Mircea Cărtărescu. Det är helt enkelt stor litteratur

Det är en bok som rymmer en hel människa. Nej, det är förresten inte riktigt sant. Det är en bok som rymmer en författare. Ty det är till syvende och ...

Av: Crister Enander | 07 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Största slaget i USA återskapas. 150 år efter slaget vid Gettysburg

Amerikanerna är stolta över sin korta historia och vill uppmärksamma viktiga händelser med buller och bång. Just nu pågår ett flerårigt arrangemang i flera stater för att uppmärksamma att det ...

Av: Anja Praesto | 31 maj, 2013
Kulturreportage

Erotisk krönika II

En lätthet följer vid min sida; går nära, kittlande frisk. Så följer vi varandra, dansar fram, utan att veta vem som riktigt för. Kvinnan i mig eller jag? Någon av ...

Av: Karin Eng | 22 april, 2012
Gästkrönikör

Dataspelsvariant av “Arrangement in Grey and Black: The Artist's Mother” av James McNeill Whistler

Virala memelingar-  Gamification och selfies i konsthistorien  

Målningen föreställer konstnären Whistlers mamma. Hon sitter på en stol i ett rum och är målad i profil. Originaltiteln Arrangement in Grey and Black säger ganska mycket om färgskalan på ...

Av: Mathias Jansson | 25 januari, 2017
Essäer om konst

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution



I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en rivningsmaskin gröper Liz Larners Hörnkrossare (1988) sig in i väggen. Den verkar gå loss på själva konstinstitutionens arkitektur. 

 Urs Fischer You 2007

Hörnkrossaren får mig attJag tänka på August Strindbergs dikt Esplandsystemet som avslutas med raderna:

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~" 
-- "Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I modernismens idévärld hittar man tanken på att man måste riva det gamla, mörka och unkna för att ge plats för det nya och fräscha både inom konsten och stadsplaneringen. Furturisterna uttryckte det i sitt manifest på sitt vanlig drastiska och osentimentala sätt: ”Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag…” Inom modernismen finns det därför många destruktiva drag och under 50-talet fick den destruktiva konsten ett stort uppsving. En förklaring var att efter andra världskriget befann sig Ryssland och USA i en kapprustning där hotet om ett kärnvapenkrig som skulle ödelägga hela världen fick konstnärer att börja intressera sig för de mörka delarna av den mänskliga destruktionen.

Det var i kölvattnet av det kalla kriget som det också dök upp en hel del självdestruktiv konst. En av Jean Tinguelys mest kända kinetiska skulpturer var en självförstörande skulptur med namnet Homage to New York (1960) som efter att ha varit igång ett tag började brinna och förstörde sig själv. I Tinguelys verk Study for an End of the World No. 2 (1962) tog han steget fullt ut och sprängde helt enkelt konstverket i luften. År 1966 anordnade Raphael Montañez Ortiz Duncan Terrace Piano Destruction Concert där han misshandlade och högg sönder ett piano så att det skapades en utdragen dödsaria av musik. Det verkar som om det finns ett djupt mänskligt behov av att förstöra saker, en slags fascination för destruktiv kreativitet. Redan som små barn verkar vi lysa vi upp när vi raserar ett torn som någon annan har byggt upp.

Att konstnärer slår sönder saker eller förkastar gamla tiders konstformer för att skapa ny konst kan för vissa personer vara så upprörande och provocerande att de själva blir tvungna att förstöra konst. Enskilda konstvandaler som stormar in på konstmuseum och knivhugger eller kastar färg på konstverken finns det en del exempel på. Värre blir det när stater eller grupper av fanatiker som nazister eller talibaner bestämmer sig för att förstöra konst som man ogillar. Nu kan man förstås fråga sig vad är skillnaden på nazister som förstör konst och futuristerna som skriker att det ska bränna ner alla konstmuseum? Futuristerna var dessutom väldigt fascinerade av fascisterna. Skillnaden ligger väl i att fascisterna och nazisterna inte var imponerade av futuristernas konst. När futuristerna ville bränna och förstöra det gamla så ville man istället skapa något nytt och revolutionerande inom konsten. Man ville riva ner för att göra plats för framtidens konst, medan nazisterna och fascisterna bara ville rensa ut all konst som man ogillade, det vill säga den moderna konsten, och istället återgå till en konservativ och reaktionär konstsyn.

Mike Nelson,  To the Memory of H.P. Lovecraft 1999I konstsystemet finns det ett inbyggt behov av att bryta helt med det gamla. Det är egentligen ett sundhetstecken att konsten hela tiden vill bryta ny mark och komma vidare i utvecklingen och inte stagnera. Men även om man river ner och förkastar allt det gamla så brukar den äldre konsten leva kvar som olika lager i jorden som man alltid kan gräva upp och återanvända när det passar. Brottet mellan det nya och det gamla kan bli ganska hårt och brutalt. Ibland måste uppbrottet till och med ske med våld. Det kan behövas att man rent fysiskt går in och ödelägger konstinstitutionens arkitektur. Precis som i Liz Larners verk Hörnkrossare så kan det behövas en järnkula som slår hål på väggarna i den gamla arkitekturen för att nytt ljus ska kunna komma in i konstvärlden.

Chris Burdens verk Samson (1985) kan inordnas i kategorin självdestruktiva konstverk eller mer specifikt ett konstverk som inte bara förstör sig själv utan även rummet det befinner sig i. Samson som lånat sitt namn efter den bibliska hjälten består av en domkraft monterad mellan två stora bjälkar som pressas mot varsin vägg. Besökaren måste passera genom ett vändkors för att komma till utställningen och varje gång någon passerar vändkorset spänns domkraften och om det kommer tillräckligt många besökare kommer domkraften att pressa bjälkarna mot väggarna så att de rasar. I den bibliska mytologin raserar Samson ett tempel genom att med sin styrka rubba två pelare så hela templet rasade över honom. Samsons stordåd blir också hans död på samma sätt som Burdens utställning kollapsar om den blir en succé. Det är som om Burden vill säga att om konsten blir för populär och för uppskattad då har den spelat ut sin roll som konstverk och då är det egentligen bara att trycka på själdestruktionsknappen och börja om på nytt.

Konsten måste ständigt vara nyfiken precis som den robot som Petra Gemeinboeck och Rob Saunders byggde 2012 och monterade på baksidan av galleriets vägg. Nyfikenheten hos roboten gestaltades genom att den gjorde hål i väggen för att kunna se vad som fanns bakom den. Besökarnas färggranna kläder var något som roboten uppskattade, och fungerade som ett belöningssystem för att upptäcka mer. Man kan också se det som att besökarna blev konstupplevelsen för roboten. Allt eftersom utställningen pågick så blev väggen allt mer perforerad eller förstörd om man såg det från galleriets synvinkel. Roboten betedde sig som ett nyfiket barn som pillar bort bitar av en tapet för att se vad som finns bakom. Nyfikenheten att se vad som finns bakom, att utforska det förbjudna eller det okända har alltid varit en viktig del av konsten.

Ett annat lekfullt sätt att förstöra ett galleri på är den tyska konstnären Gregor Gaidas aluminiumskulpturer av två pojkar ett exempel på. De två pojkarna står hukade på varsin sida av galleriet. Mellan dem löper en djup fåra i golvet. Pojkarna har använt ett vass verktyg för att gröpa ur en linje mellan sig i galleriets golv. De tänker sig inte för att de förstör golvet utan har fått en idé som de genomför utan tanke på konsekvenserna vilket också är något som kan karaktärisera konsten.

Urs Fischers konstverk You (2007) är nu inget pojkstreck utan här har konstnären bokstavligen grävt ut hela galleriet. Det som besökaren möter i utställningsrummet är en djup krater som man besöker på egen risk. En varningsskylt vid entrén förkunnar att inträde sker på egen risk och kan leda till allvarlig skada eller död. Man kan gå runt kratern på det som en gång var galleriets betonggolv eller våghalsigt klättra ner. Fischer verkar ha förstört galleriet och gjort det omöjligt att ställa ut konst genom att bila upp golvet och frakta bort en massa jord. Detta jordkonstverk anknyter nu till andra jordverk som konstnärer som Gordon Matta-Clark och Robert Smithson skapade inomhus på 60-talet. Man kan leka med tanken att all den jord som Fischer grävde upp från galleriet så småningom hamnade på Louisiana konstmuseum där den danska konstnären Olaufur Eliasson i sin tur fyllde museet med jord för att skapa en flodbädd inomhus. På sätt och vis förstör Eliasson museets funktion genom att fylla golvet med jord och sten och skapa ett inomhuslandskap.

Inte ens i den virtuella världen undgår konstinstitutionerna att bli utsatta för förstörelse. I mitten av 90-talet var det populärt hos en del konstnärer att använda dataspel för att göra konst. Ett sätt var att använda kommersiella dataspel och ändra dem så de fick en konstnärlig inramning. Tobias Bernstrup, Palle Torsson med flera byggde till exempel upp kända konstmuseum virtuellt i dataspelen och lät sedan spelare springa omkring i de virtuella museerna, som Moderna Museet i Stockholm eller Arken museum för samtidskonst utanför Köpenhamn, och skjuta på konst och monster. I spelen blev det ett våldsamt möte mellan populärkulturens estetik och den etablerade konstscenen som resulterad i en allmän ödeläggelse av konstinstitutionen.

Mötet mellan populärkulturens destruktiva sidor och konstrummet är något som Mike Nelson också tagit fasta på. I verket To the Memory of H.P. Lovecraft (1999) knyter Nelson an till skräckmästaren Lovecrafts Cthulhu-legender. Nelson har utgått från den vita kuben, de vitmålade rummen i galleriet, men där någon omänsklig varelse verkar har härjat runt och gnagt på hörnen, lämnat djupa hål och långa rivmärken på väggarna. Det är kanske någon av de muterade monster som man kan hitta i dataspelsvärlden som sluppit ut och som smyger omkring i galleriet när mörkret faller och förstör det?

Drivkraften att skapa något nytt har alltid varit stark hos konstnärerna, men det är kanske också som konstteoretikern Rosalind Krauss har skrivit: ”Att om inget kan skapas, måste någonting förstöras.” eller med Strindbergs tankar: Ibland måste man riva ner det gamla för att få ljus, luft och plats till det nya. Vad kan då vara bättre än att riva ner själva konstinstitutionen för att få plats med den nya konsten?”

 

Mathias Jansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

C.K. Williams - Två dikter ur The Vigil (1996)

  Min bok, min bok Boken far vildsint flaxande över hela rummet och mot väggen som en                       fågel, bedövad i flykten och kolliderar och faller inte som en fågel ...

Av: Roy Isaksson | Utopiska geografier | 04 december, 2008

 The Wipers Times redaktion 2016

”Vi har lyckats hitta en tryckerimaskin…”

Vad har en gammal engelsk soldattidning från första världskriget med Brexit-omröstningen att göra? Och finns det en osynlig förbindelse mellan enskilda medlemmar av den brittiska officerskåren och dadaismen? I år ...

Av: Anders Olofsson | Kulturreportage | 25 augusti, 2016

Romain Garys svedda barndom

En liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 05 juni, 2014

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

42. Ines

Hon stängde av P2, knackade ihop sedelbunten till en prydlig hög och stoppade den i bröstfickan. Sedan satte hon sig och funderade så som hon brukade, men lät virkningen ligga ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 12 oktober, 2012

I teaterälskarnas land, anno 2009

Sverige och Finland var länge samma land. För 200 år sedan genomfördes en fredlig separation, en händelse som uppmärksammats på allehanda vis under det snart gångna Märkesåret 1809. För en ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 26 december, 2009

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans

När Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit ...

Av: Tomas Löthman | Litteraturens porträtt | 18 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.