Rymdoperan Aniara

I går (25/10) gav TV 2 Harry Martinssons rymdopera med musik av Karl-Birger Blomdahl. Om Aniara har bl a Sven Stolpe sagt (Som jag håller för den ärligaste och sannaste biografiförfattarna vi ...

Av: Olle Ljungbeck | 26 oktober, 2014
Gästkrönikör

“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | 30 oktober, 2017
Essäer om konst

Edward Hopper: Sun in an Empty Room (1963)

Edward Hopper (1882-1967), den amerikanske konstnär som med sina vardagsrealistiska skildringar har blivit ett kultnamn inom 1900-talskonsten, brukar i litteraturen rubriceras som en mystisk konstnär och person. Att varken hans ...

Av: Kristina Öman | 13 december, 2013
Essäer om konst

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | 11 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns



Lund 2010

Fernando Sanchez Castillo, Pegasus Dance, Courtesy of the artistEn gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala park – någonting som skulle utföras av stadens studenter. Jag frågade varför, och fick förklarat för mig att eftersom Skissernas Museum, som huserade utställningen, var en del av universitetet, så ville konstnären att vernissagen också skulle inkludera studenters fysiska medverkan. Jag följde händelseförloppet genom parken. Det var vinter, kanske februari. Snö. Huvudet var meterhögt och tungt. Av ansikte och uttryck att döma tillhörde det en regent eller general… Franco? Förbipasserande betraktade eller ignorerade händelseförloppet, och huvudet med den efterföljande folkmassan stannade slutligen framför universitetets huvudbyggnad. Borgen, vars trappor det sägs att Karl den XII en gång har ridit upp för.

När det väl låg där – huvudet alltså – så sattes det i brand. Förstås brann det inte särskilt bra, det var ju i metall. Men upp- och nedvänt som det var, fungerade det ungefär som en enklare grill. Det var bara att fylla den med brännbart, sedan dröjde det inte länge innan marshmallows också plockades fram.

Rich cat died in heart attack in Chicago. Så heter huvudet som också blev mitt första möte med den spanske konstnären Fernando Sanchez Castillo. Det var han själv som berättade för mig, där utanför borgen, att verkets namn är detsamma som en brasiliansk tidnings huvudrubrik i april 1968, dagen då militärkuppen åsamkade landet en radikal vändning. Likväl var rubriken om den rika kattens bortgång i Chicago det enda som tidningen valde att belysa. Jag förstod snart att huvudet hade fått utstå mer än snömodd och eld. På en film som visades i utställningen sågs det också massakreras av hårda slag, släpas efter bilar och kastas utför stup eller ner i vatten. Jag hade lärt känna Fernando Sanchez Castillo. När jag möter honom fyra år senare förstärks de frågor som han hade planterat i mitt eget unga studenthuvud.

Göteborg 2013

I bakgrunden Sanchez Castillos verk på Röda Stens konsthall och GIBCA, i förgrunden skärvor från tidigare dans- och teaterevent. Foto: Frida SandströmTvå vattenkanonbilar dansar balett på en parkeringsplats. Koreograferar gör den spanske konstnären Fernando Sanchez Castillo, som tillsammans med 44 andra internationella aktörer medverkar i Göteborgs internationella konstbiennal 2013 (GIBCA). I videoverket Pegasus Dance (2007), ackompanjeras kravallfordonen av mjuka pianotoner, som fyller hela utställningsrummet. 

PLAY! Recapturing the Radical Imagination. Så lyder titeln på årets biennal, som lyfter fram referenser till såväl Göteborgskarnevalen, som till 2001 års Göteborgskravaller. Vid öppningen av delutställningen The Politics of Play på Röda Stens konsthall understryker curatorn Katerina Gregos behovet av det som är annorlunda, det andra. 

– Med utställningen vill vi se världen som den hade kunnat se ut, säger hon och understryker behovet av just fantasi – imagination.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fernando Sanchez Castillo fastnar vid ordet "karneval". 

– Karnevalen är dödens skratt och dansen är en lek med döden, säger han och syftar på sitt bidrag till utställningen.

