Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Vilhelm Hammershøi – Måleriets sista andetag

Den danske målaren Vilhelm Hammershøi (1864-1916) presenteras för närvarande på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn i utställningen ”Hammershøi och Europa”. En utställning som kastar ljus på den danske nationalkonstnären ...

Av: Henrik Örnlind | 18 maj, 2012
Konstens porträtt

"Barockbuskis" på Drottningholmsteatern

Samarbetet med operahögskolan fortsätter efter förra årets framgång med "Cosi van tutte" och det är helt i sin ordning. Det gav mersmak.  Det är bara det att denna gång sätter ...

Av: Ulf Stenberg | 09 juni, 2012
Kulturreportage

Når det gode liv ikke er til å skjelne fra streben etter lykke

Innledning Artikkelen min er om følgende anliggende. (1). Liv som henger sammen, er å foretrekke framfor å ha et oppsplittet liv. Meningsfylte liv henger sammen. Det gode liv er om liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 21 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Hockneys vatten



Day Pool with Three Blues, 1978Vattnets svalka och skimrande reflexer; det bedövande starka ljuset hos sommardagen - när man går in i huset kommer delar av verkligheten att vika undan för ens blick - klordoften kvar efter kallsuparna, det mjuka gräset efter de skrovliga våta stenplattorna. Det är väl omöjligt att hålla tillbaka alla de minnen som slår ut när man betraktar David Hockneys tavlor av badmiljöer. Men det konstnären själv skrivit om dem går i en annan riktning, ger närmast intrycket av en naturvetenskapliga undersökning.

"I swimmingpoolbilderna hade jag börjat intressera mig för det generella problemet hur man avbildar vatten, att finna ett sätt att göra det. Det är verkligen ett intressant formellt problem, till skillnad från motivet som sådant; det är ett formellt problem att avbilda vatten, att beskriva vatten, eftersom det kan vara hur som helst - det kan ha vilken färg som helst, det är i rörelse, det saknar helt visuella kännetecken." (David Hockney, s. 100.

Orden är, om man tar dem för slutgiltiga, vilseledande på ett sätt som är rätt typiskt för när konstnärer talar om sina egna verk. Som ledtråd är Hockneys sätt att betona den tekniska aspekten icke desto mindre värdefull: genom att granska de formella problemen kan man tydligare se allt det där andra. Vattnets optiska flyktighet öppnar för en konstnärlig frihet.

Ett utmärkande drag för Hockney är hur han i samma bild låter olika sätt att förhålla sig till rummet kombineras just så att deras oförenlighet framträder. Något förenklat kan man tala om tre grundelement, motsvarande rummets tre dimensioner. Den enklaste beståndsdelen är förstås linjen, som ju i teorin går att betrakta som endimensionell, men i egenskap av kontur skapar ytor och djup - kort sagt det man brukar mena med teckning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den andra grundformen är den platta ytan, som kan associeras med grafik eller kollage, men förstås även en viss typ av måleri. På olika sätt har Hockney ägnat sig åt tvådimensionalitetens problematik, med en infallsvinkel som påminner om Barbro Östlihns bilder av husfasader från samma tid. Här är Hockneys arbeten med "curtains", det vill säga gardiner/ridåer/draperier, delvis inspirerade av trompe-l'oeuil-inslag hos den italienske barockmålaren Domenichino, särskilt upplysande:

Sunbather, 1966"Gardinens form intresserade mig först som ämne, men sedan gick det upp för mig att den kunde vara ännu mer intressant för att den var platt - än en gång detta magiska ord. En gardin är, trots allt, precis som en tavla - man kan ta loss en målad duk från en spännram, hänga upp den som gardin - så en målad gardin skulle vara mycket verklig. Alla filosofiska problemställningar som rör platthet handlar, om man sätter sig in i dem, ytterst om verklighet, och om man bortser ifrån [cut out] illusionen blir måleriet fullständigt 'verkligt'. Gardinens idé är samma sak." (David Hockney, s. 89.)

Det tredje dimensionen är givetvis kroppen och djupet. Man kan nog säga att Hockneys måleri mer och mer rört sig i riktning mot att bygga på perspektiv och andra element som skapar djupverkan, det skulpturala om man så vill. Själv nämner han till exempel The Room, Tarzana från 1967 som den första bild där han på allvar brytt sig om sådant som ljus och skuggor. (David Hockney, s. 124.) I de senare, van Gogh-inspirerade tavlorna är perspektiv, inte minst avvikelser från centralperspektivet, helt avgörande.

För att se hur de tre rumsliga grundelementen hamnar i konflikt med varandra kan man betrakta en bild som Sunbather från 1966. Solens spel i vattnet återges stiliserat i form av svängande linjer som här och var korsar varandra. Samtidigt finns en nästan omärklig perspektivisk effekt i det att linjerna faktiskt smalnar av med avståndet. Det tydligaste exemplet på en platt yta är förstås det blåa bandet av kakel som delar in bilden i ett dominerande vattenparti och en i princip fristående solbadardel. Samma kakel förekommer på flera av bilderna från denna tid, och kan ses som ett utslag av ett komplexfyllt förhållande till abstraktionen och det nonfigurativa måleriet, en tradition Hockney möter med en ibland ängslig ironi. (I den tidigare Two Boys in a Pool, Hollywood har vattnet målats på ett sådant sätt att de två pojkarna ser ut att stiga upp ur en enorm abstrakt tavla.) Samtidigt som det liknar ett geometriskt mönster hämtat från någon femtiotalsmålare kan kaklet i Sunbather - i linje med Hockneys tankar om draperiet - med lika stor rätt ses som en hyperrealistisk återgivning av just en rad med kakelplattor.

Portrait of an artist, 1971Mot de många linjerna och den tvådimensionella ytan kan ställas den solande mannen. Hockney kunde ha nöjt sig med att ge ett tecken för kropp, en kropp reducerad på samma sätt som gräset reducerats till en grön linje, eller vattnets känsla av djup till en närmast bassängkanten mörknande ton. Men istället ägnar han skuggorna och dagrarna, badbyxans negativa avtryck och ansiktets av solen besvärade min en ömsint behandling, och placerar kroppen i centralperspektiviskt intressant ställning som gör den mer levande än omgivningen. En intressant effekt av detta är den motsättning som uppstår mellan kroppen och ytan den ligger på. Visst går det att läsa av frottébadlakanet som om det ligger ned på stenläggningen, men i högre grad framträder som en "curtain", en av de platta ytorna, så att det tillsammans med gräsmattan i bakgrunden kastar sig ut ur centralperspektivet och vrider sig upp mot betraktaren.

Mellan det mönster ljusreflexerna bildar i Sunbather och dem man ser i Portrait of an Artist (Pool with Two Figures) från 1971, skiljer egentligen mycket lite, men när de vita linjerna i den senare lindar sig kring den simmande mannens kropp, och när denna kropp återkastar det underifrån skinande blå ljuset, kommer en helt annan sida av vattnet att gestaltas. Dess förmåga att bära kroppen, dess sätt att möta dess rörelse med sina egna virvlande små rörelser. Och med vattnet blicken.

Samma år som han målar Sunbather gör Hockney också The Little Splash, som kom att följas av ytterligare två målningar med samma motiv: The Splash och A Bigger Splash.

Skillnaden mellan de olika versionerna gör det möjligt att ringa in vilka detaljer det är som bygger upp deras kvaliteter, i förlängningen vad det är han är ute efter.

I The Splash har himlen schatteringar, den är måleriskt framställd och levande, med blåtonade berg i bakgrunden.
I A Bigger Splash har den blivit ett kompakt, intensivt lysande färgfält.

The Splash, 1966Till en början kan det tyckas som att målningarna skuggor, men framför allt i A Bigger Splash används skuggningen på ett mycket subtilt sätt. På trampolinen finns en tunn linje, snett till vänster under stolen en slagskugga, och vid det utskjutande taket, som till skillnad från i den tidigare bilden är vinklad uppåt syns både en slag- och självskugga. Dessa skuggor ger dock inte i första hand en fysisk närvaro åt föremålen, en sådan undergrävs av andra detaljer, till exempel träden, mörkare på högersidan - fel sida! Det viktiga är snarare skuggan som kontrast, för att förstärka ett utplånande solljus. Ett ödsligt ljus, över en ödslig plats.

En del av bildernas kraft ligger just i hur de lyckas frammana ödslighet i en miljö där man enligt tidigare konventioner inte skulle förvänta sig den. Utan att det behöver fattas i ironisk eller kritisk mening är det ju uppenbart att Hockney anammar resekatalogernas glättiga bildspråk - man kanske skulle ta sig ett dopp! - för att visa på en underliggande oro. Här finns inget av romantikens polaritet mellan sublima, hotfulla vyer och en inre, ombonad miljö. Tystnaden går inte att stänga ute.

A Bigger Splash, 1967Tydligare än i något annat fall handlar vattnets roll i Splash¬-serien om tiden. Under ett kort ögonblick är bassängens vatten oberört av nedslaget, förutom just på det lilla område där människokroppen trängt undan vattnet. Mest anmärkningsvärt är hur bildens olika beståndsdelar frammanar olika egenskaper hos den stora blåa ytan. Ömsom framstår den som en yta täckt med färg, ömsom som ett djup att försvinna i. Den kan tyckas som en tung, orörlig massa, eller lika lätt som det vita stänket. Kontrasten är inte bara den mellan ett overkligt stillastående vatten och en fryst men därför levande ejakulation av vatten, utan den mellan den nedre, dynamiska delen av bilden och den kvävande stämningen i den övre, från vilken plasket avleder uppmärksamheten.

Återigen blir det uppenbart att den tekniska sidan, vilken aspekt av vattnet som skall markeras - blåhet, genomskinlighet, tröghet, rörelse, förmågan att täcka - ytterst är det som tvingar fram bildens själ. I A Bigger Splash är denna själ förbunden med det sjuka hos vatten som står still, det som Gaston Bachelard i sin studie Vattnet och drömmarna (L'eau et les rêves, 1942) beskrivit som bestämmande för Schwimmbad, Mitternacht, 1978Edgar Alan Poes författarskap. Men om Hockney, som jag vill hävda, inte bara här utan i alla sina vattenbilder frammanar något av det kvava hos Poe är det viktigt att se att han samtidigt fångar den svindlande glädjen hos ett hopp från trampolinen ner i ett svalkande klart vatten en varm sommardag. Det är som om det inte fanns någon motsättning mellan de två sorternas stiltje.

Thomas Sjösvärd
Slutnot
Citaten är alla hämtade ur David Hockney by David Hockney, Thames and Hudson, London, 1976. Översättningarna är artikelförfattarens.
Bachelards L'eau et les rêves finns på svenska som Vattnet och drömmarna, övers. Marianne Lindström, Skarabé, Hägersten 1991.

Ur arkivet

view_module reorder

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011

Offerjournalistiken når extrema höjder

Inom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande. Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare ...

Av: Thomas Silfving | Essäer | 11 mars, 2012

Tankar kring Maria Wine och Artur Lundkvist (Korsväg II)

”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer ...

Av: Göran Af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 27 maj, 2014

Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 25 november, 2012

Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

Bara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som ...

Av: Axel Andersson | Gästkrönikör | 04 februari, 2010

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

Några dikter av Ragnwei Axellie

www.axellie.se

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 04 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts