Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Ingen har riktigt koll!

-Det blir alltmer sällsynt att de personliga berättelserna hörs i radion, sa Bengt Bok professor på Dramatiska Institutet och författare till "Möte med den andre" (Carlssons Bokförlag). Precis när han ...

Av: Ann Hingström | 28 november, 2008
Gästkrönikör

Tre tyska författare jubilerar 2013

Georg Büchner och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm menade allvar med sina litterära angrepp på Överheten. De tillhörde en generation som kände sig lurade på friheten efter befrielsekrigen mot Napoleon ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

“The elitism of talent and the tyranny of appearance”



En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt funtad människa att de konstnärliga uttryckens främsta mål är att väcka till liv de känslor och förnimmelser som till vardags gömmer sig under den frivilliga förslavningens tjocka matta och bara i sällsynta ögonblick glimtar till; det vill säga, att visa oss mänskligheten i all sin brokighet. 

Till försvar för konstens egenvärde


Skönhet (i vid bemärkelse och inte bara som beteckning för blomsterfägring) är nämligen ingen kategori som utan våld kan platsa inom ramarna för en vänsterideologi. Strängt taget är det ett närmast aristokratiskt fenomen som helt saknar demokratiska hänsyn. Skönheten kräver sin motsats för att överleva (ett faktum som fyller den marxistiske och i synnerhet den postmarxistiske kritikern med fasa). För att ett konstverk ska vara vackert, storslaget eller till och med sublimt, behöver det referenspunkter som är både fula, trista och prosaiska

Annons:

Trots detta återkommer med jämna mellanrum anspråk på att konsten utöver de estetiska kraven ska uppfylla även andra; däribland inte sällan krav av praktisk, samhällstillvänd karaktär. Ibland dras detta så långt att estetiken helt och hållet glöms bort, till förmån för ideologisk eller nyttobetonad pusselläggning. Såväl marxisten som utilitaristen hemfaller åt denna pretention, båda två lyckligt omedvetna om det faktum att den i grunden är en absurditet. Den förre frågar sig enbart på vilket sätt och i vilken utsträckning en viss kulturyttring – en roman, en film, en pjäs – blottlägger ekonomiska och samhälleliga strukturer; den senare intresserar sig bara för kulturens samhällsnyttiga effekter, till exempel hur läsning av skönlitteratur kan bidra till förbättrade matematikkunskaper hos skolelever eller hur klassisk musik kan inverka positivt på små barns kognitiva förmågor. Varken marxisten eller utilitaristen bekymrar sig om det i sammanhanget enda väsentliga, det vill säga konsten i sig.

Denna inställning, detta märkliga ointresse för det mänskliga innehållet i konsten – vilket inrymmer inte minst storslagenheten, nyfikenheten, förundran, det sublima – blir kanske allra tydligast och framstår som allra mest absurt hos just den grupp som borde propagera för kulturens egenvärde, det vill säga kritikerna. Studera kultursidorna i valfri svensk tidskrift och det blir tydligt hur reflektioner kring ett konstverks estetiska kvalitéer gradvis ersatts av småaktiga ideologiska ifrågasättanden och tillrättavisningar. Frågor rörande exempelvis film- och romankaraktärers etniska, sexuella och socioekonomiska tillhörighet betraktas inte längre som mindre komponenter i en i övrigt nyanserad kritisk insats utan tycks i många fall behandlas som kritikens huvudsakliga ändamål. Detta har, även om det visserligen finns undantag, medfört en successiv degradering av kritiken från allvarligt sinnad estetisk begrundan till moraliserande checklistor i ideologins tjänst.

Det vore alltför lätt och kanske orättvist att avfärda detta samtidsfenomen med pejorativa gliringar åt så kallad identitetspolitik och politisk korrekthet. Samtidigt vore det naturligtvis oärligt, för att inte säga korkat, att inte erkänna vänsterns betydelse för fenomenets framväxt. Det kan dock vara på sin plats – även om det för den politiskt initierade framstår som en onödig upprepning – att poängtera att det här inte rör sig om ett inflytande från den klassiska marxismen, som ju som nämnt riktar fokus mot ekonomiska ojämlikheter i samhället. Istället har vi att göra med den nya, postmoderna vänstern, som istället för ekonomi har som huvudintresse diverse samhällsgrupper som bedöms vara utsatta avseende exempelvis kön, sexualitet eller etnicitet. Denna nya vänster skiljer sig på väsentliga punkter från den gamla, men ett av de bärande inslagen i dess kulturkritik är fortfarande detsamma: nämligen reduktionismen. Den klassiska marxismen, oaktat dess eventuella företräden i övrigt, reducerade kulturen till ekonomi, den nya vänstern (postmarxismen, om ni vill) reducerar den till, tja, identitetspolitik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Violet Tengberg

 

Personligen respekterar jag många av vänsterns traditionella värderingar, men jag är av den bestämda uppfattningen att varken marxism eller postmarxism hör hemma inom kulturkritiken. Detta av den enkla anledningen att konst är konst och politik är politik. (Det har visserligen påpekats att “all politisk konst är dålig” medan “all god konst är politik”, men en diskussion kring detta kräver troligen ett eget kapitel.) Att betrakta ett konstverk med ideologiskt slipade glasögon är att göra våld på dess självständighet, dess gåtfulla och nyansrika mångsidighet. Att dessutom, som i fallet med den nya vänstern, angripa det med ideologiska tillrättavisningar som sitt främsta syfte är ett utslag av en inte alltför klädsam moralism och puritanism. Därutöver är det också ett exempel på ett grundläggande missförstånd. Både den nya och den gamla vänstern kräver nämligen av konsten detsamma som de kräver av samhället, det vill säga att den ska vara jämlik, utan att förstå att konsten i själva verket hämtat själva sin livskraft och sitt kategoriska imperativ från just ojämlikheten.

Skönhet (i vid bemärkelse och inte bara som beteckning för blomsterfägring) är nämligen ingen kategori som utan våld kan platsa inom ramarna för en vänsterideologi. Strängt taget är det ett närmast aristokratiskt fenomen som helt saknar demokratiska hänsyn. Skönheten kräver sin motsats för att överleva (ett faktum som fyller den marxistiske och i synnerhet den postmarxistiske kritikern med fasa). För att ett konstverk ska vara vackert, storslaget eller till och med sublimt, behöver det referenspunkter som är både fula, trista och prosaiska.

Detta strider mot såväl den traditionella vänsterns jämlikhetsutopi som mot den postmodernistiska vänsterns dragning mot värderelativism, det vill säga mot det befängda påståendet att det inte existerar något sådant som absolut kvalitet. Påståendet är befängt eftersom ett relativt kvalitetsbegrepp skulle medföra att det överhuvudtaget inte finns någon konst. De flesta reflekterande kulturkonsumenter erkänner tvärtom instinktivt det faktum att vissa saker är vackrare än andra, har högre kvalitet än andra, och att det är som det skall. (Detta är förutsättningen för beundran, som väl i sig borde räknas som en beundransvärd mänsklig inställning.)

Den amerikanska kulturradikalen Camille Paglia gör, i sin essä ”No law in the arena”, en träffande sammanfattning av det egentliga förhållandet mellan konst och politik. Hennes uppfattning är, i estetikern Oscar Wildes efterföljd, att konsten inte låter sig dikteras av vare sig puritanska eller moralistiska principer (och att den, i de fall den gör det, genast upphör att existera). Skönheten är skön i kraft delvis av att den är svåruppnåelig, och den förtjänar att mötas av beundran och vördnad snarare än, som allt oftare är fallet, av förtäckt avundsjuka, ressentiment och moralism. Med hennes egna ord:

“I take the Wildean view that equality is a moral imperative in politics but that the arts will always be governed by the elitism of talent and the tyranny of appearance”.

För känsliga läsare, som oroar sig över att ett sådant erkännande av konstens aristokrati sanktionerar en reaktionär, antidemokratisk människosyn där själva människovärdet blir ett osäkert begrepp, skulle slutligen kanske följande passus kunna tjäna som en komplettering; som en ledstång att hålla i på resan genom kulturens mångtydiga, färgskiftande labyrinter av mörker och ljus:

”Tanken att konsten ska tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’artsäger också att en människa har rätt till sitt eget liv.” (Horace Engdahl, Ärret efter drömmen)

Mattias Lundmark

Ur arkivet

view_module reorder

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc

"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 06 oktober, 2010

Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Kulturkrönika September 2016

Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 september, 2016

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Franco Donatoni

The Heart's Ear

Italienske Franco Donatoni var en portalfigur inom den nutida ljudkonsten och han undervisade minst tre generationer av nya kompositörer under sin verksamhetstid. Till minne av Donatonis bortgång för femton år ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 10 juli, 2015

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts