Drukpa kunley

De sökande galningarna

De flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga ...

Av: Bertil Falk | 12 oktober, 2014
Essäer om religionen

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

”Jag hade tur.”

Crister Enander i en passionerad och självbiografisk essä om Folkhemmet.

Av: Crister Enander | 14 augusti, 2016
Essäer om politiken

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | 31 augusti, 2009
Essäer om konst

Evighetens leende



Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det oändliga rummet finns det ingen ändlighet. Man befinner sig överallt och ingenstans på samma gång.

Georges de la Tour.Den nyfödde

Nu förflyttar vi oss i tiden tillbaka till år 1956. I det stora konstmuseet Louvren i Paris står du framför en målning av Leonardo da Vinci, målningarnas målning ”Mona Lisa”, som år 1911 skars ut ur sin ram, blev stulen och återfanns två år senare.

”Leonardo sökte det svarta bakom det svarta” skriver Nelly Sachs i en dikt. Och han förmår återge ett leende bakom ett leende. Vem är det som ler mot dig? Är det Mona Lisa, eller är det ett gåtfullt kvinnligt och samtidigt djupt mänskligt evighetsleende du möter? Genom detta leende kan du gå in i den oändlighet som  säkerligen Leonardo kunde uppleva när han lämnade tiden bakom sig i väntan på nästa penseldrag. Hur fångar man ett leende som aldrig upphör och som aldrig börjar men som bara finns? För övrigt var det väl inte bara penseln som målade, utan även handen. Med en äkta fingertoppskänslighet kan du finna den linje som upphäver tiden. Livet självt drar förbi som en främlingskomet in i det okända. Och när du står där på nytt med en närvarokänsla från topp till tå, förstår du att du har lyckats. Evighetsleendet finns där. Mona Lisa har blivit en verklighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Leonardo arbetade på sin Mona Lisa-målning under en lång tid och lär ha tagit med sig målningen (duken) när han färdades i Italien och i Frankrike. Nu har den blivit en ikon för en mänsklighet vi hoppas kunna förverkliga.

Konsten visar oss många gåtfulla leenden, leenden tillkomna och utmejslade under ett flertal epoker. Vem har inte fastnat för etruskernas statyer, t.ex. Apollon från Veiji?  Vem har inte, liksom konstnären Paul Gauguin, fascinerats av Buddhabilder från Bortre Orienten?

Du guidar i Louvren. Det är år 1956. Konstmuseet Louvren är välbesökt, och de som vandrar genom salarna minns kanske ett och annat efteråt. Kanske inte de stora bataljmålningarna men förmodligen någon målning som visar en enkel handrörelse, en gest eller ett leende som rymmer en medkännande livsnärvaro.

Leonardo Da Vinci. Mona LisaDu guidar i Paris och tänker på scener ur romanen Nadja av André Breton, en av surrealiströrelsens förgrundsgestalter. Du har läst om en magi som tycks ha funnits här och var på jorden, och inte minst här i denna stora metropol. Nadja, som Breton möter i sin hemstad Paris, verkar ibland vara mera dröm än verklighet. Hon försvinner och återkommer, är gåtfull och svårfångad, utsatt och på gränsen mellan två världar. Hon rör sig i en tid som har mycket litet med den vanliga klocktiden att göra. Hon påminner om gåtfullheten hos Mona Lisa och personifierar en anda som själen behöver för att överleva.

Förstod den italienske 1300-talsmålaren Simone Martini, som kände poeten Petrarca, denna magi när han målade Maria Magdalena som en central huvudrollsinnehavare under Långfredagens korsvandring? Hon kan ses som den plågade, sårade och inte erkända kvinnlighet som i alla tider tvingats skada sig själv för att världen inte övervunnit sin kluvenhet. Ja, världen är fortfarande kluven och full at förtryck, tvång, missförstånd, övergrepp och förföljelse. Vad skulle forntidens store poet och filosof Zarathustra säga om den omvittnade kvinnomisshandel som nu år 2014 har ägt rum i ibland annat Främre Orienten? Han såg kvinnan och barnet som heliga symboler för allt liv och insåg att varje människa måste vakna till medvetenhet om sin sanna betydelse. Hon behöver inte luta sig mot någon gudom eller hänge sig åt falsk religion eller falsk politik. Hon har sitt ansvar gentemot sig själv, sina medmänniskor och den natur som hon är en del av. ”Livet är eld. Kroppen är jord,” sa Zarathustra.  Hur har vi hanterat dessa storheter: Livets eld, din kropp och jordens kropp?

Du återvänder till Louvren och söker en nyckel till livsgåtan i Mona Lisas leende och i andra målningar som upphäver tiden. Renässanskonstnärerna hade inte bråttom. Och inte heller Rembrandt, Georges de La Tour och andra ljusmålare. De övervann tiden och sin egen tid i det måleri där de gestaltar evigheten: leendet, blicken, gesten … Ljuset tycks komma inifrån i Rembrandts konst, och vem kan glömma Georges de La Tours porträtt av Maria Magdalena när hon tittar in i en spegel?

Att gå omkring i Louvren och fördjupa sig i evighetsmåleriet är en sysselsättning som ger inspiration. När du har ägnat dig åt det kan du återvända till en plats i norra Europa, köra in hö, bada i en tjärn, knyta ihop din ryggsäck och försvinna för alltid. Nej, inte för alltid. Men tills vidare. Du försvinner in i den jäktiga verkligheten och hoppas att du skall överleva. Men då och då stannar du upp och upptäcker oändligheten och leendet som inte är märkt av tidens begränsningar.

Sandro Botticelli. Maria Magdalena vid korsets fotEtt uttrycksfullt konstverk av Botticelli visar Maria Magdalena som knäfaller framför Kristus på korset. Hennes långa rödskimrande hår ser ut som vågor … Hon sägs ha färdats över Medelhavet efter Mästarens uppståndelse. På en medeltida målning av Giotto kan man se båten där hon och några andra ur Mästarens närmaste krets finns ombord. Det var en båt som enligt legenden varken hade åror eller segel när den nådde fram till Les-Saintes-Maries-de-la-Mer, i närheten av dagens Marseille. Vad var det Maria Magdalena predikade om i Provence? En okänd konstnär har i början av 1500-talet målat henne när hon predikar i en lantlig sydfransk miljö. Handlade hennes predikan om uppståndelsens leende, ett leende bortom tid, martyrskap och tortyr? Såg hon sig själv som den utvalda, vittnet som i framtiden aldrig skulle glömmas bort? Skulle hon känna igen sig själv i Mona Lisas leende och i den konst som ännu i denna dag fortsätter att hylla hennes närvaro, hennes leende närvaro i Mästarens frånvaro? Eller kan de två bli ett? Kan de ses som en helhet, där Korsfästelsen inte längre är den viktigaste händelsen, utan Uppståndelsen? Det du ser i denna tid är ännu inte en mänsklighet som är tillräckligt vaken för att övervinna katastroferna: striderna, fanatiska illdåd, religiös och politisk blindhet och så vidare. Även en konstnär som Leonardo ägnade sig åt vapenuppfinningar. Det som nu måste förverkligas är inte i första hand en ny teknik utan snarare en ny livskänsla som kan värdesätta det lilla barnets öppenhet och lekfullhet. Vad som behövs är en medkänsla och en inlevelse som kan läka tidens sår och återvinna den respekt för det liv som den konstnärliga människan alltid hyllat: barnet, kvinnan, Mona Lisa-leendet.

Vissa gester kan sägas vara odödliga. De välsignar. De är inte hotande och befallande. De har en medkännande inlevelse. En sådan gest, en sådan handrörelse, visar Georges de La Tour i en målning som heter ”Le novueau-né” (Den nyfödde). Handledens vinkel är viktig, och även handens böjning är av stor betydelse. Detta kan man också uppleva i de fornegyptiska evighetsboningarnas bildframställningar, där man på ett upphöjt sätt har avbildat möten mellan det manliga och det kvinnliga.

