Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet



Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.




Prins Eugen deltog vid sekelskiftet 1900 i Stockholms högskolas "Kommittén för sommarkurser" med särskild inriktning på måleri och konst. Den riktade sig främst till folkskollärare, och prinsen hade ombetts hållas invigningstalet i S:ta Gertruds gille. 1904 tillfrågades han av Kjellberg om att bli hedersordförande i Folkbildningsförbundet, och kvarstannade som sådan till 1939.

Målarprinsen Eugens liv kom på olika sätt att sammanfalla med framväxten av den svenska folkbildningsrörelsen, som han själv aktivt tog del av. Han föddes under det decennium då liberala tankar på allvar slog igenom i Sverige, och han tog starka intryck av den radikalism som präglade 1880-talet.

Till skillnad från generationskamrater som Heidenstam och Carl Larsson blev han inte konservativ vid mogen ålder utan kom under inflytande av Folkbildningsförbundets karismatiske ledare Knut Kjellberg istället att bli en av dem som gick i bräschen för en utvidgning och demokratisering av folkbildning och utbildning efter sekelskiftet 1900, och han blev på 1930-talet övertygad antinazist.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Folkbildningsrörelsen i Sverige växte successivt under artonhundratalet och var vid sekelskiftet en bred rörelse som omfattade folkhögskolor, folkbibliotek, föreläsningar, och snart skulle omfatta även studiecirklar och en utvidgad högre utbildning ("university extension"). I detta fanns en demokratisk tanke - det var inte bara de välbärgade som hade rätt (och råd) till utbildning och kultur - och rörelsen tillväxte med inflyttningen till de stora städerna i slutet av artonhundratalet. Det var långt innan stat och kommuner började intressera sig för bildningsfrågorna utanför de trånga skolsalarna.

Med urbaniseringen runt sekelskiftet 1900 följde också sociala problem som fattigdom, kriminalitet och prostitution, och skolfrågan blev verkligt akut. Många svenskar hade bara en sexårig folkskola att luta sig mot – arbetslivet började för många redan vid 13-14-årsåldern och det ställde ökade krav på den folkbildningsrörelse som nu växte fram och som vände sig till de som redan slutat folkskolan. Ointresset för reformer från de konservativa som styrde i stat och kommuner gjorde att övertygade liberaler som Prins Eugen fick träda in – inte minst med ekonomiska resurser.

Liberalismen och 1880-talet

Under 1860-talet fick folkbiblioteksrörelsen ett första uppsving i Sverige, påverkat av den liberale justitiekanslern Nils Samuel von Koch. Denne hade uppmärksammat det faktum att landsbygdens sockenbibliotek stagnerat sedan beslutet om allmän folkskola 1842. Tidningspressen ökade betydligt i antal och styrka på 1860-talet och gick i bräschen för en demokratisering. I Stockholm grundade Per Adam Siljeström, efter amerikanskt mönster, flera församlingsbibliotek, och i Helsingborg grundade Fredrik Th. Borg både en ny liberal tidning och ett stadsbibliotek.

Kraven på demokrati gällde även kvinnorna, vars främsta talesperson blev friherrinnan Sophie Adlersparre, som i Stockholm startade ett bibliotek, Stockholms läsesalong, riktat i första hand till kvinnor. Till folkbildningsrörelsens tidiga initiativ hörde arbetarföreningar, fortfarande mer liberala än socialistiska, och arbetarinstitut för mer organiserade studier. Stockholms arbetarinstitut grundades 1880 av läkaren Anton Nyström, övertygad positivist, och det förmedlade undervisning och föreläsningar på kvällstid riktat till arbetare. Det mottogs från starten med misstänksamhet från de styrande i huvudstaden.

Knut Kjellberg och Folkbildningsförbundet

När läkaren Knut Kjellberg 1903 valdes till ordförande för Folkbildningsförbundet, följde han ganska tätt i föregångaren Anton Nyströms fotspår. Den kraftiga urbaniseringen av Stockholm och andra städer ställde den allt mer prekära "sociala frågan" på sin spets och Kjellbergs övertygelse var att folkbildning och dess olika delar, kunskap, samförstånd, skola och utbildning, och en personlig "bildning" i bredare bemärkelse, var nödvändig för att inte klassmotsättningar skulle slita Sverige i stycken. Han kom att bli god vän med Prins Eugen, och påverkade denne starkt i folkbildningsfrågorna.

