Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | 07 januari, 2015
Essäer om musik

Tomas Tranströmer med Modhir Ahmed.  Foto: Tokistar/Wikipedia

Tomas Tranströmers ögonblick av nåd

Tomas Tranströmer är död, 83 år gammal. En av vår tids stora poeter har lämnat oss. Hans dödsdag den 26 mars 2015 har blivit en sorgens dag. Både i Sverige ...

Av: Bo Gustavsson | 07 april, 2015
Litteraturens porträtt

Kedjebron

Tio skäl att besöka Budapest

Det finns många anledningar att resa till Budapest. Nedan listar Björn Gustavsson tio möjliga.

Av: Björn Gustavsson | 24 januari, 2015
Resereportage

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011
Stefan Hammarén

Liljevalchs vårsalong 2012: ”Vem skulle ana…?”



 Liljevalchs konsthall, by night. Konsthallen på kvällen. Foto: David Magnusson  Liljevalchs årliga jurybedömda utställning är i full gång. Vårsalongen drar till sig etablerade och aspirerande konstnärer runt om i landet och många är de som söker varje år. Till årets upplaga antogs 130 – och en av dem är Yohanna Nordh, ung låtskrivare från Ängelholm, som här berättar om sitt verk From a Heart to Another och intrycken från förhandsvisningen och vernissagen.

Vem skulle kunna ana att den över 100-åriga leksakshunden en dag skulle vakna till liv igen och få huvudrollen i en film som visas på Liljevalchs i Stockholm? I december 2011 fick jag det glädjande beskedet att jag hade blivit antagen till Liljevalchs vårsalong 2012. Mitt bidrag From a Heart to Another – en stop motion film som jag även gjort musik till – och jag skulle till Stockholm i januari!

Första gången jag fick syn på den 100-åriga leksakshunden, stod den på ett golv i ett hörn. Hundens sorgsna min och slitna kropp utstrålade en känsla av övergivenhet. Den tillgivna leksaken bar på en historia och jag visste direkt vad jag skulle göra för att väcka den gamla veteranen till liv igen. Med en lånad systemkamera och hunden under armen gick jag hem för att göra en stop motion film. I filmen gör hunden en kärleksförklaring till sin käresta som han längtar efter. Jag sjunger från hundens perspektiv och anpassar min röst för att lättare leva mig in i situationen.

Musiken växte fram i takt med filmen och avspeglar berättelsens nostalgiska stämning. Jag experimenterade oerhört mycket med min röst och insåg att jag ville variera och leka med den för att blåsa liv i hunden. I varje detalj ville jag väcka en nyfikenhet då jag inte räds att framhäva det triviala i sin enkelhet eftersom det är där den äkta skönheten sitter. Ty det vi åtrår, är det vi ser varje dag. När jag skapar vill jag frambringa en kontrast av allvarsamhet och lekfullhet, där man i den melankoliska undertonen kan finna en portion humor inbakad.

Filmen är gjord från något gammalt, något lånat och något sparat. Intresset för filmskapande är relativt nytt för mig och uppstod för cirka ett år sedan. Jag njuter av att kunna kombinera de flesta av mina kreativa sidor i mina filmer, där bild, form, färg, textil, rörelse, ord och musik samspelar. Kärnan av dessa sammanflätande uttryck har jag försökt införliva i filmen. Inspiration är inget som jag söker efter utan den kommer till mig självmant. Därefter låter jag fantasin flöda och skaparkraften leka sig fram.

Eftersom jag inte hade några förhoppningar alls om att bli utvald blev det givetvis en överväldigad känsla av tacksamhet när jag väl fick beskedet. Det är i högsta grad en bekräftelse, och jag tror att Liljevalchsjuryn, bestående av Annika von Hausswolff, Ernst Billgren, Peter Johansson samt Liljevalchs juryordförande Mårten Castenfors, fastnade för filmens enkelhet och lekfullhet.

Ur ”From a heart to another”, 2011. Foto: Yohanna NordhPå torsdagens förhandsvisning strömmade jag, tillsammans med andra människor in på Liljevalchs där musik, mat, dryck och mingel välkomnade oss. Liljevalchs chef Mårten Castenfors höll tal och Ö-kören sjöng in våren. Först gick jag runt och betraktade andras konstverk men sen blev jag nervös och otålig och var tvungen att leta upp mitt eget verk – för att försäkra mig om att det faktiskt var där och att detta var på riktigt. Även om jag letade efter det, blev jag förvånad över att plötsligt se min film visas där offentligt bland folkskarorna som flanerade genom salongen. Filmen visas på en 42 tums skärm med två hörlurar som hänger på väggen där man kan lyssna på musiken.

