Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 26 april, 2011
Essäer

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | 10 maj, 2017
Stefan Whilde

Drottningen i Paris. Om Marie Godebska

Med stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som ...

Av: Eva-Karin Josefson | 20 mars, 2014
Övriga porträtt

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | 08 juni, 2015
Essäer om film

Surrealismens kvinnor



carrington.jpg
Leonora Carrington. And Then We Saw the
Daughter of Minotaur! (1953)
Med tillstånd från Paradox Ethereal.

Surrealismens kvinnor

Mitt intresse för surrealismen väcktes, som för många andra, genom ett möte med Salvador Dalís egensinniga målningar. Med stor fascination och stor nyfikenhet gick jag snabbt vidare även till andra konstnärer och därefter också till litteraturen och André Bretons surrealistiska manifest för att få en större förståelse för vad surrealismen innebar. En dörr till en helt ny värld hade öppnats för mig, men med ett växande intresse var det svårt att undgå att ta del av den kritik surrealismen och dess (manliga) utövare ofta fått och får utstå – för deras kvinnobild och förmodade misogynitet. Jag valde till en början att bortse från detta och fokusera på det som tilltalade mig med surrealismen, men ganska snart ville även jag lägga ett feministiskt raster över surrealismen för att se vad som då framträdde.

Förra året gav ellerströms förlag ut Greta Knutsons Månstycken och Leonora Carringtons Den ovala damen som nummer 10 och 11 i serien Salt för vindarna. Knutson var den unga svenskan som på 1920-talet lämnade överklasshemmet i Stockholm för Paris och gifte där sig med dadaisten Tristan Tzara. Carrington var den upproriska överklassflickan som träffade Max Ernst i London och flydde med honom till Paris. Två aktiva surrealister som fram till 2006 varit bortglömda åtminstone i den svenska litteraturen.

Surrealismen har vid en första anblick väldigt få kvinnliga utövare. Bortsett från de manliga surrealisternas muser och de avbildade kvinnorna i konstverken är det endast Frida Kahlo som omnämns regelbundet som aktiv surrealist. I övrigt får man intrycket av att den enda kvinna inom surrealismen var den docka som hängde från taket under surrealisternas första sammankomster i Paris.

Men vid en andra anblick och efter lite sökande finner man snart Penelope Rosemonts antologi Surrealist Women - an International Anthology. Rosemonts antologi visar en tidigare dold sida av surrealismen; hon samlar i den alla de kvinnliga surrealisterna från surrealismens begynnelse fram till 1990-talet och varvar korta presentationer med urval av deras alster. Rosemont valde, till skillnad från sina föregångare med liknande ambitioner, att inte särskilja dessa surrealister från deras manliga gelikar utan placerade istället in dem i ett sammanhang, som aktiva deltagare i surrealiströrelsen. Rosemont beskriver sin ambition i inledningen som att "simply to try to learn what the many women involved in surrealism had to say for themselves." Kvinnliga surrealister, exempelvis Meret Oppenheim och Toyen, som tidigare konsekvent vägrat medverka i antologier och samlingsverk ägnade enbart kvinnor, då de inte ville särskiljas enbart på grund av sin könstillhörighet, var även de positiva till Rosemonts initiativ: att tillgängliggöra texter som tidigare fallit i glömska och sällan återpublicerats efter originalet.

Men vad var det Rosemont ville ta avstånd ifrån? Vilket tomrum var det denna antologi fyllde? Svaret finner man i de antologier som sedan sjuttiotalet började sammanställas och ges ut, där man återigen började intressera sig för de kvinnliga surrealister som negligerats i historieskrivningen kring surrealismen, de som tidigare förpassats ut i periferin eller helt glömts bort lyftes åter fram i ljuset. Detta borde ju vara bra - eller?

I flera fall gjorde man dem en otjänst genom att särskilja dem från de manliga surrealisterna. Det som från början skulle vara en god gärning skapade istället en opposition - en opposition som initialt inte existerade inom den ursprungliga surrealistiska rörelsen.

I dessa samlingsverk får man en ganska bister bild av de surrealistiska kvinnornas verklighet. Visst fanns de, men de hade det inte lätt bland alla mansgrisar som endast såg dem som slavar under kroppens lustar. Jag förnekar inte att kvinnan ofta blev hyllad och analyserad av de manliga surrealisterna, men det är inte det surrealismen centralt handlar om.

Problemet finns såväl i litteraturen som i bildkonsten. Agnieszka Taborska analyserar i sin artikel "A Good Muse Needs No Head - Headless Women in Surrealist Art" kvinnoidealet i den surrealistiska bildkonsten. Utgångspunkten är, vilket titeln antyder, Max Ernst collageroman La femme 100 têtes (en ordlek som kan tolkas ungefär som 100 huvudlösa kvinnor) samt Hans Bellmers fotografier av sargade dockor, och låter därmed dessa två konstnärer, med några undantag, representera hela den surrealistiska rörelsen. Taborska fokuserar på den huvudlösa kvinnan först hos Max Ernst och ägnar därefter lång tid åt att räkna upp huvud- och ansiktslösa kvinnor i olika manliga surrealisters verk. Hennes tolkning av den i hennes mening ständigt förekommande huvudlösa kvinnan är att de manliga surrealisterna såg kvinnan endast som ett objekt och inte som ett subjekt, en kropp att projicera sina erotiska fantasier på, ett objekt utan intellekt, en kropp utan huvud. Men genom sitt tunnelseende och blinda fokus på detta enda motiv i ett fåtal verk glömmer hon allt annat surrealismen är och står för.

