Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | 27 november, 2007
Kulturreportage

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 januari, 2015
Essäer om samhället

Great Rift Valley  Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Etiopien, människans urhem och en tidig biblisk oas

Med ens man via landsvägen passerat gränsen från Sudans savannlandskap till Etiopien börjar uppklättringen till hisnande bergshöjder upp till 3000–4000 meter, ner till dalar på grusiga serpentinvägar och upp igen ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 25 december, 2015
Resereportage

"Minsta möjliga lidande är det bästa"




bowen1Ett samtal med Michael Bowen

Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos, strävan att lära sig av österländska tankegångar och dagens experiment med en sammankopplad, "uppkopplad" värld. På många nivåer har Bowen varit alla dessa skeendens mest okända kändis eller, om man så vill, mest kända doldis. Idag bor han i Stockholmstrakten med dukar, penslar, familj och nyöppnat galleri.

- Min far var både läkare och tandläkare, berättar Bowen då vi ses i huset i Saltsjö-Boo, där han bor och målar.

- Han hade klinik i Beverly Hills och vi bodde där också. Han var vad som då kallades en "Sportsman". Det betydde att han hade en stor båt som han och hans Hollywood-kompisar brukade åka ut och fiska med och festa på. Han älskade också flygplan och hade två stycken. Så jag var väl en typisk Beverly Hills-unge.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Redan tidigt befann sig Michael Bowen alltså i en privilegierad miljö, på gott och ont. Som en skyddad och i det närmaste mytisk värld redan då, blev Beverly Hills och Hollywood på det tidiga 40-talet både ett fängelse och en möjlighet för den unge Bowen.

- Jag gick alltid på privatskolor, minns han. Nästan alla var militärskolor. Om någon kom på mig med att rita så blev jag oftast straffad och slagen. Men jag fortsatte rita i alla fall. Så mycket för deras auktoritet! De har ingen makt om de inte kontrollerar människors sinnen och kroppar. Men även då kan de besegras. Det känns som om jag är ett levande exempel på att deras lögner inte fungerar.

Under hela sitt liv har Bowen haft en fenomenal förmåga att på olika sätt dra till sig märkliga och inflytelserika människor. Mammans älskare var t.ex. ingen mindre än Benjamin "Bugsy" Siegel, den legendariske gangstern som tog initiativ till Las Vegas och de första kasinona där innan han blev utmanövrerad och mördad av konkurrenter.

Stelheten och den auktoritära tonen i familjen ledde till att Bowen flydde fältet. In på konstskola med en vilja att klara sig själv. Snart hamnade han under konstnären Ed Kienholz' beskydd. Det blev självklart en formativ period för den dittills överbeskyddade ynglingen. Konstnärskretsarna i området kring Laurel Canyon i Los Angeles blev Bowens första kontakt med ett bohemiskt och utsvävande liv. Jag undrar om Bowen påverkades av dessa konstnärers integritet och livsstil lika mycket som av deras arbete.

- Nej, det tror jag inte, svarar han. De där människorna var faktiskt främst intresserade av att tjäna pengar. Kanske inte Wally Berman så mycket, men definitivt Ed Kienholz. Men jag tycker det var bra att Ed gjorde vad han gjorde. Det skulle inte ha funnits någon kraftfull form av "assemblage art" utan honom. Inga tvivel om den saken. Vad han såg var något Amerika behövde se och höra. Jag bodde tillsammans med honom då jag var 16-17 år. Vi betalade bara $7 i månaden för en gammal keramikstudio. Jag hjälpte honom bl.a. att sätta ihop den installation som senare visades på Moderna Museet i Stockholm.

- Jag var ju bara ett barn och jag såg hur denna grupp människor skapade helt otroliga saker. Jag hade aldrig sett något liknande. Sedan satte de sig ner och planerade för hur de skulle ta sina saker till en annan värld: den värld av pengar och skurkar som jag precis hade flytt från. Det är inget fel i det i sig. Men för mig fanns det ingen romantik i det. Men längre norrut fanns det en romantisk stad, San Francisco. Jag hade åkt dit som barn med min mamma och hennes älskare då vi inte var i Las Vegas där han byggde The Flamingo-hotellet och kasinot. Redan när jag var åtta år satt jag och tecknade på "The Drake" i San Francisco.

