Författaren som termometer i samtidens röv

   Klas Östergren. Foto: Cato Lein Författaren som termometer i samtidens röv Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap. Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det ...

Av: Crister Enander | 12 januari, 2007
Litteraturens porträtt

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 7 Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På ...

Av: Carl Abrahamsson | 16 mars, 2011
Carl Abrahamsson

Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Å ha et globalt og personlig prosjekt er OK

Innledning Bortsett fra at humaniora nyter lav prestisje i forskningsråd og ved universitet, med mindre en er villig til å adoptere en vitenskapelig metodikk som er ukritisk, så støter en iblant ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri



Giuseppe De Nittis, Självporträtt © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaSedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete mellan olika konstmuseer. Ett exempel var den italienske konstnären Giuseppe De Nittis som 1867 för första gången hamnade i Paris och som tog djupa intryck av stadens atmosfär och som nu framstår som den mest betydande italienske konstnären i Paris under den aktuella perioden. Speciellt intressant med utställningen ”La Modernité élégante” var att Londons betydelse för hans konstnärliga utveckling lyftes fram. (Utställningen visades även på Palazzo del Governatore i Parma). Vad som är mindre känt är att den engelska huvudstaden under senare delen av 1800-talet periodvis utövade en nästan lika stark dragningskraft som Paris på konstnärer, författare och radikala intellektuella. Det är alltså ingen tillfällighet att även De Nittis efter ett par års vistelse också han hamnade i London.

Som ung konststuderande i Neapel hade han gjort uppror mot den utpräglat akademiska undervisningen och i stället sökt sig ut i naturen, där han oförtrutet liksom Monet sökte fånga ljusets skiftningar över himmel och hav. Detta tidiga, subtila måleri kunde beskådas på de båda utställningarna. Sedan De Nittis installerat sig i Paris och där snabbt rönt stor uppskattning, kom hans rofyllda måleri från landsbygd och kustlanskap att ersättas av målningar som gestaltade det moderna storstadslivet. (De Nittis inbjöds att delta i den första impressionistutställningen 1874). Den tidigt bortgångne och i Frankrike nästan helt bortglömde målaren har inte visats i någon samlingsutställning sedan 1886, förutom i Italien. I Paris blev han snabbt känd och respekterad av ledande konstnärer: Manet, Berthe Morisot, Caillebotte och Pissarro var samtliga gäster i De Nittis hem i La Jonchère vid Seines strand, sedan han gift sig med den unga fransyskan Léontine Gruvelle.

Giuseppe De Nittis, Westminster Bridge, 1878. Pinacoteca De Nittis, Barletta. Foto: WikipediaDe Nittis parismåleri karakteriseras av en disighet, som gjorde intryck på samtida betraktare, och stadens invånare gestaltas i hans stadsmåleri för det mesta skissartat liksom i Monets. Hans Molniga solnedgång från mitten av 1870-talet, där en nästan konturlös förbipasserande kvinna i svart skyndar bort från betraktaren, förmedlar samma stämning som Charles Baudelaires berömda ”A une passante”, dikten om ett möte som aldrig förverkligades. De Nittis Londonmåleri från 1870-talet röjer intressanta beröringspunkter med Monets men skiljer sig samtidigt från det på ett frapperande sätt: i den italienske konstnärens Westminister från 1878 gestaltas Parlamentet liksom i Monets målning med samma motiv i ett nästan spöklikt dis, men en klar skillnad i förhållande till dennes måleri är att Londonbor tillåts inta en plats i förgrunden. Stöttade mot broräcket betraktar vardagsmänniskorna Parlamentet som bara skymtar i diset.

Med sina Londonvyer anknyter den italienske målaren till den engelska litterära och konstnärliga traditionen. Hans Piccadilly. Vinterpromenad från 1875 liksom National Gallery från samma period återskapar i en tvärsnittsteknik alla samhällsklasser i ett febrilt gatuliv. Välbeställda londonbor färdas i hästdroskor i ett rasande tempo genom staden, medelklasskvinnan försöker springande ta sig över gatan hållande sitt barn i handen i ett fast grepp, den misär som Charles Dickens gestaltar i sina romaner finner sin motsvarighet i den av tristess präglade gatubilden, där utmattade människor sjunkit ihop och tvingas tigga. Ett framträdande inslag i De Nittis Londonmåleri är barnen. Konstnären visar i en och samma gatuvy hur vissa av dem föds in i fattigdomen, medan andra redan från början välklädda och välnärda går en sorglös framtid till mötes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Claude Monet, Le Parlement de Londres, ciel orageux, 1904. Foto: WikipediaEn utpräglad hets dominerar också målningen Bank of England, där finanspalatsen utgör det nav, kring vilket alla mänskliga aktiviteter kretsar. Att De Nittis konst uppskattades av den belgiske sekelskiftesförfattaren och konstkritikern Emile Verhaeren är inte speciellt förvånande. När denne i mitten av 1890-talet skapade sin sociala trilogi om ”tentakelstaden”, den stora industrimetropolen, som drog till sig människor, varor och kapital, hade en vistelse i London haft en förlösande effekt på hans skapande. (En central dikt i diktsamlingen ”Les Villes tentaculaires” från 1895 är just ”Börsen”). Intressant nog finansierades ett antal av De Nittis Londonmålningar av en konstälskande och generös börsspekulant, Kaye Knowles, som inte på minsta sätt tycks ha störts av De Nittis skildring av kapitalets makt. Av konstnärens postumt publicerade minnen framgår att hans engelske vän betraktade hans målningar som de främsta i sin konstsamling.

Kan De Nittis ha kommit i kontakt med Ford Madox Browns Work, en monumentalmålning som skapades mellan 1852 och 1864 och som gestaltar en intensivt aktiv skara i arbete, representerande olika samhällsklasser och människor i alla åldrar? Målningen var känd i vida kretsar i Europa i slutet av 1800-talet och förebådar tendensen att i både konst och litteratur ge en dynamisk folkmassa en framskjuten plats. Det som De Nittis i motsats till den engelske konstnären inte räds för att framhäva är dock misären. Konstnären och hans familj konfronterades med den dagligen: ibland blev den så påträngande att han helst av allt skulle velat återvända till Paris, en stad som i hans ögon inte hade liknande erfarenheter av människors totala armod.

När De Nittis 1879 med ett enda konstverk bidrog till Salongen i Paris var det med en gravyr av en tändsticksförsäljerska, en av Londons många människospillror. Motivet torde ha avvikit starkt från andra målningar som ställdes ut och det gjorde ett djupt intryck på vissa kritiker. (Motivet var dock inte okänt i franska kulturkretsar. Några år tidigare hade gravören Gustave Doré redovisat sina erfarenheter av Londons fattigkvarter i verket Londres et les Londoniens). I sin vistelse i London knöt även De Nittis kontakter som inte varit möjliga i Paris. Paret besöktes ofta av kommunarden Jourde, liksom många av dennes meningsfränder i landsflykt i London, och i sina minnen förmedlar konstnären den sympati som denne ingav makarna. Liksom många andra kommunanhängare greps Jourde av stor uppgivenhet, när han till sist kunde återvända till Frankrike, bara för att konstatera att den politiska kampen tio år tidigare inte givit något som helst resultat.

Giuseppe De Nittis, La National Gallery à Londres © Petit Palais/Roger ViolletKanske hade De Nittis egen bakgrund skapat förståelse för Jourdes politiska ställningstagande och för hans livssituation. Innan konstnären ens hunnit födas fängslades hans far anklagad för vänstersympatier och skildes från sin familj, som inte fick veta vad som hänt honom. Hans mor dog av sorg strax efter förlossningen. Då De Nittis drygt tjugo år senare presenterade sin franskfödda maka för sina syskon i Italien frapperades man av hennes stora likheter med modern. I den ljusa gestaltningen av ett sällskaps vällustiga måltid med Neapelbukten som bakgrund är hustrun Léontine den självklara och livfulla medelpunkten. Målningen Lunch i Posillipo skapades sedan De Nittis fått sitt slutgiltiga genombrott som konstnär i väldsutställningen 1878. Många år senare återgav hans maka under pseudonymen Olivier Chantal samma scen i romanen La Vie d’artiste. Le Bel Orlando, där en italiensk konstnär anländer till Neapel med sin franskfödda hustru och sitt nyfödda barn. Även denna scen präglas av ljus, gemenskap och livsglädje.

Den innerlighet och den närhet som präglade makarnas relation dämpade De Nittis besvikelse över den missunnsamhet som hans kolleger visade honom efter att först ha utnyttjat honom. Hans harmoniska familjeliv återspeglas i hans porträtt av makan och sonen, den sistnämnde dock svårfångad, eftersom han var fylld av initiativ av diverse slag och i stort sett fick hållas. Jacques lärde sig uppenbarligen att tidigt se och respektera en människa vars hela uppenbarelse vittnade om svåra umbäranden. Som sexåring skakade han varje morgon hand med kvarterets gatsopare som tvingades leva på allmosor.

Giuseppe De Nittis, Le Train qui passe © Pinacoteca De Nittis, Barletta/Foto: Pierluigi SienaHur fascinerad De Nittis än var av storstadslivet blev det allt viktigare för honom att återvända till sitt ursprungsland och inte minst att söka fånga dess natur, själva utgångspunkten för hans skapande sedan han frigjort sig från den akademiska tvångströjan. Redan i början av 1870-talet dokumenterade han Vesuvius dramatiska utbrott med en gestaltning av dess molnformationer som förebådar det abstrakta måleriet. Parallellerna med Monet och Whistler är uppenbara.

Rubriken som man valde till utställningen på Petit Palais är något missvisande eftersom den bara täcker en del av hans konst, interiörerna från prinsessan Mathildes salong, och de målningar som återger det mondäna Paris intresse för hästkapplöpningar. Som besökare hade man dock rika möjligheter att själv bilda sig en uppfattning om hans måleri och kunde konstatera att det samhällskritiska inslaget var påfallande. Inte bara De Nittis utan också den schweiziskfödde, samtida konstnären Théophile Alexandre Steinlen, även han verksam i Paris, lyfte fram storstadens avigsidor – den sistnämndes fräna samhällskritik och visioner av uppror som kunde kopplas till pariskommunen tvingade honom att hals över huvud lämna Paris för att undvika den process mot anarkister, ”Le procès des Trente”, som inleddes 1894. Steinlen, som mest är känd för sina reklamaffischer och för sina kattbilder, ställdes ut på Musée de Montmartre och på Genèves konstmuseum för en tid sedan. Senare års konstutställningar ger oss explicit eller implicit konkreta inblickar i det turbulenta klimat som präglade 1800-talets sista decennier och bidrar till att nyansera en förenklad bild av skilda konstnärskap. Den rika utställningskatalogen, utgiven av Paris-Musées, ger alla konstintresserade möjligheter att bekanta sig med den intressante konstnären Giuseppe De Nittis.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lars Ahlin – och det sociala korrelatet eller Inga ögon väntar mig

det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande ljusa dager, det är, på en kylig vinterhimmel, det blå virrvarret av klara stjärnor. Ty vi vill ha nyansen också ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2014

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Tankens ambivalens II (Bland döda fränder)

”Men ensam och naken och utan hägring är den själ jag bär”   ”Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima”  / Giuseppe Ungaretti   Min definition av varat är noll Sagt om Neruda av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 september, 2013

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Det digitala landskapet

Joan Fontcuberta En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten. Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 15 augusti, 2008

Diktare, playboys och arbetare i Schweinfurt

Jag befinner mig i Schweinfurt. Namnet lär betyda ”vadställe för svinen”. Här hade grisarna fordom för vana att korsa floden Main. Knappt tre mil österut ligger Hassfurt, hararnas vadställe. Och ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 22 oktober, 2014

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Valerie Solanas en litterär fantasi utan lyckligt slut

Ett ökendjur i Amerika, en litterär fantasi utan lyckligt slut eller en kvinna som har avsagt sig sitt kön? Det behöver inte vara antingen eller och Valerie lyckas med att ...

Av: Lejla Fazlic | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts