Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Identiteten

Emnet for dette essayet er følgende tre spørsmål: 1. Hva er jeg? 2. Hvem er jeg? 3. Hva for relasjon er det mellom disse to spørsmål? I første og siste ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 december, 2009
Agora - filosofiska essäer

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 Maj, 2013
Essäer om musik

Tunis och Esko



milles.jpg
Tunis is av Lars Tunbjörk.

Tunis och Esko

Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar. Sällan blir det så här tydligt att den så kallade verkligheten kan se ut på många sätt. Allt beror på vem som avbildar den - och vem som betraktar bilderna. Svenske Lars Tunbjörk och finske Esko Männikkö är två mästare väl värda att möta.

Esko Männikkös husvägg är väderbiten, lätt fransig och silvrigt grå. Huset kan rasa ihop dagen efter tagningen av bilden. Men solvärmen tycks sitta kvar i träet.

Lars Tunbjörks husfasad är bländande vit, liksom svävande över asfalten, nästan overklig. Det må vara sommar men kylan sprider sig i villakvarteret.

Tunbjörks genombrottsutställning Landet utom sig, 1993, visade oss ett Sverige som somliga av oss knappt visste fanns. Det var tragikomiskt och smärtsamt med alla dessa påvra miljöer och tappra upprätthållanden av fasader, mentala och konkreta. Vinter/Hem heter Tunbjörks nya utställning på Moderna Museet i Stockholm (till 9 december). Den avtäcker ytterligare lager av svenskhet och bjuder på en del överraskningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vinter kan innebära väldigt smutsig snö, med spår av ett glansfullare liv, som snögubbe – och med ett glatt leende kvar i snöruinen.

En släckt adventsstjärna är det enda tecknet på mänskligt liv i ett flerfamiljshus.

Mängder av tomma fönster i hyreshusfasad i Kiruna och så en enda människa som stirrar ut i mörkret.

Två vaktande schäfrar i julkortssnö utanför en villa i Kiruna.

Kan bilder av den sorten göra någon enda människa glad? Det låter osannolikt. Men för Lars Tunbjörk fungerade de som terapi. Han behövde fördriva vinterdemonerna, utföra någon sorts exorcism av den depression han ofelbart drabbades av i januari–februari. Det är den sviten foton, tagna under tre år runt om i Sverige, han kallar Vinter.

Det finns mycket mer än brungrå snö och dystra miljöer i denna svit. En snöklädd kulle någonstans i Stockholm blir till en gigantisk maräng, mjukt inramad av fallande snöflingor. En isskulptur har skapats av naturen själv, i Kramfors. Jättehöga och magra granar, vackert snötyngda, håller varandra sällskap i Jukkasjärvi.

Det är de nya bilderna av människor som förvånar mig mest. Snyggingen med solvargsleende, bar bringa och solglasögon. Bystdrottningen som avundsjukt betraktar ett hånglande par. Den svalt blonda flickan på pizzerian i Landskrona, totalt nollställd bakom seglande servetter på blått bordsdukshav. Hon återkommer i ett starkt, stort porträtt, vacker och sorgsen.

Och så finns här en kådadoftande huggkubbe inramad av vedträn, den står ut i allt det kalla, den lovar värme i någon närbelägen brasa. Snyggt jobbat!

På Moderna Museet visas också sviten Hem, från 2002. Det obarmhärtiga ljuset, perspektiven och de oväntade utsnitten av verkligheten i villaförorten, rabatten och köket lyfter bilderna bortom vardagen – på gott och ont. Det är långt mellan människorna, också när de bor vägg i vägg i kedjehus eller bostadslimpa.

Den finske fotografen Esko Männikkö, som nu ställer ut Cocktails 1990–2007, på Millesgården, Lidingö (till den 4 november), rör sig i någon mening i samma fysiska territorier som Tunbjörk, men oj, vilken skillnad det är mellan de två! När Esko Männikkös fotografier visades i Sverige första gången, på Galerie Nordenhake 1995, var det ungkarlar i norra Finland som stod i fokus. Många av dem tyckte jag mig känna igen, från min egen barndoms kustlandskap i Österbotten, något längre söderut längs med Bottniska viken. Värdigheten hos dessa män var så påtaglig – och skönheten i deras hem helt oväntad. En röd fåtölj korresponderar med en röd plasthink, en randig tröja med en dörrpost, en vattenkran med en rentvättad bytta. Så hade jag aldrig sett det men mitt i det enkla och funktionella fanns plötsligt så många tecken på något annat. Längtan, kanske – efter skönhet, gemenskap, kärlek?

Den här sortens närhet får man bara om man ser och berättar inifrån – Männikkö tar sig tid, lär känna människorna och deras berättelser, innan han porträtterar dem. Några av de finska ungkarlarna finns också med på Millesgårdens utställning, den första större mönstringen av Esko Männikkös fotokonst i Sverige. Men här finns också en serie porträtt av människor från Texas och Mexiko, av hus, av stolar och av djur. En ovanligt ful fisk är ett självporträtt, påstår fotografen.

Han har förvandlat en nersotad, halvtrasig skulptur till något som liknar en målning av Vermeer, en röd flamingohals blir ett elegant tecken mot mörk bakgrund, en för länge sedan övergiven stol med brutna ben blir en sorgsen betraktelse över tiden. Men just den bilden heter Alvar? Så blir det humor i stället för tragik, en blinkning till den store finske arkitekten Alvar Aalto – eller? Man vet inte så noga med Männikkö.

Han kan göra en ängel av en kvinna när han avbildar henne mot en vägg med utstickande delar som liknar vingar. Han kan få mig att tro att en häst är blyg, eller möjligen flirtig. Han förvirrar och vänder upp och ner på vanetänkande med extrema närbilder av ögon, mular, fågelhuvud. En vit fjäder i grumligt grönt vatten blir subtil konst.

Trots mångfalden bilder, cirka 130 stycken, finns ett tydligt samband mellan verken. Med den rytmiska och täta hängning som konstnären gjort på Millesgården uppstår oväntade samtal mellan en apa och en ren, mellan många kulturer och platser på jorden – exotiskt eller hemtamt, beroende på var i världen man befinner sig. Och jo, vi har hört det förr, det lokala är det globala, i det enskilda bor det generella. Men det är ju sant och visat på detta sätt alldeles självklart.

Och så är det detta med ramarna. Ramarna har ibland nästan lika mycket av en historia att berätta som bilderna, de är utvalda med stor omsorg av Männikkö för att vara en del av verket, en fortsättning ut i rummet. Det fungerar utmärkt!

Nancy Westman

Ur arkivet

view_module reorder
Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 12 december, 2017

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2015

Utan vatten inget liv

  Ett isande rop drar fram över jorden... Utan vatten inget liv... I vinden hörs språken en blandning av orden.Naken och hungrig, törstig och sjuk. Varje dag knackar de på min inre dörr... Barn med ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 15 april, 2013

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.Ingen sikt utan dikt. Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 17 augusti, 2014

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Var är glädjen?

"Språk är min glädje”, säger Eva B Magnusson, Lindesberg, vars lyrik de senaste åren väckt allt större uppmärksamhet och renderat henne en rad litterära priser. Häromåret fick hon Stig Carlsson-priset ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts