Å ha et globalt liv å leve, Del III

Innledning Del III av Å ha et globalt liv å leve er om sosial rettferdighet. Sosial rettferdighet er om relasjoner mellom mennesker, det vil si at det er om anstendige liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Mats Waltre. Korta dikter

I´ll sing to the horizon     tiden är en gåtamänniskan är en gåtadu är näraoch vid horisonten finns en fäll Skimrande vävnad     svävande själ vilar i mitten fri från känslor, tankefri bär bud om mig själv när du ...

Av: Mats Waltre | 31 mars, 2014
Utopiska geografier

Vägar till världen

I tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur ...

Av: Erland Lagerroth | 12 december, 2014
Övriga porträtt

Du är så underbar Karin Lannby

Hjärtat slår några oregelbundna slag medan jag stirrar på bilden av en blond kvinna och läser recensionen av Anders Thunbergs bok Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari. Karin Lannby ...

Av: Stoika Hristova | 04 december, 2009
Litteraturens porträtt

Tidlösa grimaser



Skulptur av Franz Xavier MesserschmidtFranz Xavier Messerschmidt är känd som en av 1700-talets ledande skulptörer, men vem var han egentligen? Tidningen Kulturens Bertil Falk porträtterar en något flyktig skulptör.

Vid Christie's auktion januari 2005 i New York köpte Louvren i hård konkurrens med Metropolitan Museum och Getty Museum ett blyhuvud av österrikaren Franz Xavier Messerschmidt för 4,3 miljoner dollar. I likhet med Emanuel Swedenborg, August Strindberg, Ernst Josefsson och Carl Fredrik Hill genomgick den österrikiske skulptören Franz Xavier Messerschmidt en metamorfos i livet, som förändrade inriktningen på hans arbete. Efter att ha passerat genom detta vändkors levde han i föreställningen att han var besatt av proportionernas ande. Han kom därefter att utföra drygt 60 grimaserande byster.

Jag såg 13 av dessa skulpturer - huvuden i bly och alabaster - för första gången år 1987 på Institute of Contemporary Art i London. Jag var totalt oförberedd och förtrollad. Det som slog mig var det tidlösa som präglade dessa skallar. Jag kunde inte sätta in dem i något konsthistoriskt sammanhang. Var de utförda häromdagen eller för hundratals år sedan.

Andrew Graham-Dixon slog huvudet på spiken när han skrev följande i The Independent: "Om man inte har datumen i Messerschmidts liv klara för sig, skulle en intelligent gissning placera honom bland det tidiga 1900-talets expressionister - hans byster, knutna i ymniga variationer av skrik, grimaser och andra ansiktskonvulsioner, tycks höra hemma i sällskap med målningar av Munch, Kokoschka och Kirchner." Och det var just de centraleuropeiska expressionisterna som vid sekelskiftet för hundra år sedan tog honom till sig. Men datumen i Messerschmidts visar att han själv levde åren 1736-1783. Vändpunkten i hans liv kom 1771.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För det mesta behandlas Messerschmidt utryckt ur det konsthistoriska sammanhanget. Konstkännare, kritiker och utställare har ägnat sig åt verken från de sista tolv åren av hans liv utan att ta hänsyn till att han faktiskt var en framstående skulptör redan före den kris som ändrade inriktningen på hans konst.

216 cm hög staty av kejsar Franz I från 1766 Ursprungligen utförde han verk i barockartad och nyklassicistisk stil. Han hade en stark ställning vid hovet i Wien, där han gjorde skulpturer av kejsarna Franz Josef I och Joseph II liksom av Maria Isabella von Parma och Gerard van Swietens. Om man ställer hans staty i övernaturlig storlek av kejsar Franz Josef vid sidan om de sena bysterna i mindre format, tycks man stå inför verk av två olika skulptörer. 

En enda gång blev Messerschmidt intervjuad. Det skedde 1781, då Friedrich Nicolai sökte upp honom. Messerschmidt berättade då att han var besatt av proportionernas ande. Nicolai: "Eftersom han var en handlingskraftig människa, samlade han sitt mod för att övervinna denna förmodat illvillige ande. Han bestämde sig för att penetrera proportionerna på djupet, så att han slutligen fick övertaget över honom ... han nöp sig själv, grimaserade framför spegeln och ansåg sig vittne till de förvånande effekter hans makt hade över anden. Han trivdes med sitt system och bestämde sig för att fixera det genom att notera dessa grimaserande proportioner och låta resultatet gå vidare till kommande släkten."

Det var med andra ord denna privata exorcism som under en tolvårsperiod ledde till skapandet av dessa skulpturer, som alltså är självporträtt. De flesta är flintskalliga och helt avskalade sådana tidsbestämningar som klädsel, peruker och annat utgör samtidigt som stilen varken kan kallas barock eller neoklassicism. Några har hår, men man kan inte heller av frisyren dra några bestämda slutsatser som placerar dem i en viss epok.

Det finns emellertid en brygga som förbinder de båda skulptörerna på vardera sidan om år 1771. Hantverkskunnandet! Redan vid tolv års ålder inleddes den unge Franz Xaviers utbildning till skulptör. Hans handledare var två onklar. Messerschmidt tillägnade sig alltså mycket tidigt det hantverkskunnande, som gjorde honom till en av de ledande skulptörerna i Österrike. Denna skicklighet gick allt annat än förlorad när han trädde in i psykosen. Tvärtom är just handlaget själva förutsättningen för att han skulle kunna skapa de märkliga bysterna. Det enda klart förnimbara sambandet mellan de både skulptörerna är således tekniken, yrkesskickligheten, förmågan att forma ansikten i bly och alabaster, den gemensamma förutsättningen för skulptören i hans båda inkarnationer.

Skulptörens olika huvuden i blyI samband med ett besök i Bukarest i början av 1990-talet passade jag på att ta hemvägen via Wien just för att under ett par dagars tid ägna mig åt jakt på Messerschmidt. Mitt intryck efter att på plats ha sett hans verk från båda perioderna blev att förståelsen för hans konst skulle vinna på om hans magnifika barockgestalter med peruker och hårpiskor ställdes ut vid sidan om de avskalade bysterna. Nu brukar huvudena vandra runt i världen på olika utställningar medan de tidigare verken får stanna hemma i Wien.

Vid sidan om tendensen att isolera psykostidens grimaserande skallar från konstnärens tidigare verk finns det en annan tendens som förföljt Messerschmidts byster sedan den dag tio år efter hans död som de för första gången ställdes ut på ett hospital i Wien. Någon passade då på att förse de namnlösa bysterna med titlar som "Den bekymrade", "En som fått förstoppning", etc. Detta är missvisande. Messerschmidts skallar skulle må bra av att slippa dessa påklistrade efterrationaliseringar.

En egenartad konstnär som Messerschmidt har naturligtvis blivit föremål för synpunkter. Psykoanalytikern Ernst Kris fastslog 1932 att Messerschmidt led av en schizofren psykos med paranoia. Han såg förvrängda manliga och kvinnliga könsorgan i grimaserna och tolkade detta som anala fantasier, förträngd homosexualitet och schizoida tendenser. Andra har menat att Messerschmidt snarare var blyförgiftad. Han arbetade ju i bly.

och alabaster från perioden efter 1771Messerschmidt tillhör den där gudabenådade gruppen konstnärer som är nyskapande i ett eller annat avseende. Hans huvuden kan upplevas som tidlösa djupdykningar i de mänskliga avgrundernas hemligaste skrymslen. Det tycks vara ur dem som han hämtar upp atavistiska urformer och låter dem komma till tals i mimens form.

Bertil Falk

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 12 augusti, 2010

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 15 november, 2010

Robert Schumann och musikens villkor

Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att ...

Av: Carl-Göran Ekerwald | Essäer om musik | 09 juli, 2008

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 27 juli, 2013

Lars Andersson. Foto: Kari Lovaas

Fräls oss ifrån ondo …

Lars Andersson ägnar inte sig åt deckargenren. Kanske för att den leder fel, att den är för grund eller för platt för att kunna tjäna hans syften ...

Av: Sven Smedberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 januari, 2016

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 06 maj, 2013

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien

  Taxin gungar mjukt över brofästets skarvar. Jag ser hur snöflingorna förintas när de faller ned i älvens hemlighetsfulla mörker och jag tänker på vilka frågor vi skall ställa när vi ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 08 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.