Ingjutet i golvet framför videoprojektionen syns skärvorna av ett blått keramikkrus. Det var i samband med en forna dans- och teaterfestival som kruset avslutade en ceremoniell dans. I en hastig krasch krossades det och fästes i den fuktiga cementen. Då vassa skärvor, nu nedslipade av fötter. Också konstbiennalens besökare trampar på skärvorna när de närmar sig Fernando Sanchez Castillos videoverk. I cement och på projektionsduk möts två karnevalistiska danser.  

– Så är det väl med dansen, den är våldsam, säger en besökare som inte är sen med att tillägga att "också krig kan vara en dans". 

Även Fernando Sanchez Castillo själv blir positivt överraskad av det slumpartade mötet mellan de två dansverken, som båda har trängt in i en annan värld: koreografin i kriget, skärvorna i cementen. För också Sanchez Castillos eget konstnärskap fungerar nämligen så; att tränga in i ett minne eller en social situation och bevara det inkräktande ögonblicket med hjälp av en fysisk skulptur eller en gedigen dokumentation. Oftast båda. 

Fernando Sanchez Castillo är en av konstnärerna som deltar i GIBCA– Det började när jag som filosofistudent i Barcelona fick höra att kravallpolisen frekvent hade besökt byggnaden under Francos regim. Berättelsen förflyttades mun till mun, men jag kunde inte slappna av förrän jag också fick se en riktig häst i byggnaden. 

Och mycket riktigt lät den unge konstnären iscensätta vad som skulle bli början till hans livslånga bekantskap med Francoregimen – som han själv är för ung för att ha upplevt. 

– Det blev mitt första videoverk, säger han och berättar nöjt hur en ryttare kläddes upp liksom "det grå folket", som Francos gråklädda soldater kallades.
Studenter och universitetsanställda reagerade däremot inte som han hade tänkt sig.

– De som tidigare blev slagna av polisen hade nu högt uppsatta positioner och ville inte alls befatta sig med sin historia, förklarar konstnären och tangerar punkten därhans konstnärskap knyter ihop dåtiden med nutiden – och stannar vid de bådas ovilja att mötas. Uppvuxen med sjuttiotalets revolter som han är, tycker han att den unga generationen inte gör annat än att skratta. 

– De skämtar bort sin historia! 

Själv menar Fernando Sanchez Castillo att det krävs mer än ett ironiskt skämt för att få Spaniens självbild på fötter.

– Det som händer nu är verkligen en väg till att skratta och sedan dö, säger han och refererar åter till karnevalstematiken, och suckar.

– Först av allt måste vi ta oss an våra minnen – som det är nu är det ingen som vare sig vill ta reda på vad som har hänt eller prata om vad vi redan vet. De varken gräver eller bygger någonting nytt, säger han och fortsätter att i den gråzon som blir resultatet däremellan händer just ingenting. 

Själv skulle Fernando Sanchez Castillo vilja gräva, fastän han ofta tvingas hålla sig på marken. Ett exempel på det är förhandlingsprocessen inför inspelningen av videoverket Pegasus Dance – som slutligen ägde rum i Nederländerna; det enda landet där han över huvud taget tilläts låna två stora kravallfordon.

Guernica Syndrome

Fernando Sanchez Castillo Pegasus DanceHan berättar om en båt. Den hade tillhört alla övre statstjänstemän och därmed också general Franco. Men, efter Francoregimens fall hade den bara använts föga, och slutligen stod den orörd. Men så investerade en privatperson i den, i hopp om att kunna bygga om den till ett hotell liknande vandrarhemmet Långholmen på ön i Stockholm med samma namn. Där går det att sova i de tidigare fängelsecellerna, för att efter frukosten se en cell med ursprunglig inredning eller häpna över den giljotin som ännu finns att beskåda i fängelsemuseet. Den enda giljotin som någonsin har använts i Sverige. Men till skillnad från Långholmens omvandling till vandrarhem så tillät inte den spanska regeringen att det gamla skeppet skulle sättas åter i bruk.

– Det är just då som man censurerar en historia, säger Fernando Sanchez Castillo och tillägger att finansiären dessutom gick i konkurs av det dyra båtköpet. 

– Precis som Fitz Caraldo, säger konstnären och syftar till berättelsen om vansinnesprojektet som Brian Sweeney Fitzgerald genomförde i den peruanska djungeln. Med som mål att bygga en opera i ett tidigare icke-exploaterat område, köpte han en ångbåt som han snart tvingades transportera från en flod till en annan. Med en långdragen konflikt mellan besättning och omkring levande indianer, drogs skeppet över berget och även i inspelningen av Werner Herzogs film om händelsen slutade det i katastrof; flera människor dog.  