Prins Eugens intresse för dessa frågor kan ses i hans flitiga deltagande i föreningslivet från och med sekelskiftet, han ville enligt egen utsago ägna sig åt något "verkligt arbete" vid sidan av sitt måleri, som han skriver till modern, drottning Sofia. Han tog säkert intryck av den stora Stockholmutställningen 1897 och folkbildningsmötena i början av det nya seklet. Han kan ha kommit i kontakt med Knut Kjellberg genom dennes omtalade "etiska söndagsföreläsningar" som då hölls på Stockholms Arbetareinstitut på Klara Norra Kyrkogata, och som bland andra bevistades av prinsens svägerska, prinsessan Ingeborg.

Prins Eugen deltog vid sekelskiftet 1900 i Stockholms högskolas "Kommitté för sommarkurser" med särskild inriktning på måleri och konst. Den riktade sig främst till folkskollärare, och prinsen hade ombetts hållas invigningstalet i S:ta Gertruds gille. 1904 tillfrågades han av Kjellberg om att bli hedersordförande i Folkbildningsförbundet, och kvarstannade som sådan till 1939. Inte minst kom hans frikostiga ekonomiska bidrag till folkbildningsverksamheten att bli viktiga, den saknade från början statligt stöd och levde helt på filantropi. Ledande personer i Stockholm som Kjellberg, Axel Hirsch (redaktör för Folkbiblioteksbladet) och G. H. von Koch (redaktör för den inflytelserika Social tidskrift) finansierade helt sina verksamheter med privata medel.

Rent praktiskt kunde det ta sig uttryck i den Kommitté för främjande av god och billig nöjesläsning, som genom ett upprop i december 1910 kom som ett svar på den upprörda Nick Carter-debatten om tobakshandlarnas försäljning av detektivmagasin riktade till ungdomar detta år. Uppropet var undertecknat av, förutom Prins Eugen, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, folkbildaren Oscar Olsson, barnbokskritikern Gurli Linder och bibliotekspionjären Valfrid Palmgren. Ett resultat blev utgivningen av billiga kvalitetsböcker, så kallade 25-öresböcker, från förlaget Ljus, där Djungelboken av Rudyard Kipling var den första med en ståtlig upplaga på 35.000 exemplar.

Verksamheten bestod också i att starta läsestugor och folkbibliotek i Stockholm, bistå sockenbiblioteken på landsbygden med utsända, så kallade, vandringsbibliotek, utvalda och paketerade i stora trälådor, och i att anställa föreläsare som reste på turné runt om i Sverige. Ellen Key hade varit en av de första föreläsarna som på detta sätt nådde nationellt rykte, och Knut Kjellberg blev själv snart en av landets mest kända föreläsare. Han hade anknytning till Konsthögskolan, där han upprätthöll en tjänst som professor i anatomi, och han såg till att folkbildningsfrågorna fördes upp på nationell nivå som riksdagsman för de liberala - han satt i riksdagen i olika perioder från 1906 till 1920.

Föredragen, som blev omåttligt populära var helst de drog fram, illustrerades ibland med så kallade skioptikonbilder, och kombinerades gärna med musikaftnar med klassisk musik. Man vände sig även till regementen, sjukhus och med reklam till järnvägsstationer, och startade även sjömansbibliotek. Prins Eugen skänkte personligen "ett årligt belopp av 1.500 kronor, att utgå under vissa år", samt en rad större och mindre engångsbelopp, och han deltog ofta som ordförande i Folkbildningsförbundets styrelsemöten och höll senare alltid inledningsanförandet vid årsmötena.

