Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | 05 juli, 2008
Media, porträtt

Florens i mitt hjärta

Marknaden i San Lorenzo har sett ungefär likadan ut i femhundra år. Folk som bott i trakten genom generationer säger att den är tidlös. Dom köper frukt där. Frukten är ...

Av: Stefan Whilde | 28 oktober, 2010
Gästkrönikör

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser

Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi Poesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del ...

Av: Carsten Palmer Schale | 17 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra för hälsan”



Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik över Musée de Montmartre i Paris. 
Periodens konstnärer hämtade däremot inspiration i upproret utan att ens ha deltagit i det. Ett exempel är Théophile-Alexandre Steinlen med sitt ursprung i Schweiz, som på 1880-talet slog sig ner i Montmartre och som tidigt kom i kontakt med upproriska själar, bl a via Chat-Noir, som han skapade reklamaffischer för. Hans mest kända föreställer en lätt hotfull svart katt, i våra dagar uppfattad som en turistsymbol för kvarteret.

Annons:

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. En stor begivenhet är utställningen "L'esprit de Montmartre et l'art moderne 1875-1910" på det nyöppnade och nyrenoverade Musée de Montmartre, beläget rue Cortot, ett stenkast från Sacré-Cœur.

Lyckan är desto intensivare då museet varit nedläggningshotat, vilket utlöste en storm av protester bland konstälskare och konstforskare världen över. Kärleken till konsten lyckades till slut med hjälp av tonvis med namnunderskrifter segra över profitintresset. Glädjen över att kunna besöka denna underbara plats är varje dag konstant bland besökare, och alldeles speciellt märkbar en vacker sommarsöndag, då solen flödar över "Renoirs trädgård", belägen inom museiområdet.

Kort historik: 1886 bildades en förening, bestående av historiker, journalister och hängivna konstnärer, och sedan dess har "Le Vieux Montmartre" samlat föremål, fotografier och konst, bland annat originalaffischer, litografier och gravyrer, men även målningar, nära knutna till Montmartre. Sedan 1960 har samlingarna visats i Musée de Montmartre, som 2003 fick beteckningen "Musée de France" och därigenom ökad prestige.

Byggnaden är Montmartres äldsta, uppförd under 1600-talet, och sedan 1800-talet en älskad boning för konstnärer som Pierre-Auguste Renoir, Maximilien Luce, Suzanne Valadon och Maurice Utrillo, som alla uppskattade det ljus och den ro de fann på denna plats. Här fick Renoir uppslag till kända målningar som Bal du Moulin de la Galette, där solstrålarna ses sippra ner genom det täta lövverket över en skara människor i feststämning, liksom La Balançoire, där en ung flicka stående i en gunga njuter av friheten i det gröna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Lapine Agile av André Gill

Lapine Agile av André Gill.

Vad menas nu med "Montmartre-anda"? Svaret på denna fråga inställer sig snart vid ett besök på museet. Omsorgsfullt har man rekonstruerat kabarékulturens betydelse för odlingen av denna anda och den närmast magnetiska dragningskraft som den utövat över det parisiska avantgardet, exempelvis konstnärerna Toulouse-Lautrec och Pierre Bonnard, kabaréartister som Aristide Bruant och Yvette Guilbert, författare som den tidige absurdisten Alfred Jarry och kompositörer som Erik Satie och Gustave Charpentier.

När den unge Pablo Picasso år 1900 besökte världsutställningen i Paris fanns i Montmartre fler än fyrtio kabaréer, teaterscener, balsalar och cirkusscener, sjudande aktiviteter som väl återspeglas i museets permanenta samlingar, liksom i den pågående utställningen. Picasso hade uppenbarligen inget emot att bekanta sig med dessa miljöer, vilket avspeglas i hans tidiga måleri.

Med sitt förakt för varje form av akademisk kontroll över konst och litteratur förberedde "Les Incohérents" terrängen för dadaismen och surrealismen.

Speciellt viktig i sammanhanget är Chat-Noir, grundad 1881 av Rodolphe Salis som tillsammans med "Les Incohérents" gjorde Montmartre till ett kraftcentrum för litterär och konstnärlig utveckling, något som fokuserades i en tidigare utställning vid museet för ett par år sedan. Med sitt förakt för varje form av akademisk kontroll över konst och litteratur förberedde "Les Incohérents" terrängen för dadaismen och surrealismen.

Ett viktigt inslag i utställningen är också Henri Rivières skapelse av dekorer och tablåer för visning av den skuggteater, som väckte en så stor uppmärksamhet att den förevisades på turnéer runt om i Frankrike och i sin tur förberedde terrängen för filmiskt skapande. De kulturskapare som hade Montmartre som mötesplats värnade alla om sin frihet, politiskt och estetiskt, och förlängde därmed den anda som utgjorde en förutsättning för Pariskommunen år1871.

 

Maurice Utrillo La Rue Norvins à Montmartre 1910

Maurice Utrillo, La Rue Norvins à Montmartre 1910.

Viktig i sammanhanget är också de experimentella teaterscenerna Théâtre libre, grundad av André Antoine i slutet av 1880-talet, och Théâtre de l'Œuvre, skapad av Adrélien Lugné-Poe några år senare. Dessa scener skulle få en internationell genomslagskraft och utgöra grunden för den modernistiska teatern.

Trots att historikern Bernard Tillier i flera intressanta arbeten punkterat den myt, som gör samtliga "kommunarder" till blodtörstiga monster, lever den kvar, även i utställningssammanhang, vilket är märkbart exempelvis i den pågående visningen på Pavillon de l'Arsenal, som fokuserar staden Paris framväxt från seklerna efter Kristus och fram till i våra dagar. En kommentar till år 1871 :

"Ett inbördeskrig utbryter, vars strider kommer att prägla Paris genom förstörelsen av kvarter och monument som Tuileriespalatset eller Stadshuset."

Däremot kommenteras inte uppförandet av Sacré-Cœur på den plats där de upproriska inlett sina strider mot en regering som de inte ansåg sig kunna lita på efter nederlaget mot Preussen. Uppförandet sågs av många som en hämndaktion från myndigheternas sida och en ambition att en gång för alla att sätta vänstersympatisörer på plats. Vår tids vänstersympatisörer lär fortfarande känna en viss motvilja mot att besöka kvarteret, som påminner dem om det svidande nederlaget.

Periodens konstnärer hämtade däremot inspiration i upproret utan att ens ha deltagit i det. Ett exempel är Théophile-Alexandre Steinlen med sitt ursprung i Schweiz, som på 1880-talet slog sig ner i Montmartre och som tidigt kom i kontakt med upproriska själar, bland annat via Chat-Noir, som han skapade reklamaffischer för. Hans mest kända föreställer en lätt hotfull svart katt, i våra dagar uppfattad som en turistsymbol för kvarteret.

Mer explicit är han i affischen Gaudeamus, där samma katt energiskt och segervisst klättrar uppför en sluttning, svingande en fana över huvudet. Det är naturligtvis "la Butte" det är fråga om. Steinlen fick det hett om öronen under 1890-talet, då en process mot anarkister inleddes efter alla attentat i Paris, och han tvingades periodvis fly utomlands. Han återvände dock så snart det bara var möjligt till Montmartre och sina kära katter, som han med inlevelse har återgivit både i affischer och i monumentalmålningar.

Med sorg såg han kvarteret förändras: František Kupka har skildrat den mycket lantliga miljö som var Montmartres innan stadsplaneringen vid sekelskiftets början slog den ursprungliga byggnationen i spillror för att ge plats åt ett nytt, luftigt och imponerande Paris.

Med sorg såg han kvarteret förändras: František Kupka har skildrat den mycket lantliga miljö som var Montmartres innan stadsplaneringen vid sekelskiftets början slog den ursprungliga byggnationen i spillror för att ge plats åt ett nytt, luftigt och imponerande Paris. Fotografier på Musée de Montmartre visar det omfattande arbete som utfördes för att med hjälp av kalkbrotten konstruera breda avenyer, exempelvis den vackra avenue Junot, som lockade både arkitekter och konstnärer.

Periodens konstnärer försummade få tillfällen att utmana den rådande ordningen, gärna med obscena skämt, sexuella anspelningar och vågade karikatyrer. 1881 hade pressfrihet införts i Frankrike. Hur långt sträckte den sig i verkligheten? Detta föresatte sig konstnärer som Adolphe Léon Willette, Bonnard och Steinlen att utröna, varefter de drabbades av censur, vilket inte hindrade dem från att fortsätta sin verksamhet. En humorist som André Gill hade länge fört en ensam och oförtruten kamp mot det bestående i form av karikatyrer, publicerade i tidningen La Lune: på 1880-talet fungerade han som mentor för unga, uppkäftiga konstnärer.

Hans lysande restaurangaffisch, föreställande en kanin som utklädd till dandy balanserar en flaska vin på tassen, gjorde stor succé och fick ge namn åt restaurangen: den heter än idag Lapin-Agile, besöktes av, bland andra, Picasso och ger än i dag kabaréer. Affischen finns till beskådande i museet.

Det ursprungliga museet har nu utvidgats genom renoveringen av byggnaden Demarne, som hyser en rekonstruktion av Valadons och Utrillos lägenhetsateljé, liksom utrymme för tillfälliga utställningar och allsköns sammankomster, vilket tacksamt utnyttjades av det stora antal barnfamiljer som lockats till museet den soliga söndagen helt nyligen.

Barnen hade fullt upp i en nyinrättad målarateljé och kom sedan rusande ut i trädgården, stolt förevisande sina senaste skapelser för imponerade föräldrar, som hade dukat upp picknick. Aktiviteter i det fria saknades inte: Renoirs gunga har rekonstruerats och i dammen simmade en träanka, som retfullt höll sig på behörigt avstånd från barnen precis i mitten, vilket utlöste en febril verksamhet i syfte att få tag i den.

 

Pierre Bonnard självporträtt

Pierre Bonnard, självporträtt.

Ytterligare en begivenhet för både unga och gamla konstälskare var utställningen av Bonnard på Musée d'Orsay med Isabelle Cahn som arrangör: "Pierre Bonnard (1867-1947). Peindre l'Arcadie." Den visades först i Paris, därefter i Madrid och slutligen i San Francisco och finns dokumenterad i enom fattande katalog (utgiven av Musée d'Orsay : Hazan 2015).

Hans måleri har allt oftare aktualiserats i Frankrike under senare år och ännu mer världen över. Denna retrospektiv var den största och den intressantaste i Frankrike, baserad i stor utsträckning på målningar med hemvist i amerikanska museer. Hans måleri är besläktat med Edouard Vuillards, som även han gärna gestaltade interiörer, ofta präglade av den instängdhet som karakteriserar Maurice Maeterlincks dramatik (båda konstnärerna tog djupa intryck av den belgiske dramatikern). Men Bonnard hade också en extrovert sida, som kommer till uttryck i hans suggestiva gestaltningar av sin trädgård, först i Normandie, sedan i Sydfrankrike. Att beskåda dessa målningar är som att sänkas ned i ett hav av varma färger.

I jättelika väggpannåer, avsedda för privatpalats, har han fångat idyllen i det franska lantlivet, exempelvis småflickor som med flygande hår ägnar sig åt ringdans i trädgården. Hans humoristiska ådra kommer till uttryck i hans förmåga att göra hundar och katter till verkliga personligheter: en katt som med lyft tass och förebrående ögon pockar på uppmärksamhet, två pudlar som råkat i luven på varandra och som med liv och lust försöker att göra upp sinsemellan.

"Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra för hälsan", lär Voltaire ha sagt. Den som vill "må bra" rekommenderas att skyndsamt bege sig till Musée de Montmartre i Paris.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Carlo Bosco - med makt över modet

 Foto: Annika Malmsten Han är en av Sveriges främsta modefotografer och har jobbat världen över. Nu har han stannat upp några år och startat School of Fashion Photography Stockholm ...

Av: Annika Malmsten | Konstens porträtt | 25 november, 2008

Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2015

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 maj, 2011

10. Ines

Hon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 17 februari, 2012

Gränser som förenar – ett grundmotiv i postjugoslavisk film

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja ...

Av: Sanjin Pejkovic | Essäer om film | 05 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.