Med stöd från en konstinstitution kunde Sanchez Castillo så köpa båten av finansiären. Under titeln Guernica Syndrome rekonstrueras och demonstreras den nu världen över. Med sin fysiska närvaro påvisar den en historia. 

– Jag vill lyfta fram de övergivna berättelserna, säger han och förklarar att han gärna skulle visa båten också i Sverige. När jag frågar varför förklarar han att det demokratiska Norden med dess världsberömda yttrandefrihet är en stor förebild och en plats som han vill använda sig av. För, i sitt hemland är Fernando Sanchez Castillo inte särskilt populär. Sedan han påbörjade båtprojektet har han ignorerats av många spanska konstinstitutioner, nu senast av Venedigbiennalens spanska paviljong.

Konsten: framtid, genom historien

Fernando Sanchez Castilloarbetar med ett uttryck som jag skulle vilja kalla för "fenomenologisk dokumentär". Genom att beröra faktiska minnen och historiska element på sinnliga vis, låter han beröra både hjärta och hjärna. Men, vad är det för skillnad mellan journalistik, aktivism och konst? På den frågan svarar han övertygat att när aktivismen arbetar med det som är nu, så arbetar journalistiken med det som var. 

– Konsten, däremot, arbetar med framtiden. Det handlar om hur du vill konstruera din bild av världen. 

Fernando Sanchez Castillo vill påvisa de bilder av världen som han upplever skeva. Men, istället för att demonstrera dem, så demonterarhan dem. Han förstör censuren genom att göra den synlig. Men han begränsar inte sitt arbete till Spaniens och Europas historia – också den kinesiska censuren är av intresse. Han ger mig en plastfigur som jag betraktar oförstående.

– Vänd på den, säger han. Känner du igen den nu?

Efter en stund gör jag faktiskt det. Det är "Tank Man", fast i plast och bara en knapp decimeter hög. Annars är hans hållning densamma, blicken riktad upp mod de tre type 59-tankbilarna framför honom. Det var i samband med protesten vid Tiananmen Square 1989 som den okände mannen blev fotografiskt förevigad framför tankbilarna. Bilden är nu vida spriden, men vad som sedan hände med mannen själv är ännu okänt. 

– Fotografen blev däremot känd, påpekar Sanchez Castillo.
 
Liksom han tidigare gjort en bronsskulptur av den soldat som Robert Capa fotograferade 1936, har han nu gjort detsamma med denne man. Capas soldat hade trotsat krigets allvar och spelat död, då han fotograferades i sitt fejkade fall mot marken.   

– Visste du att han dog på riktigt samma dag, frågar Fernando Sanchez Castillo och Capasoldatens fall blir åter verkligt. 

Bilden av den unge spanjoren visas nu i tredimensionell form, decimeterhög och ständigt fallande. I koppar.

Den okände tankmannenvars bortglömda kropp finns kvar i bilden och i minnet, lät Fernando Sanchez Castillo föra åter till världen med hjälp av en 3D-printer. Det producerades lika många "tankmän" som antalet döda vid massakern.  Med storleken av en större tennsoldat mångfaldigades den anonyma protestanten hundrafaldigt.  

– Först lät jag göra dem för hand, men det blev för mycket människa på dem, säger konstnären när han förklarar hur det kom sig att plastfigurerna slutligen massproducerades i just… Kina. Att barnen till de som en gång protesterade nu massproducerade tankmän blev förstås en del av verket – och någonting som den kinesiska regimen var omedvetna om. Det blev en maska i censurens nät, som Sanchez Castillo lyckades ta sig igenom. Fastän den omisskännliga formen skickades som 3D-skiss per mail och således mötte alla trösklar av statlig kontroll, så var det ingen som la märke till vem figuren föreställde – inte ens fabriksarbetarna själva. 

En ensam tankman står nu på mitt skrivbord, ständigt betraktande intet framför sig. Och hur handgripligen jag än kan ta honom i ett fast grepp, så kommer våra blickar aldrig att mötas. 

Men, Fernando Sanchez Castillo nöjde sig inte med de små modellerna av tankmannen. Han lät även göra en skulptural version, lika stor och av samma material som Michelangelos David. En drygt fem meter hög tankman i marmor, som i stället för slangbellan över axeln håller sin portfölj stadigt i hand. 