San Francisco kom även senare att bli basen i Michael Bowens liv. Trots många resor och många boplatser över hela världen, har San Francisco varit navet i hans livs hjul. Och vart han än bott har han utvecklat sitt måleri. Bowens konst skulle kunna beskrivas som en personlig tolkning av impressionism, med starka färger och ett filtrerande av livshungriga intryck omedelbart till kraftfulla, vibrerande uttryck. Men hur man än vrider och vänder på det, är det naturligtvis svårt att summera eller karakterisera ett aktivt konstnärskap som spänner över en 50-årsperiod. Hur ser han själv på det? Vad är det främst Michael Bowen vill uttrycka?

- Den mänskliga existensen, men det är ett förenklat sätt att beskriva det på, svarar Bowen. Jag tror, baserat på en hård livserfarenhet, att livet fungerar enligt en sannolikhetslag och enligt den egna förmågan att manifestera förutsättningar för den sannolikheten. Jag älskar allt det märkliga i livet. Jag älskar kärleken som jag kan se om kring mig. Men grymhet är frånstötande.

- Jag ville tidigt visa upp min konst om det var en enkel process, men inte annars, fortsätter han. Jag har aldrig varit intresserad av att jaga någon slags karriär. Jag har betraktat det som något lågt. Om det kommer av sig själv och man hjälper det på traven så är det OK. Man måste ju leva också. Men jag är inte någon slags studiomålare.

bowen2Bowen har dagligen och med stadig frenesi filtrerat sina intryck oavsett var han befunnit sig. USA, Mexiko, Indien, Thailand, Italien, England, Hawaii och många andra platser har varit säten för hans voluminösa produktion. Nu även lilla Sverige.

- Jag tycker om att resa runt som du förstår, skrattar han. Jag vill måla och sedan kunna resa till ett annat ställe och fortsätta måla. Jag ser det framför mig i mitt sinne som något som redan är klart, något som redan är avklarat. Sedan bryr jag mig inte om det längre utan låter det koka på en annan nivå. Till slut kommer sannolikhetslagen att ge mig allt det jag behöver i livet. Alla stora yogis vet hur det går till. Jag är en lycklig människa sedd ur det perspektivet. Men så har jag också haft bra lärare.

Vid första anblick ser Michael Bowen ut som en gammal hippie och han är inte motståndare till beskrivningen som sådan. Men innanför kroppshyddan, det yviga håret och de livfulla ögonen finns många fler historier än de från det vilda 60-talet då han var kompis med "alla": Tim Leary, Allen Ginsberg, Ravi Shankar, Peter Fonda, William Burroughs, Andy Warhol, John Lennon, för att bara nämna några. Redan innan dess, på 50-talet, hade Bowen utforskat annorlunda medvetandenivåer i Los Angeles undergroundmiljö tillsammans med Samson de Brier, Kenneth Anger, Cameron och många andra legendariska personligheter. Inte helt förvånande finns ett starkt förankrat esoteriskt intresse inom Michael Bowen.

- Min mormor var en tidig medlem i The Theosophical Society, berättar han. De hade en vacker fastighet i Ojai i Kalifornien, precis söder om Santa Barbara. De närde ett intresse för den esoteriska betydelsen i metafysik och modern konst. Jag var totalt involverad i det. Det fanns ingen religion i min familj. Man är ju inte genetiskt eller rasmässigt religiös. Min familj var inte ens ateister. Men min mormor var ovanligt intresserad av frågan om hur livets mirakel uppstår. Hur vi hamnade i den situation vi befinner oss i.

- Situationen är väldigt enkel, förklarar Bowen. Vi lever i våra kroppar. Om det inte är ett mirakel så vet jag inte vad som är det. Men det var svårt att komma närmare för jag var inte med henne varje dag. Jag försökte vara tillsammans med henne så mycket jag kunde. Jag kunde ta del av klassiker som Mahabarata och Bhagavadgita redan som barn. Senare i livet återupptäckte jag alla dessa saker som jag upptäckt som barn. Då började jag förstå det på ett annat sätt.

- Ibland kallar man mig för en "mystisk" konstnär, fortsätter han. Men jag är inte någon "mystisk" någonting alls. Jag har bara kommit att tro på att det finns något som kallas för "magi". Det är när saker och ting händer samtidigt som allt bara är. Kanske jag istället borde beskrivas som en "mystifierad" konstnär?

Jag undrar när han medvetet började föra in esoteriska element i sitt synliga konstnärskap. Bowen tänker efter och tycks försöka föra över telepatiskt till mig att han alltid gjort det. Det elementet har alltid funnits närvarande. Men han förtydligar lite grann:

- Vanligtvis kommer det vid någon form av kris. Alltid i tider eller perioder av kris. Kriser kommer alltid. Man tror att allt rullar på perfekt men så dyker det upp någon märklig kris. I situationer av kris blir man definitivt mer metafysiskt medveten.

När förstod han att det var konst han skulle ägna sig åt? Fanns det ens något alternativ för den rebelliske och kreative Bowen?

- Sanningen är att jag aldrig gjort något annat än att måla och skapa, svarar han. Sedan jag var sex år har jag tecknat och målat och aldrig varit intresserad av att göra något annat. För mig är det en lustig fråga men jag har inget emot den alls. Den påminner mig om att jag faktiskt inte målar medan vi nu pratar om det. Det är som en liten semester.

- Vanligtvis blir jag så absorberad av mitt arbete att jag inte bryr mig om något annat. Jag skulle lätt kunna sitta dygnet runt och bara måla. För mig känns det inte ens som arbete fast det egentligen är väldigt hårt arbete. Jag förstår det först när kroppen säger ifrån och blir trött.

För Bowen tycks "arbetet" minst lika mycket vara en form av meditation. Många av tavlorna uppvisar ett eget slags språk, med interna visuella referenser och inte sällan en utpräglad känsla av dröm. Det är inte en surrealistisk drömvision med en daliesk övertydlighet det handlar om. Snarare finns en suggestiv vaghet, en evokativ men mystisk kvalitet som gör att det blir svårt att ta ögonen från bilden i fråga. Finns det en tanke bakom tillvägagångssättet eller motivval, undrar jag?

- Nej. Om jag märkte att jag kände så innan jag satte igång med en tavla så skulle jag stanna upp där och då, förklarar Bowen. Jag tycker att den bästa konsten görs då det absolut inte finns någon tankeverksamhet inblandad alls.

- Jag skapar de här bilderna därför att jag känner att jag måste, fortsätter han. Om jag inte gjorde det skulle jag nog bli galen. Alla bilder inne i mitt huvud och ingen chans att uttrycka dem: det skulle vara som tortyr. De få gånger jag inte kunnat arbeta en hel dag har varit fruktansvärda.

- För mig är det en stor skillnad mellan måleri som konst och måleri som kommersiell vara. Mitt intresse har alltid varit för konst som konst. Ta Rembrandt t.ex. Varför sålde han skisser på barer i slutet av sitt liv? Därför att han provocerade borgerskapet i staden med sina sanningar. Men han slutade inte måla för det. De borgare eller rika människor som nämndes med namn i hans målningar är bara ihågkomna för att de just målats av Rembrandt.

- Jag målar för att jag måste helt enkelt, förtydligar Bowen igen. Jag dokumenterar vad jag ser runt omkring mig. Ibland blir jag först intresserad av t.ex. en målning långt efter att jag gjort den. Min observation av tavlan blir ofta djupare och mer medveten långt efter det jag faktiskt gjorde den. Då jag ser en bild i efterhand kan jag ofta se att den nästan blivit profetisk.

Att ha tecknat och målat dagligen i över 60 år sätter onekligen saker och ting i perspektiv. Jag frågar Michael Bowen om han kan peka på några huvudsakliga utvecklingar i sitt konstnärskap.

- Det är en stor fråga för en konstnär, svarar han. Den betyder ungefär "Kan du rita bättre nu än då du var nio år?" eller "Har du något mer intelligent att berätta nu än då du var 12 år?" Svaret på båda frågorna är Nej. Men det finns också en Ja-aspekt. Den har att göra med att jag nu är bättre på att förmedla det jag vet är sant. Jag är bättre på det än när jag var t.ex. 14 år. Detsamma gäller nog egentligen även för teckning eller om man bygger något. Ju mer man över desto skickligare blir man. Man blir också mer medveten om andras medvetanden. Man blir bättre på att förmedla helt enkelt.

Det som förmedlas är sålunda inte bottnande i rationell tankeverksamhet utan snarare i ett intuitivt trevande på plats vid staffliet. Men inte sällan finns just de metafysiska elementen närvarande. Orsaken är enkel. De elementen finns närvarande på så många nivåer djupt inom honom.

- I mitt liv finns det vissa saker eller skeenden som är betydelsefulla, berättar Bowen. Vissa är så märkliga att jag tvekar att prata om dem. Andra är så enkla att de låter konstiga i all enkelhet. Ett exempel... En dag som barn i Beverly Hills kände jag mig ovanligt ensam. Jag strövade upp i Hollywood Hills och bestämde mig för att ge mig själv åt universum. Det låter barnsligt och banalt. Men jag gick upp dit och tog av mig alla kläder. Om någon hade hittat mig naken där hade jag nog hamnat på dårhus! Jag la mig i solen och sträckte ut ben och armar så att jag liknade da Vincis teckning. Och så gav jag upp. Jag gav upp inför universum. Det finns inte mycket mer jag kan säga om det. Det var allt.

Från denna intuitiva ritual, över 50-talets bohemiska ockultism i Los Angeles, vidare över det explosiva och inte sällan drogpåverkade sökandet i 60-talets sinnesvidgade andlighetsträdgårdar, till en mer kontemplativ samvaro med hinduiska och buddhistiska traditioner... För Bowen har denna typ av inre resande varit minst lika viktig som det fysiska resandet över hela planeten. Men finns det då någon total sanning som är allmängiltig för alla, undrar jag?

- Man kan inte vänta sig att sanningen ska förstås av många människor. Men man kan ju arbeta för att det ska ske. Vissa som skapat mycket lidande för andra kallas i efterhand hjältar. Det är helt sinnessjukt och det hoppas jag min konst påvisar. Andra monster kallas för helgon. Det är mycket olyckligt. Minsta möjliga lidande är det bästa.

- Jag sitter inte och målar magiskt talismaniska tavlor medvetet, förklarar Bowen. Men många säger till mig att de märker att tavlorna förändras hela tiden. Folk ser saker i tavlorna och de frågar mig om de är talismaniska på något sätt. Många upplever att de får ett väldigt speciellt förhållande till mina tavlor. Och det är inga galningar det handlar om.

Det mänskliga medvetandet är komplext och försöker ideligen försvara sig från alltför stark yttre påverkan. Status Quo, en utebliven förändring, är att föredra för det protektionistiska egot, men alla vet att det inte alltid är den sundaste attityden att ha till livet i sig. Jag frågar Michael Bowen om han tror att konst och estetiska upplevelser i allmänhet behövs för att bryta ned alltför rigida tendenser i människan.

- Absolut. Då ett krig bryter ut så är en av de första saker som vanligtvis sker ju att man skyddar konsten så att den inte ska förstöras eller plundras. Samma sak med grottmålningar. Varför skyddar man dem? Därför att konsten är värdefull. Det är en nyckel till det omedvetna och, bortom det, till det "konnektiva omedvetna".

- Jung var smart med sitt "kollektiva omedvetna" och han närmade sig det konnektiva, förklarar Bowen. Det är det vi håller på att utveckla med våra maskiner. Datorer och Internet är en del av det. Det är viktigt med kommunikation. Det sker därför att vår livskraft vill överleva. Tibetanska lamas har vetat om det här i tusentals år och många andra också.

- På 60-talet kände hippies till det, fortsätter han. De sa sanningen men de var alltför annorlunda så ingen ville lyssna på dem. Nu, 30-40 år senare, är det annorlunda och folk är hysteriska inför klimatförändringarna. Folk skulle ha lyssnat på dem då istället!

- Allt handlar om att livskraften vill överleva, konstaterar Michael Bowen. Livet är något underbart. Med eller utan lidande så är livet något fantastiskt. Många är rädda för vad som sker omkring dem. De ville inte lyssna på hippies eller andra på den tiden så nu måste de hinna ikapp på olika sätt. Det är något som mina målningar handlar om. Folk borde ta sig en närmare titt på dem. De borde se den stimulation som kommer från tavlorna och de borde aktivera sin egen kraft.

Bowen tycks medveten om att mycket av det som sägs som kommer från 60-talet idag låter "flummigt", men han bryr sig inte det minsta om det. Vidare vill han ta fokus ifrån de psykedeliska experimenten och istället lägga fokuset på alla de tidiga frön som såddes, t.ex. miljömedvetenhet, ekologiska koncept, jämlikhetstankar, fredsrörelser och mycket annat.

- Det var mycket det som det handlade om: sympatiska, medkännande känslor. Medkänsla för andra som led. Vi ville inte demonstrera mot något vi hatade. Vi ville bara fira livet och allt levande. Men de skulle aldrig förstå det om vi inte valt annorlunda strategier. Blommor t.ex., som ju är en av de allra vackraste saker som finns på den här planeten.

Efter att ha organiserat en del konserter och "happenings" i San Francisco i mitten av 60-talet fick Bowen en idé om att samla alla de spridda undergroundrörelsernas nyckelfigurer till en gigantisk fest i Golden Gate Park. Genom sitt och vännen Allen Cohens publicistiska projekt, den legendariska tidningen "The San Francisco Oracle", var de precis rätt personer att arrangera en så pass färgstark samling. Festen, som kallades "The Human Be-in", ägde rum den 14:e januari 1967 och blev ett uppmärksammat startskott för det som skulle komma att kallas "The Summer of Love".

- På presskonferensen inför "The Human Be-in" kom det en massa hårda, cyniska journalister, minns Bowen. Av vackra flickor med famnarna fulla av blommor fick journalisterna färgglada blommor i händerna. Så där satt de med anteckningsblock i ena handen och blommor i den andra. Hela rummet luktade makalöst. Det var vårt kärleksvapen. Så journalisterna skrev naturligtvis om "flower power" och om hur dumma i huvudet de tyckte vi var. Men vad de inte insåg var att de gjorde precis det vi ville att de skulle göra.

Efter kärlekssommaren följde hårdare tag, inte bara i det fredligt hippieska San Francisco utan över hela USA. Manson-morden 1969 och även den katastrofala Altamontfestivalen där en svart man slogs ihjäl av Hell's Angels-medlemmar brukar betraktas som två solida gravstenar för hippie-eran. Men innan dess hade Bowen varit inblandad i ännu ett i sammanhanget fredligt och positivt skeende. I Washington hade tusentals unga och gamla samlats i oktober 1967 för att protestera mot Vietnamkriget. Hur? Jo, man skulle med gemensam tankekraft få hela försvarshögkvarteret Pentagon att levitera, d.v.s. lätta från marken... Resultatet blev kanske inte vad de väntat sig (byggnaden rörde sig konstigt nog inte ur fläcken), men mediabevakningen var stor och debatten om kriget fortsatte aktivt. Fotografierna med hippies som stoppar blommor i soldaternas gevärspipor sändes ut till tidningar över hela världen. Idén till det hela kom från Michael Bowen.

