Veckan från hyllan, Vecka 28- 2012

Efter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer. Så är det ofta ...

Av: Gregor Flakierski | 07 juli, 2012
Veckans titt i hyllan

Ljusguden och vår underbara värld

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den ...

Av: Erland Lagerroth | 26 januari, 2012
Essäer

Om äktenskap uppgjorda i himlen

Kerstin kommer in till mig och frestar: ”Om vi skall vara tillsammans, så är det nu.” Martin Luther berättar i sina bordssamtal att han brukade röra vid särskilda delar av sin hustru ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 december, 2013
Gästkrönikör

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

I översättningens perspektiv



saul-david.jpg 
Saul och David av Ernst Josephson

I översättningens perspektiv

Ernst Josephson var inte endast bildkonstnär, utan även diktare. Hans Färnlöf ger oss här en bild av konstnären i översättningens perspektiv.

Konstnären Ernst Josephson (1851-1906) är framför allt känd för målningen Strömkarlen (1884), den avbildning av folktrons vattenväsen som tycks ha fäst sig i det kollektiva medvetandet. I ett vidare sammanhang är Josephson erkänd som en av de stora inspiratörerna för nittonhundratalets konstutveckling i Sverige, då främst genom sin särpräglade expressionism.

Mindre omtalad är Josephsons diktarbana. Få torde känna till det relativt stora antal dikter konstnären författat och även publicerat. Det är därför glädjande att se den nya, originella utgivningen Roses noires, roses jaunes (Svarta rosor och gula) av ett urval av hans dikter hos det franska förlaget L'Harmattan. Bokens titel och förlagets hemvist förklaras av att det handlar om en tvåspråkig fransk-svensk utgåva, den första i sitt slag, av Jean A. Gitenet och Sune Watell.

De 32 dikterna är skrivna 1872-1897 och indelade i kategorierna Livsmål, Naturen, Beständighet, Motiv, Romanser och ballader, Svarta rosor. Som framgår av namnen, är Josephson fast förankrad i den romantiska traditionen. Tematiken, med den olycklige, kärlekskranke mannen, den levande naturen och den svaga själen, som än förs med av naturens rörelser, än står utanför den, kan länkas direkt till tidig romantik. Versmåttet är ofta rimmad vers eller knittel, men anknyter ibland till varierad klassisk vers. Även mer experimenterande verskonst, där fåtaliga ord snabbt avlöser varandra ("Stupande strand / al och ek, / berg och mossa, / murgrön och mossa."), förekommer och utgör en intressant pendang till exempelvis Frödings senare, expressiva diktning.

 

stromkarlen.jpg 
Strömkarlen av Ernst Josephson 

I de inledande noterna väljer Gitenet och Watell att i första hand ge en precis vägledning till Josephsons dikter i sig. Den biografiska noten är föredömligt inriktad på väsentliga fakta från Josephsons konstnärsliv. Vidare inkluderas en kortare analys av dikternas allmänna drag. Det sensibla och mottagliga diktarjaget stryker fram bilder av en natur, där alla de fyra elementen är levande. Här förs det "måleriska" i dikterna fram: det lyriska jaget förekommer i ständigt skiftande perspektiv: visualiserande, gestaltande, närvarande, självreflekterande. Josephsons poesi är inte känslornas lyrik, skriver översättarna, det är känsloyttringarnas och förnimmelsernas. Läsaren uppmanas att känna sig fram i dikterna, eller kanske "känna av" dikterna, snarare än att analysera dem.

Liksom i Gitenet och Watells översättning av Wecksell (se Tidningen Kulturens nätupplaga) framkommer i företalet en välkommen medvetenhet om att översättningsprocessen inte innebär att helt sonika "flytta över" en form- och tidsbestämd språkdräkt till en annan. Tvärtom markerar översättarna att de tvingats göra ett flertal val, genom vilka vissa av dikternas aspekter framhävs framför andra. Man har framför allt velat väcka den visuella föreställningsförmågan hos läsaren genom att vara särskilt vaksamma på ordens precisa betydelse. Översättningen blir därför i första hand semantisk, det vill säga, betydelsemässig, även om det innebär att viss förlegad vokabulär på franska måste användas emellanåt, ty däri ligger dikternas originalitet, menar Gitenet och Watell.

I översättning inbegriper dock den semantiska dimensionen även den syntaktiska, det vill säga, ordföljdsmässiga. De koncisa, ibland rumphuggna fraserna hos Josephson kan inte återges med samma antal stavelser på franska: franskan använder till exempel "de-bestämning" (likt engelskans "of") i stället för genitiv-s, man utelämnar långt ovilligare bestämd och obestämd artikel och så vidare. För att återge Josephsons syntax har översättarna därför ibland staplat uttryck på ett icke franskt sätt, uteslutit syntaktiskt nödvändiga element eller lagt in något förvånande satsförkortningar och ordföljder, varom läsaren också underrättas inledningsvis.

Att översätta versmått är ett annat problem. Fransk poesi är uppbyggd efter antal stavelser, och svensk poesi ofta utifrån långa och korta stavelser. Ett versmått som knittel, som består av fyra betonade stavelser och som Josephson använder med förkärlek, är således svårtänkbart på franska: det kan ju innehålla från 6-7 upp till 11-12 stavelser från en rad till en annan, medan ett franskt versmått definieras utifrån antal stavelser. Visst förekommer det skilda antal stavelser även i fransk dikt, men det handlar då om regelbundna variationer mellan raderna (om det inte är fråga om fri vers, vilket inte är fallet hos Josephson).

Dessutom deklameras jamben (kort stavelse + lång) naturligt i fransk poesi, som regelmässigt rör sig mot betonad stavelse, medan trokéer (lång + kort) och daktyler (lång + kort + kort) fungerar utmärkt på svenska, och också används ymnigt av Josephson. Följaktligen säger Gitenet och Watell att de valt att ge en rytm i de franska verserna, för att på så sätt visa läsaren att rytmen är bärande i originalet, men inte att de översatt Josephsons rytm, vilket inte skulle ge ett lyckat resultat på franska. De ord som betonas i originalet sätts dock genomgående i relief i översättningen; man har alltså respekterat den emfas som kommer från rytmen i originalet, men kompenserat den på det semantiska planet.

Ytterligare två problematiska aspekter kan nämnas. De berör båda ordens uttrycksplan, det vill säga, ordens morfologiska och fonetiska utformning, som vi kan ställa mot innehållsplanet. Det kan tyckas som en pedantisk anmärkning, men man slås ibland av ordens ofta koncisare, kortare och lättare form på svenska jämfört med den franska ljud- och ordbildningen. I Med strömmen studsar texten fram med snabba, friska betoningar, till exempel i följande parti: "rinna och klinga, / susa och springa, / skina i blått, / skumma i vitt, / nyckfullt och fritt." Detta återges sålunda: "roulent et clapotent, / bruissent et cavalent, / resplendissent en bleu ; / écument de blancheur, / désinvoltes et légères". Originalet har 67 tecken, översättningen 95. Redan rent typografiskt blir därför översättningen "tyngre", främst på grund av franskans pluralisändelse "-ent". Till detta kommer originalets ljusa assonanser och susande alliterationer, samt de korta rappa stavelserna. Översättningen innehåller naturligt tyngre nasalljud, djupare vokaler och tonande konsonanter. Semantiskt svarar de båda versionerna väl mot varandra, men i prosodin är originalet en stänkande, fartfylld bäck som kastar sig utför, medan översättningen blir en något bredare flod, som rör sig nedför trappavsatser.

Bör vi då dra slutsatsen att översättningen är misslyckad eller bristfällig? Det är ju gängse procedur i recensioner, att fälla ett omdöme om översättningen (vilket nästan uteslutande görs utan att översättningen närmare analyserats eller ens kommenterats). I vårt fall har vi gått närmare in på översättarnas strategier inte för att bedöma, utan för att resonera kring översättningens villkor. Det bör då ha framgått, att översättningen av Josephsons lyrik kan sägas vara nödvändigtvis ofullkomlig, helt enkelt eftersom originalets alla dimensioner inte låter sig överföras rätt och slätt till franska, i synnerhet inte på så sätt att synergieffekten av betydelse, rytm och ljud bevaras.

Ett annat tillvägagångssätt än att bedöma översättningen, är i stället att låta översättningen berika originalet. Genom att påkalla uppmärksamhet på de strategier som valts, och de dimensioner som inte kunnat återges, får läsaren ta sig an poesin i översättningens perspektiv. Det perspektivet får oss inte att se en kopia av originalbilden, utan en mer eller mindre förvriden bild där elementen omformats så att somligt fått större plats medan annat sjunkit tillbaka. Och det är kanske just däri styrkan i lyriköversättning ligger: dess tillkortakommanden visar på originalets rikedom. Sammanfattningsvis utgör således Roses noires, roses jaunes berikande och tänkvärd läsning i dubbel bemärkelse, då den uppmärksammar två i utgivningssammanhang alltför sällan kommenterade företeelser: Ernst Josephsons diktning och översättningens problematik.

Hans Färnlöf

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Att vara en annan: Robert Musils Möglichkeitsmensch

Någon gång på 1930-talet gjorde den österrikiske författaren Robert Musil denna anteckning i sin dagbok: ”Seit ich zum Leben erwacht bin, denke ich mir die Sache anders” (Alltsedan jag vaknade ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 april, 2014

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | Övriga porträtt | 26 april, 2014

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Bland insekter och skrivmaskiner – om David Cronenbergs Naked Lunch

”It’s a Kafka high. You feel like a bug.”  Länge leve det nya köttet, sa insekten som en gång drömt att den var en människa, och precis som Seth Brundle fusionerades ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 31 oktober, 2013

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Walt Whitman. Tre Dikter i översättning av Erik Carlquist

Man kan fråga vad Walt Whitmans dikt Jag sitter och ser ut  handlar om. Vill han säga att det är poeten själv som har givit upp inför världens ondska, eller vänder ...

Av: Walt Whitman | Kulturreportage | 29 Maj, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.