"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

"Fotografi är min kärlek och musiken min passion."



ralphgibson04"Fotografi är min kärlek och musiken min passion."

Ett samtal med Ralph Gibson. Text & foto: Carl Abrahamsson

Att vara fotografisk poet med total integritet och dessutom framgångsrik på en krävande konstmarknad... Hur gör man? Amerikanske fotolegenden Ralph Gibson berättar i en ny bok och för Tidningen Kulturen om sina intryck från en lång och succépräglad karriär.

Boken, "Refractions" (Steidl, 2006), är en volym i vilken Ralph Gibson förmedlar ett destillerat uttryck av sin estetiska vision i både ord och bild. Det är inte ofta denna kombination lyckas, men i Gibsons fall gör den det. Han bjuder på samma sparsmakade kraft som återfinns i t.ex. Cartier-Bressons textsamling "The Mind's Eye" (Aperture, 1999). Korta koncisa texter med väl avvägda fotografier som inspirerande kontrapunkter snarare än renodlade illustrationer.

Innan vi fortsätter, låt oss göra en snabb tidsresa: Ralph Gibson föds i Los Angeles 1939. Fadern regiassistent åt Alfred Hitchcock och Nicholas Ray i Hollywood. Gibson närvarar ofta i studiomiljö och den kontrastrikt uttrycksfulla filmiska närbilden blir senare ett kännetecken för hans eget arbete. Fotograf i amerikanska Flottan. Senare assistent åt Dorothea Lange och Robert "The Americans" Frank. Arbetar som fotojournalist men glider i mitten av 60-talet mer in i de egna uttryckens värld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med böckerna på det egna förlaget Lustrum (framförallt "The Somnambulist", 1970) placerar Gibson inte bara sig själv på en fotografisk världskarta utan även en annan amerikansk fotolegend: Larry Clark. Tack vare Gibsons kontaktnät och hans produktion av boken "Tulsa" 1971, blir Larry Clark en stjärna mer eller mindre över en natt.

De senaste 30 åren har Ralph Gibson metodiskt arbetat sig fram till en position som kan ruckas av få. Ett stort antal böcker, separatutställningar, utmärkelser o.s.v. gör honom till det personliga fotografiets amerikanska Doyen. Han är i allra högsta grad medveten om det, men ger samtidigt ett väldigt ödmjukt och generöst intryck då jag hälsar på i hans studio i Tribeca-området i New York. Förutom mörkrum, "datorpark", böcker och fotografier i hundratal, finns också ett stort antal gitarrer i olika utföranden stående, hängande, liggande överallt... Att det här huserar en multikreativ person råder det inga tvivel om.

- Man kan bestämma sig för ett utseende, en stil, men det är bara en rent formell sak, förklarar Ralph Gibson då vi satt oss till rätta i studions soffhörn.

- Man kan säga att man behöver kontrast här eller gråskala där, eller att man ska använda vidvinkel-objektiv o.s.v. Vissa förväxlar denna typ av formella beaktan med ett eget sätt att se. Vad jag vill göra är att återskapa det intryck jag får då jag betraktade något. Då jag verkligen betraktar något skapar det ett knippe känslor inom mig som jag försöker kalla fram i de fotografier som följer. Man kan säga att mina bilder förmedlar hur det känns att titta på de motiven snarare än de avbildar motiven i sig.

Gibsons mest karakteristiska fotografier innehåller ofta drömliknande utsnitt eller en medveten vaghet i uttryckandet av en bekant tids- eller rumsuppfattning. Med sina starka kontraster talar bilderna ett eget språk som uppmuntrar betraktarens sinne att själv fylla i eventuella tomrum. Trots att det låter paradoxalt, tror jag att ett begrepp som "mättad minimalism" beskriver hans bilder på ett rättvist sätt.

- Jag finner stark tillfredsställelse i att bara stirra på egentligen ingenting, berättar Gibson. När jag tänker på ett motiv som Presidenten eller Påven... Ingen av dem skulle få mig att sträcka mig efter Leican. Det är det ödmjuka motivet som räknas. Jag skulle kunna ta en bild av tomrummet framför min egen näsa.

- Det finns något som förekommer om och om igen i mitt sökande och det är att det alltid finns en bild som jag velat ta i flera år, men den kommer främst att fungera som en känslomässig föraning. Det blir som en doft av en känsla jag har. Sedan kan jag omedelbart känna igen den då jag ser den i den s.k. verkliga världen. Min kollega Duane Michals är bra på att "förvisualisera" sådana saker. Om jag på samma sätt som han kunde se bilden inom mig och sedan röra mig mot den direkt skulle jag älska det, eftersom det skulle eliminera en massa sökande för mig.

Efter en kort stunds samtal slås jag av att Ralph Gibson är en person som älskar fotografi på fler nivåer än att bara knäppa några egensinniga bilder då och då. Trots att han hävdar att hans gamle vän Helmut Newton var den som älskade fotografi allra mest ("Refractions" är för övrigt tillägnad Newton), framstår Gibson som en praktiker som gärna och ofta vill ägna sig åt teori och, naturligtvis, lika mycket vice versa. I USA finns den traditionen med intellektualiserande fotografer numer mest i det förgångna (Frederick Sommer, Harry Callahan och många andra), men Gibson är definitivt en förvaltare av den traditionen. Men minst lika mycket finns en annan ådra av påverkan som mer har att göra med direkt erfarenhet. Gibsons far jobbade i Hollywood och unge Gibson var själv statist i ett antal filmer.

- Jag fascinerades alltid av den extrema betydelse man tillskrev skapandet av en bild, påpekar han. Jag var på många inspelningar och såg med vilken precision och med vilket tålamod de skapade bilder. Min kärlek för kontrastrika svartvita bilder var något jag fick från alla filmer jag såg då... Film Noir. Jag vidrör det till och från i mitt pågående arbete. Jag har en tendens att uppskatta kontrast när jag gör mina kopior, men inte så mycket som jag brukade göra.

- Jag kan fortfarande känna att fotografins essentiella väsen har att göra med dess speciella abstrakta förhållande till verkligheten. Jag kan finna mig själv fungerande i harmoni med och parallellt med den vektorn.

- Jag studerar yoga och yogafilosofi, svarar Gibson när jag ber honom förtydliga resonemanget. Jag håller också på med ett personligt metafysiskt sökande. Jag har studerat Gurdjieff och andra framstående mästare och jag insåg att jag var tvungen att ta isär och avprogrammera en massa saker innan jag faktiskt kunde se vad det var jag betraktade. Det där var bara en mening, men det kräver flera år av total koncentration.

Metodisk byggare eller intuitiv flanör i tillvaron? Trots att svaret redan är uppenbart kan jag inte låta bli att ställa frågan till Ralph Gibson.

- Jag är definitivt en flanör, svarar han. Jag känner igen något när jag ser det. I boken "Quadrants" visste jag inte vilken som skulle bli nästa bild, men jag visste var jag skulle leta efter den. Det härrör från "avstampsteorin" som Dorothea Lange lärde mig och som fortsätter att påverka mig (I all enkelhet: att fotografen inte statiskt ska vänta på motiv utan hellre bör röra sig i sökandet, eventuellt av helt andra anledningar än själva bildsökandet i sig./min anm.). Nu har jag arbetat i Brasilien och jag letar efter dess kulturs rötter. Teorin om "avstampet" hjälper mig att leta i ett enormt land, lika stort som USA och med 200 miljoner invånare. Det gör att mitt sökande smalnas av lite.

1999 gav Taschen ut en liten men synnerligen kompakt tegelsten av Gibson kallad "Deus Ex Machina". Boken är en perfekt översikt av en lång och imponerande historia av personliga sökanden och reflekterande bilder. I boken blir det också tydligt hur mycket Gibson rest runtom i världen, men hur konsekvent hans seende och fotograferande alltid varit och fortfarande är. Oavsett om det handlar om Egypten eller Japan, Frankrike eller Italien, så är den uttryckta bilden omisskänneligt "Gibsonsk". Navet i hans fysiskt geografiska universum är dock alltid New York.

- New York har i grund och botten definierat min intelligens, förklarar Gibson. Jag reser hela tiden tillsammans med andra i denna tidsålder när det ju verkligen är möjligt att resa. Det är svårt att bestämma sig för var man vill bo men jag har bott i New York i 35 år nu. Efter alla mina resor anser jag fortfarande att New York är centrum för min kultur och min civilisation. Det förändras såklart och Berlin är väldigt spännande, men främst för yngre konstnärer tror jag. Men jag har en infrastruktur i den här staden som fortsätter att förundra och entusiasmera mig.