- Kriget var fruktansvärt och miljoner dog, minns Bowen. Men även amerikanska soldater behandlades illa i USA när de var hemma. Jag gillade det inte alls. Så vi ville protestera. Det var inte alls tänkt att jag ens skulle vara där i Washington men så skedde det i alla fall. Peggy Hitchcock, syster till arvtagaren som bekostade Learys experiment i Millbrook, betalade för massor av blommor. Vi delade ut dem till alla som samlats för att demonstrera och jag tyckte man skulle stoppa ned blommor i gevärspiporna. Det påminde mig om en morgon i San Francisco då jag betraktade en ensam blomma i morgonljuset. Det var vackert.

Av alla de människor Michael Bowen känt under sitt händelserika liv, finns det någon särskild han kan plocka ut som extra betydelsefull? Och, i sådana fall, varför?

- Kanske fotografen Edward Steichen, svarar Bowen. Jag bodde med honom och hans fru i tio dagar i Umpawaug. Han hade en stor snäcka på sin spismantel i vardagsrummet som blickade ut över hans privata sjö. En kväll var vi ensamma i ungefär en timme. Det var vackert. En komplett tystnad där sinnen möts. Bara signal och inget brus. Sedan vände han sig mot mig och sa att jag borde titta på spiralen som utgör snäckan. Jag tror det var och är universums hemliga struktur.

Jag undrar om han själv har någon teori hur det kommer sig att hela hans liv varit så präglat av möten med inflytelserika kulturella och andra personligheter. Finns det ett system i det hela?

- Det har att göra med magi och att jag gav efter för magin, förklarar Bowen. Det finns också en möjlighet att mitt liv planerats av andra och att jag bara följer den planen. Jag har snubblat över några bevis för en sådan teori men inte tillräckligt för att vara helt säker. Allt som skett tidigare och allt som sker nu som tydligen varit och är så uppseendeväckande är att jag är bestämd och fokuserad på att tillsammans med mina nära vänner leva i den amerikanska konstitutionens lista på individuella rättigheter.

Hur ser då Bowen på Sverige i sammanhanget? Där sammanhanget som sagt bestått av Mexiko, USA, Thailand, Indien, Italien och många, många andra exotiska platser. Hur är det att arbeta här för honom?

- Som person vet jag inte riktigt, svarar han. Jag vill inte förlora min amerikanska "gard" som jag håller uppe för det mesta. Det stör mig faktiskt lite. Men jag finner Sverige mycket förföriskt. Att vara här känns nästan som när jag upptäckte Hawaii.

Det låter kanske lite märkligt för en svensk att höra (I alla fall under den mörka regniga höstdagen då jag sitter och pratar med Bowen och vet att vintern är på väg med stormsteg). Men Michael Bowen är övertygad om Sveriges förträfflighet och har nu t.o.m. med sin italienska fru Isabella Paoli öppnat ett galleri på Östermalm i Stockholm. Tanken är inte bara att visa hans egna tavlor utan även att låta svenska och utländska konstnärer visa sina verk där.

- Behöver jag resa för att kunna arbeta?, frågar Bowen sig själv avslutningsvis. Svaret är Ja, det behöver jag. I det att min kropp blir äldre känner jag ett behov av att röra på mig mer i världen. Att flytta är väldigt viktigt för mig, även om det bara är inom samma stad. Att flytta runt i världen är en del av min livsstil. Då man gjort det så länge som jag har så förmodar jag att det blir ens livsstil.

Carl Abrahamsson, text och bilder
Vidare läsning
http://www.galleripaoli.com/
http://www.beatscene.com/

Ur arkivet

view_module reorder

Who is a Human Being in Time’s Play?

 Who is asleep, who is awake, in our busy business life, where we hope to rediscover a lost paradise? Time’s play in our human existence is present in James Joyce’s Finnegans ...

Av: Percival | Essäer | 18 juni, 2013

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 augusti, 2011

Emmakrönika XV &:så en tår då

Fortsättning på sagan högst sannberättelsen om den alltid lika överlevande icke mera ostumma hjältemaur avslöjt mer här följt, när avsnitt episodellt 02033018 02056480 02066157 02103551 02107169 02112941-XX (och för tillfället ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 23 april, 2009

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld

Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om musik | 21 oktober, 2015

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 11 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.