Det var mycket spännande att se de andra konstnärerna, deras verk och få juryns sammanfattande tankar och en uppfattning om hur de gjort sitt urval. Inne i konsthallen kunde man beskåda tavlor, teckningar, skulpturer och i år var det ovanligt mycket broderier som juryn uttryckte det. Någon ställde ut ett rum där interiören bestod av papper (en soffa, en lampa, en TV, ett kök – allt gjort av papper). Det fanns även två dräkter (som en baddräkt med luva) gjorda av nespressokapslar med påklistrade Swarowski-kristaller, som var monterade på två skyltdockor. Någon annan hade gjort en dräkt av plastteskedar som också var monterade på en skyltdocka. Det var stor variation på konstverken. Det bästa enligt mig var givetvis det absolut enklaste. Det var en vanlig docka (samma storlek som ett spädbarn) med blont kortkrulligt hår, där ena ögat var öppet och det andra halvöppet (en riktig leksak som barnen verkligen lekt mycket med) och på dockans mage stod det med blå fet text: BARBIE. Jag tyckte att det verket var pricken över i:et.

Bredvid min film visades en aningen grotesk och inte så barnvänlig stop motion film. Det blev ganska lustigt att på avstånd se på min ”snälla” film och sedan föra blicken över på den andra blodiga och väldsamma skärmen. Det blev verkligen en kontrast, vilket är något som jag uppskattar. Jag strosade runt i salongerna ett par timmar och avrundade kvällen någorlunda tidigt med en trött kropp men ett glatt hjärta. 

Då dörrarna slogs upp för allmänheten på vernissagedagen (läs fredagen den 27 januari) var det en lång kö utanför. Det serverades korv i kylan i väntan på att komma in. För mig var denna dag ännu viktigare än gårdagen eftersom det var nu som jag skulle möta den riktiga publiken – inte bara konstnärer från gårdagen som också ställde ut. Och det blev fantastiskt. Jag hade inga förväntningar innan jag kom upp till Stockholm mer än en önskan att få minst ett leende hos alla som tittade på filmen. Även denna dag hölls det ett invigningstal av Castenfors som presenterade två av jurymedlemmarna Annika von Hausswolff och Peter Johansson (Ernst Billgren kunde inte delta denna dag). Vårsalongen invigdes med att vi gjorde raketen och en fanfar utfördes.

Jag smög omkring som en katt i salongen under tiden som jag betraktade andras reaktioner på filmen. Det som var så underbart var att den breda åldergruppen (allt från barn till äldre) reagerade på samma sätt – med ett leende. Ett starkt minne och en speciell känsla jag sent kommer att glömma var när jag satte mig på bänken för att själv uppleva min film på plats, samtidigt som en liten flicka också tog ett par hörlurar och satte sig bredvid mig och vände sig mot mig och log. Det var obeskrivligt och det bubblade av glädje i hela mig.

Jag kände att det var lägligt att ta kontakt med juryn och tacka dem för att de valt ut mig till denna minnesvärda tillställning. De uppskattade det lika mycket som jag och jag fick till och med den gula tulpanen som Peter Johansson fått av Castenfors minuterna innan, för att han suttit i juryn detta år. Jag avslutade mitt besök på Liljevalchs för denna gång genom att en sista gång gå bort till min film och se ett gäng ungdomar i 25-årsåldern sitta och le stort. Min önskan var därmed uppfylld och jag lämnade salongen upprymd och nöjd med att ha deltagit på Liljevalchs anrika vårsalong.

Yohanna Nordh

Liljevalchs vårsalong 2012 pågår mellan 27 januari - 25 mars

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Beräknande konst i Hamburg

Denna värld må förändras. På flera vis. Och man ser in mellan varven att vissa konstnärer och kuratorer tar sitt ansvar: Gallerirummet transformeras till ett väntrum för asylsökande, asylmottagningar flyttas ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 19 november, 2012

Kjell Albin Abrahamson Foto Wikipedia

Kjell Albin Abrahamson. En dödsruna

  Den 22 september 2016 dog radioprofilen, utrikeskorrespondenten, författaren, föreläsaren med mera, Kjell Albin Abrahamson.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 september, 2016

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 28 januari, 2015

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 19 Maj, 2014

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Grignan mycket närvarande i poetens verk. Foto Public Domaine Wikipedia

Lövglittrets ord

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-) bör betraktas som en av de författare som orättvist kommit i skymundan här i Sverige. Det är egentligen förvånansvärt eftersom han kan beskrivas som i fas ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 02 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.