Knut Kjellberg avled hastigt 1921, blott 54 år gammal, och efterträddes som ordförande i förbundet av bibliotekskonsulenten Fredrik Hjelmqvist, som 1925 valdes till Stockholms förste stadsbibliotekarie. När staten gick in med ett (om än mycket försiktigt) statsbidrag till folkbiblioteken 1905, var det en framgång för det folkbildningsarbete som både Knut Kjellberg och Prins Eugen engagerat sig i. 1911 anställdes för första gången en statlig föreläsningskonsulent, och två år senare en liknande konsulent för folkbiblioteksverksamheten, efter en utredning av pionjären Valfrid Palmgren. Det var en försiktig början till vad som skulle bli Statens kulturråd.

Till folkbildningsverksamheten hörde vidare så kallade "vandringsmuseum", där etnografiska föremål och konstverk i reproduktion fick turnera runt landet. På så vis nådde också kulturen avlägsna landskap i Norrland. Prins Eugen bekostade själv en förteckning över konstverk med hjälp av Karl Nordström, och Carl G. Laurin om 250 nummer. Stor hjälp hade man av Göteborgs etnografiska museum, och från Nationalmuseet, där prinsens vän Richard Bergh var chef.

Ett av Knut Kjellbergs mest beryktade uttalanden var att en god föreläsare till och med skulle kunna föreläsa på ett populärt sätt om "Sokrates, i Grebbestad", och han lär själv ha infriat dessa förväntningar. Han hade en förmåga att fylla föreläsningssalarna till sista plats (detta var före Internet, TV och radios tid), han ska ha talat ledigt och humoristiskt och enkelt, ofta utan manuskript, och från sin expedition på Norrlandsgatan 17 i Stockholm höll han kontakt med alla sina föreläsare, alltid lika positiv, enligt vännerna alltid full av "ljus". På väggen på Norrlandsgatan hängde ett porträtt av Prins Eugen, föreningens "beskyddare". (Ett liknande porträtt hängde på arbetarrörelsens äldsta folkhögskola i Brunnsvik, nu skamligen förskingrad, liksom hela skolan för övrigt.)

Att följa sin kallelse

När man läser Prins Eugens brevutdrag, tryckta i volymerna Breven berätta och Vidare berätta breven, får man känslan av hur han ständigt söker följa sin "kallelse", en kallelse som byggde på en stark och personlig värdegrund. Att han ville sprida demokratin till breda lager av befolkningen är tydligt och att kulturen spelade en stor roll för större förståelse av det man ibland kallar "den andre" - mellan människor, över gränserna - men också om vikten av personlig bildning, det Kant kallar att "träda ut ur människans tillstånd av omyndighet". Eller som prinsen själv uttryckte det: "individens inre omdaning".

Prins Eugen blev under 1930-talet en övertygad antinazist och på hans hem Waldemarsudde samlades ofta likasinnade, intellektuella, konstnärer, författare för att diskutera tidens ondska. Folkbildningsförbundet var i högsta grad opolitiskt, på 1930-talet var både Rickard Sandler och Gunnar Hirdman från ABF verksamma inom förbundet, liksom högerledaren, nationalekonomen Gösta Bagge.

"Det är inte fråga om att göra det bästa, utan det bästa hvar och en kan", citerar prinsen konstnären George Frederick Watts, i ett av sina många brev till modern drottning Sofia, och i citatet fann han med stor sannolikhet också sitt eget motto. Hans stora engagemang inom många områden gör både Prins Eugen och Knut Kjellberg till en sorts mångsidighetens outtröttliga "renässansmänniskor", för att låna ett uttryck från idéhistorikern Micael Björk. Det är en typ av ytterligt bildade och socialt intresserade människor, som också omsätter teori i praktik, vi idag har alldeles för lite av.

Eller kanske är det så enkelt uttryckt som Prins Eugen skrev i ett brev till Richard Bergh, 1893: "Man skall alltid följa sin känsla – sitt förstånd får man använda med försiktighet".

Författaren är bibliotekarie och litteratursociolog, som forskat om folkbibliotek och folkbildning kring seklet 1900. Artikeln är en förkortad version av ett kapitel i antologin "Prins Eugen – fasetter ur ett liv" (Atlantis, 2015), utgiven till 150-årsminnet av Prins Eugens födelse 1865.

Mats Myrstener

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.