Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 02 juli, 2013
Essäer om film

Fokus Sceniska rum Retrospektion över äldreboendets dramatik Att bota den gamle från det…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Robin Bernhardtz | 10 mars, 2013
Reportage om scenkonst

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Det humanistiska fotografiet



Willy Ronis på La Monnaie de Paris.I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på Hôtel de Ville i Paris, som för en tid sedan drog så många besökare att den fick förlängas med flera månader, fick Ronis fotografiska skapande den uppmärksamhet det förtjänar. Hans fotografier hade då redan visats på en rad konstmuseer i Tyskland. Hans verk är också tillgängligt i den nypublicerade volymen Paris, éternellement (Éditions Hoëbeke 2005). Boken innehåller ett intressant och klargörande förord av filmskaparen Daniel Karlin och redovisar Ronis verksamhet som parisskildrare under en period som sträcker sig från 1930 till år 2000 och som gör honom till en representant för den typ av fotografi som fått beteckningen ”la photographie humaniste”.

Ronis föddes 1910 i Paris som barn till två judiska immigranter, vilka tvingats fly från sina respektive hemländer på grund av förföljelserna. Hans far var fotograf och lyckades med stor möda förtjäna familjens uppehälle på sin ateljé. Willy Ronis visade tidigt konstnärliga anlag, men fick aldrig möjlighet att förverkliga sina ambitioner att bli tecknare eller – som han allra helst ville – kompositör. Ändå fick hans tidiga konst- och musikstudier en avgörande betydelse för hans fotografiska gärning. Hans möte med det flamländska måleriet väckte hans intresse för spelet mellan ljus och skugga. Bruegels måleri fick honom att upptäcka det konstnärliga värdet i gestaltningarna av de oansenliga människornas vardagsliv. Bachs kontrapunktteknik blev ett riktmärke för hans egen utövning: på samma sätt som ett tränat öra kan urskilja de olika melodislingorna i en fuga, borde fotografen sträva efter att uppfatta och återge de samtidiga handlingarna i den scen som han ville fånga med sitt instrument, ansåg Ronis.

Ronis var aldrig ute efter att fånga det storslagna Paris utan fastmer vardagslivets Paris, ofta representerat av människor som fick slita för sin överlevnad. Trots detta har hans dokumentation minst av allt karaktären av en jämngrå socialrealism. I sitt fotograferande är han också mån om att respektera människors integritet: det foto som förevigar en sköterskas avsked från den sårade soldat som hon vårdat fram till krigsslutet publicerades först flera decennier efter att det tagits. Och trots att ett stråk av vemod är förnimbart i hans skapande, återger hans foton även ögonblick av intensiv lycka: den lille pojken som glädjestrålande springer hem med sin trofé, en baguette som är minst lika lång som han själv, förälskade par, vars berusning förstärks av den miljö som omger dem. En stilla humor genomsyrar det fotografi från 50-talet som förevigar det stora varupalatset i det ögonblick då julhandeln nått sin absoluta kulmen. Omgiven av en köpglad och myllrande skara kunder, främst kvinnor och barn, tornar en ensam man i fokus upp sig som ett monument av ogillande.

Pieter Breugel d.ä., Dödens trumf, ca 1562. Foto: Wikipedia.Ronis verk har främst behandlats av engelskspråkiga och tyska uttolkare, som lyft fram hans politiska engagemang, tydligast manifesterat under slutet av 1930-talet, då han följde den samlade vänstern Le Front Populaires demonstrationer och sammankomster och publicerade sina foton i dagstidningar. Med större emfas än historiska framställningar visar Ronis den omfattande uppslutningen till partiet i fotografier som återger ett människohav. Den första socialistdominerade regeringen under tredje republiken styrde landet mellan 1936 och 1938. Även de strejker som i slutet av 1930-talet utlöstes av försöken att reducera de sociala reformer, exempelvis betald semester, som genomförts av Le Front Populaire, bevakades och dokumenterades av Ronis.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett av hans mest kända foton återger en kvinnlig syndikalist, som försöker mana sina medsystrar till kamp. Ögonblicksbilden förmedlar väl den jäsning som landet befann sig i och väcker intresse för en period som präglades både av ett reformarbete och av försök att bromsa samma arbete. (Det sekretariat som skapats för att skapa förutsättningar för fritid förlöjligades av meningsmotståndare som gav det beteckningen ”lättjans sekretariat”. Antisemitiska tendenser skärptes av att regeringen leddes av Léon Blum, som var av judisk familj). Det inte minst intressanta är att dessa foton implicit vittnar om en utveckling i fråga om det politiska engagemanget på vänsterkanten. Framträdande socialister, framför allt Jaurès, riktade sig vid sekelskiftet i sina flammande tal till en uteslutande manlig publik, något som framgår av de foton som illustrerar hans aktiviteter i historiska arbeten. Trettio år senare deltog hela familjen i demonstrationer och en kvinna kunde till och med iföra sig rollen som politisk agitator. Trots att franska kvinnor inte förrän 1945 fick rösträtt, utsågs tre kvinnor till ministrar under Le Fronts Populaires regeringsperiod.

En stadsdel som utövade en speciell lockelse på Ronis var det tjugonde arrondissementet, Belleville, fotografernas motsvarighet till konstnärernas Montmartre. Under flera års tid genomkorsade han de trånga, backiga gatorna och de slitna kvarter, dit hantverkarna förpassats redan under 1800-talet, då baron Haussmann tömt de centrala kvarteren av Paris för att kunna anlägga sina anslående boulevarder. Frukten av hans arbete, foton som tagits i stadsdelen från slutet av 40-talet och början av 50-talet publicerades under titeln Belleville-Ménilmontant 1954. Den blev så småningom till en kultbok, som 1999 gavs ut i ny upplaga av Ronis i samarbete med författaren Didier Daeninckx (Éditions Hoëbeke). I vissa foton omges den slitna stadsdelen av en nästan poetisk aura, framför allt genom de speciella dimtöcken som den sveps in i. I andra faller ett närmast vitt, medelhavsliknande ljus över fasader och gator och får de nötta gatstenarna att blänka i solen. Liksom Breugel lyckas Ronis fånga människors vardagsbestyr och får gestaltningen av de arbetande att framstå som intensivt levande.

En fråga som naturligt inställer sig är varför Willy Ronis så länge varit långt mindre erkänd än sina kolleger. Har de otvetydigt politiska tendenserna i hans fotograferande under 1930-talet diskvalificerat honom för en estetisk bedömning av hans verk? Eller har man i Frankrike haft ett större intresse för den humanism som har intellektuella förtecken än för den som präglas av ett jordnära perspektiv? Genom att publicera sina fotografier av upproriska arbetare placerade sig möjligen Ronis i ett fack som i vissas ögon fick honom att framstå som en politisk propagandist i stället för en estetiskt medveten fotograf. En annan tänkbar anledning till att han hamnat i bakvatten kan vara hans oförmåga att marknadsföra sig själv, som förefaller ha varit i det närmaste total.

Belleville, fotografernas motsvarighet till konstnärernas Montmartre.Ronis humanistiska fotograferande upphörde för några år sedan av hälsoskäl, men traditionen att inom fotografin skildra utsatta människor med empati fortlever. Om Willy Ronis svartvita, humanistiska foto har en lågmäld karaktär, utgör den iranske fotografen Rezas en färgstark invit till engagemang. Hans foton visades i en stor utställning i Paris för några år sedan på det staket som omger Luxembourgträdgården. Reza är en iransk fotograf som lever i exil i Frankrike sedan 1981, men som har hela jordklotet som sin arbetsplats. De starka färgerna i Rezas fotografier lockade till sig många betraktare, som snart tystnade då de drabbats av deras budskap. I utställningen ”Destins croisés” fångade Reza de människoöden som han konfronterats med under sina många resor till krigshärjade områden, människor vars gemensamma nämnare är det ofattbara lidandet. Fotografierna har tagits under en period av tjugo år med början 1981 i länder som Kina, Kambodja, Etiopien, det forna Jugoslavien och Rwanda. En särställning bland krisområdena intar Afghanistan, som dokumenterats i en rad fotografier. Liksom Ronis ägnar han en speciell uppmärksamhet åt barnen. Fotografierna vittnar om en ömsesidig respekt mellan fotografen och den som avbildas och om en påfallande förmåga till empati, något som också återspeglas i de texter som åtföljer fotografierna och som han skrivit i samarbete med sin maka, Rached Deghati.

Rezas första utställning i Iran 1974 slutade illa. Att kämpa mot sociala orättvisor genom att lyfta fram dem i talande fotografier var oacceptabelt i shahens Iran. Den 22-årige arkitekturstuderanden arresterades, anklagad för subversiv verksamhet, och fick tillbringa tre år i fängelse, periodvis under daglig tortyr. Utsläppt ur fängelset arbetade han som reporter för Newsweek, Time Magazine och Life för att i slutet av 1970-talet på heltid ägna sig åt fotografi. Inför hotet att dömas till döden lyckades Reza ta sig ur landet och fick asyl i Frankrike. Han gjorde sig snabbt känd för sina humanitära insatser och arbetade under flera år i Afghanistan på uppdrag av FN. 2001 grundade han en stiftelse för att underlätta utvecklingen av massmedia och kultur i samma land.

Med sina fotografier framstår Reza som en kämpande humanist, utrustad med en okuvlig optimism trots allt mänskligt lidande som han vittnar om. ”All världens mörker förmår inte dölja ljuset från en enda brinnande veke”, understryker han. Det gamla iranska ordspråket får sin bekräftelse i de reaktioner som utställningen framkallar. Många hade svårt att behärska sin rörelse då de såg fotot av den femåriga flickan i Sarajevo, som tvingas sälja sina dockor för att överleva. Eller återgivningen av den med henne jämgamle afghanske pojke, som försöker leda sin blinde farfar genom en stenig terräng, sedan hela den övriga familjen utplånats i ett ryskt anfall. Rezas inträngande uppmaning till ett globalt ansvarstagande lämnade få besökare likgiltiga.

 Jean Jaurès Foto från WikipediaUtställningen på Luxembourgträdgårdens staket hade arrangerats av franska senaten, som dessförinnan hade visat Yann Arthus-Bertrands storslagna fotografier från världens alla hörn. Med samma fotografier, som också visades i Göteborg för ett par år sedan, vill Arthus-Bertrand värna om miljön. Rezas avsikt är att värna om människan, något som förefaller vara något mera kontroversiellt: hans fotografier har uppmärksammats i mindre utsträckning än kollegans. I den pågående utställningen ”Pour une photographie engagée”, som nyligen visats på Bibliothèque nationale i Paris och som arrangerats av Alain Mingam, speglas samma intentioner.

Liksom Ronis och Reza förverkligar de nitton fotografer som finns representerade på utställningen ett projekt som har sitt ursprung i deras etiska och estetiska övertygelse – att göra världen medveten om förhållanden som kan uppfattas som besvärande. Utan att hemfalla åt någon form av voyeurism vill de ta verkligheten på bar gärning. Med sin totala behärskning av fotografiet som uttrycksmedel motverkar de den avtrubbande effekt som det snabba medieflödet och dess rapporter om mänskligt lidande kan ha på nutidsmänniskan. Lizzie Sadins fotografier av misshandlade kvinnor säger mer än all statistik, Jean-Gabriel Barthelemys foton vidgar vår förståelse för oron i de parisiska förorterna, Eric Bouvets bilder från Tjetjenien och Jérôme Sessinis från Irak hindrar oss från att glömma offren för krigets härjningar i dessa områden. Fransmannen Alain Keler och iraniern Alfred Yaghobzadeh har båda försökt ge en bild av konflikten mellan Israel och Palestina och konkretiserar med sina bilder dess komplexitet. Fotografer med ett humanistiskt patos förmår ge röst åt människor som av outhärdliga omständigheter bringats till tystnad.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Gunnar Lundin

Gunnar Lundin. Gerontion

Ur "Poeten och bibliotekarien", Gunnar Lundins nya diktsvit.

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2015

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Three ladies in Cairo. Del I. Love and Loss

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den man som ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 04 juli, 2014

Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 juli, 2016

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist

Resan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2014

Fragment av surrogatpyret IV

Fragment av surrogatpyret IV Morfar kvickna till av spriten å Dimmu Borgir (”...Still our enemies will keep hiding /In the shadows with betrayal against reason/But with my reprisal ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 23 oktober, 2007

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.