Taborska gör en oerhört ytlig analys av en väldigt liten del av en världsomspännande rörelse som överlevt och utvecklats i drygt åttio år. Några kvinnliga surrealister behandlar hon överhuvudtaget inte alls, utan utelämnar dem som om de inte ens existerade, eller åtminstone är totalt oviktiga och ointressanta i sammanhanget. Tidigt i artikeln benämner hon visserligen Nusch Eluard som både konstnär och aktiv deltagare i de surrealistiska lekarna, men reducerar henne snabbt därefter till att enbart ha varit Paul Eluards musa och egen femme-enfant. Begreppet femme-enfant, ungefär kvinnobarn eller barnkvinna, blev ett resultat av surrealisternas fascination för barnet och brandomen och av deras kärlek till kvinnan vilket ofta har tolkats som en rädsla för den vuxna självständiga kvinnan och ett försök till att infantilisera henne. Taborska fråntar till och med Nusch rätten till en egen sexualitet när hon i artikeln insinuerar att de surrealistiska lekarna skulle innebära partnerbyten och att detta omöjligen skulle vara något som en kvinna frivilligt skulle vilja vara med på. Förutom Nusch Eluard nämner hon mot slutet av artikeln även Kahlo, men då enbart i ett sammanhang av vad André Breton ansåg om hennes självporträtt.

Men genom detta är det Taborska som fråntar kvinnan intellektet och förmågan att tänka själv, hon som reducerar kvinnan till ett objekt, inte de manliga surrealisterna. Taborska bidrar själv till den felaktiga bild som finns av surrealismen som enbart en manlig rörelse. Visserligen bestod inledningsvis surrealistgruppen av ett fåtal män, men redan i de första gemensamma skrifter som publicerades förekom texter av kvinnliga författare. Men efter att ha läst Taborskas artikel kan man mot bättre vetande få intrycket av att det inte fanns eller finns några kvinnliga utövare av surrealismen alls.

Taborska är onekligen inte den enda som reducerar kvinnans roll i surrealismen till de manliga surrealisternas musa och/eller partner och visst såg flera av de manliga surrealisterna kvinnan som en länk till naturen och det undermedvetna, men frågan är om användandet av kvinnokroppen i konsten måste anses vara misogynt? Och hur bör man då tolka de kvinnliga surrealisternas bildspråk? Om Taborska inkluderat dem i sin analys är jag övertygad om att resultatet blivit ett annat.

Flera kvinnliga surrealister har nämligen även de använt sig av den huvud- eller ansiktslösa kvinnan i konsten. Man kan omöjligen tolka detta på samma sätt. Både Toyen och Eileen Agar har använt bilden av den huvudlösa och ansiktslösa kvinnan i sin konst, men Nadia Choucha tolkar användandet av den bilden på ett helt annat sätt i sin bok Surrealism and the Occult. Hon menar istället att avsaknaden av ett huvud är förnekande av kontroll, logik, förstånd och att ett beslöjat huvud får oss att vända blicken in i oss själva istället för den yttre världen. Förståndet begränsar oss och genom att förlora det finner man vägen till det okända.

För att få en nyanserad bild av vad surrealismen var och fortfarande är så är det omöjligt att enbart rikta blicken mot ett fåtal (manliga) konstnärer. Rosemont skriver så här om de bortglömda kvinnliga surrealisterna:

Unlike most twentieth-century cultural and political currents, the Surrealist Movement has always opposed overt as well as de facto segregation along racial, ethnic, or gender lines. From the very first issue of La Révolution surréaliste, movement publications have featured writings by women alongside those of their male comrades.Works by women artist were regularly included in surrealist exhibitions. [...] If these women remain little known to the larger reading public it is because critics and scholars have been shirking their responsibilities.

I den surrealistiska rörelsen har man inte glömt bort eller förpassat kvinnorna ut i periferin - det är icke-surrealister som i efterhand valt ut delar av surrealismen att bevara till eftervärlden. Men fortfarande är det så att mycket av den litteratur som skrevs av kvinnliga surrealister är svår att finna, den finns oftast enbart antikvariskt och sällan översatt från originalspråket, vilket gör att det finns begränsade möjligheter att ta del av stora delar av litteraturen. Men hoppet om en fortsatt utgivning av dessa verk i översättning finns fortfarande, till dess får man nöja sig med bildkonsten som utan problem överskrider språkets gränser.

Erika Johansson

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturens pappersupplaga nr 18 ( 3 mars 2007).



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde

Den första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 10 juli, 2012

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | Musikens porträtt | 25 juli, 2008

Gösta Ekman med Bibi Andersson och Kjell Grede

En dåres försvarstal – Gösta Ekman i en annorlunda roll

August Strindberg kände sig långt ifrån alltid helt tillfreds med den högst personliga syn på äktenskapet med Siri von Essen som han delgav världen i En dåres försvarstal.

Av: Kurt Bäckström | Essäer om scenkonst | 07 maj, 2017

Kyla i Kabul

Vintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten. I kylan inträffar ’koranbränningen’: ...

Av: Åsa Pernilla Gustafsson | Resereportage | 27 mars, 2012

Som djur

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor "Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet; ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 19 januari, 2009

Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen

Det ni nu ska läsa, denna text, sträcker sig tvärs genom Sveas undermåliga brunhål och publiceras i dess fantasmatiska kloak för att tillsynes nå dig i ditt allra mest privata ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 02 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.