Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Bildningens tid

Kairós och Metanoia i ett relief från Cypern TEMA BILDNING Bildning. Ett enkelt ord för en sammansatt verklighet. Att  bilda sig är att ta del av ett förflutet stoff i riktning ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 10 april, 2008
Essäer om samhället

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra för hälsan”



Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik över Musée de Montmartre i Paris. 
Periodens konstnärer hämtade däremot inspiration i upproret utan att ens ha deltagit i det. Ett exempel är Théophile-Alexandre Steinlen med sitt ursprung i Schweiz, som på 1880-talet slog sig ner i Montmartre och som tidigt kom i kontakt med upproriska själar, bl a via Chat-Noir, som han skapade reklamaffischer för. Hans mest kända föreställer en lätt hotfull svart katt, i våra dagar uppfattad som en turistsymbol för kvarteret.

Annons:

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. En stor begivenhet är utställningen "L'esprit de Montmartre et l'art moderne 1875-1910" på det nyöppnade och nyrenoverade Musée de Montmartre, beläget rue Cortot, ett stenkast från Sacré-Cœur.

Lyckan är desto intensivare då museet varit nedläggningshotat, vilket utlöste en storm av protester bland konstälskare och konstforskare världen över. Kärleken till konsten lyckades till slut med hjälp av tonvis med namnunderskrifter segra över profitintresset. Glädjen över att kunna besöka denna underbara plats är varje dag konstant bland besökare, och alldeles speciellt märkbar en vacker sommarsöndag, då solen flödar över "Renoirs trädgård", belägen inom museiområdet.

Kort historik: 1886 bildades en förening, bestående av historiker, journalister och hängivna konstnärer, och sedan dess har "Le Vieux Montmartre" samlat föremål, fotografier och konst, bland annat originalaffischer, litografier och gravyrer, men även målningar, nära knutna till Montmartre. Sedan 1960 har samlingarna visats i Musée de Montmartre, som 2003 fick beteckningen "Musée de France" och därigenom ökad prestige.

Byggnaden är Montmartres äldsta, uppförd under 1600-talet, och sedan 1800-talet en älskad boning för konstnärer som Pierre-Auguste Renoir, Maximilien Luce, Suzanne Valadon och Maurice Utrillo, som alla uppskattade det ljus och den ro de fann på denna plats. Här fick Renoir uppslag till kända målningar som Bal du Moulin de la Galette, där solstrålarna ses sippra ner genom det täta lövverket över en skara människor i feststämning, liksom La Balançoire, där en ung flicka stående i en gunga njuter av friheten i det gröna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Lapine Agile av André Gill

Lapine Agile av André Gill.

Vad menas nu med "Montmartre-anda"? Svaret på denna fråga inställer sig snart vid ett besök på museet. Omsorgsfullt har man rekonstruerat kabarékulturens betydelse för odlingen av denna anda och den närmast magnetiska dragningskraft som den utövat över det parisiska avantgardet, exempelvis konstnärerna Toulouse-Lautrec och Pierre Bonnard, kabaréartister som Aristide Bruant och Yvette Guilbert, författare som den tidige absurdisten Alfred Jarry och kompositörer som Erik Satie och Gustave Charpentier.

När den unge Pablo Picasso år 1900 besökte världsutställningen i Paris fanns i Montmartre fler än fyrtio kabaréer, teaterscener, balsalar och cirkusscener, sjudande aktiviteter som väl återspeglas i museets permanenta samlingar, liksom i den pågående utställningen. Picasso hade uppenbarligen inget emot att bekanta sig med dessa miljöer, vilket avspeglas i hans tidiga måleri.

Med sitt förakt för varje form av akademisk kontroll över konst och litteratur förberedde "Les Incohérents" terrängen för dadaismen och surrealismen.

Speciellt viktig i sammanhanget är Chat-Noir, grundad 1881 av Rodolphe Salis som tillsammans med "Les Incohérents" gjorde Montmartre till ett kraftcentrum för litterär och konstnärlig utveckling, något som fokuserades i en tidigare utställning vid museet för ett par år sedan. Med sitt förakt för varje form av akademisk kontroll över konst och litteratur förberedde "Les Incohérents" terrängen för dadaismen och surrealismen.

Ett viktigt inslag i utställningen är också Henri Rivières skapelse av dekorer och tablåer för visning av den skuggteater, som väckte en så stor uppmärksamhet att den förevisades på turnéer runt om i Frankrike och i sin tur förberedde terrängen för filmiskt skapande. De kulturskapare som hade Montmartre som mötesplats värnade alla om sin frihet, politiskt och estetiskt, och förlängde därmed den anda som utgjorde en förutsättning för Pariskommunen år1871.

 

Maurice Utrillo La Rue Norvins à Montmartre 1910

Maurice Utrillo, La Rue Norvins à Montmartre 1910.

Viktig i sammanhanget är också de experimentella teaterscenerna Théâtre libre, grundad av André Antoine i slutet av 1880-talet, och Théâtre de l'Œuvre, skapad av Adrélien Lugné-Poe några år senare. Dessa scener skulle få en internationell genomslagskraft och utgöra grunden för den modernistiska teatern.

Trots att historikern Bernard Tillier i flera intressanta arbeten punkterat den myt, som gör samtliga "kommunarder" till blodtörstiga monster, lever den kvar, även i utställningssammanhang, vilket är märkbart exempelvis i den pågående visningen på Pavillon de l'Arsenal, som fokuserar staden Paris framväxt från seklerna efter Kristus och fram till i våra dagar. En kommentar till år 1871 :

"Ett inbördeskrig utbryter, vars strider kommer att prägla Paris genom förstörelsen av kvarter och monument som Tuileriespalatset eller Stadshuset."

Däremot kommenteras inte uppförandet av Sacré-Cœur på den plats där de upproriska inlett sina strider mot en regering som de inte ansåg sig kunna lita på efter nederlaget mot Preussen. Uppförandet sågs av många som en hämndaktion från myndigheternas sida och en ambition att en gång för alla att sätta vänstersympatisörer på plats. Vår tids vänstersympatisörer lär fortfarande känna en viss motvilja mot att besöka kvarteret, som påminner dem om det svidande nederlaget.

Periodens konstnärer hämtade däremot inspiration i upproret utan att ens ha deltagit i det. Ett exempel är Théophile-Alexandre Steinlen med sitt ursprung i Schweiz, som på 1880-talet slog sig ner i Montmartre och som tidigt kom i kontakt med upproriska själar, bland annat via Chat-Noir, som han skapade reklamaffischer för. Hans mest kända föreställer en lätt hotfull svart katt, i våra dagar uppfattad som en turistsymbol för kvarteret.

Mer explicit är han i affischen Gaudeamus, där samma katt energiskt och segervisst klättrar uppför en sluttning, svingande en fana över huvudet. Det är naturligtvis "la Butte" det är fråga om. Steinlen fick det hett om öronen under 1890-talet, då en process mot anarkister inleddes efter alla attentat i Paris, och han tvingades periodvis fly utomlands. Han återvände dock så snart det bara var möjligt till Montmartre och sina kära katter, som han med inlevelse har återgivit både i affischer och i monumentalmålningar.

Med sorg såg han kvarteret förändras: František Kupka har skildrat den mycket lantliga miljö som var Montmartres innan stadsplaneringen vid sekelskiftets början slog den ursprungliga byggnationen i spillror för att ge plats åt ett nytt, luftigt och imponerande Paris.

Med sorg såg han kvarteret förändras: František Kupka har skildrat den mycket lantliga miljö som var Montmartres innan stadsplaneringen vid sekelskiftets början slog den ursprungliga byggnationen i spillror för att ge plats åt ett nytt, luftigt och imponerande Paris. Fotografier på Musée de Montmartre visar det omfattande arbete som utfördes för att med hjälp av kalkbrotten konstruera breda avenyer, exempelvis den vackra avenue Junot, som lockade både arkitekter och konstnärer.

Periodens konstnärer försummade få tillfällen att utmana den rådande ordningen, gärna med obscena skämt, sexuella anspelningar och vågade karikatyrer. 1881 hade pressfrihet införts i Frankrike. Hur långt sträckte den sig i verkligheten? Detta föresatte sig konstnärer som Adolphe Léon Willette, Bonnard och Steinlen att utröna, varefter de drabbades av censur, vilket inte hindrade dem från att fortsätta sin verksamhet. En humorist som André Gill hade länge fört en ensam och oförtruten kamp mot det bestående i form av karikatyrer, publicerade i tidningen La Lune: på 1880-talet fungerade han som mentor för unga, uppkäftiga konstnärer.

