Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | 06 november, 2012
Musikens porträtt

William Butler Yeats Hur visdomen kommer med tiden

Till Jonathan Swifts excentriska drag hörde hans försök att bestämma sitt eget eftermäle. Den långa dikten Verser vid dr. Swifts död, som skrevs c. 1731, och publicerades 1739, handlar om vad ...

Av: William Butler Yeats | 18 juli, 2013
Utopiska geografier

Den kristna yogan

Människan söker sällskap. Hon vill inte vara ensam. Men när sällskapet väl infinner sig, blir hon rädd. Hon blir det när hon inser (eller misstänker) att hennes ensamhet är någonting ...

Av: Guido Zeccola | 09 Maj, 2013
Essäer om religionen

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | 31 Maj, 2013
Essäer

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri



Giuseppe De Nittis, Självporträtt © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaSedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete mellan olika konstmuseer. Ett exempel var den italienske konstnären Giuseppe De Nittis som 1867 för första gången hamnade i Paris och som tog djupa intryck av stadens atmosfär och som nu framstår som den mest betydande italienske konstnären i Paris under den aktuella perioden. Speciellt intressant med utställningen ”La Modernité élégante” var att Londons betydelse för hans konstnärliga utveckling lyftes fram. (Utställningen visades även på Palazzo del Governatore i Parma). Vad som är mindre känt är att den engelska huvudstaden under senare delen av 1800-talet periodvis utövade en nästan lika stark dragningskraft som Paris på konstnärer, författare och radikala intellektuella. Det är alltså ingen tillfällighet att även De Nittis efter ett par års vistelse också han hamnade i London.

Som ung konststuderande i Neapel hade han gjort uppror mot den utpräglat akademiska undervisningen och i stället sökt sig ut i naturen, där han oförtrutet liksom Monet sökte fånga ljusets skiftningar över himmel och hav. Detta tidiga, subtila måleri kunde beskådas på de båda utställningarna. Sedan De Nittis installerat sig i Paris och där snabbt rönt stor uppskattning, kom hans rofyllda måleri från landsbygd och kustlanskap att ersättas av målningar som gestaltade det moderna storstadslivet. (De Nittis inbjöds att delta i den första impressionistutställningen 1874). Den tidigt bortgångne och i Frankrike nästan helt bortglömde målaren har inte visats i någon samlingsutställning sedan 1886, förutom i Italien. I Paris blev han snabbt känd och respekterad av ledande konstnärer: Manet, Berthe Morisot, Caillebotte och Pissarro var samtliga gäster i De Nittis hem i La Jonchère vid Seines strand, sedan han gift sig med den unga fransyskan Léontine Gruvelle.

Giuseppe De Nittis, Westminster Bridge, 1878. Pinacoteca De Nittis, Barletta. Foto: WikipediaDe Nittis parismåleri karakteriseras av en disighet, som gjorde intryck på samtida betraktare, och stadens invånare gestaltas i hans stadsmåleri för det mesta skissartat liksom i Monets. Hans Molniga solnedgång från mitten av 1870-talet, där en nästan konturlös förbipasserande kvinna i svart skyndar bort från betraktaren, förmedlar samma stämning som Charles Baudelaires berömda ”A une passante”, dikten om ett möte som aldrig förverkligades. De Nittis Londonmåleri från 1870-talet röjer intressanta beröringspunkter med Monets men skiljer sig samtidigt från det på ett frapperande sätt: i den italienske konstnärens Westminister från 1878 gestaltas Parlamentet liksom i Monets målning med samma motiv i ett nästan spöklikt dis, men en klar skillnad i förhållande till dennes måleri är att Londonbor tillåts inta en plats i förgrunden. Stöttade mot broräcket betraktar vardagsmänniskorna Parlamentet som bara skymtar i diset.

Med sina Londonvyer anknyter den italienske målaren till den engelska litterära och konstnärliga traditionen. Hans Piccadilly. Vinterpromenad från 1875 liksom National Gallery från samma period återskapar i en tvärsnittsteknik alla samhällsklasser i ett febrilt gatuliv. Välbeställda londonbor färdas i hästdroskor i ett rasande tempo genom staden, medelklasskvinnan försöker springande ta sig över gatan hållande sitt barn i handen i ett fast grepp, den misär som Charles Dickens gestaltar i sina romaner finner sin motsvarighet i den av tristess präglade gatubilden, där utmattade människor sjunkit ihop och tvingas tigga. Ett framträdande inslag i De Nittis Londonmåleri är barnen. Konstnären visar i en och samma gatuvy hur vissa av dem föds in i fattigdomen, medan andra redan från början välklädda och välnärda går en sorglös framtid till mötes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Claude Monet, Le Parlement de Londres, ciel orageux, 1904. Foto: WikipediaEn utpräglad hets dominerar också målningen Bank of England, där finanspalatsen utgör det nav, kring vilket alla mänskliga aktiviteter kretsar. Att De Nittis konst uppskattades av den belgiske sekelskiftesförfattaren och konstkritikern Emile Verhaeren är inte speciellt förvånande. När denne i mitten av 1890-talet skapade sin sociala trilogi om ”tentakelstaden”, den stora industrimetropolen, som drog till sig människor, varor och kapital, hade en vistelse i London haft en förlösande effekt på hans skapande. (En central dikt i diktsamlingen ”Les Villes tentaculaires” från 1895 är just ”Börsen”). Intressant nog finansierades ett antal av De Nittis Londonmålningar av en konstälskande och generös börsspekulant, Kaye Knowles, som inte på minsta sätt tycks ha störts av De Nittis skildring av kapitalets makt. Av konstnärens postumt publicerade minnen framgår att hans engelske vän betraktade hans målningar som de främsta i sin konstsamling.

Kan De Nittis ha kommit i kontakt med Ford Madox Browns Work, en monumentalmålning som skapades mellan 1852 och 1864 och som gestaltar en intensivt aktiv skara i arbete, representerande olika samhällsklasser och människor i alla åldrar? Målningen var känd i vida kretsar i Europa i slutet av 1800-talet och förebådar tendensen att i både konst och litteratur ge en dynamisk folkmassa en framskjuten plats. Det som De Nittis i motsats till den engelske konstnären inte räds för att framhäva är dock misären. Konstnären och hans familj konfronterades med den dagligen: ibland blev den så påträngande att han helst av allt skulle velat återvända till Paris, en stad som i hans ögon inte hade liknande erfarenheter av människors totala armod.

När De Nittis 1879 med ett enda konstverk bidrog till Salongen i Paris var det med en gravyr av en tändsticksförsäljerska, en av Londons många människospillror. Motivet torde ha avvikit starkt från andra målningar som ställdes ut och det gjorde ett djupt intryck på vissa kritiker. (Motivet var dock inte okänt i franska kulturkretsar. Några år tidigare hade gravören Gustave Doré redovisat sina erfarenheter av Londons fattigkvarter i verket Londres et les Londoniens). I sin vistelse i London knöt även De Nittis kontakter som inte varit möjliga i Paris. Paret besöktes ofta av kommunarden Jourde, liksom många av dennes meningsfränder i landsflykt i London, och i sina minnen förmedlar konstnären den sympati som denne ingav makarna. Liksom många andra kommunanhängare greps Jourde av stor uppgivenhet, när han till sist kunde återvända till Frankrike, bara för att konstatera att den politiska kampen tio år tidigare inte givit något som helst resultat.

