Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | 24 september, 2013
Kulturreportage

Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | 27 juli, 2013
Stefan Whilde

Om Georges Bataille

     ”Vattnet i urskogen är lyckligt; vi kan vara onda och plågadeHeteronymen Nils Runeberg, ur Det hemliga vattnet. Georges Bataille (1897-1962) - pseudonymer: Lord Auch, Pierre Angelique och Louis Trente. Bataille var fransk ...

Av: Göran af Gröning | 07 september, 2014
Litteraturens porträtt

Surrealismens kvinnor



carrington.jpg
Leonora Carrington. And Then We Saw the
Daughter of Minotaur! (1953)
Med tillstånd från Paradox Ethereal.

Surrealismens kvinnor

Mitt intresse för surrealismen väcktes, som för många andra, genom ett möte med Salvador Dalís egensinniga målningar. Med stor fascination och stor nyfikenhet gick jag snabbt vidare även till andra konstnärer och därefter också till litteraturen och André Bretons surrealistiska manifest för att få en större förståelse för vad surrealismen innebar. En dörr till en helt ny värld hade öppnats för mig, men med ett växande intresse var det svårt att undgå att ta del av den kritik surrealismen och dess (manliga) utövare ofta fått och får utstå – för deras kvinnobild och förmodade misogynitet. Jag valde till en början att bortse från detta och fokusera på det som tilltalade mig med surrealismen, men ganska snart ville även jag lägga ett feministiskt raster över surrealismen för att se vad som då framträdde.

Förra året gav ellerströms förlag ut Greta Knutsons Månstycken och Leonora Carringtons Den ovala damen som nummer 10 och 11 i serien Salt för vindarna. Knutson var den unga svenskan som på 1920-talet lämnade överklasshemmet i Stockholm för Paris och gifte där sig med dadaisten Tristan Tzara. Carrington var den upproriska överklassflickan som träffade Max Ernst i London och flydde med honom till Paris. Två aktiva surrealister som fram till 2006 varit bortglömda åtminstone i den svenska litteraturen.

Surrealismen har vid en första anblick väldigt få kvinnliga utövare. Bortsett från de manliga surrealisternas muser och de avbildade kvinnorna i konstverken är det endast Frida Kahlo som omnämns regelbundet som aktiv surrealist. I övrigt får man intrycket av att den enda kvinna inom surrealismen var den docka som hängde från taket under surrealisternas första sammankomster i Paris.

Men vid en andra anblick och efter lite sökande finner man snart Penelope Rosemonts antologi Surrealist Women - an International Anthology. Rosemonts antologi visar en tidigare dold sida av surrealismen; hon samlar i den alla de kvinnliga surrealisterna från surrealismens begynnelse fram till 1990-talet och varvar korta presentationer med urval av deras alster. Rosemont valde, till skillnad från sina föregångare med liknande ambitioner, att inte särskilja dessa surrealister från deras manliga gelikar utan placerade istället in dem i ett sammanhang, som aktiva deltagare i surrealiströrelsen. Rosemont beskriver sin ambition i inledningen som att "simply to try to learn what the many women involved in surrealism had to say for themselves." Kvinnliga surrealister, exempelvis Meret Oppenheim och Toyen, som tidigare konsekvent vägrat medverka i antologier och samlingsverk ägnade enbart kvinnor, då de inte ville särskiljas enbart på grund av sin könstillhörighet, var även de positiva till Rosemonts initiativ: att tillgängliggöra texter som tidigare fallit i glömska och sällan återpublicerats efter originalet.

Men vad var det Rosemont ville ta avstånd ifrån? Vilket tomrum var det denna antologi fyllde? Svaret finner man i de antologier som sedan sjuttiotalet började sammanställas och ges ut, där man återigen började intressera sig för de kvinnliga surrealister som negligerats i historieskrivningen kring surrealismen, de som tidigare förpassats ut i periferin eller helt glömts bort lyftes åter fram i ljuset. Detta borde ju vara bra - eller?

I flera fall gjorde man dem en otjänst genom att särskilja dem från de manliga surrealisterna. Det som från början skulle vara en god gärning skapade istället en opposition - en opposition som initialt inte existerade inom den ursprungliga surrealistiska rörelsen.

I dessa samlingsverk får man en ganska bister bild av de surrealistiska kvinnornas verklighet. Visst fanns de, men de hade det inte lätt bland alla mansgrisar som endast såg dem som slavar under kroppens lustar. Jag förnekar inte att kvinnan ofta blev hyllad och analyserad av de manliga surrealisterna, men det är inte det surrealismen centralt handlar om.

Problemet finns såväl i litteraturen som i bildkonsten. Agnieszka Taborska analyserar i sin artikel "A Good Muse Needs No Head - Headless Women in Surrealist Art" kvinnoidealet i den surrealistiska bildkonsten. Utgångspunkten är, vilket titeln antyder, Max Ernst collageroman La femme 100 têtes (en ordlek som kan tolkas ungefär som 100 huvudlösa kvinnor) samt Hans Bellmers fotografier av sargade dockor, och låter därmed dessa två konstnärer, med några undantag, representera hela den surrealistiska rörelsen. Taborska fokuserar på den huvudlösa kvinnan först hos Max Ernst och ägnar därefter lång tid åt att räkna upp huvud- och ansiktslösa kvinnor i olika manliga surrealisters verk. Hennes tolkning av den i hennes mening ständigt förekommande huvudlösa kvinnan är att de manliga surrealisterna såg kvinnan endast som ett objekt och inte som ett subjekt, en kropp att projicera sina erotiska fantasier på, ett objekt utan intellekt, en kropp utan huvud. Men genom sitt tunnelseende och blinda fokus på detta enda motiv i ett fåtal verk glömmer hon allt annat surrealismen är och står för.

Taborska gör en oerhört ytlig analys av en väldigt liten del av en världsomspännande rörelse som överlevt och utvecklats i drygt åttio år. Några kvinnliga surrealister behandlar hon överhuvudtaget inte alls, utan utelämnar dem som om de inte ens existerade, eller åtminstone är totalt oviktiga och ointressanta i sammanhanget. Tidigt i artikeln benämner hon visserligen Nusch Eluard som både konstnär och aktiv deltagare i de surrealistiska lekarna, men reducerar henne snabbt därefter till att enbart ha varit Paul Eluards musa och egen femme-enfant. Begreppet femme-enfant, ungefär kvinnobarn eller barnkvinna, blev ett resultat av surrealisternas fascination för barnet och brandomen och av deras kärlek till kvinnan vilket ofta har tolkats som en rädsla för den vuxna självständiga kvinnan och ett försök till att infantilisera henne. Taborska fråntar till och med Nusch rätten till en egen sexualitet när hon i artikeln insinuerar att de surrealistiska lekarna skulle innebära partnerbyten och att detta omöjligen skulle vara något som en kvinna frivilligt skulle vilja vara med på. Förutom Nusch Eluard nämner hon mot slutet av artikeln även Kahlo, men då enbart i ett sammanhang av vad André Breton ansåg om hennes självporträtt.

Men genom detta är det Taborska som fråntar kvinnan intellektet och förmågan att tänka själv, hon som reducerar kvinnan till ett objekt, inte de manliga surrealisterna. Taborska bidrar själv till den felaktiga bild som finns av surrealismen som enbart en manlig rörelse. Visserligen bestod inledningsvis surrealistgruppen av ett fåtal män, men redan i de första gemensamma skrifter som publicerades förekom texter av kvinnliga författare. Men efter att ha läst Taborskas artikel kan man mot bättre vetande få intrycket av att det inte fanns eller finns några kvinnliga utövare av surrealismen alls.

Taborska är onekligen inte den enda som reducerar kvinnans roll i surrealismen till de manliga surrealisternas musa och/eller partner och visst såg flera av de manliga surrealisterna kvinnan som en länk till naturen och det undermedvetna, men frågan är om användandet av kvinnokroppen i konsten måste anses vara misogynt? Och hur bör man då tolka de kvinnliga surrealisternas bildspråk? Om Taborska inkluderat dem i sin analys är jag övertygad om att resultatet blivit ett annat.

Flera kvinnliga surrealister har nämligen även de använt sig av den huvud- eller ansiktslösa kvinnan i konsten. Man kan omöjligen tolka detta på samma sätt. Både Toyen och Eileen Agar har använt bilden av den huvudlösa och ansiktslösa kvinnan i sin konst, men Nadia Choucha tolkar användandet av den bilden på ett helt annat sätt i sin bok Surrealism and the Occult. Hon menar istället att avsaknaden av ett huvud är förnekande av kontroll, logik, förstånd och att ett beslöjat huvud får oss att vända blicken in i oss själva istället för den yttre världen. Förståndet begränsar oss och genom att förlora det finner man vägen till det okända.

För att få en nyanserad bild av vad surrealismen var och fortfarande är så är det omöjligt att enbart rikta blicken mot ett fåtal (manliga) konstnärer. Rosemont skriver så här om de bortglömda kvinnliga surrealisterna:

Unlike most twentieth-century cultural and political currents, the Surrealist Movement has always opposed overt as well as de facto segregation along racial, ethnic, or gender lines. From the very first issue of La Révolution surréaliste, movement publications have featured writings by women alongside those of their male comrades.Works by women artist were regularly included in surrealist exhibitions. [...] If these women remain little known to the larger reading public it is because critics and scholars have been shirking their responsibilities.

I den surrealistiska rörelsen har man inte glömt bort eller förpassat kvinnorna ut i periferin - det är icke-surrealister som i efterhand valt ut delar av surrealismen att bevara till eftervärlden. Men fortfarande är det så att mycket av den litteratur som skrevs av kvinnliga surrealister är svår att finna, den finns oftast enbart antikvariskt och sällan översatt från originalspråket, vilket gör att det finns begränsade möjligheter att ta del av stora delar av litteraturen. Men hoppet om en fortsatt utgivning av dessa verk i översättning finns fortfarande, till dess får man nöja sig med bildkonsten som utan problem överskrider språkets gränser.

Erika Johansson

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturens pappersupplaga nr 18 ( 3 mars 2007).



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Modern anti-modernist

Säg: Detta är Gud, det Ende. - Koran I Vänbok till Tage Lindbom (1999) skriver arton närstående om sin relation till denne säregne svenske religionsfilosof, mystiker och statsvetare. 1999 fyllde nämligen Lindbom nittio ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 29 december, 2012

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 november, 2015

Teater för alla – utan morgondag

Fem år efter det att Dramaten avbröt samarbetet med Nationalteatern i Belgrad är det äntligen dags för ett nytt flöde mellan Sverige och Serbien. Nästa år ska Helsingborgs stadsteaters konstnärliga ...

Av: Emma Bexell | Reportage om scenkonst | 27 oktober, 2013

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Ekologisk kapitalism

Att inleda en essä med en universell maxim, illustrativ och klatschigt propedeutisk är numera en simpel konvention i de lägen då man rappt och under allmängiltighetens flagg vill snärja in ...

Av: Robert Stasinski | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2009

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.