Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 11 januari, 2016
Resereportage

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen

Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film.

Av: Björn Gustavsson | 29 december, 2015
Björn Gustavsson

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | 12 november, 2011
Essäer

Evighetens leende



Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det oändliga rummet finns det ingen ändlighet. Man befinner sig överallt och ingenstans på samma gång.

Georges de la Tour.Den nyfödde

Nu förflyttar vi oss i tiden tillbaka till år 1956. I det stora konstmuseet Louvren i Paris står du framför en målning av Leonardo da Vinci, målningarnas målning ”Mona Lisa”, som år 1911 skars ut ur sin ram, blev stulen och återfanns två år senare.

”Leonardo sökte det svarta bakom det svarta” skriver Nelly Sachs i en dikt. Och han förmår återge ett leende bakom ett leende. Vem är det som ler mot dig? Är det Mona Lisa, eller är det ett gåtfullt kvinnligt och samtidigt djupt mänskligt evighetsleende du möter? Genom detta leende kan du gå in i den oändlighet som  säkerligen Leonardo kunde uppleva när han lämnade tiden bakom sig i väntan på nästa penseldrag. Hur fångar man ett leende som aldrig upphör och som aldrig börjar men som bara finns? För övrigt var det väl inte bara penseln som målade, utan även handen. Med en äkta fingertoppskänslighet kan du finna den linje som upphäver tiden. Livet självt drar förbi som en främlingskomet in i det okända. Och när du står där på nytt med en närvarokänsla från topp till tå, förstår du att du har lyckats. Evighetsleendet finns där. Mona Lisa har blivit en verklighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Leonardo arbetade på sin Mona Lisa-målning under en lång tid och lär ha tagit med sig målningen (duken) när han färdades i Italien och i Frankrike. Nu har den blivit en ikon för en mänsklighet vi hoppas kunna förverkliga.

Konsten visar oss många gåtfulla leenden, leenden tillkomna och utmejslade under ett flertal epoker. Vem har inte fastnat för etruskernas statyer, t.ex. Apollon från Veiji?  Vem har inte, liksom konstnären Paul Gauguin, fascinerats av Buddhabilder från Bortre Orienten?

Du guidar i Louvren. Det är år 1956. Konstmuseet Louvren är välbesökt, och de som vandrar genom salarna minns kanske ett och annat efteråt. Kanske inte de stora bataljmålningarna men förmodligen någon målning som visar en enkel handrörelse, en gest eller ett leende som rymmer en medkännande livsnärvaro.

Leonardo Da Vinci. Mona LisaDu guidar i Paris och tänker på scener ur romanen Nadja av André Breton, en av surrealiströrelsens förgrundsgestalter. Du har läst om en magi som tycks ha funnits här och var på jorden, och inte minst här i denna stora metropol. Nadja, som Breton möter i sin hemstad Paris, verkar ibland vara mera dröm än verklighet. Hon försvinner och återkommer, är gåtfull och svårfångad, utsatt och på gränsen mellan två världar. Hon rör sig i en tid som har mycket litet med den vanliga klocktiden att göra. Hon påminner om gåtfullheten hos Mona Lisa och personifierar en anda som själen behöver för att överleva.

Förstod den italienske 1300-talsmålaren Simone Martini, som kände poeten Petrarca, denna magi när han målade Maria Magdalena som en central huvudrollsinnehavare under Långfredagens korsvandring? Hon kan ses som den plågade, sårade och inte erkända kvinnlighet som i alla tider tvingats skada sig själv för att världen inte övervunnit sin kluvenhet. Ja, världen är fortfarande kluven och full at förtryck, tvång, missförstånd, övergrepp och förföljelse. Vad skulle forntidens store poet och filosof Zarathustra säga om den omvittnade kvinnomisshandel som nu år 2014 har ägt rum i ibland annat Främre Orienten? Han såg kvinnan och barnet som heliga symboler för allt liv och insåg att varje människa måste vakna till medvetenhet om sin sanna betydelse. Hon behöver inte luta sig mot någon gudom eller hänge sig åt falsk religion eller falsk politik. Hon har sitt ansvar gentemot sig själv, sina medmänniskor och den natur som hon är en del av. ”Livet är eld. Kroppen är jord,” sa Zarathustra.  Hur har vi hanterat dessa storheter: Livets eld, din kropp och jordens kropp?

Du återvänder till Louvren och söker en nyckel till livsgåtan i Mona Lisas leende och i andra målningar som upphäver tiden. Renässanskonstnärerna hade inte bråttom. Och inte heller Rembrandt, Georges de La Tour och andra ljusmålare. De övervann tiden och sin egen tid i det måleri där de gestaltar evigheten: leendet, blicken, gesten … Ljuset tycks komma inifrån i Rembrandts konst, och vem kan glömma Georges de La Tours porträtt av Maria Magdalena när hon tittar in i en spegel?

Att gå omkring i Louvren och fördjupa sig i evighetsmåleriet är en sysselsättning som ger inspiration. När du har ägnat dig åt det kan du återvända till en plats i norra Europa, köra in hö, bada i en tjärn, knyta ihop din ryggsäck och försvinna för alltid. Nej, inte för alltid. Men tills vidare. Du försvinner in i den jäktiga verkligheten och hoppas att du skall överleva. Men då och då stannar du upp och upptäcker oändligheten och leendet som inte är märkt av tidens begränsningar.

