga egendomar för pengarna. Praktvillor på Franska Rivieran, slott i Provence och paradvåningar i Paris stack i ögonen på många med jämlikhet som ledstjärna. Han var också medveten om sin storhet och tyckte om att berätta att hans mamma alltid sa om sin begåvade son att om han anträdde militärbanan skulle han bli general och om han blev präst skulle han sluta som påve. Men, brukade Picasso tillägga: ”Jag valde att bli konstnär – och blev Picasso!” Sådant retade kommunister och kollektivister.

Det medeltida slottet i Vauvenargeus i Provence köpte han 1958. I det till synes tillbommade och öde slottet ligger han nu begravd. 1900-talet såg många kontroversiella kommunister komma och gå. Flera av dem vilar nu i ståtliga mausoleer, men endast Picasso i ett eget slott.   

Hans Öhrn

Ur arkivet

view_module reorder
Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

8. Jenny

Lund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 03 februari, 2012

Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 Maj, 2016

The truth is not yet to be revealed

Det finns människor som berör mer andra. Människor som tatuerar in sig i ens minne. Och det fantastiska är att man kan möta de människorna var som helst, när som ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 03 februari, 2012

Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om politik & samhälle | 12 juni, 2009

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | Konstens porträtt | 25 juli, 2013

Simone Weil: ängelns öde

Mystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 15 februari, 2010

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts