London of today Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson besöker London efter Brexit

London är tveklöst en av Europas främsta m u s i k m e t r o p o l e r (i konkurrens med städer som Berlin och Wien) ...

Av: Björn Gustavsson | 12 juli, 2016
Resereportage

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Unga. Begåvade. Älskade. Döda

Både media och den skivköpande allmänheten tycks ha en speciell plats i sina hjärtan för de stjärnor på musikens himmel som släcks alldeles för tidigt. De är för evigt unga ...

Av: Belinda Graham | 22 februari, 2013
Kulturreportage

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

Albert Edelfelt "Ett barns likfärd" (1879)

Dödsdans och likfärder i konsten



”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte dansa med de avlidna. Han ville därför komma i kontakt med människor som snart skulle dö så de frivilligt kunde donera sina kroppar till konsten, precis som människor kan donerar sina kroppar till forskningen efter döden.


Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter. Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.
Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Annons:

Tanken var att Asmundsson bara skulle låna kroppen under någon timme för att sedan lämna tillbaka den till de anhöriga i samma skicka som den hämtades. Det hela låter dock lite morbid och sensationslystet.

Att det är en isländsk konstnär som kommer på konceptet att dansa med döda människor är kanske inte helt förvånande. Island är trots allt det enda land i världen där man kan se ett par "neckropants" på museum. På museet för trolldom och häxeri i Holmavik på Island kan man beskåda världens enda bevarade likbyxor, som är gjorda av skinnet från en död människa. De sägs att de isländska trollkarlarna på 1600-talet bar byxor gjorda av en död väns skinn för att få lycka och framgång i livet. Det finns väl en del luckor i resonemanget. För om vännen nu dog så kan man knappast betrakta honom som lyckligt lottad och då är det lite svårt att förstå hur hans lycka skulle överföras till den nya ägaren. Sedan finns det ett praktiskt problem. Vännen måste ju haft en ganska stor skinnstorlek för att den nya ägaren skulle kunna få på sig dem utan på sina egna ben. Dessutom ska det passa med fotstorleken. Eftersom de nu var frågan om magiska byxor så säger dokumentationen på museet att "one-size-fits-all" så när man väl fått på sig dem kommer passformen vara lika bra som det egna skinnet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns även en konsthistorisk referens till Asmundsson dödsdans. Under medeltiden blev motivet populärt. En anledning berodde på att det var en turbulent tid i Europa med krig, svält och pest där döden ständigt var närvarande. Dödsdansen blev en allegori som skulle upplysa människorna om livets förgänglighet och som visade hur döden, ofta i skepnad av ett skelett, kommer och hämtar människorna till den andra sidan i en lustiger dans. Den tyska konstnären Bernt Notke, känd för sin skulptur av St. Göran och Draken i Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm, gjorde under 1400-talet motiv med dödsdansen där man ser kvinnor och män från de högre stånden som dansar med skelett.

Motivet tolkades av många konstnärer och återfinns i kyrkomålningar och träsnitt och fick stor spridning under medeltiden. Vi känner också igenom motivet från Ingemar Bergmans film Det sjunde inseglet. En film som utspelar sig under medeltiden när pesten härjar i landet. Skådespelaren Jof (Nils Poppe) ser i slutscenen hur riddaren och många andra personer avtecknar sig mot skymningen uppe på berget i en långdans ledd av döden med sin lie och timglas.

Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter.
Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.

Enligt legenden var greve Orgaz en filantrop och en helig man och när han skulle begravas inträffade ett mirakel. Två helgon klev ner från himlen och gravsatte honom framför de förvånande släktingarna. Den stora tavlan gjordes för en kyrka i Toledo och visar i den övre delen himmelriket med Jesus och Maria och i den undre delen de två helgonen som gravsätter greven medan släktingar och vänner står runt omkring och tittar på. Det som gjort tavlan minnesvärd är dels den bleka gråa och gula färgskalan som ger hela scenen ett sjukligt intryck och den oroliga, virvlande kompositionen som påminner om en tromb med Jesus i toppen.

Man behöver nu inte vara greve eller kung för att få sin begravning avbildad i konsthistorien utan man kan också vara en känd författare. Den romantiska poeten Percy Bysshe Shelley drunknande 1822 när hans båt förliste i Medelhavet och i den franska konstnärens Louis Édouard Fournier målning The Funeral of Shelley (1889) ser man hur kroppen kremeras på stranden medan hans vänner står runt omkring och sörjer. Att kremeras vid en enslig och vindpinad strand verkar som ett passande slut för en romantisk poet. Askan efter Shelley fördes sedan till den protestantiska kyrkogården i Rom för att begravas.

Att kremera kroppen kan vara ett sätt att undvika den ibland problematiska utmaningen att transportera kroppen hem för gravsättning. Av olika skäl kunde man inte eller ville man inte kremera kroppen och därför har likfärden, precis som begravningen, sin egen undergenre i konsthistorien. Karl XII:s likfärd är väl det exempel som är mest känd för den svenska publiken. Konungen som 1718 blev skjuten under ett fälttåg i Norge, av en förlupen kula eller som legenden säger av en trollknapp, oavsett så skulle kroppen transporteras hem till Sverige för att begravas.

Gustaf Cederström gjorde 1878 sin berömda målning av likfärden. Tavlan kan inordnas under det som på 1800-talet kallades för historiemåleri, även om den i historisk bemärkelse inte är helt korrekt utan mer en tolkning av händelsen. Karl XII bars till exempel inte på en öppen bår över fjället och man ska nog vara tacksam att hans död inträffade under vintern. Att frakta en kropp under flera dagar i den stekheta sommarvärmen skulle inte ha varit en mindre romantisk och hjältelik upplevelse.

Under 1800-talet började konstnärerna också intressera sig för vanliga människors liv och död. Den finska konstnären Albert Edelfelt målade 1879 tavlan Ett barns likfärd som visar en familj som ror över den lugna viken med en liten blå kista i båten. Bredvid kistan sitter en liten flicka som sorgset stirrar ner i vattnet och som håller en liten blombukett i handen. Man kan utgå från att det är ett syskon som dött i tidig ålder. Barndödligheten var hög under 1800-talet och bodde man en bit från kyrkan fick man själv se till att frakta den avlidna till närmaste kyrka för en kristlig begravning.

Folklivsforskaren Louise Hagbergs gedigna skildring När döden gästar från 1937 kom 2015 ut i en nyutgåva. Det är en bok som samlar seder, bruk och föreställningar om dödens alla skeende från medeltiden till modern tid. Ett kapitel handlar om likfärden, det vill säga hur man transporterade de döda till kyrkan. Avsnittet är illustrerat med en gravyr från omkring 1840 av Sigrið Björnsdottir med titeln Jordafärd på Island. Kistan klövjas. P

å bilden ser man två män på var sin sida om en häst som transporterar en kista i den otillgängliga terrängen. I bakgrunden skymtar man resten av begravningsföljet. Ofta använde man speciella klövsadlar där kistan kunde monteras under transporten. Klövjas betyder helt enkelt att transportera en avliden på en häst vilket kanske var det enda alternativet om man bodde i avlägsna delar av Island.

För i grunden handlar döden och begravningen om att hantera de avlidna på ett värdigt sätt. Att skapa en ceremoni för ett sista avsked av den avlidna och att sedan skapa en plats för att minnas deras liv. Det är väl också det som förhoppningsvis Snorri Asmundssons var ute efter när han annonserade efter avlidna på Facebook. Att lyfta fram vanliga avlidna människor i sin videoinstallation och på sätt föreviga dem på ett värdigt sätt i konsten, samtidigt som han ville påminna oss om vår egen dödlighet.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Teresa av Avila - Ett helgon för vår tid

Nutidens människor är svältfödda på vördnad och helighet och längtar efter spiritualitet, mystik och gränsöverskridanden. Därför färdas många till heliga platser och tar del i heliga ritualer från olika ursprungstraditioner ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 23 november, 2009

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan

”Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927 Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 26 januari, 2014

Veckan från hyllan. Vecka 18. 2012

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 75 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 28 april, 2012

 Acaciataggar

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 2.

Reportage i tre delar. Del 2 Ett omvänt ingrepp ”introcision” praktiseras i Australien bland aboriginers pitta-patta stammen. När en flicka nått puberteten samlas hela stammen runt henne och en äldre man ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 29 december, 2016

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 27 september, 2017

Freke Räihä. Lögnakt

“Freke var den glupske ulv som vid Odens fötter åt det som makten inte ville svälja – som Räihä har Freke utgivit nio bokverk, samt inväntar tio (Logos) och elva ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 20 oktober, 2014

Epistemologi för ”herrar” och ”slavar”: Nietzsche som politisk filosof

 Den samtida filosofiska situationen kan tyckas en smula paradoxal. Friedrich Nietzsche – som av den danske kritikern Georg Brandes utnämndes till aristokratisk radikal och som enligt egen utsago inte var ...

Av: David Brolin | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.