Simone Martini. Polittico Orsini. KorsvandringenI den franske nobelpristagaren Albert Camus’ essäbok Människans revolt citeras följande ord av filosofen Friedrich Nietzsche: ”Inte längre bedja, utan välsigna,” och efter detta citat tillägger Camus: ”och jorden skall uppfyllas av gudamänniskor.” Är det denna leende välsignelsehandling vi väntar på? I slutet av min dramatikbok Människoriket – en saga som spelar kan man läsa: ”Den rätta gesten dödar inte kroppen. Den rätta gesten överlever kroppen.” Vi orerar, gestikulerar, briljerar … Men förstår vi den rätta gesten och det rätta evighetsleendet som inte dödar utan välsignar? Marknaderna är fulla av förbindliga leenden och inbjudande gester. Slagfälten visar upp sammanbitna anletsdrag och knutna nävar. Man skaffar sig makt. Man härskar. Man mår inte bra. Man går under … Mitt i all denna uppståndelse som råder i världen inser någon plötsligt allvaret i situationen, vaknar upp, fattar ett stadigt tag om ratten, som Clemens Altgård skriver i sin diktbok Odöd (2014), och undviker därigenom katastrofen. Bakom hela skeendet finns det tidlösa Mona Lisa-leendet, evighetens leende.

Vi befinner oss i tiden och samtidigt i det eviga ögonblicket. Skapar vi för framtiden när vi uttrycker oss som konstnärer? Nej, vi skapar inte för något. Vi skapar något. Vi är detta skapande som är framtiden och alla tider. Filosofen Nietzsche såg fram mot en tid när inte längre undertryckaren och domaren var de som bestämde. Han trodde på den skapande människans framtid. Inte efterapa, inte kapa, utan skapa. Åtminstone är det väl så de flesta känner det när de inte längre behöver lyda order eller utföra en beställning. Den inre växtkraften är det som avgör. Du gör det du innerst inne vill göra. Du lämnar den gamla bundenheten, den gamla sorgen, de fantasilösa institutionerna, de penningräknande demonerna … och hittar äntligen hem till dig själv. Allt du gör får en djupare mening när du vågar vara dig själv helt och hållet, när du vågar skapa ditt eget liv och återfinna dig själv i det eviga leendet, Mona Lisas evighetsleende.

Percival

FOTNOT

 Maria Magdalena, målad av Georges de La Tour (1593–1652), finns med på omslaget till Percivals bok Letters to Shanti (2014). Konstverk som nämns i  ovanstående artikel visades under en bildkonsert den 27 juli 2014 i Stockholm, då Percivals komposition The Waves. For Mary Magdalene framfördes

 

Ur arkivet

view_module reorder

Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | Essäer om konst | 05 mars, 2013

Fackföreningsrörelsens renässans och kollektiv kapitalbildning

Under 2008 upplevde Sverige och världen en omfattande ekonomisk regression. Den ekonomiska krisens förlopp är synnerligen snabbt och hindras inte av några landsgränser. I de flesta länder ställer finansmarknaden och ...

Av: Patrik Wikström | Gästkrönikör | 25 februari, 2009

Byt ut betongen mot ett hårigt mansbröst

Varför ser all graffiti likadan ut och varför blir så många gråtarga över konst på gatan? Det är två av frågorna som väcks under Urban Arts Manifestation som i slutet ...

Av: Sofie Valfridsson | Kulturreportage | 13 juni, 2009

Péter Nádas, 2012.

Péter Nádas – tankar kring sex böcker, eller tre romaner

Det var efter min text om Carl Henning Wijkmark som idén, till att skriva en essä om Péter Nádas, föddes – främst genom Wijkmarks bok "Stundande natten" där jag ser ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 03 januari, 2016

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

 Hagia Sofia. Foto: Thomas Notini

I den heliga vishetens spår

En essä av Thomas Notini om den underbara Hagia Sofia, Den Heliga Vishetens kyrka.

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 13 december, 2016

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 13 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.