- Man måste bo där man alltjämt blir inspirerad, hävdar han vidare. Det löste jag för länge sedan. Jag kom till New York med $200 på fickan och trodde jag skulle stanna i två veckor. Jag såg aldrig tillbaka efter det. Jag var som någon som kom ut ur garderoben. Äntligen var jag hel. Jag blev mig själv. Det är precis så här jag är. Vid något tillfälle tänkte jag bosätta mig i Paris. Men jag vill inte bo där eller i Rom eller Rio. Jag tycker om att åka dit på besök. Det räcker.

Då Gibson inte är på resande fot eller flanerande i New York, hittar man honom oftast i studion eller mörkrummet, flitigt arbetande men utan några riktiga tendenser till stress. Hur ser en optimal dag ut för Ralph Gibson?

- Precis som idag, skrattar han till. Jag börjar med yoga och några armhävningar varje morgon. Då känner jag hur jag mår rent fysiskt. Sedan anpassar jag mig efter det så mycket jag kan. Jag kommer hit till studion vid nio ungefär. På förmiddagarna gör jag oftast kopior eller övar gitarrharmonier. Jag lunchar med vänner. Jag älskar att packa mina väskor och att gå igenom vilka kameror jag ska packa. Mängden film har ökat genom årens lopp. Jag fotograferar ju både i färg och svartvitt numer.

- Det finns många olika sätt att arbeta på, fortsätter han. Vad jag försöker göra är att utveckla arbetsmetoder som ska få mig att vilja arbeta. Jag skriver i min dagbok om min kreativa process och jag försöker hela tiden förbättra den.

Betraktar man Gibsons meritlista förstår man att det inte är bara tomma ord. Han har varit aktiv som fotograf i snart 50 år och gått från kreativ klarhet till kreativ klarhet. Jag undrar om han ändå aldrig hyst några tvivel på sitt yrkesval.

- Aldrig några tvivel, säger han bestämt. En av de saker som hände mig då jag låg i Flottan var att jag fick den där starka insikten om att jag skulle bli fotograf. En av de saker som den typen av övertygelse innebär är att hur dystra omständigheterna än är - tre kameror på pantbanken, två punkteringar och en vräkning - så visste jag fortfarande att jag skulle lyckas som fotograf.

- Av samma anledning kan jag tillämpa den känslan på en palestinsk terrorist, fortsätter Gibson. Jag vet vad blind tro är. Jag kan förstå den typen av människa från mitt eget perspektiv, från mitt eget Jihad som konstnär. För mig är terroristerna inte samma mysterium som de tycks vara för andra människor. Då jag ser en ung fotograf komma genom dörren, så kan jag se även på avstånd om han eller hon har samma slags attityd. Men den garanterar ingenting. Det är bara så man är född.

- Jag kände hela tiden till mitt livs syfte, upprepar han. Det syftet kräver av mig att jag håller mig ren och trogen mitt arbete och att jag engagerar mig i mitt arbete på en nivå som är högre än det mediokra. Det är det som senare blir ens moralkodex. I den här tidsperioden då många diskuterar religioner av olika skäl, så slår det mig att djupt religiösa människor behöver att någon tillhandahåller moralkodex åt dem. Jag tror att konstnären tillhandahåller sin egen moralkodex.

Det givna för Gibson som ung fotograf i början av 60-talet var fotojournalistiken. Efter en kort period i New York där han lyssnade till poesi och uppläsningar av Kerouac, Ginsberg och Corso, hamnade han åter på Västkusten. Han studerade konst i San Francisco och lät kameran hänga med som ett par extra ögon. Gatuscener, fångade ögonblick à la Cartier-Bresson, den uttrycksfulla verkligheten som den var... Men efter att han flyttat åter till Los Angeles 1962 och valt att bosätta sig där, ändrades hans bildspråk till det vi känner igen även idag.

- Då jag var 19 och låg i Flottan använde jag en Rolleiflex, minns Gibson. Jag beskar de bilderna så de skulle se ut som om de vore fotograferade med småbildskamera. 1961 skaffade jag min första Leica och där har jag förblivit. Det innebar att all ambivalens försvann, den där identitetskrisen som vissa fotografer har, med oändliga mängder kameraväskor och utrustning. Jag kan resa lätt ute i världen. Jag tycker om att välja den bästa kameran, det bästa objektivet, den bästa filmen och sedan bara glömma allt annat.

