• Essäer om konst
• Publicerad: 30 juni, 2014

Spindlar i konsten

Den spanska konstnären Diego Velázquez målade 1657 Las Hilanderas en målning som föreställer några kvinnor med spinnrock arbetande i en gobelängfabrik. Tavlan har också tolkats som en illustration till en av Ovidius metamorfoser nämligen den som handlar om Arakne. Arakne var under Antiken en kvinna som skröt om att hon kunde väva bättre än självaste gudinnan Athena. Athena blev förstås arg och utmanade Arakne på en vävtävling. När Arakne vann så var måttet rågat. Den svartsjuka Athena kunde inte tåla att någon var bättre än henne så hon förvandlade Arakne till en spindel och förbannade henne och hennes avkomma att väva sina nät förevigt. Ordet arachnofobi, spindelskräck kommer från Araknes namn, men istället för att frukta spindeln borde man beundra dess skickliga vävteknik. Arakne är den första textilkonstnären vars verk överträffade även gudarnas skicklighet. Spindeln i konsten skulle därför kunna handla om textilkonst, vävning, gobelänger och andra trådverk av olika slag. I konsthistorien och för den delen den moderna konsten har textilkonsten nu inte haft någon framträdande roll. Kanske är det spindelskräcken som spökar eller att det främst är kvinnor som sysselsatt sig med textilkonst?

Gustave Dore, den franska konstnären som blivit känd för eftervärlden för sina många illustrationer av klassiska böcker som Bibeln, Miltons Det förlorade paradiset och Dantes Den gudomliga komedin har i den sistnämnda valt att illustrera Arakne som en naken kvinna liggande på rygg med sex ben som håller på att växa ut ur kroppen. Det är inget smickrande utan ett skrämmande porträtt av Arakne, men en ganska vanlig föreställning att spindeln står för det onda här i världen. Något som gäller än idag. Hur många skräckfilmer finns det inte med mördarspindlar, som ofta är en hona, helt enkelt för att hon kan frambringa nya avkommor och därmed garantera en uppföljare när monsterspindeln blivit utrotad i den första filmen. Spindelmannen är väl ett av få undantag där spindeln spelar hjälteroll och har en positiv betydelse i vår kultur, men då är det förstås frågan om en man.

Den franska symbolisten Odilon Redon gjorde 1881 en kolteckning föreställande en spindel med ett mäniskoansikte som gråter. Denna ledsna spindel får mig att tänka på Franz Kafkas novell Förvandingen (1915). I Kafkas novell vaknar huvudpersonen George Samsa upp en morgon och finner att han förvandlats till en skalbagge. Att bli förvandlad till en spindel eller skalbagge kan knappast vara någon höjdare och mycket riktigt tar Samsas familj avstånd från honom. Så det är inte så konstigt att Redons spindel är ledsen, då den upptäcker att den är fruktad och avskydd av samhället. Det verkar inte som om det finns så många konstnärer som tycker om spindlar.

Den finns förstås ett stort undantag nämligen konstnären Louise Bourgeois som hade ett kärleksfullt öga till spindeln. Hon har beskrivit sitt förhållande till spindeln så här:

”Vännen (spindeln - varför spindeln) eftersom min bästa vän var min mor och hon var försiktig, smart, tålmodig, lugnande, rimlig, prydlig, subtil, oumbärlig, prydlig och användbar som en spindel. Hon kunde också försvara sig, och mig, genom att vägra att svara på ’dumma’, nyfikna, pinsamma, personliga frågor.”

Bourgeois har skapat spindlar i teckningar, litografier och skulpturer från små broscher till de monumentala verken Mama som finns i sex exemplar tillverkade i början av 2000-talet. Mama är en brons- och stålspindel med en höjd på nästan 10 meter och en vikt på ett par ton. Mama är en hyllning till Bourgeois mamma. Föräldrarna drev ett galleri där man sålde och renoverade gamla gobelänger och här knyts trådarna ihop från Velázquez målning Las Hilanderas till Araknes öde. För naturligtvis är skulpturen Mama en hona som bär på en äggsäck med 26 vita marmorägg. Symboliskt stiger den största spindeln i konsthistorien in på konstscenen både skrämmande och beskyddande för att återupprätta Araknes öde och alla andra kvinnliga konstnärerna som följt hennes öde.

På 2000-talet kan man också säga att Arakne och spindeln har fått upprättelse på ett annat sätt. En av historiens viktigaste uppfinningar har fått namnet nätet, ett världsomspännande spindelnät av datorer som sträckt sina tunna trådar ända in i vår vardag. På detta nät rör sig webspiders, smarta program som hjälper till att samla in och indexera all information som finns runt omkring oss. All världens konst och artefakter har samlats in av dessa spindlar samtidigt som nya konstformer föds och sprids på nätet. Vad är då mer naturligt än att vi knyter ihop berättelsen om spindeln i konsten med vävda nät av olika slag?

Melissa Barron och Christy Matson är två konstnärer som intresserar sig för teknik och vävning. I början av 1800-talet när vävningen mekaniserade och blev en industri i Frankrike introducerade Joseph Jaquard en vävmaskin som använde sig av hålkort som kunde programmeras för att väva komplicerade mönster. Dessa hålkort kom sedan att utvecklas och användas för att programmera de första datorerna. Både Barron och Matson skulle kunna beskrivas med begreppet ”Craft Hackers” eftersom de kombinerar ny datorteknik med gamla hantverksmetoder som till exempel jaquardvävstolen. De har vävt bilder med QR-koder, scener från olika datorspel eller av glitchar på dataskärmen, det vill säga skärmdumpar där grafiken på något sätt fallerat i datorn och skapat konstiga och abstrakta mönster. Barron och Matson är som spindlar. De samlar in nya motiv från vår on-line kultur och med hjälp av digitala trådar väver de nya bildvävar.

Den mexikanska konstnären Carlos Amorales är också en samlare. Sedan 1998 har han byggt upp ett digitalt arkiv med material från tidningar, böcker, foto och teckningar som han har bearbetat i datorn. Detta flytande arkiv (Liquid Archive) ligger till grund för mycket av hans konst. Han använder materialet i databasen för att skapa visuella kompositioner av sina verk i olika medier. Bland motiven hittar man bland annat spindlar och 2008 gjorde Amorales en utställning med namnet Discarded Spider där man bland annat kunde hitta videoverket Transformable Spider Web som visar hur konstnären skapar och gestaltar stora spindelnät av aluminium. Dessa spindelnät finns även som skulpturer som ställts ut tillsammans med videon.

En annan konstnär som bygger spindelnät men i den större skalan är den argentinska konstnären Tomás Saracenon som är aktuell med utställningen in Orbit på Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf. 25 meter över museets innergård har Saracenon skapat ett stålnät i tre nivåer som besökarna kan klättra omkring i. I nätet hänger sedan stora silverglänsande sfärer. Inspirationen till in Orbit kommer från många håll, bland annat såpbubblor, spindelnät, neurala nätverk och molnformationer. Saracenon intresserar sig för alternativa sätt att bo och många av hans verk förmedlar en futuristisk arkitektonisk vision. Spindelnätets struktur återkommer i flera av Saracenos installationer som i verket med det långa och poetiska namnet Galaxies Forming along Filaments, Like Droplets along the Strands of a Spider's Web. En installation från 2008 som bygger på strukturer som forskarna idag anser att universum var uppbyggt av i ett tidigt skede. När det kommer till kritan så är kanske spindelnätet bara en reflektion av universella strukturer och mönster som finns invävda i den kosmiska koden.

Mathias Jansson