Magnus Göransson

Sensationen i känsla och upplevelse när idioten långsamt doppar sin armbåge i någon…

Idioten ombeds ställa fram fika till ett av avdelningens möten då ordinarie fikaframställare är upptagen på annat håll. Med en på papper utskriven lathund tar sig idioten an uppgiften och ...

Av: Magnus Göransson | 25 april, 2016
Gästkrönikör

Alexander Pope 2 dikter

Den brittiske poeten Alexander Pope (1688-1744) skrev essäer och satirer i versform, och översatte Homeros, eller snarare tolkade om Iliaden och Odysséen ganska grundligt. Han tillhörde Jonathan Swifts vänkrets, och de ...

Av: Alexander Pope | 15 juli, 2013
Utopiska geografier

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Den kosmiske Eros. Om Robert Duncan

Robert Duncan har länge varit en doldis i amerikansk litteratur. Det är först på senare år som hans verkliga betydelse börjat klarnat. Till det bidrar den postuma publiceringen 2011 av ...

Av: Bo Gustavsson | 31 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri



Giuseppe De Nittis, Självporträtt © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaSedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete mellan olika konstmuseer. Ett exempel var den italienske konstnären Giuseppe De Nittis som 1867 för första gången hamnade i Paris och som tog djupa intryck av stadens atmosfär och som nu framstår som den mest betydande italienske konstnären i Paris under den aktuella perioden. Speciellt intressant med utställningen ”La Modernité élégante” var att Londons betydelse för hans konstnärliga utveckling lyftes fram. (Utställningen visades även på Palazzo del Governatore i Parma). Vad som är mindre känt är att den engelska huvudstaden under senare delen av 1800-talet periodvis utövade en nästan lika stark dragningskraft som Paris på konstnärer, författare och radikala intellektuella. Det är alltså ingen tillfällighet att även De Nittis efter ett par års vistelse också han hamnade i London.

Som ung konststuderande i Neapel hade han gjort uppror mot den utpräglat akademiska undervisningen och i stället sökt sig ut i naturen, där han oförtrutet liksom Monet sökte fånga ljusets skiftningar över himmel och hav. Detta tidiga, subtila måleri kunde beskådas på de båda utställningarna. Sedan De Nittis installerat sig i Paris och där snabbt rönt stor uppskattning, kom hans rofyllda måleri från landsbygd och kustlanskap att ersättas av målningar som gestaltade det moderna storstadslivet. (De Nittis inbjöds att delta i den första impressionistutställningen 1874). Den tidigt bortgångne och i Frankrike nästan helt bortglömde målaren har inte visats i någon samlingsutställning sedan 1886, förutom i Italien. I Paris blev han snabbt känd och respekterad av ledande konstnärer: Manet, Berthe Morisot, Caillebotte och Pissarro var samtliga gäster i De Nittis hem i La Jonchère vid Seines strand, sedan han gift sig med den unga fransyskan Léontine Gruvelle.

Giuseppe De Nittis, Westminster Bridge, 1878. Pinacoteca De Nittis, Barletta. Foto: WikipediaDe Nittis parismåleri karakteriseras av en disighet, som gjorde intryck på samtida betraktare, och stadens invånare gestaltas i hans stadsmåleri för det mesta skissartat liksom i Monets. Hans Molniga solnedgång från mitten av 1870-talet, där en nästan konturlös förbipasserande kvinna i svart skyndar bort från betraktaren, förmedlar samma stämning som Charles Baudelaires berömda ”A une passante”, dikten om ett möte som aldrig förverkligades. De Nittis Londonmåleri från 1870-talet röjer intressanta beröringspunkter med Monets men skiljer sig samtidigt från det på ett frapperande sätt: i den italienske konstnärens Westminister från 1878 gestaltas Parlamentet liksom i Monets målning med samma motiv i ett nästan spöklikt dis, men en klar skillnad i förhållande till dennes måleri är att Londonbor tillåts inta en plats i förgrunden. Stöttade mot broräcket betraktar vardagsmänniskorna Parlamentet som bara skymtar i diset.

Med sina Londonvyer anknyter den italienske målaren till den engelska litterära och konstnärliga traditionen. Hans Piccadilly. Vinterpromenad från 1875 liksom National Gallery från samma period återskapar i en tvärsnittsteknik alla samhällsklasser i ett febrilt gatuliv. Välbeställda londonbor färdas i hästdroskor i ett rasande tempo genom staden, medelklasskvinnan försöker springande ta sig över gatan hållande sitt barn i handen i ett fast grepp, den misär som Charles Dickens gestaltar i sina romaner finner sin motsvarighet i den av tristess präglade gatubilden, där utmattade människor sjunkit ihop och tvingas tigga. Ett framträdande inslag i De Nittis Londonmåleri är barnen. Konstnären visar i en och samma gatuvy hur vissa av dem föds in i fattigdomen, medan andra redan från början välklädda och välnärda går en sorglös framtid till mötes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Claude Monet, Le Parlement de Londres, ciel orageux, 1904. Foto: WikipediaEn utpräglad hets dominerar också målningen Bank of England, där finanspalatsen utgör det nav, kring vilket alla mänskliga aktiviteter kretsar. Att De Nittis konst uppskattades av den belgiske sekelskiftesförfattaren och konstkritikern Emile Verhaeren är inte speciellt förvånande. När denne i mitten av 1890-talet skapade sin sociala trilogi om ”tentakelstaden”, den stora industrimetropolen, som drog till sig människor, varor och kapital, hade en vistelse i London haft en förlösande effekt på hans skapande. (En central dikt i diktsamlingen ”Les Villes tentaculaires” från 1895 är just ”Börsen”). Intressant nog finansierades ett antal av De Nittis Londonmålningar av en konstälskande och generös börsspekulant, Kaye Knowles, som inte på minsta sätt tycks ha störts av De Nittis skildring av kapitalets makt. Av konstnärens postumt publicerade minnen framgår att hans engelske vän betraktade hans målningar som de främsta i sin konstsamling.

Kan De Nittis ha kommit i kontakt med Ford Madox Browns Work, en monumentalmålning som skapades mellan 1852 och 1864 och som gestaltar en intensivt aktiv skara i arbete, representerande olika samhällsklasser och människor i alla åldrar? Målningen var känd i vida kretsar i Europa i slutet av 1800-talet och förebådar tendensen att i både konst och litteratur ge en dynamisk folkmassa en framskjuten plats. Det som De Nittis i motsats till den engelske konstnären inte räds för att framhäva är dock misären. Konstnären och hans familj konfronterades med den dagligen: ibland blev den så påträngande att han helst av allt skulle velat återvända till Paris, en stad som i hans ögon inte hade liknande erfarenheter av människors totala armod.

När De Nittis 1879 med ett enda konstverk bidrog till Salongen i Paris var det med en gravyr av en tändsticksförsäljerska, en av Londons många människospillror. Motivet torde ha avvikit starkt från andra målningar som ställdes ut och det gjorde ett djupt intryck på vissa kritiker. (Motivet var dock inte okänt i franska kulturkretsar. Några år tidigare hade gravören Gustave Doré redovisat sina erfarenheter av Londons fattigkvarter i verket Londres et les Londoniens). I sin vistelse i London knöt även De Nittis kontakter som inte varit möjliga i Paris. Paret besöktes ofta av kommunarden Jourde, liksom många av dennes meningsfränder i landsflykt i London, och i sina minnen förmedlar konstnären den sympati som denne ingav makarna. Liksom många andra kommunanhängare greps Jourde av stor uppgivenhet, när han till sist kunde återvända till Frankrike, bara för att konstatera att den politiska kampen tio år tidigare inte givit något som helst resultat.

Giuseppe De Nittis, La National Gallery à Londres © Petit Palais/Roger ViolletKanske hade De Nittis egen bakgrund skapat förståelse för Jourdes politiska ställningstagande och för hans livssituation. Innan konstnären ens hunnit födas fängslades hans far anklagad för vänstersympatier och skildes från sin familj, som inte fick veta vad som hänt honom. Hans mor dog av sorg strax efter förlossningen. Då De Nittis drygt tjugo år senare presenterade sin franskfödda maka för sina syskon i Italien frapperades man av hennes stora likheter med modern. I den ljusa gestaltningen av ett sällskaps vällustiga måltid med Neapelbukten som bakgrund är hustrun Léontine den självklara och livfulla medelpunkten. Målningen Lunch i Posillipo skapades sedan De Nittis fått sitt slutgiltiga genombrott som konstnär i väldsutställningen 1878. Många år senare återgav hans maka under pseudonymen Olivier Chantal samma scen i romanen La Vie d’artiste. Le Bel Orlando, där en italiensk konstnär anländer till Neapel med sin franskfödda hustru och sitt nyfödda barn. Även denna scen präglas av ljus, gemenskap och livsglädje.

Den innerlighet och den närhet som präglade makarnas relation dämpade De Nittis besvikelse över den missunnsamhet som hans kolleger visade honom efter att först ha utnyttjat honom. Hans harmoniska familjeliv återspeglas i hans porträtt av makan och sonen, den sistnämnde dock svårfångad, eftersom han var fylld av initiativ av diverse slag och i stort sett fick hållas. Jacques lärde sig uppenbarligen att tidigt se och respektera en människa vars hela uppenbarelse vittnade om svåra umbäranden. Som sexåring skakade han varje morgon hand med kvarterets gatsopare som tvingades leva på allmosor.

Giuseppe De Nittis, Le Train qui passe © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaHur fascinerad De Nittis än var av storstadslivet blev det allt viktigare för honom att återvända till sitt ursprungsland och inte minst att söka fånga dess natur, själva utgångspunkten för hans skapande sedan han frigjort sig från den akademiska tvångströjan. Redan i början av 1870-talet dokumenterade han Vesuvius dramatiska utbrott med en gestaltning av dess molnformationer som förebådar det abstrakta måleriet. Parallellerna med Monet och Whistler är uppenbara.

Rubriken som man valde till utställningen på Petit Palais är något missvisande eftersom den bara täcker en del av hans konst, interiörerna från prinsessan Mathildes salong, och de målningar som återger det mondäna Paris intresse för hästkapplöpningar. Som besökare hade man dock rika möjligheter att själv bilda sig en uppfattning om hans måleri och kunde konstatera att det samhällskritiska inslaget var påfallande. Inte bara De Nittis utan också den schweiziskfödde, samtida konstnären Théophile Alexandre Steinlen, även han verksam i Paris, lyfte fram storstadens avigsidor – den sistnämndes fräna samhällskritik och visioner av uppror som kunde kopplas till pariskommunen tvingade honom att hals över huvud lämna Paris för att undvika den process mot anarkister, ”Le procès des Trente”, som inleddes 1894. Steinlen, som mest är känd för sina reklamaffischer och för sina kattbilder, ställdes ut på Musée de Montmartre och på Genèves konstmuseum för en tid sedan. Senare års konstutställningar ger oss explicit eller implicit konkreta inblickar i det turbulenta klimat som präglade 1800-talets sista decennier och bidrar till att nyansera en förenklad bild av skilda konstnärskap. Den rika utställningskatalogen, utgiven av Paris-Musées, ger alla konstintresserade möjligheter att bekanta sig med den intressante konstnären Giuseppe De Nittis.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det mörknar över vägen – i går Tyskland, i dag USA

”Det nyktra förnuftets makt sjunker ihop. Logikens löjliga polityr skrapas bort.” Det är drygt åttio år sedan detta skrevs, men det har fått förnyad aktualitet. Citatet hittar man en dryg ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 27 Maj, 2017

Benjamin 7

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 24 september, 2011

Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet

I Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder? ...

Av: Crister Enander | Essäer om politiken | 14 juli, 2009

Oslo från Ekebergsrestaurangen. Foto: Björn Gustavsson

Oslo som kulturstad

Det finns många goda anledningar att besöka Oslo; en allt viktigare anledning är att stans konstliv på senare år blivit allt mer spännande. Och den norska huvudstadens satsningar på konstområdet ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 juli, 2015

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | Stefan Whilde | 10 Maj, 2017

Kapitel som visserligen icke är slutfört men har utlösning på slutet

I senare pannrysk reklam och television för kaviar, en gumma, så som ryska gummor i merparten och ofta ser ut på ryska landsbygden bortom bergsmassivet, förestod bärgningen av en turistbuss ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 oktober, 2012

Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | Musikens porträtt | 20 september, 2011

Pentti Saarikoski på Tjörn

Hos den sene Pentti Saarikoski finns den politiska besvikelsen, faran att före detta kommunister en dag ingår i samma bisarra kuriosakabinett som nazister; han som ändå en tid i Island ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 14 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.