Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Panpsykism - en annan världsbild

David Skrbina, född och uppvuxen i Detroit och universitetslektor i filosofi vid University of Michigan i Dearborn gav 2005 ut en bok på över 300 välfyllda sidor, Panpsychism in the ...

Av: Erland Lagerroth | 25 februari, 2011
Essäer

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | 21 september, 2009
Reportage om politik & samhälle

Ett liv i vår tid

”Som liten i Ravlund prästgård” är titeln på Elof Stoltz idylliska minnen om hur det var att växa upp på Österlen inte långt från Kivik. Numera är kyrkogården i Ravlunda ...

Av: Ivo Holmqvist | 27 september, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det underbara. Aragon, Breton och begäret



belmer2.jpg

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas redan om det, men av specifikt intresse är den korsbefruktning mellan teori och praktik som äger rum i André Bretons Surrealismens manifest (1924) och Louis Aragons kortroman Irenes fitta (1928). Frågan är: på vilket sätt förhåller sig Aragon i sin text till de i manifestet utformade principerna för konstnärlig gestaltning?

Breton definierar i sin programskrift innebörden av termen surrealism som "ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning". Är ett romanprojekt verkligen genomförbart inom ramen för sådana stränga principer? Måste inte alla romaner underkastas åtminstone ett visst mått av planering för att bli läsbara, även om de är skrivna utifrån Bretons föregivna definition? Kort sagt: är en surrealistisk roman överhuvud taget möjlig? På flera ställen i manifestet riktar Breton följdriktig kritik mot denna "lägre genre". Oviljan hänger främst samman med att romanen uppfattas som en borgerlig konstform och därför inte passande för en riktning som emotsätter sig "varje ambition att skapa litteratur". Men det finns, enligt Breton, vissa omständigheter under vilka romanen kan vitaliseras: "Inom det litterära området är det endast det underbara som förmår befrukta verk lydande under en lägre genre som romanen, och över huvud taget allt det som i någon mening hör till anekdoten". Breton avser med hjälp av "det underbara" att formulera en kritik mot den realism som han hävdar är "fientlig mot varje intellektuellt och moraliskt uppsving". Men främst är det ett uttryck för hans mest grandiosa konstnärliga vision: "Jag tror på en framtida upplösning av dessa [...] så oförenliga tillstånd, drömmen och verkligheten, i ett slags absolut verklighet, i vad man skulle kunna kalla en öververklighet, en surrealitet". Inte minst, tycks det, därför att den människa "som drömmer njuter i fulla drag av det som händer henne. Den ängsliga frågan om vad som är möjligt ställs inte längre". Detta resonemang griper uppenbart tillbaka på Freuds Drömtydning, där det klargörs att "efter vår känslas vittnesbörd är den i drömmen upplevda affekten på intet sätt mindre betydelsefull än den i vaket tillstånd upplevda. Det är mera på grund av affektinnehållet än på grund av föreställningsinnehållet som drömmen kan göra anspråk på att upptas bland våra psykiska upplevelser".

I Irenes fitta utgör drömmen en viktig beståndsdel. Under en dagdröm plågas berättaren av en enträgen och "oanständig" erektion. Som en sista utväg för att bli kvitt den ser han sig tvungen att besöka en bordell. Men dessförinnan ger alltså "en dröm [...] en smula anstånd med denna ständiga upphetsning". Drömmen och fantasin förmår, som Breton antytt, i sig själva skänka njutning. I en återblick är berättaren följaktligen hängiven åt "omständliga fantasier i [...] ensamhet på mitt rum, inför en bedrövlig blommig tapet, över det som rör erotiken och dess betydelse i mina ögon". Den i drömmen frammanade njutningen omstöps hos Aragon dock stundtals till rena förbannelser. I skapandet, skrivandet - det som konstituerar den estetiska verksamheten - underordnas sexualiteten och dess praktiker: "Jag skrev alltså. Tiden måste ha bränts av någon helvetessten. Det enda jag känner till är tänkandet och jag sade att skriva är min metod för tänkande. Jag skrev. Jag har alltid avundats erotikerna, dessa fria människor. De skriver inte". Men paradoxalt nog blir den åldrade betraktarens prekära villkor samtidigt till något triumfatoriskt, ett bevis på att fysisk beröring inte hyser ensamt herravälde över sexualiteten. Det är sinnligheten, den rena och förfinade njutningen som äger rum inom människan - den som möter oss i Konsten skulle Breton säga - som han frustande delger oss: "Befriad från människornas alla barnsliga överväganden ägnar jag här all min tid åt den sexuella njutningen. Mina reducerade sinnen har blivit ytterligt förfinade och det är i dess renaste form jag till sist känner njutningen".