Sandro Botticelli. Maria Magdalena vid korsets fotEtt uttrycksfullt konstverk av Botticelli visar Maria Magdalena som knäfaller framför Kristus på korset. Hennes långa rödskimrande hår ser ut som vågor … Hon sägs ha färdats över Medelhavet efter Mästarens uppståndelse. På en medeltida målning av Giotto kan man se båten där hon och några andra ur Mästarens närmaste krets finns ombord. Det var en båt som enligt legenden varken hade åror eller segel när den nådde fram till Les-Saintes-Maries-de-la-Mer, i närheten av dagens Marseille. Vad var det Maria Magdalena predikade om i Provence? En okänd konstnär har i början av 1500-talet målat henne när hon predikar i en lantlig sydfransk miljö. Handlade hennes predikan om uppståndelsens leende, ett leende bortom tid, martyrskap och tortyr? Såg hon sig själv som den utvalda, vittnet som i framtiden aldrig skulle glömmas bort? Skulle hon känna igen sig själv i Mona Lisas leende och i den konst som ännu i denna dag fortsätter att hylla hennes närvaro, hennes leende närvaro i Mästarens frånvaro? Eller kan de två bli ett? Kan de ses som en helhet, där Korsfästelsen inte längre är den viktigaste händelsen, utan Uppståndelsen? Det du ser i denna tid är ännu inte en mänsklighet som är tillräckligt vaken för att övervinna katastroferna: striderna, fanatiska illdåd, religiös och politisk blindhet och så vidare. Även en konstnär som Leonardo ägnade sig åt vapenuppfinningar. Det som nu måste förverkligas är inte i första hand en ny teknik utan snarare en ny livskänsla som kan värdesätta det lilla barnets öppenhet och lekfullhet. Vad som behövs är en medkänsla och en inlevelse som kan läka tidens sår och återvinna den respekt för det liv som den konstnärliga människan alltid hyllat: barnet, kvinnan, Mona Lisa-leendet.

Vissa gester kan sägas vara odödliga. De välsignar. De är inte hotande och befallande. De har en medkännande inlevelse. En sådan gest, en sådan handrörelse, visar Georges de La Tour i en målning som heter ”Le novueau-né” (Den nyfödde). Handledens vinkel är viktig, och även handens böjning är av stor betydelse. Detta kan man också uppleva i de fornegyptiska evighetsboningarnas bildframställningar, där man på ett upphöjt sätt har avbildat möten mellan det manliga och det kvinnliga.

Simone Martini. Polittico Orsini. KorsvandringenI den franske nobelpristagaren Albert Camus’ essäbok Människans revolt citeras följande ord av filosofen Friedrich Nietzsche: ”Inte längre bedja, utan välsigna,” och efter detta citat tillägger Camus: ”och jorden skall uppfyllas av gudamänniskor.” Är det denna leende välsignelsehandling vi väntar på? I slutet av min dramatikbok Människoriket – en saga som spelar kan man läsa: ”Den rätta gesten dödar inte kroppen. Den rätta gesten överlever kroppen.” Vi orerar, gestikulerar, briljerar … Men förstår vi den rätta gesten och det rätta evighetsleendet som inte dödar utan välsignar? Marknaderna är fulla av förbindliga leenden och inbjudande gester. Slagfälten visar upp sammanbitna anletsdrag och knutna nävar. Man skaffar sig makt. Man härskar. Man mår inte bra. Man går under … Mitt i all denna uppståndelse som råder i världen inser någon plötsligt allvaret i situationen, vaknar upp, fattar ett stadigt tag om ratten, som Clemens Altgård skriver i sin diktbok Odöd (2014), och undviker därigenom katastrofen. Bakom hela skeendet finns det tidlösa Mona Lisa-leendet, evighetens leende.

Vi befinner oss i tiden och samtidigt i det eviga ögonblicket. Skapar vi för framtiden när vi uttrycker oss som konstnärer? Nej, vi skapar inte för något. Vi skapar något. Vi är detta skapande som är framtiden och alla tider. Filosofen Nietzsche såg fram mot en tid när inte längre undertryckaren och domaren var de som bestämde. Han trodde på den skapande människans framtid. Inte efterapa, inte kapa, utan skapa. Åtminstone är det väl så de flesta känner det när de inte längre behöver lyda order eller utföra en beställning. Den inre växtkraften är det som avgör. Du gör det du innerst inne vill göra. Du lämnar den gamla bundenheten, den gamla sorgen, de fantasilösa institutionerna, de penningräknande demonerna … och hittar äntligen hem till dig själv. Allt du gör får en djupare mening när du vågar vara dig själv helt och hållet, när du vågar skapa ditt eget liv och återfinna dig själv i det eviga leendet, Mona Lisas evighetsleende.

Percival

FOTNOT

 Maria Magdalena, målad av Georges de La Tour (1593–1652), finns med på omslaget till Percivals bok Letters to Shanti (2014). Konstverk som nämns i  ovanstående artikel visades under en bildkonsert den 27 juli 2014 i Stockholm, då Percivals komposition The Waves. For Mary Magdalene framfördes

 

Ur arkivet

view_module reorder
Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Refleksjoner om identiteten til eksisterende entiteter

Eksisterende entiteter har en spatio-temporal akse som forutsetning og betingelse for deres tilstedværen i verden, samtidig som hver eneste eksisterende entitet har å bli lokalisert langsetter en slik spatio-temporal akse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 april, 2010

Carsten Palmer Schale

Carsten Schale - 16 dikter (till TD)

Carsten Palmer Schale är främst dr. i sociologi och forskare och författare i filosofi, men har under de senaste 25 åren sysslat alltmer med skönlitteratur (där han också har universitetsutbildning) ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 14 september, 2015

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | Essäer | 30 april, 2008

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 06 december, 2013

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Ringen i örat

Hundings “hydda” med Hunding själv på plats. Foto: Bayreuther Festspiel Ringen i örat - med Wagner i Bayreuth. Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.