- Mitt tidiga arbete reflekterar mina inre behov vid den tiden, förklarar han. Jag hade jobbat som fotojournalist men tyckte inte det dokumentära läget gav mig den tillfredsställelse jag längtade efter. Jag utvecklade mitt sätt att se som ett svar på mina personliga behov. Det är det enda sättet på vilket man kan få något riktigt innehåll i ett fotografi.

Mitten av 60-talet innebar inte bara utvecklandet av det egna bildspråket. Gibson började också arbeta med serier av bilder för att skapa större kontexter. Det stod klart för honom redan då att bokformen var den som lockade allra mest. Att starta förlaget Lustrum Press var därför inte ett experiment så mycket som det var ett uttryck för en redan befintlig och mycket klar vision.

- I själva verket hade jag ett erbjudande från ett framstående förlag vad gäller "The Somnambulist", minns Gibson. Jag arbetade på den bokens struktur, dess sekvens, i tre år. Ingen annan redaktör hade kunnat eller velat komma fram till samma slutledningar. Jag gav ut den själv för att jag kunde göra det. Jag hade lärt mig om tryckning redan då jag låg i Flottan. Jag hade avmystifierat hela den processen. Man måste komma ihåg att på den tiden gjordes man alltid uppmärksam på hur mycket en bild förlorade i tryck i en tidning eller i en bok. Det hade att göra med mediets natur på den tiden. Då jag anlände i den miljön med möjligheten att göra en egen bok, sa jag till mig själv att den här tryckprocessen snarare ska förstärka mina bilder en hel del och att jag skulle bli tvungen att verkligen arbeta med mediet i sig. Jag upptäckte t.ex. att jag kunde ha för mycket tryckfärg i pressen och det var så jag fick mina större svarta ytor.

- Jag såg inte tryckprocessen som en möjlighet att förlora något utan snarare som en där jag skulle vinna något, berättar han vidare. Så har det fortsatt för mig. Teknologin har utvecklats precis parallellt med min uppfattning av fotografiet. Nu kan jag göra två till tre böcker per år. Jag arbetar därborta i datorn och så kan jag bara skicka en PDF-fil till mitt förlag i Italien. Det är verkligen tillfredsställande att göra böcker nu.

Oavsett om det handlar om en baddare som "Deus Ex Machina" (som förvisso är en antologi) eller en förhållandevis tunn volym som "Refractions", så är det lätt att se att alla Gibsons teorier har en bärighet. Hans val av bilder och sättet de hamnar samman på skapar en fascination som är svår att finna hos andra fotografer i deras böcker. Kanske är det en förlängning av det jag nämnde tidigare, att bilderna i sig uppmanar till egen personlig ifyllan av tolkningens tomrum? Kanske finns det också närvarande på en högre nivå, där boken utgör en helhet som väcker egna fantasier hos betraktaren?

- Jag är musiker och jag är ofta djupt inne i att studera musikteori, harmonilära etc, förklarar Gibson om fenomenet. Jag finner att i fri improvisation så kan man introducera, framföra och låta träda ut ett tema var som helst, så länge man håller sig till vissa ganska små regler och förmaningar. Inte regler egentligen, utan snarare indikationer. För att hålla det hela inom vidden av vad man tänkt göra med resten av stycket. Det påverkar hur jag gör mina böcker också. Bara det finns en struktur, en konsekvens.

- Den stora bristen i många fotografers böcker och hur de arrangerar böckerna är att de tillskriver innehåll som inte riktigt finns där, menar Gibson. Den visuella övertonens teori: Den visuella övertonen måste finna en resonans. Den kan inte bara projiceras in i något. Det måste finnas något som strålar ut från sidorna mot betraktarens ögon.

Hollywood och Film Noir. Kontrastrika kompositioner med mystiskt, dramatiskt och närgånget innehåll. Att Gibson på ett tidigt stadium arbetade som assistent åt två giganter (Dorothea Lange och Robert Frank) kan självklart också ha påverkat hans estetik och attityd. Men vad förutom allt detta i hans eget förgångna inspirerar Ralph Gibson?

- Måleri har alltid inspirerat mig, konstaterar han. Den tvådimensionella konstens historia. Musik. Och min samling konstnärsvänner med vilka jag utbyter mina mest personliga tankar och vice versa. En uppslagsbok skulle definiera estetik som skönhetens filosofi. Jag finner att då jag samlar på mig information och erfarenhet och jag skapar fler bilder och lägger dem till de föregående, så kan jag se att min estetik utvecklas. Det förklarar skillnaden mellan de bilder jag skapade 1960 och dem jag skapar nu. Man kan aldrig ha senare verk utan tidigare verk. När det gäller det rent estetiska fortsätter man att utvecklas och söka fler personliga saker att bry sig om.