Etik står det att "begär är en önskan, som man är medveten om". Han tillägger att "erfarenheten lär [...] alltför väl, att intet så litet står i människors makt som tungan, och att de icke förmå något så litet som att hålla sina begär i tygeln". Spinoza separerar alltjämt de goda begären från de onda: "Vår ande kan undergå många förändringar och bringas än närmare, än längre bort från fullkomligheten. Dessa förändringar förklara oss lustens och olustens affekter. Med lust menar jag alltså [...] en affekt, varigenom människoanden föres mot större fullkomlighet, med olust åter en, varigenom den övergår i en lägre grad av fullkomlighet". Även om denna strikta uppdelning i goda och onda begär har liten relevans när det gäller surrealismen, så tycks Breton hävda att begären blir "mindre goda" först i det ögonblick man hemfaller åt enbart det som ryms inom "verklighetens" ramar och inte bejakar drömmens potential som befriare från det konventionella, medvetna stadiet. Freud menar härvid att "det omedvetna är den egentliga psykiska realiteten, som enligt sin inre natur är lika obekant för oss som det reella i den yttre världen och som genom medvetandets data framstår lika ofullständig för oss som yttervärlden genom våra sinnesorgans uppgifter". Bretons uppfattning om medvetandet är att det "knappast [vågar] uttrycka sig, och även om det skulle göra det, så är det endast för att konstatera att en viss tanke eller en viss kvinna gör intryck. Exakt vilket intryck är medvetandet helt ur stånd att precisera och härigenom anger det uteslutande graden av sin subjektivism och ingenting annat". Begäret, eller rättare sagt begären, riktar sig i Irenes fitta mot sådant som inte kan hänföras till drömmen eller verkligheten, utan snarare till drömmen och verkligheten samtidigt: "De älskandes blick avgränsar mellan parets två hälfter en zon där uppmärksamheten koncentreras och personligheterna upplöses. Det är i dessa gränsområden, när begärets ljus skiftar från upphetsningens röda färg till medvetandets violetta som det påtagliga undret inträffar omärkligt".

bellmer1.jpg
bild: Hans Bellmer

I Spinozas

Det borgerliga begäret, strävandet efter en uppbygglig romankonst, förkastas som bekant av Breton. I vad som närmast liknar en metakommentar påpekas det även i Aragons text att de säger, eller rättare sagt, de insinuerar att det verkar som om allt detta kommer att sluta med att det blir en historia. Ja, för fittorna. Det är nödvändigt att påpeka att de ser romaner och romanser överallt. Det finns de som om de har mött en herre i röd hatt berättar om detta. Allt blir historier för dem, en träbit, en utomäktenskaplig förbindelse, en gardenia. Detta utgör en anhopning av sövande sagor och legender. Antag att allt jag säger snarast har en vetenskaplig karaktär. Allt detta kommer att sluta med att det blir en historia för gräddan, de högsta, de yppersta fittorna. Det är en borgerlig mani att göra allt till historier.

Vad vill då detta säga? Möjligen att det går att förverkliga ett romanprojekt utan att skriva in sig i den borgerliga romantraditionen eller ut sig ur de principer som Breton ställt upp i Surrealismens manifest. Å andra sidan: en av Aragons tydligast uttalade målsättningar med sitt skrivande lär ha varit att motsäga sig själv. I det avseendet är han förvånansvärt konsekvent. Inte att förglömma är emellertid att den "surrealitet" som Breton talar om i allt väsentligt är en abstrakt vision som det gäller att sträva efter i det konstnärliga arbetet. Den surrealistiska teorin erbjuder med andra ord inga explicita riktlinjer när det gäller gestaltningar av sexualitet och begär. I själva verket är det svårt att ens skilja de estetiska dimensionerna av sexualiteten från de skildringar av den som möter i Irenes fitta. De groteskerier och pornografiska element som ryms där är snart sagt otänkbara i en borgerlig romantradition. Den fria tankens och det begärande underlivets estetisk som Aragons roman blottlägger skulle den borgerliga gräddan, "de yppersta fittorna", enbart förfärats över. Inte minst ett år som 1928.

Roberth Ericsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Ivan Tokin, två berättelser

Ivan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger ...

Av: Ivan Tokin | Kulturreportage | 29 december, 2013

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Fri vilje. Del I

Innledning Livet har mange aspekt, der ett av disse er av overordentlig stor betydning, nemlig viljen vår. Det betyr at én av viljens sentrale funksjoner er å holde styr på affekt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 Maj, 2009

Ett kort meddelande till mina muslimska vänner

Hösten 1900 fick vår förste svenske socialistiske agitator, August Palm, ta emot en inbjudan att besöka Amerika för en föredragsturné. Resan beskrev han i boken Ögonblicksbilder från en tripp till ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 19 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.