Giuseppe De Nittis, La National Gallery à Londres © Petit Palais/Roger ViolletKanske hade De Nittis egen bakgrund skapat förståelse för Jourdes politiska ställningstagande och för hans livssituation. Innan konstnären ens hunnit födas fängslades hans far anklagad för vänstersympatier och skildes från sin familj, som inte fick veta vad som hänt honom. Hans mor dog av sorg strax efter förlossningen. Då De Nittis drygt tjugo år senare presenterade sin franskfödda maka för sina syskon i Italien frapperades man av hennes stora likheter med modern. I den ljusa gestaltningen av ett sällskaps vällustiga måltid med Neapelbukten som bakgrund är hustrun Léontine den självklara och livfulla medelpunkten. Målningen Lunch i Posillipo skapades sedan De Nittis fått sitt slutgiltiga genombrott som konstnär i väldsutställningen 1878. Många år senare återgav hans maka under pseudonymen Olivier Chantal samma scen i romanen La Vie d’artiste. Le Bel Orlando, där en italiensk konstnär anländer till Neapel med sin franskfödda hustru och sitt nyfödda barn. Även denna scen präglas av ljus, gemenskap och livsglädje.

Den innerlighet och den närhet som präglade makarnas relation dämpade De Nittis besvikelse över den missunnsamhet som hans kolleger visade honom efter att först ha utnyttjat honom. Hans harmoniska familjeliv återspeglas i hans porträtt av makan och sonen, den sistnämnde dock svårfångad, eftersom han var fylld av initiativ av diverse slag och i stort sett fick hållas. Jacques lärde sig uppenbarligen att tidigt se och respektera en människa vars hela uppenbarelse vittnade om svåra umbäranden. Som sexåring skakade han varje morgon hand med kvarterets gatsopare som tvingades leva på allmosor.

Giuseppe De Nittis, Le Train qui passe © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaHur fascinerad De Nittis än var av storstadslivet blev det allt viktigare för honom att återvända till sitt ursprungsland och inte minst att söka fånga dess natur, själva utgångspunkten för hans skapande sedan han frigjort sig från den akademiska tvångströjan. Redan i början av 1870-talet dokumenterade han Vesuvius dramatiska utbrott med en gestaltning av dess molnformationer som förebådar det abstrakta måleriet. Parallellerna med Monet och Whistler är uppenbara.

Rubriken som man valde till utställningen på Petit Palais är något missvisande eftersom den bara täcker en del av hans konst, interiörerna från prinsessan Mathildes salong, och de målningar som återger det mondäna Paris intresse för hästkapplöpningar. Som besökare hade man dock rika möjligheter att själv bilda sig en uppfattning om hans måleri och kunde konstatera att det samhällskritiska inslaget var påfallande. Inte bara De Nittis utan också den schweiziskfödde, samtida konstnären Théophile Alexandre Steinlen, även han verksam i Paris, lyfte fram storstadens avigsidor – den sistnämndes fräna samhällskritik och visioner av uppror som kunde kopplas till pariskommunen tvingade honom att hals över huvud lämna Paris för att undvika den process mot anarkister, ”Le procès des Trente”, som inleddes 1894. Steinlen, som mest är känd för sina reklamaffischer och för sina kattbilder, ställdes ut på Musée de Montmartre och på Genèves konstmuseum för en tid sedan. Senare års konstutställningar ger oss explicit eller implicit konkreta inblickar i det turbulenta klimat som präglade 1800-talets sista decennier och bidrar till att nyansera en förenklad bild av skilda konstnärskap. Den rika utställningskatalogen, utgiven av Paris-Musées, ger alla konstintresserade möjligheter att bekanta sig med den intressante konstnären Giuseppe De Nittis.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

A Tree- rows in Brooklyn-1945

Gripande familjedrama och uppväxtskildring, om jakten på den amerikanska drömmen

Det växte ett träd i Brooklyn är en av de stora amerikanska klassikerna. När amerikanska soldater önskade böcker hemifrån låg Det växte ett träd i Brooklyn på topplistan - två upplagor trycktes upp för ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 10 augusti, 2017

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 16 oktober, 2012

Värnamo Kyrktorget, vy mot Tingshuset Foto Wikipedia

Innocence av Bruno Franzon

En novell av Värnamoförfattaren Bruno Franzon.

Av: Bruno Franzon | Utopiska geografier | 12 december, 2015

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 29 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.