- Det finns ungefär 25 gitarrer i den här studion, fortsätter han. Jag övar hela tiden och raffinerar mina händer, min teknik, på instrumentet. Jag tillämpar sedan detta på hur jag hanterar min Leica. Jag utvecklar hela tiden hur jag hanterar kameran. När det gäller fotografi så har jag en tendens att beundra och betrakta de fotografer som utvecklat och bemästrat sin egen kamerahanteringsteknik så att de därigenom får tillgång till bilder de annars inte skulle ha, utan just den virtuositeten.

- Jag vet att det finns massor av intressanta, bra saker, svarar Gibson på frågan om det finns någon eller något inom samtida fotografi som roar honom.

- Vem kan förneka att Gursky är en mästare på det han gör? Om man gillar någon annans arbete är det för att man själv skulle vilja göra precis just det. Man är i grund och botten bara intresserad av sitt eget arbete.

- Jag ser hela tiden bilder jag uppskattar, berättar Gibson vidare. Jag är kompis med Cindy Sherman och träffar henne ofta. Roger Ballen är helt fantastisk. Vad tror du Diane Arbus skulle gjort med Roger Ballen? Hon kanske hade dött ännu tidigare.

- Själva mediet i sig har motsatt sig definition ända sedan den allra första rutan. Nu är det mer flytande än någonsin tidigare. Den digitala bildbehandlingen innebär också ett nytt knippe med attityder gentemot det vi kallar ett fotografi. Det finns så många möjligheter!

- Ja, jag spelar, men det är inte rock'n'roll längre, skrattar Gibson då jag frågar vad som hände med hans orkester under mitten av 70-talet, The Sex and Drugs Band. (Det finns ett underbart foto, taget av Mary Ellen Mark, från en konsert med bandet där Gibson ser ut som en osminkad Gene Simmons från Kiss, omgiven av halvnakna tjejer och/eller transvestiter.)

- Nu är det ganska mycket avant garde-improvisationer och atonala saker, förklarar han. Jag improviserar också och arbetar vidare med det i datorn. Jag tycker att det är ganska svårt att hålla på med ljud i en dator. Jag har inte samma "ordförråd" när jag ska hålla på med ljud. Man kan ju vrida och vända på kurvor i datorn i all oändlighet och man kan göra så mycket med bara en enda signal.

- Fotografi är min kärlek och musiken min passion, fortsätter Gibson. "Refractions" handlar om min estetik och om min syn på estetik. Jag inser att melodi är för musik vad verkligheten är för fotografiet. Som konstnär är jag intresserad av båda dessa punkter.

- Jag skriver också lite grann, men jag har aldrig känt mig frestad att måla. Jag har alltid levt under intrycket av att om jag ska kunna uppnå det jag vill uppnå, så måste jag verkligen koncentrera mig på det. Jag gör inte så många saker som inte är besläktade med idén om att förhöja mina talanger, mina möjligheter. Musiken hjälper mitt fotograferande. Språket är också en hjälp. Tennis hjälper mig också. Men jag gör inget som inte är en del av min egen större helhet.

- Då jag arbetar med ett projekt, så börjar det direkt i sig indikera olika slags vägar jag kan ta, beskriver Gibson. Jag har ett projekt som jag kallar "The wounded nurse and other nudes". Jag håller två eller tre workshops per år om nakenfotografi. Jag insåg att just det skulle kunna bli ett projekt. Det var så det utvecklade sig. "False emotions"-projektet, som också är ett aktuellt projekt, baserar sig på en djupare undersökning av hur fotografier betraktas.

- I den kreativa processen går man aldrig direkt på lösningen, avslutar Ralph Gibson. Man prövar olika saker innan man når fram till lösningen. Det håller jag i åtanke och jag studerar mitt eget arbete intensivt. Att skapa böcker är den bästa disciplinen för mig. Det är i grund och botten så jag arbetar. De saker som man inte specifikt letar efter kan rätt så ofta öppna upp intressanta dörrar.

Carl Abrahamsson
Vidare läsning
http://www.ralphgibson.com

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.