Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

"Jag går min egen väg"



"Jag går min egen väg"

 rudling
Foto: Tony Landberg

Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson.

Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger inte. Tvärtom förefaller Ewa Rudling att vara mer aktiv än någonsin tidigare.

När Ewa Rudling berättar anekdoter ur sitt livs historia är det som att man hastigt dras in i en film: en blandning av Hollywood-musikal ("Funny face" är inte helt långsökt i sammanhanget, där Rudling då blir en syntes av Fred Astaire och Audrey Hepburn), franska nya vågen (med Truffaut i spetsen) och lite Felliniesk livsglädje. Om det inte vore för att hon visar fotografier ur böcker och tidningar från alla dessa odödliga möten, magiskt fångade ögonblick tillsammans med vår egen kulturs ikoner, skulle man kunna tro att den charmerande damen fabulerar. Men icke!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad det handlar om är att Ewa Rudling genom sin livsaptit och sitt evigt ungdomliga mod välsignats med ett liv som är endera bohem-chic i Stockholm och endera seriös jet-setting i resten av den stora världen. I nätverk som bildar nätverk som bildar nätverk rör hon sig nyfiket genom mondäna sfärer som alla präglas av kärleken till kultur och kärleken till livet. Och tur för oss alla är att hon sedan 60-talet förevigat snudd på allt hon upplevt och alla hon träffat.

Väl hemma i Ewa Rudlings lilla, lilla lägenhet i Stockholm (som också fungerar som studio och kontor) får jag ett glas hemgjord lingondricka i handen och en stol att sitta på. Jag frågar hur hon ser på sig själv.

- Äventyrlig, svarar hon. Jag har blivit kallad en kvinnlig Indiana Jones. Man har sagt att mod är mitt mest utmärkande drag. Jag har alltid kastat mig ut i det iskalla vattnet utan att titta först. Jag är nyfiken på livet, på människor. Jag kan börja prata med vem som helst som jag blir intresserad av. Så har det inte alltid varit. Jag är ju uppfostrad i Sverige. När jag var liten fick man lära sig att aldrig tala med en främling. Man svarade bara om de frågade efter vägen. Allt var farligt, speciellt om man var flicka. I början vågade jag inte be folk om att få fotografera dem. Men så småningom så släppte hämningarna. Ju mer man ser att det fungerar, desto bättre fungerar det.

Under många decennier har det dessutom fungerat väldigt, väldigt bra för Rudling. Det finns naturligtvis många duktiga och framgångsrika svenska fotografer, men vissa varumärken är starkare än andra. Christer Strömholm, Anders Petersen, Mikael Jansson, Dawid och Gunnar Smoliansky är alla tunga namn internationellt. Ewa Rudling befinner sig på samma nivå. Hennes porträtt av kändisar, okändisar och ökändisar har uppnått en stark respekt, inte minst i hennes andra hemland, Frankrike. Med mycket jämna mellanrum återvänder hon till Paris för att arbeta vidare.

- Mitt nästa uppdrag är att fotografera berömda kvinnosakskvinnor för en utställning som kvinno-organisationen "Parole de Femmes" planerar för den åttonde mars 2007 på rådhuset i Beauvais, berättar hon. Jag ska också gå på minnesutställningen på Centre Pompidou om Arman tillsammans med min väninna Charlotte Rampling.

- Jag ska också träffa franska Nationalförsamlingen för en utställning där. De ligger granne med Vogue som publicerade mina första bilder från barrikaderna maj-68.

Läs gärna de två senaste meningarna igen. Den franska Riksdagen vill ha en utställning av Rudlings bilder. Hon började arbeta för franska Vogue 1968. Tillika med bilder från de historiska oroligheterna och skeendena i studentmiljön då. Det summerar henne ganska väl: på rätt plats på rätt tid och med en kontaktyta som leder hela vägen till den toppen, vilken den än vara månde.

- Jag är gärna en vecka i Paris och tre veckor i Stockholm, fortsätter Rudling. Jag gillar Sverige på många sätt. Min granne, som har balkong mot gatan, säger att hon har havsutsikt, man kan se Brunnsviken. Där kan man hyra kanot och bada. Det handlar om livskvalitet. Jag brukar cykla Djurgården runt på morgonen klockan sju. Det tar en timme. Ett härligt sätt att börja dagen. Jag såg en mås som satt på ett staket och gäspade mot soluppgången. En trygg mås! Jag har fint fotoljus här i min ministudio fem trappor upp.

Förutom hennes egna personliga band till Frankrike, undrar jag vad som tilltalar mest. Vördnaden för kulturen?

- Jag tycker att fransmän har respekt för alla människor, svarar hon. Det har kanske med uppfostran att göra. För några år sedan satte jag fingret i en skärmaskin på en krog i Stockholm. Jag åkte till Södersjukhuset. Receptionisten satt och pladdrade i telefon och brydde sig inte ett dugg om mig. "Vill du vara vänlig sluta tala i telefon och ta hand om mig, för jag blöder", sa jag.  Då ringde hon efter två ABAB-vakter, för att jag bråkade, sa hon. När man kommer till ett franskt sjukhus, har de samma respekt för dig som om du vore fullt frisk. Man blir inte behandlad som en idiot för att man stukat foten. Man blir väl och superproffsigt omhändertagen. Jag kom in i en affär och hade köpt en bukett rosor på marknaden. Kassörskan i affären kommenterade direkt de vackra rosorna. Man blir glad. Det är säkert kommersiellt att ge en komplimang till en ny kund men det är också väldigt trevligt.

Ewa Rudling växte upp i en borgerlig familj i Stockholm, med kända rötter tillbaka ända till Gustav Wasa och andra kungligheter. Men att passa in i det borgerliga och gå i tungrodda fotspår tilltalade henne inte alls. Där mamman var överkritisk till dotterns kreativitet, fann hon en bättre mentor i pappan, advokaten Tage.

- Jag har alltid skapat, minns Rudling. Ända sedan jag var liten har jag alltid möblerat om hos folk. Jag söker harmoni. När jag var 12 år satte jag upp pjäser på Korsön mittemot Möja. På lördagskvällarna hade vi föreställning. Fiskargubbarna kom och tittade. Min pappa var lekfull och påhittig. Han kom utklädd till gammal luffare. Han var okonventionell och gav fullständigt fan i vad folk tyckte och tänkte. Det var befriande. Pappa läste oupphörligt. Som ung hade han velat studera litteratur. "Du skall läsa juridik, annars får du inte ett öre", sa hans far häradshövdingen. På den tiden fanns inga stipendier. Man var tvungen att göra som föräldrarna sa.

- Pappa gav mig travar med böcker han tyckte jag borde läsa. Den stora världslitteraturen fick jag redan som liten. Då trodde jag att alla läste Dostojevsky, Hemingway, Hugo, Maupassant, Proust, Steinbeck och Tolstoy. Musiken var också viktig för oss.

- Min far var definitivt ett starkt stöd, fortsätter hon. När jag hamnade i en svår situation sa han bara: "Ha lite is i magen..." Jag kunde ringa honom när som helst på dygnet. Som advokat kunde han ge många goda råd. Han hade finurliga lösningar på det mesta. Min mamma var tvärtom, ogillade mig och motarbetade alla mina projekt. Jag har fått både och. Min pappas mod har påverkat mig mycket. När han var 83 cyklade han baklänges på en bro över Sillerboån i Hälsingland.

Ännu en typiskt rudlingsk anekdot vad gäller pappan var att han och namnen Tage Erlander gjorde värnplikt tillsammans 1920. Då de båda hamnat i militärfinkan samtidigt lärde Tage Rudling upp den nyfikne Tage Erlander i socialismens grundteorier. Ett möte som på frönivå bidrog till det som senare kom att bli skapelsen av det svenska "folkhemmet" efter kriget. Långt, långt senare spekulerades det flitigt i svenska medier om Ewa Rudling och Olof Palme, vars mentor ju en gång i tiden var... Tage Erlander. Snurrigt? Freudianskt? Nej, bara helt normalt i Ewa Rudlings händelserika värld.

Hos Ewa Rudling fanns tidigt ett intresse för fotografi men det kom inte att ta sig uttryck förrän långt senare, då hon var på fri fot från familjen.

- På Konstfackstiden började pojkarna fotografera mig överallt och hela tiden, berättar hon. Då upptäckte jag hur mycket man kunde göra med olika kameror, ljus och sinnesstämningar. Jag blev hundra olika Ewa.

Hon sökte jobb som assistent hos Ateljé Uggla men fick inte ta jobbet för mamman (som varit klasskamrat med fotografen Anna Riwkin). Detta ledde till ytterligare konflikter och att unga Ewa flyttade hemifrån. Studier på Konstfack följde samt inspirerande resor. Rom speciellt blev en kärlek vid första ögonkastet.

- Att jag stannade sju år i Rom var till stor del för att slippa min elaka mamma, minns Rudling. "Res ut och se konstens huvudstäder...", sa rektorn på Konstfack: Paris, Rom, London och Madrid. Jag liftade till Paris, sedan till Rom. Romarna gillade skandinaver och sa att jag passade som mannekäng. Modellandet fixade hyran, men modevärlden var stentuff. Avundsjuka sömmerskor kunde stickas med knappnålar på provningarna. Man måste banta hela tiden och sitta fem timmar om dagen hos frissan, som brände sönder håret med färger och papiljotter... Numer får det bli kökssaxen.

- När jag var ledig från modelljobben målade jag och ställde ut. Jag blev bokad för visningar i New York 1963 och blev kvar där ett år. På "Valentine's Day" på skridskobanan i Central Park träffade jag min blivande man, Claude Duthuit, dotterson till Henri Matisse. "Will you be my Valentine?", frågade han. Jag följde honom till Paris. Vi gifte oss. Det blev en katastrof. Svärmor hatade mig. Matissehuset var byggt som en fästning p.g.a. all konst av Matisse, Picasso, Miro m.fl. Jag passade inte in i den borgerliga miljön.

Men tillvaron i denna finkulturella miljö innebar också unika möjligheter att skapa ett franskt nätverk. Hon hade ju redan "betat av" Rom och lärt känna Sophia Loren (och hade dessutom en statistroll i Loren-filmen "The Legend of Timbuktu"), Pontecorvo, Antonioni, Monica Vitti och många andra. Och dessutom New York då den begynnande popkonstmiljön var som allra starkast.

- Jag råkade sitta bredvid konstnären Arman på restaurangen La Coupole i Paris, minns Rudling. Jag hade alltid beundrat hans konst. När jag anlände till hans ateljé i Saint Paul de Vence för att föreviga honom, gav han mig en kamera. "Ni behöver den bättre", sa han. Arman samlade på kameror och på det mesta. Han var en intelligent, varm och generös konstnär. Det fick jag erfara många gånger.

Nu började Ewa Rudling fotografera ordentligt och metodiskt. Med en talismanisk kamera från Arman och dessutom uppmuntrad av Miro (som sa "Det här är inte fotografier, det är målningar!" om hennes bilder), etablerade hon sig som fotograf. I kontrast mot den kreativa friheten hon nu upplevde var det uppenbart att äktenskapet med Duthuit inte skulle hålla länge till.

- Så träffade jag mitt livs stora kärlek och min sons blivande far, filmfotografen Michel Fournier, ett geni. Michel frågade ut mig och på en kvart hade han fått mig att berätta att jag höll på att flytta ut från Matissehuset och att min man inte ville ha barn. "Jag skall ge dig ett barn", sa Michel. "Ja tack", sa jag. Vi flyttade till Massimo Campiglis gamla ateljé i Montparnasse. Vårt hem blev en samlingspunkt för Paris unga intellektuella filmare, författare och musiker. Det var en kreativ tid. Michel var 24 år och hade gjort sju långfilmer med Nicos pojkvän, undergroundfilmaren Philippe Garrell. Vi filmade och fotade dagar och nätter.

När Ewa Rudling bodde och arbetade i Paris var det inte lika vanligt som idag med kvinnliga fotografer. Var det till hennes fördel eller nackdel, tror hon själv?

- Både och, svarar hon. Jag blev mobbad av de stora killarna från (bildbyrån) Magnum. De tyckte inte att jag skulle synas så mycket och sa till mig att hålla mig lite diskret i skymundan. Jag har alltid blivit mobbad, kanske för att jag  är kvinna, men också för att jag är konstnär och annorlunda. Men det blir bättre med åren. Man får lite mer pondus. Som ung är man så osäker. Den svåraste åldern var i 16-17 års åldern. Jag skrev en dikt som började: "Sexton år och livet är redan slut..." Jag funderade ofta på självmord. Så småningom lugnade jag ner mig. Nu försöker jag göra det bästa möjliga av mitt liv.

På uppdrag eller eget bevåg har Ewa Rudling fotograferat tusentals mer eller mindre epokgörande människor. Förutom de som redan nämnts kan tilläggas Andy Warhol, Paul Morrissey, Nico, Isabelle Adjani, Gloria Swanson, Jack Nicholson, Nastassja Kinski, Louis Malle, Luis Buñuel, Salvador Dali, Richard Burton, Omar Sharif, Eugene Ionesco, Jean-Paul Sartre, François Mitterand, svenska kungabarnen och så vidare, och så vidare... Jag frågar henne vem som varit den mest underbara eller mest sympatiska?

- Charlotte Rampling är min favorit, svarar hon snabbt. Vi har liknande humor, förstår varandra och har varit vänner i många år. Hon har alltid varit fantastisk på bild. Vi träffades för trettio år sedan, när våra barn var tre år. Sigourney Weaver var också rolig att jobba med. Carole Bouquet var så vacker att man kippade efter andan. När jag såg henne i Buñuelfilmen "Cet obscur objet du désir" längtade jag efter att få fotografera denna sagolika varelse. Till slut träffades vi på en fest. Poeten och musikern Nico hälsade ofta på och sjöng hos oss. Jag anade nog att hon inte skulle leva så länge. Det är en sorg.

Och vem har då varit den minst angenäma personen att fotografera?

- Ingrid Thulin var en av de elakaste människorna jag fotograferat. Hon lekte katt-och-råtta med mig i en vecka. Men jag tappade aldrig tålamodet. Jag ville ju ha mina bilder och så blev det. När vi till sist skildes åt sa hon att jag varit väldigt professionell. Min far sa: "Det finns ytterst få människor  som befinner sig i en maktsituation som underlåter att utöva sin makt. Men det är de människorna vi bör sträva efter att vara." Att fota Khomeini var rätt knepigt, då jag inte talade hans språk. Jag ville regissera honom. Han gapskrattade. Det var så löjligt att en kvinna skulle tala om för honom vad han skulle göra. Jag råkade knäppa på knappen precis just då. Bilden var ett misstag, men blev en bestseller för min bildbyrå Sipa Press.

Idag är Rudling lika verksam som någonsin förr. Bl.a. medverkar hon regelbundet med bilder för svenska "Management Magazine" och samma förlags medicinskt inriktade "Prosana". Ett pågående projekt med rötter i avbildandet av bl.a. företagsledare för Management Magazine är en utställning 2007. Jag undrar om hon hinner ta del av andras utställningar och om hon i sådana fall prioriterar fotografi framför andra konstformer.

- Nej. Hinner inte. Jag tycker inte att någon konstform är mer värd än en annan. Men jag älskar musik mer än allt. Musik är den mest abstrakta konstformen. Jag lyssnar hela tiden och skulle önska att jag kunde spela.

- Jag uppskattar tidningar som Management Magazine, och (redaktören) Karl Beijbom, som ger mig full frihet att fotografera på mitt sätt, fortsätter hon. Man blir glad när man ser sina bilder på helsidor. Jag håller just nu på med 30 porträtt till nästa nummer. Det blir bara mina bilder i det numret.

Denna typ av sammanställande projekt tycks tilltala Rudling. Där hon skämtsamt beskrivit boken "Svenska konstnärer - 80 kärleksfulla porträtt i bild och ord" (Prisma, 1998) som en chans för sonen och konstnären Archibald Rudling att synas i en bok och att alla andra konstnärer bara fick hänga med som utfyllnad, så är boken naturligtvis mer än så. Med ömsinta och, som titeln indikerar, kärleksfulla porträtt av en stor mängd viktiga svenska konstnärer fick Rudling chansen att visa upp en konceptuell, tematisk sida av sig själv också. Då vi pratar om boken citerar Rudling från den entusiastiskt: från Roj Friberg om kreativitetens källa och från en väninnas recension av Lena Cronqvist från 1963 (!).

Före "Svenska konstnärer" kom boken "Är man inte Matisse bör man inte måla" (Ekerlids Förlag, 1996). Titeln är ett citat från kritiska svärmor Duthuit till den konstintresserade Ewa, vilket faktiskt fick henne att ge upp planerna på att måla seriöst. Boken är en personlig genomgång av hennes eget "Dolce Vita" (ja, hon målade en gång faktiskt i en fontän i Rom och ja, enligt hennes italienska vänner i alla fall, inspirerade detta Fellini till den odödliga scenen med Anita Ekberg), en biografisk skiss med minnesbilder i text och fint återgivna fotografier. Det märks när jag ser henne bläddra i boken att det finns en miljon berättelser att ta tag i. Varje fotografi i sig rymmer kanske inte mer än "tusen ord" men väl ett stort antal spännande historier och livsöden.

De senaste åren har Ewa Rudling funderat på att sälja hela sitt arkiv till en samlare eller bildbyrå. Hon vet att giganter som Getty Images och Bill Gates Corbis-projekt gärna köper upp hela samlingar av unikt material. Men också att det finns problem med det hela...

- Att sortera några miljoner bilder, det kommer att ta ta några år för mig! Min bildbyrå, Sipa Press, sa att även om jag bara behåller tio procent av min produktion, så är den gigantisk. 40 års fotografering!

För några år sedan var Ewa Rudling aktuell i Sverige av en annan anledning än fotografi. En anledning som berörde många människor på omskakande sätt: tsunamin som svepte över Sydostasien vid jul 2004. Hon ordnade en stor auktion tillsammans med Bukowskis och ett stort antal konstnärsvänner som alla donerade verk för att hjälpa till.

- Jag har alltid levt som en konstnär och aldrig tänkt att nu skall jag ta en bild så att jag tjänar pengar, förklarar hon. Jag försöker göra en vacker bild. När jag hade flyttat från Matissefamiljen, hade jag inte längre råd att ta taxi. I Paris är det ofta strejk. Jag såg en gång en liten tant som stod på Place de la Concorde och knackade på en bilruta. "Unge man, kör mig till Operan", sa hon. "Oui Madame", sa han och hon hoppade in. Kan hon, så kan jag, tänkte jag och började lifta över hela stan. En dag fick jag hoppa på en Harley Davidson som kördes av en snygg kille. Han var "Läkare Utan Gränser" och skulle precis åka till Afghanistan för att ta hand om krigsoffer. Jag blev så imponerad att jag tog kontakt med "LUG" och ville hjälpa till. När tsunamin kom gick jag runt på Östermalm med en bössa och drog in 30.000:- på en vecka, men jag ville göra  mer. Jag ringde några konstnärer och bad dem skänka ett verk. När fem av Sveriges främsta målare tackat ja, kontaktade jag Carl-Gustaf Petersén på Bukowskis. "Vi tar det", sa han. 90 konstnärer medverkade. Vi drog in en halv miljon.

Tillvägagångssättet var här, liksom oftast i hennes fall, typiskt. Ett infall, en känsla och sedan snabb handling. Inget teoretiserande utan bara direkt gripa tag i ögonblicket och skapa något av det. Hon har många exempel på liknande skeenden där hon vetat att hon velat göra något men inte exakt hur.

- När jag träffade den berömde franske musikern Antoine hade jag inget att visa. Jag ville fota honom, men visste inte hur. "Hör av dig när du har fått en idé", sa Antoine. Så kom bilden till mig i en dröm. Träffade sedan Antoine på Café de Flore, där jag skissade upp drömsynen. Han kom till Matissehuset i Issy-les Moulineaux där jag bodde då. Antoine och flickan (som jag valt för hennes gitarrformade figur) hade aldrig setts förut. Hon klädde av sig helt naturligt och satte sig med ryggen mot kameran, intill Antoine som poserade med sin gitarr på Matisse gamla chaise-longue under ett fikonträd. Tvilling-gitarrer!

- Axel Munthe berättade att han ofta var förvånad över att hans patienter löd honom, fortsätter Rudling. Han sa att läkare inte alltid kan så mycket, men att människor tror att de kan. De känner tillit. Jag känner igen mig i det. Har man idéer, inger det förtroende. Nästan alla tackar ja till mig. Ibland tycker jag det är lite märkligt.

- Jag försöker locka fram det bästa hos människan när jag fotograferar någon, fortsätter hon. Något fint finns hos alla. Man vill ju gärna ge till sin käresta en bild där man ser trevlig ut. Det är mänskligt. Jag arbetar alltid med att försöka få fram det positiva. Det handlar om att få modellerna att må bra. Jag brukar stänga av telefonen, bjuder på té eller lingondricka, spela spännande musik. Det skapar ett lugn och en bra stämning.

- Jag brukar säga att om folk går igenom Ewa Rudlings fototerapi, blir de en bättre människa. De brukar bli gladare när de har blivit avbildade.

Jag undrar om hon ser sina bilder som ren dokumentation eller som medvetet förskönande på någon nivå?

- Jag tycker inte bilderna är förskönande, svarar Rudling. Jag gör bilderna som människorna ser ut. Jag försöker spegla insidan. Jag jobbar lite som konstnären Erling Johansson. Han målar värmebilder av själen. Jag försöker tyda känslor.

- Ibland känns det som om man kör fast i ögonblicket. Man kan inte alltid vara i form. Då är man världens sämsta fotograf. Man får försöka återkomma. Nyligen blev jag erbjuden att fotografera på ett 50-års kalas. Sådana jobb är det värsta jag vet - knuffad i ryggen av kypare, nypt i baken av fulla gubbar - men jag behövde pengarna. Jag mådde så dåligt hela tiden, hade tur när kameran gick sönder, orkade inte fortsätta. Jag erbjöd gästerna en fotografering hemma hos mig istället. Där körde jag fast och kände mig verkligen rutten. Aldrig mer!

Jag undrar om hon kan se någon huvudsaklig markant utveckling i sitt arbete under decenniernas gång?

- Ja. I början trodde jag att man måste ha med väldigt mycket på en bild: dekor, rekvisita, extravaganta kläder, exotiska smycken. Nu jobbar jag tvärtom. Jag har blivit minimalist. Människan är viktigast. Blicken. Skala av, skala av, skala av...

Reflekterar det även Ewa Rudling som människa också?

- Ja, jag tycker det. Man behöver inte så många klänningar. Jag trodde att man inte kunde leva utan bil. Men min son Archibald lärde mig. Han är emot avgaser och föroreningar och tänker aldrig skaffa bil. Jag blev påverkad. När min sista bil gick upp i rök köpte jag en gammal cykel på Skärholmens loppmarknad för 250:-. Nu har jag cyklat i 16 år. Det är uppfriskande. I 25 år hade jag en stor gammal smedjebostad i Ljusdalstrakten med tio rum. Matissehuset hade 14 rum. Det blir bara en massa prylar att hålla reda på. Nu lever jag i 26 kvadratmeter och trivs!

- Jag har alltid arbetat hemma, berättar hon vidare. Det är lugnare. Jag kan skapa min egen miljö, den sinnesstämning jag söker. Här har jag full kontroll. Inga störande moment, som ett ösregn eller en snöstorm. Här finns mitt underbara ljus.

- Jag har sällan med mig kameran privat, svarar hon då jag frågar. Jag har tänkt fota London snart. Då kommer jag naturligtvis gå omkring med kamera. Jag har börjat att göra porträtt på städer. Ett helt år cyklade jag runt och fotograferade Paris. Att fotografera är mitt arbete och jag måste få vila mig någon gång.

I november 2006 visades en film på SVT om konstnären Erling Johansson, "Pojken som inte fick måla". Den presenterades som en film av Maj Wechselmann (vilket den också var), men Ewa Rudling kan inte låta bli att reagera då filmen kommer på tal. Rudling nämns i eftertexterna som "koordinator".

- Jag planerade en konstnärlig film om den märkvärdige konstnären Erling Johansson, börjar hon. Filmen skulle bli som ett smycke. Men jag halkade på en isfläck på Döbelnsgatan (som höll på att bli min dödsgata) och låg för ankar. Maj Wechselmann erbjöd sig ta över och avsluta filmen. Men hon gjorde sin egen socialpolitiska dokumentärfilm. Jag mailade henne hela från min sjukbädd om hur hon skulle bära sig åt. Det gav hon fullständigt fan i. Jag blev förtvivlad när jag såg resultatet. Men Maj är bra på att sälja, så nu ska den gå på "K-special" på TV fyra gånger och är utvald att visas på filmfestivalen FIPATEL i Biarritz i januari 2007. Jag vill fortsätta göra filmer om konstnärer, men tänker skaffa mig en egen kamera och arbeta ensam.

Jag undrar om hon inte tidigare känt ett sug efter att göra film? Det visar sig vara en fråga hon egentligen fått redan för länge sedan.

- Ända sedan jag började fota har jag fått höra att jag borde filma, för mina bilder ser ut som scener ur filmer. För 30 år sedan sa Claude Berri, en av Frankrikes största producenter, att om jag ville göra film skulle han producera mig. Jag blev livrädd. När jag fotograferar är de högst tio personer som skall må bra, men filmar man, är det kanske hundratals. Jag tänker försöka filma, på samma sätt som när jag gör ett porträtt. Archibalds pappa lärde mig otroligt mycket. Han var en fantastisk filmfotograf. Vi var inte enbart tillsammans som man och kvinna utan också totalt synkroniserade professionellt. Hans B-fotograf var en Prima Ballerina på Operan i Paris. Michel sa att det är lättare att lära en dansare filma än att lära en filmfotograf röra sig mjukt!

Om Ewa Rudling inte hade haft en fantastisk karriär och verkligen älskat sitt medium, vad tror hon att hon då skulle gjort istället?

- Gift mig med en bonde och haft mängder med av barn och hästar, skrattar hon. Jag älskar att rida. Djur och natur. Jag skulle gärna flytta ut på landet. Helst vill jag skriva. Jag har så mycket i huvudet. Men jag hinner inte just nu. Det är uppdrag och nya utställningar på gång. Målet med livet är väl att arbeta med de människor man trivs med, som man har en bra kommunikation med. Då har man kommit någonstans.

Med ett långt och kreativt liv bakom sig är det kanske risk för att man blir nostalgisk? Men med Rudlings energi tror jag nog snarare att hon kanske när en övertro på framtiden? Eller...? Jag visar mig ha fel på båda punkterna.

- Ingetdera, svarar hon lugnt. Jag gillar läget. Folk frågar ofta om jag inte längtar till Paris. Men längtar jag till Paris, åker jag till Paris. När jag är i Stockholm, älskar jag Stockholm. När det regnar, älskar jag regn. Är jag i Paris, älskar jag Paris.

- Jag tycks inte behöva så mycket sömn nu för tiden, konstaterar hon vidare. Jag vaknar tidigt, ofta klockan tre på morgonen och börjar jobba. Mitt liv är arbete. Jag har inget privatliv. Jag behöver inget. Jag har roligt hela dagarna. 

- Jag är lycklig när jag lyckas göra en bra bild. Jag är lycklig när jag simmar 1000 meter varje vecka. Jag önskar jag kunde rida som förr men jag har drabbats av artros i händerna. Om hästen skenar, har jag inte kraft att hålla igen. Jag bakar mitt bröd, kokar min lingondricka och gör min egen yoghurt och lever rätt spartanskt. Det passar mig.

Andra sidan av myntet då? Vad gör Ewa Rudling olycklig?

- Jag är inte så olycklig numera, erkänner hon. Men man går ju hand i hand med döden vart man går. Hälsan är det viktigaste. Man vet aldrig när man kommer att drabbas. Just nu är mitt liv är ganska trevligt, med en vecka i Paris en gång i månaden. Helst bor jag i Saint Germain des Prés, fem minuter från mitt favoritställe Café de Flore...

- När man reser får man rötter på andra platser. Man blir också rotlös överallt. Allt har för- och nackdelar. Jag känner mig hemma i Paris, med mina många underbara vänner. Sverige har också många fördelar, framför allt i naturen, årstidens växlingar. Jag är besatt av snön och norrskenet.

- Men när jag kom tillbaka till Sverige efter att bott utomlands i många år blev jag chockerad över materialismen och hur elaka folk kunde vara mot varandra. Många utlandssvenskar känner så. Jag vet hur det är att vara invandrare. "Hon är inte ens fransyska!", sa min svärmor... Men det blir bättre och bättre. Invandrarna har fått svenskarna att bli lite mer avspända. Som konstnär behandlades man nedlåtande i Sverige. I andra länder är konst ett adelsmärke. Nu bryr jag mig inte längre. Jag går min egen väg.

Carl Abrahamsson
Vidare läsning
http://www.ewarudling.se/

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.