Hans lysande restaurangaffisch, föreställande en kanin som utklädd till dandy balanserar en flaska vin på tassen, gjorde stor succé och fick ge namn åt restaurangen: den heter än idag Lapin-Agile, besöktes av, bland andra, Picasso och ger än i dag kabaréer. Affischen finns till beskådande i museet.

Det ursprungliga museet har nu utvidgats genom renoveringen av byggnaden Demarne, som hyser en rekonstruktion av Valadons och Utrillos lägenhetsateljé, liksom utrymme för tillfälliga utställningar och allsköns sammankomster, vilket tacksamt utnyttjades av det stora antal barnfamiljer som lockats till museet den soliga söndagen helt nyligen.

Barnen hade fullt upp i en nyinrättad målarateljé och kom sedan rusande ut i trädgården, stolt förevisande sina senaste skapelser för imponerade föräldrar, som hade dukat upp picknick. Aktiviteter i det fria saknades inte: Renoirs gunga har rekonstruerats och i dammen simmade en träanka, som retfullt höll sig på behörigt avstånd från barnen precis i mitten, vilket utlöste en febril verksamhet i syfte att få tag i den.

 

Pierre Bonnard självporträtt

Pierre Bonnard, självporträtt.

Ytterligare en begivenhet för både unga och gamla konstälskare var utställningen av Bonnard på Musée d'Orsay med Isabelle Cahn som arrangör: "Pierre Bonnard (1867-1947). Peindre l'Arcadie." Den visades först i Paris, därefter i Madrid och slutligen i San Francisco och finns dokumenterad i enom fattande katalog (utgiven av Musée d'Orsay : Hazan 2015).

Hans måleri har allt oftare aktualiserats i Frankrike under senare år och ännu mer världen över. Denna retrospektiv var den största och den intressantaste i Frankrike, baserad i stor utsträckning på målningar med hemvist i amerikanska museer. Hans måleri är besläktat med Edouard Vuillards, som även han gärna gestaltade interiörer, ofta präglade av den instängdhet som karakteriserar Maurice Maeterlincks dramatik (båda konstnärerna tog djupa intryck av den belgiske dramatikern). Men Bonnard hade också en extrovert sida, som kommer till uttryck i hans suggestiva gestaltningar av sin trädgård, först i Normandie, sedan i Sydfrankrike. Att beskåda dessa målningar är som att sänkas ned i ett hav av varma färger.

I jättelika väggpannåer, avsedda för privatpalats, har han fångat idyllen i det franska lantlivet, exempelvis småflickor som med flygande hår ägnar sig åt ringdans i trädgården. Hans humoristiska ådra kommer till uttryck i hans förmåga att göra hundar och katter till verkliga personligheter: en katt som med lyft tass och förebrående ögon pockar på uppmärksamhet, två pudlar som råkat i luven på varandra och som med liv och lust försöker att göra upp sinsemellan.

"Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra för hälsan", lär Voltaire ha sagt. Den som vill "må bra" rekommenderas att skyndsamt bege sig till Musée de Montmartre i Paris.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att tänka är allas ansvar

Vi är alla individer som kan tänka. Det är en enkel sanning, vars värde är mycket underskattat. Det verkar nämligen vara väldigt lätt att glömma eller förneka att det faktiskt ...

Av: Johan Argus | Agora - filosofiska essäer | 05 december, 2012

Den lilla människan - Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

Den lilla människan Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg Skulpturen Göran och draken vid Torsten Renqvists ateljé. foto Anders Forsberg Bildkonstnären Torsten Renqvist är död. Tidningen Kulturens Anders Forsberg intervjuade sin gode ...

Av: Torsten Renqvist | Konstens porträtt | 25 Maj, 2007

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Robert Halvarsson, Fyra dikter

Robert Halvarsson arbetar till vardags som redaktör och ordförande i ett mediekooperativ. Han har ett kontinentalfilosofiskt intresse och för Tidningen Kulturen har han bland annat bidragit med litteraturkritik och essäistik ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 april, 2014

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | Allmänna reportage | 15 september, 2006

En stank av urin – en essä om det manliga kissandet i konsten

En liten pojke som står och kissar dygnet runt i ett gathörn tillhör en av stadens mest kända konstverk och är ett obligatoriskt turistmål för den som besöker Bryssel. Visst ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.