Eros och Gud i Shams al-din Mohammed Hafiz

I motsats till den politiska islam, som betonar samhällsförändring poängterar, sufismen det andliga livet. Där sharia, lagen, företräder den yttre eller exoteriska dimensionen av religionen brukar sufismen definieras som ...

Av: Lena Månsson | 12 juli, 2010
Essäer om religionen

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | 18 september, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Margaret  Mazzantini . Foto: Gian-Luca Rossetti

Kärlekens kvintessens är en virvel

Margaret  Mazzantini är en italiensk författare som den svenska publiken borde känna väl till. Hon har inom loppet av tio år givit ut fyra böcker på svenska, och i dagarna ...

Av: Guido Zeccola | 11 maj, 2017
Litteraturens porträtt

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Färgerna bortom Parthenons vita marmor



Parthenon. Foto: Sandra JönssonVarje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ett ”de andra”. Samma sak gällde i det klassiska Aten. Numera finns några av det klassiska Atens konstverk, de så kallade Elgin Marbles, på British museum i London. Helt tagna ur sitt sammanhang och i sin vita skepnad, har de varit västerländska skönhetsideal sedan åtminstone slutet av 1700-talet. Paradoxen i det hela är att den vita marmorn var allt annat än vit. Både bokstavligen och symboliskt.

Visionen om Parthenon var inte att bygga ett monument av vitaste marmor. Visionen sågs i färg. Färg som i tungt bemålad arkitektur och skulptur. Färg som i att manifestera ett tid och rums värderingar. Det klassiska Atens. Värderingar som var sprungna ur perserkrigens förluster och vinster.

Tidens tand har gnagt av färgen. De värderingar som var aktuella för atenarna, förvanskades efter bara någon generation. Minnen förvrängdes. Omförhandlades och fick nya innebörder. Ungefär 2 500 år har passerat sedan Parthenon byggdes. Färgfragmenten skymtas knappt, det vill säga förutom när kemiska analyser får tala. Vad säger de kemiska analyserna? Tänk bort det vita och föreställ dig blått, rött, gult, grönt och så vidare. Allt i en enda färgkompott. Precis som de värderingar vilka från början motiverade byggandet av Parthenon. Låt oss börja från denna allra första början och på så sätt söka i ett förflutet som ofta glöms bort.

Vinnaren skriver historien, sägs det, och som segrare var det tid för atenarna att skriva sin historia. Mer än trettio år hade passerat sedan grekerna hade övervunnit det persiska hotet i perserkrigen. Det var tack vare spartanernas insats i slaget vid Thermopyle och framför allt den atenska flottans kraft, som grekerna stod som slutliga segrare. Men utgången var först ingen självklarhet. Tvärtom föreföll det som om det lilla Hellas skulle digna under det stora Perserrikets styrka. I förtvivlan vände sig atenarna till en av antikens lysande stjärnor, oraklet i Delfi:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad ska vi göra för att ta oss ur detta stormiga krig helskinnade?”

Ni ska bygga väggar av trä”, sa oraklet.

Atenarna som tolkade det hela som att de skulle bygga skepp, alltså utöka sin flotta, klarade sig mycket riktigt undan ett förödande nederlag, om än inte helt oskadda. Atens uråldriga monumentala juveler uppe på Akropolis hade nämligen raserats av perserna. Något som atenarna inte ville glömma.

Parthenon. Foto: Sandra JönssonLikt fågeln Fenix reste sig Akropolis ur förödelsens aska. Det var nya tider och Aten, sedermera en av de ledande sjömakterna i den då kända världen, skulle iklädas en ny skepnad. Atens framgångar krävde skrytbyggen som förmedlade det tydliga budskapet: Se vad vi har åstadkommit, tror ni verkligen att ociviliserade barbarer som ni kan krossa oss! Detta är det mäktiga Aten. Parthenon kom att bli Atens nya juvel. En kanal för kollektiva minnen genom vilka värderingarna vi-mot-de-andra tog form.

I Parthenons mitt var den berömde skulptören Fidias tolv meter höga Athenastaty, vilken var gjord av elfenben och guld som var fästade på en trästomme, placerad. Det finns inga lämningar efter denna staty, men på grund av att arkeologer har påträffat antika miniatyrstatyetter – antingen souvenirer eller votivgåvor – som imiterar originalet, har forskare kunnat skapa sig en relativt klar bild av hur Fidias original såg ut.

I sin högra hand höll Athena den bevingade segergudinnan Nike, vilken ska ha varit cirka två meter hög, och i sin vänstra hand höll hon sin sköld. Dess utsida var dekorerad med ett motiv föreställande kriget mellan grekerna och amasonerna. Insidan pryddes av den stora striden mellan de olympiska gudarna och jättarna. Motivet på statyns sandaler ska ha föreställt striden mellan laphiterna och kentaurerna. Alla dessa avbildade strider torde ha alluderat till kriget mellan grekerna och perserna eller mellan ordningen och kaoset – om man så vill.

Athenastatyn var bara en av närmare hundra utsmyckningar som syftade till att särskilja greker från perser. Samma berättelser talade även genom Parthenons övriga utsmyckningar. Somliga av dessa utsmyckningar benämns metoper och är arkitektoniska stildrag i högreliefskulptur.

Allt som allt smyckades Parthenon av 92 stycken metoper. Motiven på dessa är desamma som de strider, vilka skildrades på Athenastatyn. Greker mot perser, förtäckta i mytologiska berättelser. Metoperna är i sin utformning rektangulära (ungefärligen 1.20 meter höga och 1.25 meter breda) och deras bakgrund bemålades oftast med röd färg. Figurerna målades även de, men i olika färger. Tråkigt nog förstördes många av de metoper som smyckade delar av Parthenon under en explosion år 1687 i vårt tidevarv. Vi har dock en aning om hur dessa metoper möjligen kan ha sett ut på grund av att de hade avbildats före explosionen ägde rum. Inte bara explosionen har förstört metoperna. Medan Parthenon brukades som en kristen kyrka vandaliserades vissa motiv, eftersom de ansågs vara hedonistiska.

Parthenon. Foto: Sandra JönssonNär man ser bortom den vita marmorn och söker svar i det förflutna, inser man snart att fysiska attribut var en viktig faktor i atenarnas antipersiska propaganda. Genom att placera kvinnor mitt i en strid och dessutom ikläda dem orientalisk klädsel, påvisade man att dessa kvinnor är tämligen extraordinära. Att de utan några som helst tvivel föreställer amasoner. Ett gissel som stod på östs sida i det trojanska kriget. Motiven med giganternas strid tros åsyfta det krig som ägde rum mellan Olympens gudar och jättarna, där jättarna försökte erövra makten, men misslyckades. Sedan har vi de metoper som förtäljer om det trojanska kriget. Trots att trojanerna i själva verket var greker, betraktades de aldrig som sådana. Dels bodde de på den östliga sidan av Medelhavet, dels delade de inte kulturell identitet med de greker som bodde på fastlandet. De var med andra ord perser, åtminstone i de västliga grekernas ögon. 

Metoperna som likaledes skildrar striden mellan männen och bestarna, som är till hälften människor, till hälften hästar, är än mindre friktionsfria. Bestarna föreställer kentaurer, ytterligare varelser från öst och till råga på allt riktigt groteska sådana. Enligt många föreställer de mänskliga männen de grekiska lapitherna (ett folkslag från Thessalien). I den grekiska mytologin finns det i synnerhet en berättelse som är belysande i detta sammanhang: Den lapithiske hjälten Peirithoos och hans brud Hippodameias bröllopsfest ändade i en katastrof när kentaurerna våldgästade den – omåttligt druckna som de var – och försökte röva bort alla de kvinnliga bröllopsgästerna, däribland bruden. Det hela resulterade i en våldsam strid mellan lapitherna och kentaurerna. Ännu en gång mellan civilisationen och barbariet.

I den antipersiska propagandan erkände atenarna inte perserna som människor. Perserna jämställdes utan vidare omsvep med groteska monster. Dessvärre kommer vi aldrig att få veta vad perserna verkligen ansåg om grekerna. Genom historien åstadkoms en kollektiv glömska när minnen erinras kollektivt. Den persiska historien är nästan bortglömd.

Om man genomskådar dåtiden, lyser det som först förefaller vara avklädd färg, av färgprakt. Historien är dynamisk. Den är aldrig färglös eller begränsad till det vi vill att den ska vara idag. Inte ens Parthenons vita marmor. Såsom grekerna använde Parthenon för att skapa ett vi-mot-dem genom att minnas, tillmäter vår nutids samhälle Parthenon och dess utsmyckningar betydelser som inte var avsedda från början.

Sandra Jönsson

  

Ur arkivet

view_module reorder

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Tien an Mien, Le Pen och den historiska nödvändigheten Om Jan Myrdals politiska…

Den politiske nestorn inom den svenska vänstern Jan Myrdal har alltid redovisat ett djuplodande intresse för historiska skeenden och de stora politiska utvecklingslinjerna och ansett detta sitt synsätt överordnat all ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Rune Depp 2

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 januari, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 35 -2012

Den här veckan är jag på resande fot. Det är trevligt att resa, upptäcka nya platser, träffa nya människor. Trevligt också att komma hem, jag börjar redan se fram emot ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 augusti, 2012

Mats Waltre. Nya dikter

Förtär stenar       ”må det ske med mig som du har sagt” jag lägger upp min kropp på ett altare jag sjunger tillförsiktens och överlåtelsens lov dess namn är förtröstan jag lägger upp min själs kaos ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 08 september, 2014

Internationales literaturfestival Berlin

Den femte oktober avslutades den åttonde internationella litteraturfestivalen i Berlin. Under ungefär två veckor pågick festivalen och samlade en mängd författare, översättare, skådespelare, poeter från hela världen. Årets tema ...

Av: Daniel Pedersen | Kulturreportage | 24 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.