Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

”Att göra goda verk, det vare vårt begär…”. Om de italienska valdenserna igår…

Italien – påvedömets land och en pålitlig, urgammal bastion för den katolska tron. Så framstår förmodligen Italien för de flesta människor i frågor som rör kyrka och kristendom. Kanske ligger ...

Av: Thomas Notini | 25 augusti, 2013
Essäer om religionen

Burma, Isolationism eller "engagerad" turism?

Burma - utav militärerna kallat Myanmar - ligger strategiskt inflikt mellan Kina, Indien, Thailand och Laos. Det är ett land rikt på naturtillgångar och hade kunnat vara ett av världens ...

Av: Anne Edelstam | 01 april, 2010
Kulturreportage

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | 05 februari, 2015
Porträtt om politik & samhälle

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien



Ferdinand Hodler (1853-1918), Lake Thun with Symmetrical Reflections, 1909 oil on canvas, 67,3 x 92 cm Musée d’art et d’histoire, Ville de GenèveMoln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut av olika museer i Europa och USA och som visar olika kulturella framställningar av moln från 1700-talet och romantiken till nutiden. Utställningen är indelad i tolv teman där fiktiva, mystiska molnformationer möter bitter verklighet.

”Det ögat ser, det synbara” har ända sedan 1300-talet stått i centrum för konstnärernas uppmärksamhet. Ibland har motiven återgivits mera naturtroget medan det under andra tider målats med större fantasi. Renässansens och humanismens linje följs under fem sekler ända fram till impressionismen.

Den engelske amatörmeterologen Luke Howard (1772-1864) publicerade år 1803 essän ”Essay on the Modification of Clouds” i vilken han delade in molnen i olika kategorier; stratus-, cumulus- och cirrusmoln. Var det på grund av de diskussioner som Howards arbete om himmelsformationerna utlöste som europeiska konstnärer intresserade sig för att måla moln? Hur kan man annars förklara att det blev på modet att rita skisser av moln och därefter sätta sig i sin ateljé och måla? Impressionismen som beteckning på 1870-talets målarkonst härrör från Claude Monets målning Impression – Soluppgång från 1872.

Fransmännen Pierre-Henri de Valenciennes och Camille Corot studerade molnhimlen i Rom, Johann Fischbach och Adalbert Stifter i Österrike, John Constable och William Turner i England, den tyske romantikern Caspar David Friedrich från Greifswald i dåvarande svenska Pommern och Carl Gustav Carus i Dresden målade det de såg: moln och landskap smälte samman, konstnärerna fångade det föränderliga ljuset och färgskiftningarna. De iakttog inte de stränga regler som gällde för seriösa målare: ”Att ta tid på sig och sakta låta konstverket födas och växa fram på duken”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eftersom ljuset ständigt förändras måste konstnären arbeta fort. Detta medförde att tekniken blev skissartad, oftast utan många detaljer, snabba kraftiga penseldrag utmärker målningarna. Skuggorna målades i blått som kontrast mot de ljusa, ofta ljusgula ytorna. Tidigare hade man åskådliggjort skuggor genom att måla ytan mörkare, impressionisterna använde i stället komplementfärger.

Claude Monet (1840-1926), Autumn Effect at Argenteuil, 1873 oil on canvas, 55 x 74,5 cm The Samuel Courtauld Trust, The Courtauld Gallery, LondonI en anekdot berättas det att Goethe bett Caspar David Friedrich om tillåtelse att få analysera hans målningar Flussufer im Nebel och Abendlicher Wolkenhimmel vetenskapligt, något som inte beviljades honom.

Impressionisterna blev bespottade och refuserades på utställningarna. De ansågs inte vara verkliga konstnärer, eftersom deras motiv hela tiden förändrades. Konstnärerna påstods vara slarviga och flyktiga när de bröt mot alla vedertagna konstnärsregler, men med tiden blev impressionismen allt mindre enhetlig och de olika konstnärerna målade allt mindre i samma stil.

Claude Monet fortsatte att analysera sina visuella intryck medan Alfred Sisley målade landskap och Pierre-Auguste Renoir övergick till en stil som betonade linjen och hade framgång som porträttmålare. Deras ämnesval vann långsamt uppskattning, men först år 1886 blev konstnärer som Camille Pissarro, Monet, Renoir och Sisley erkända målare.

Mot slutet av 1800-talet skedde en förändring orsakad av att fotografiet som konstform utvecklades av pionjärer som fransmannen Gustave Le Gray och britten Roger Fenton. Den låga känsligheten och kontrastomfånget medförde att man inte kunde exponera himmel och landskap med samma exponeringstid. Därför tog man en bild på landskapet med lämplig exponering och därefter gjorde man detsamma med himlen. Bilderna fogades sedan samman. År 1890 publicerades den första molnatlasen med olika molnformationer.

Piktoralismen skulle tolka motiven, inte bara registrera dem dokumentärt. Österrikarna Heinrich Kühn, Hans Watzek och Hugo Henneberg koncentrerade sig på måleriska kriterier för att återge verkligheten. Speciellt känd är amerikanen Alfred Stieglitz banbrytande arbete, serien Equivalents. Stieglitz fotograferade moln under åren 1922 och 1930. Impressionisterna inspirerades av den fotografiska teknikens utveckling.

Stieglitz var påverkad av ryssen Vasilij Kandinskys idéer, särskilt hans antagande om att färg, form och linjer återspeglar själens inre. I början av sin konstnärsbana målade Kandinsky realistiskt men övergick snart, bl.a. under intryck av rysk folkkonst, till en utpräglat dekorativ stil, som blev mer och mer abstraherad för att slutligen utmynna i rent ”musikaliska” färgkompositioner, som inte föreställer någonting utan endast vill återge rytmer och harmonier. Istället för att avbilda tingens ytskikt tränger man ”bakom” eller ”under” denna yta för att upptäcka och forma nya konstnärliga symboler. Verket vill förmedla ett intryck av själva intensiteten i konstnärens skaparvilja.

Claude Monet (1840-1926), The Gare Saint-Lazare, 1877 oil on canvas, 54,3 x 73,6 cm The National Gallery, London. Bought 1982Den andra generationens konstnärer, som till exempel ”modernismens fader” Paul Cézanne konstruerade,återgav ”det sedda”. Med det berömda verket Badarna som han målade med fasta konturer ville han framhålla människan som del av naturen.

I Österrike var Gustav Klimt en av pionjärerna för modernismen. Efter tumultartade strider inom Österrikes dominerande konstnärsorganisation grundade Gustav Klimt tillsammans med Otto Wagner, Koloman Moser, Josef Hoffmann och Joseph Maria Olbrich ”Die Wiener Secession” i maj 1897 med planer på en förnyad utställningstradition. Själva benämningen ”Secession” var en ren protest. Namnet går tillbaka till den romerska ”secessio plebis”, plebsens uttåg ur republiken i protest mot patriciernas vanstyre. Secessionisternas tidskrift ”Ver Sacrum” (helig vår), som blev rörelsens språkrör, hämtar sin titel från en ritual i antikens Rom, där unga män vigde sina liv åt gudarna i tider av hotande fara.

Klimt blev Wienersecessionens förste ordförande och strateg och kan i och med detta betraktas som en av den moderna konstens banbrytare. Med sin konst revolterade han mot fadersgenerationen både konstnärligt och politiskt och tog strid mot föråldrade konstnärliga ideal. År 1900 kunde secessionisterna registrera många kulturpolitiska vinster.

Konsthantverksskolan övertogs av sessisionisterna i en handvändning. Under direktören Felician von Myrbachs ledning reformerades skolan och Josef Hoffmann, Koloman Moser och Arthur Strasser anställdes som lärare. I nära samarbete med Wiener Werkstätte kom skolan att bli en grundval för det modernas genombrott i Wien, som uttryckligen avsade sig alla estetiska bindningar till historiska förebilder. Man ville ha en helt ”ny början”. Begreppet ”modern” avser här en ny estetik som är avpassad efter dess egen tid enligt mottot: ”Åt tiden dess konst. Åt konsten dess frihet.” Otaliga fina trådar förbinder konsten med dess epok.

Österrikaren och sedermera professorn vid konstindustriskolan i Wien, Koloman Moser, var en av de mest inflytelserika Jugendmålarna i Wien och en idérik allkonstnär. Secessionisterna fick idén att till sina konstutställningar bjuda in utländska konstnärer för att få inspiration och utbyte av varandras konstidéer.

Schweizaren Ferdinand Hodler målade i sin egen stil, arbetade med symboliska figurbilder i bleka färger med kraftigt, framhävt rytmiskt linjespel. Hans kompositioner var monumentala inte enbart till formatet utan även genom sin lugna stil. Med samma teknik skildrade han det schweiziska landskapets alptoppar och fjällsjöar. Efter bekantskapen med Hodler och ett par veckors uppehälle hos honom i Geneve förändrade Koloman Moser sin egen målarstil totalt. Ferdinand Hodler som hade varit en ganska ensam och oförstådd målare blev efter ”Wiener Secession-utställningen” 1904 berömd för sin konstnärliga stil och färg, ”Hodler-blau” blev till ett begrepp. Hodler blev plötsligt omfamnad av den tyska konstkritiken och hedrades snart även i sitt hemland och i Frankrike som en av sin samtids störste målare.

Chemnitz Carl Gustav Carus (1789-1869), View of Dresden at Sunset, c. 1822 oil on canvas, 22 x 30,5 cm KunstsammlungenÅr 1905 bildade några konststuderande i Dresden med Ernst Kirchner i spetsen en liten grupp, som kallade sig ”Die Brücke” (Bron). Konstnärsgruppen kopierade van Goghs kraftfulla penselstråk, Munchs dekorativa ytfördelning och den primitiva konstens klangfulla färg. Ur ”Die Brücke” uppstod den tyska expressionismen, en känslostark, ofta patetisk färgkonst med våldsam bredd i penseldraget. Året därefter anslöt sig konstnärerna Max Pechstein och Emil Nolde till gruppen, som därmed blev en av de slagkraftigaste förpatrullerna till ett nytt radikalt måleri. Konstnärsgruppen höll ihop till 1913.

De tyska expressionisterna målade av livslust, deras verk uttrycker glädje och livsbejakelse allt emedan den österrikiska expressionismen är deprimerande. Egon Schiele (1890-1918) målade i dunkla färger, hans verk andas ensamhet och livsleda. Hans självbild är destruktiv, på livets träd målar han grenar utan blad. Titeln på målningen Tote Stadt oder Stadt am blauen Fluß (Död stad eller Stad vid den blå floden) talar för sig själv. Schiele ansåg sin stora inspirationskälla och vän Gustav Klimts konst vara alltför färggrann och prålig.

Vid tiden efter Första världskriget präglas konsten av distans. Begreppet ”Die neue Sachlichkeit” (Den nya sakligheten) myntades under mellankrigstiden för att beskriva målningar av de tyska konstnärerna Max Beckmann, Otto Dix och George Grosz. Deras bilder är starkt satiriska, socialrealistiska, detaljrika, ja till och med groteska. Max Beckmann var fältläkare under Första världskriget, men efter ett nervsammanbrott vid fronten frikallades han och fick sedan tjänst som lärare vid en konstskola. Hans krigsupplevelser gjorde ett outplånligt intryck på honom och förändrade hans måleri radikalt. Både George Grosz och Otto Dix målade satirer om korruptionen efter Första världskriget i Tyskland. Med obarmhärtig och skrämmande precision avslöjar Grosz i sina verk tjänstemän och profithajar som tjänat på kriget och det som kom i dess kölvatten; det syndiga levernet, det politiska kaoset och borgerlighetens självbelåtenhet. Dix och Grosz verk beslagtogs av nazisterna och brändes på bål.

I vallonen Pierre Paulus verk svävar industrimoln över stad och land. Miljöförstöring orsakad av industrirök. Edvard Munchs Ångest från 1894 hänger bredvid. Andy Warhols Silver Clouds fläktas runt av besökarhänder och vindströmmar i utställningshallen. En atombombsexplosion i form av en skulptur av vadd dominerar ett utställningsrum.

Två filmer ingår i utställningen. En dokumentation av ”Operation Crossroads” ur Förenta staternas National Archives visar olika filmupptagningar ur olika vinklar av Test Baker, en atombombssprängning på Bikiniatollen 1946. Filmbilderna är sammanställda av Bruce Conner. Den andra filmen visar vulkanutbrottet på Eyjafjallajökull på Island i april 2010.

Lilian O. Montmar

Utställningen ”Clouds – Fleeting Worlds” på Leopold Museum i Wien pågår mellan den 22 mars och 1 juli 2013.
Utställningen är indelad i fyra delar: Impressionismen ”det synbara”; Expressionismen ”det känslosamma”; Surrealismen ”det overkliga” samt Realismen ”det verkliga”.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sonic Boom: "Jag har verkligen ett bra jobb"

Pete "Sonic Boom" Kember är ett fenomen och en engelsk nationalklenod. Från begynnelsen i legendariska psych-drone-rockbandet Spacemen 3 i mitten av 80-talet och framöver via egna bandet Spectrum och sidoprojekt ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 28 oktober, 2010

51. Underifrån

Om man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – ...

Av: Underifrån | Lund har allt utom vatten | 14 december, 2012

Evolution och längtan. Om Abraham Maslows behovstrappa

Vad har en längtan efter något mer för betydelse i ett vårt moderna svenska samhälle där vi allting har men ändå känner att något substantiellt saknas? Det den här artikeln syftar ...

Av: Henrik Friman | Essäer om samhället | 05 augusti, 2010

Stig Dagerman

Frånvaron, saknaden och det outtalade. Nära Stig Dagerman

Platsen är bredvid den ensamme. Den av samvetet ofredade. Den odefinierat skuldtyngde. Den som i sin själs djupaste vatten benämndes som den oönskade. Denna människa som till slut trädde ut ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2014

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 14 augusti, 2012

Temperament och verklighet: angående psykoser och utveckling

Hos en konstnär med drivkraften att verkligen nå igenom bilden, att spränga något, spelar motivet mindre roll. Det blir endast som en ram inom vilken man väljer att uttrycka sig ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 04 mars, 2012

Tevekoma med Zentropa

 ”Skavlan har blivit en perfekt avslutning på arbetsveckan med sin proffsiga mix av underhållning och aktualitet”, utlovar ett pressmeddelande om det som kallas Nordens största talkshow. Lagom slätstruken, den mixen? ...

Av: kristian carlsson | Gästkrönikör | 19 september, 2013

benjamin 33

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 31 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.