Minnen från regimen

Fernando Sanchez Castillo Pegasus DanceMånga regimkritiker försvann spårlöst under Francos nästan fyrtioåriga styre i Spanien. Däribland Fernando Sanchez Castillos två farbröder. Sedan barndomen har konstnären upplevt en ovilja att beröra det förgångna från regeringens sida.

– Kanske för att de inte vill riskera tillskrivas något retroaktivt ansvar, föreslår konstnären, som menar att det enda som behöver göras är att gräva. 

Ännu står ett tiotal ridande generaler kvar på sina betongpodier landet över. Täckta med tyg eller placerade i förvaring vilar de mellan två tider.

– Du frågar inte. Du accepterar, säger Fernando Sanchez Castillo, som har vuxit upp efter Francos fall. Han valde att närma sig historien, och i ett arkiv liknande Ellis Islands migrantdatabas, fick han reda på exakt var de båda farbröderna ännu låg begravda. 

– Men sidan försvann. Ingen ville finansiera den. 

Hemsidans försvinnande är ett typexempel på hur han uppfattar sitt hemland.  

– Ingen plats återstod för minnet. 

Han bestämde sig för att påpeka Francos ihållande närvaro genom att låta blinda människor röra vid statyerna. I ett bepansrat förråd eller i ett tält ute på ett fält stod de kvar. Dolda, men likväl bevarade. De blinda människorna examinerade minutiöst den forne diktatorn och hans häst, men vad de säger om upplevelsen hörs inte. Videodokumentationen Tactica (2010) är nämligen helt tyst. 

– Eftersom de inte ser, så ska vi inte höra. 

Att jämställa människor är viktigt för Fernando Sanchez Castillos. Det gör han genom att likställa minnen och ge kropp åt det ogripbara i vår historia.  Tyget som skiljde statyn från nutiden var mögligt och lite ruttet, och han berättar att det sprack sönder när det berördes. 

– Det var så hårt åtstramat särskilt över huvudet, säger han och förklarar hur ex-diktatorns huvud plötsligt tittade upp genom de gamla fibrerna. 

Det är nu fyra år sedan projektet genomfördes, men han tror inte att någonting har hänt sedan dess. 

– Det ser förmodligen likadant ut idag, säger han, pekar på en bild av det uppstickande huvudet, och skrattar. 

Om sin position som konstnär säger Fernando Sanchez Castillo att han är privilegierad som känner till saker.  

– Jag kan plocka fram de bilder som jag vill se, och som jag vill visa för andra. 

 

Frida Sandström







 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kristen enhet på vägkrog

I senare delen av januari pågår veckan för kristen enhet. Denna vecka återkommer varje år. Och det är ett både spännande och viktigt projekt. I Ödeshög genomfördes sex samlingar. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

en bild ur

Spanien i våra hjärtan…

Adam Hochschild, historikern som är mest känd för ”Kung Leopolds vålnad”, den lika läsvärda som förfärande boken om den belgiska rovdriften och massmördandet i Kongo, har nu skrivit en om ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2016

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 05 november, 2011

Percival vs Beckett. Ett möte i tomrum och tystnader

Det är en höstlik dag närmare bestämt den 27 september 1963 och ett och annat visset löv singlar ned på Boulevard Saint Jacques i Paris. Percival står nedanför Samuel Becketts ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 mars, 2011

Tanke Ord av Benny Holmberg

Två nya dikter av Benny Holmberg

Av: Benny Holmberg | Utopiska geografier | 11 februari, 2017

Frankenstein av Theodor von Holst, Public Domain Wikipedia

Monstrets intellekt

En ny reflektion av Melker Garay .

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 24 april, 2016

Jean Bolinder - julkortskonstnär!

Säger man Jean Bolinder så tänker nog de flesta på deckare, kriminalhistorier och på andra djupt existentiella berättelser. Och visst är han en mycket flitig författare. Men Jean Bolinder är ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 27 december, 2010

Christina Sassner. Otro

Jag minns att jag som sjuåring skrev en saga som hette "När prutten mötte fisen". Jag skrev även dikter om blommor och skrattmåsar. Skrivandet har varit ständigt närvarande sedan barnsben ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 20 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.