Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Färgerna bortom Parthenons vita marmor



Parthenon. Foto: Sandra JönssonVarje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ett ”de andra”. Samma sak gällde i det klassiska Aten. Numera finns några av det klassiska Atens konstverk, de så kallade Elgin Marbles, på British museum i London. Helt tagna ur sitt sammanhang och i sin vita skepnad, har de varit västerländska skönhetsideal sedan åtminstone slutet av 1700-talet. Paradoxen i det hela är att den vita marmorn var allt annat än vit. Både bokstavligen och symboliskt.

Visionen om Parthenon var inte att bygga ett monument av vitaste marmor. Visionen sågs i färg. Färg som i tungt bemålad arkitektur och skulptur. Färg som i att manifestera ett tid och rums värderingar. Det klassiska Atens. Värderingar som var sprungna ur perserkrigens förluster och vinster.

Tidens tand har gnagt av färgen. De värderingar som var aktuella för atenarna, förvanskades efter bara någon generation. Minnen förvrängdes. Omförhandlades och fick nya innebörder. Ungefär 2 500 år har passerat sedan Parthenon byggdes. Färgfragmenten skymtas knappt, det vill säga förutom när kemiska analyser får tala. Vad säger de kemiska analyserna? Tänk bort det vita och föreställ dig blått, rött, gult, grönt och så vidare. Allt i en enda färgkompott. Precis som de värderingar vilka från början motiverade byggandet av Parthenon. Låt oss börja från denna allra första början och på så sätt söka i ett förflutet som ofta glöms bort.

Vinnaren skriver historien, sägs det, och som segrare var det tid för atenarna att skriva sin historia. Mer än trettio år hade passerat sedan grekerna hade övervunnit det persiska hotet i perserkrigen. Det var tack vare spartanernas insats i slaget vid Thermopyle och framför allt den atenska flottans kraft, som grekerna stod som slutliga segrare. Men utgången var först ingen självklarhet. Tvärtom föreföll det som om det lilla Hellas skulle digna under det stora Perserrikets styrka. I förtvivlan vände sig atenarna till en av antikens lysande stjärnor, oraklet i Delfi:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad ska vi göra för att ta oss ur detta stormiga krig helskinnade?”

Ni ska bygga väggar av trä”, sa oraklet.

Atenarna som tolkade det hela som att de skulle bygga skepp, alltså utöka sin flotta, klarade sig mycket riktigt undan ett förödande nederlag, om än inte helt oskadda. Atens uråldriga monumentala juveler uppe på Akropolis hade nämligen raserats av perserna. Något som atenarna inte ville glömma.

Parthenon. Foto: Sandra JönssonLikt fågeln Fenix reste sig Akropolis ur förödelsens aska. Det var nya tider och Aten, sedermera en av de ledande sjömakterna i den då kända världen, skulle iklädas en ny skepnad. Atens framgångar krävde skrytbyggen som förmedlade det tydliga budskapet: Se vad vi har åstadkommit, tror ni verkligen att ociviliserade barbarer som ni kan krossa oss! Detta är det mäktiga Aten. Parthenon kom att bli Atens nya juvel. En kanal för kollektiva minnen genom vilka värderingarna vi-mot-de-andra tog form.

I Parthenons mitt var den berömde skulptören Fidias tolv meter höga Athenastaty, vilken var gjord av elfenben och guld som var fästade på en trästomme, placerad. Det finns inga lämningar efter denna staty, men på grund av att arkeologer har påträffat antika miniatyrstatyetter – antingen souvenirer eller votivgåvor – som imiterar originalet, har forskare kunnat skapa sig en relativt klar bild av hur Fidias original såg ut.

I sin högra hand höll Athena den bevingade segergudinnan Nike, vilken ska ha varit cirka två meter hög, och i sin vänstra hand höll hon sin sköld. Dess utsida var dekorerad med ett motiv föreställande kriget mellan grekerna och amasonerna. Insidan pryddes av den stora striden mellan de olympiska gudarna och jättarna. Motivet på statyns sandaler ska ha föreställt striden mellan laphiterna och kentaurerna. Alla dessa avbildade strider torde ha alluderat till kriget mellan grekerna och perserna eller mellan ordningen och kaoset – om man så vill.

Athenastatyn var bara en av närmare hundra utsmyckningar som syftade till att särskilja greker från perser. Samma berättelser talade även genom Parthenons övriga utsmyckningar. Somliga av dessa utsmyckningar benämns metoper och är arkitektoniska stildrag i högreliefskulptur.

Allt som allt smyckades Parthenon av 92 stycken metoper. Motiven på dessa är desamma som de strider, vilka skildrades på Athenastatyn. Greker mot perser, förtäckta i mytologiska berättelser. Metoperna är i sin utformning rektangulära (ungefärligen 1.20 meter höga och 1.25 meter breda) och deras bakgrund bemålades oftast med röd färg. Figurerna målades även de, men i olika färger. Tråkigt nog förstördes många av de metoper som smyckade delar av Parthenon under en explosion år 1687 i vårt tidevarv. Vi har dock en aning om hur dessa metoper möjligen kan ha sett ut på grund av att de hade avbildats före explosionen ägde rum. Inte bara explosionen har förstört metoperna. Medan Parthenon brukades som en kristen kyrka vandaliserades vissa motiv, eftersom de ansågs vara hedonistiska.

Parthenon. Foto: Sandra JönssonNär man ser bortom den vita marmorn och söker svar i det förflutna, inser man snart att fysiska attribut var en viktig faktor i atenarnas antipersiska propaganda. Genom att placera kvinnor mitt i en strid och dessutom ikläda dem orientalisk klädsel, påvisade man att dessa kvinnor är tämligen extraordinära. Att de utan några som helst tvivel föreställer amasoner. Ett gissel som stod på östs sida i det trojanska kriget. Motiven med giganternas strid tros åsyfta det krig som ägde rum mellan Olympens gudar och jättarna, där jättarna försökte erövra makten, men misslyckades. Sedan har vi de metoper som förtäljer om det trojanska kriget. Trots att trojanerna i själva verket var greker, betraktades de aldrig som sådana. Dels bodde de på den östliga sidan av Medelhavet, dels delade de inte kulturell identitet med de greker som bodde på fastlandet. De var med andra ord perser, åtminstone i de västliga grekernas ögon. 

Metoperna som likaledes skildrar striden mellan männen och bestarna, som är till hälften människor, till hälften hästar, är än mindre friktionsfria. Bestarna föreställer kentaurer, ytterligare varelser från öst och till råga på allt riktigt groteska sådana. Enligt många föreställer de mänskliga männen de grekiska lapitherna (ett folkslag från Thessalien). I den grekiska mytologin finns det i synnerhet en berättelse som är belysande i detta sammanhang: Den lapithiske hjälten Peirithoos och hans brud Hippodameias bröllopsfest ändade i en katastrof när kentaurerna våldgästade den – omåttligt druckna som de var – och försökte röva bort alla de kvinnliga bröllopsgästerna, däribland bruden. Det hela resulterade i en våldsam strid mellan lapitherna och kentaurerna. Ännu en gång mellan civilisationen och barbariet.

I den antipersiska propagandan erkände atenarna inte perserna som människor. Perserna jämställdes utan vidare omsvep med groteska monster. Dessvärre kommer vi aldrig att få veta vad perserna verkligen ansåg om grekerna. Genom historien åstadkoms en kollektiv glömska när minnen erinras kollektivt. Den persiska historien är nästan bortglömd.

Om man genomskådar dåtiden, lyser det som först förefaller vara avklädd färg, av färgprakt. Historien är dynamisk. Den är aldrig färglös eller begränsad till det vi vill att den ska vara idag. Inte ens Parthenons vita marmor. Såsom grekerna använde Parthenon för att skapa ett vi-mot-dem genom att minnas, tillmäter vår nutids samhälle Parthenon och dess utsmyckningar betydelser som inte var avsedda från början.

Sandra Jönsson

  

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.