En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | 26 maj, 2012
Kulturreportage

Depraverte livsstiler

Forord Finnes det ‘depraverte’ livsstiler? Ja, det gjør det. Dette trenger å bli forklart. I tidligere samfunnskulturer var spørsmålet om livets mening og formål en selvsagt ting. René Descartes (1596 – ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Utbrytarkungens knep

Idag är den 21 augusti. Det här året inföll den 21 augusti på en söndag, vilket betydde att den 21 augusti var en kristen helg, nämligen trettonde söndagen efter trefaldighet, och ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2016
Gästkrönikör

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Campagna. Privat Ägo

Olle Kåks - lyxen, lugnet och lusten



Luxe, Calme et Volupte är titeln på en tidig målning av Matisse, som lånat de tre orden från Baudelaire, och kan kanske ses som en "devis" för hans konst. Den dyker upp titt som oftast när Olle Kåks kommer på tal. Matisse var hans stora förebild, med vilken han ingick i vad man skulle kunna kalla för en konstnärlig symbios. Låt vara att den av förklarliga skäl var enkelriktad. Men jag är övertygad om att Matisse skulle ha gillat vad han inte kunde ha sett men ändå förstod skulle komma.


Bilder som "Vargskinnet" och "Den bullriga" berör krafter som vi bara till en viss del lyckats tämja och hantera. Det vilda och det våldsamma. Kanske har jag betonat Matisse och dennes något lättsinniga devis för mycket. Vilket egentligen bara visar att det inte går att alltför lättvindigt sätta fingret på ett konstnärskap och tro att man träffat rätt, i varje fall inte på ett så pass rikt och mångbottnat konstnärskap som Olle Kåks. Men jag blir fortfarande lika glad av hans bilder. De blåser rakt in i en.
Den bullriga. Privat Ägo

Den bullriga. Privat Ägo

Annons:

Han hade bäddat för en Olle Kåks. Som släppte ut färger och former på grön, röd, blå och gulbete. Matisse ler i sin himmel, dit kanske Olle Kåks numera har tillträde. Han dog år 2003.

Mitt första möte med Olle Kåks ägde rum i Hedemora, där han hade sitt föräldrahem och jag var kulturchef, det andra mötet var i Uttersberg, på Galleri Astley, där han och poeten Gunnar Harding tillsammans med galleristen Astley Nyhlen höll på hänga en utställning med bilder av Olle. Sedan har vi träffats ett flertal gånger. Jag var där för att söka en tjänst som kulturchef i kommunen, Skinnskatteberg, där Uttersberg är en del. Jag lämnade en kulturellt stillastående, närmast somnambul kommun och hamnade i ett yrvaket Klondike, där alla vägar låg öppna. Detta hände för trettiosex år sedan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag startade året därpå, 1981, en årlig elektronmusikfestival, som bland annat ägde rum utomhus vid galleriet, vilket om något visade att alla vägar låg öppna, och höll igång den i tjugo år. Olle Kåks gjorde festivalaffischen, som ändrade utseende allteftersom de olika gästländerna bytte namn. Stommen var densamma, men någon detalj eller färg togs bort eller las till, som var typisk för landet i fråga. Det var Olles uppgift och den hanterade han elegant och träffsäkert. Jag har den i min ägo, fick den av Olle, med en tillägnan hämtad från Evert Taube: "Musik görs numera som fröken vet - med elektricitet! Till Ulf från Kåks-Olle".

Lugnet

Det som först slog mig i Olles konst, särskilt i hans grafik, till skillnad från mycken annan samtida konst, var den harmoniska, närmast lyckliga anda som råder i den. Bildelementen verkar trivas tillsammans, gilla varandra (se bild, "Campagna"), som om detta tillstånd var det mest naturliga i konsten. Det som alltifrån Dante och hans Paradis ansetts som närmast omöjligt att framställa i konst och litteratur. Lyckan. I varje fall betydligt svårare än helvetet, melankolin och tragedin.

Det blir ofta jolmigt och förljuget, lättköpt och banalt, sockersött. Men inte hos Olle. Hos honom samsas de mest udda och aparta former med lätt igenkännliga, ofta sensuellt antydda kvinnokroppar, utan att någon allvarlig konflikt uppstår. Vilket inte betyder att det är profillösa och tama aktörer som befolkar bilden. Sammanställningarna är ofta ett resultat av närmast surrealistiska tankesprång. Och visst finns där motsättningar och visst kan det kännas hotfullt ibland, när stora, ej sällan groteska formbildningar oanmälda rullar in på scenen (se bild, "Den bullriga") men det slutar aldrig i uppgivenhet. Livsvätskorna aktiveras. Erotiken är ett bärande inslag. Jag blir helt enkelt glad av hans bilder.

Olle Kåks började sitt måleri i stort format - med målningar konstruerade som ett slags horisontella rebusar med tydliga, stora emblem i fokus - samtidigt som han iscensatte spektakulära installationer som ibland upptog hela rum. Han tog ordentlig plats på konstscenen och gjorde det med besked, för att med tiden acceptera de mer konventionella uttrycksformerna och formaten, där också grafiken ingick. Han hade till en början uppenbarligen svårt för dessa traditionella uttrycksformer och format, i så motto var han en produkt av sextiotalet. I andra hänseenden icke, han sysslade inte med plakatkonst, hade helt andra syften.

Han stod med båda fötterna djupt rotade i den svenska myllan, var till och med smått folkloristisk emellanåt, med kurbitsar och annat gods från hembygden i sina bilder, tog gärna ett spadtag och rumsterade om i naturen. Han förvandlade exempelvis ett kastanjeträd till en björk genom att applicera näver på dess stam, "Tintomara, kastanj utklädd till björk". Eller gav uttryck för både respekt och förundran inför samma natur och dess ibland skrämmande skönhet ("Vargskinnet"). I ett verk hade han med en ko i papier-maché i naturlig storlek, placerad framför målningen.

Bilder som "Den gula", "Den tysta", "Den bullriga", "Rotvälta" och "Gymnastikuppvisningen" gör Olle Kåks sjuttiotal - ja, en bra bit in på åttiotalet också - till höjdpunkter i svensk efterkrigsmodernism. Vilket under hand knoppade av sig i en grafisk portfölj som i många fall saknar motstycke. Inte bara på svensk botten. Där kommer Matisse också alldeles påtagligt in i bilden. Särskilt det sista ordet i devisen, "Volupté"/Lust. Men begreppet lust hos Kåks har inte bara erotiska konnotationer, det finns en dekorativ lust, en lust till själva bilden och bildformulerandet, till en visuell grammatik, där de olika emblemen, tecknen och symbolerna är ytterst frekventa, påminnande lite om hur den katalanske konstnären Antoni Tàpies arbetade. Som i den stora målningen "Obelisk I", där Manets Olympia återuppstår i en scenografi som är fylld av kåkska emblem, tecken och symboler.

Lusten

Kvinnor har alltid varit närvarande i hans måleri och grafik. Vilket inte är konstigare än att de varit närvarande i konsten allt sedan Venus från Willendorfs dagar, för 24 000 år sedan. Olle har uppenbarligen inte varit ensam i sitt motivval.

Erotik är ett svårfångat begrepp, som verkar kunna innehålla det mesta. Kyrkan har under historiens gång med allehanda religiösa trollformler försökt sätta skräck i folk i avsikt att kunna kontrollera denna fullt naturliga, biologiska - och lustfyllda - drift, men har idag, om vi håller oss till kristendomen och västerlandet, inget större inflytande. På andra ställen är den religiösa makten däremot obegränsad och direkt kriminell. Trollformlernas tid är ännu inte förbi.

Hos Olle Kåks finns inget av skuldbeläggande över erotiken, tvärtom, den är ren och skär lust, Volupté. Men när Olle på den stora utställningen på Moderna Museet 1985 presenterade en rad målningar, i ett block, "Kvinna I-XX, uppfattades dessa av många som pornografiska, spekulativa och smaklösa. De är klassiska nakenstudier och en frimodig lek med själva klichén. Lite av tysk expressionism och svensk populärkultur på samma gång. "Banalt", som han själv, lite förvånande, karaktäriserade det. Långt ifrån det bästa i utställningen. Men reaktionerna förefaller så här drygt trettio år senare som obegripliga och absurda. Han hade ju bara vridit och vänt på ett klassiskt motiv. Att han fann detta lustfyllt var uppenbarligen stötande.

Så här kunde det låta. Nina Weibull, konstvetare: "Inte sedan Picasso-utställningen på Louisiana för ett par år sedan har jag sett en så furiös uppvisning i manlig sexualitet överförd till bild." Stötande, alltså. Och Arne Törnqvist, kritiker på DN: "Finns här något avtryck av idolen Matisse, så är det en Matisse som har sjunkit genom två träsk, först popens och sen porrens." En uppenbar snedtändning. Jag skrev själv en recension i Fagersta Posten, där jag inte gav mig in i debatten om lämpliga och olämpliga bilder eller om vem som var värst av dalkarlarna Zorn (med kullorna) och Kåks (med akterna). Jag förstod uppenbarligen lika lite då som jag gör idag av problematiken. "Man känner sig upplivad av hans bilder, de blåser rakt in i en. Vilket hänger samman med att måleriet är det man ser, en konstfärdigt och färgglatt disponerad yta - inget bakom, under eller över. Betydelserna är nakna, budskapen likaså." De trettioett år som gått har inte förändrat min syn.

Bilder som "Vargskinnet" och "Den bullriga" berör krafter som vi bara till en viss del lyckats tämja och hantera. Det vilda och det våldsamma. Kanske har jag betonat Matisse och dennes något lättsinniga devis för mycket. Vilket egentligen bara visar att det inte går att alltför lättvindigt sätta fingret på ett konstnärskap och tro att man träffat rätt, i varje fall inte på ett så pass rikt och mångbottnat konstnärskap som Olle Kåks. Men jag blir fortfarande lika glad av hans bilder. De blåser rakt in i en.

 

.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Inte bara Olivetti

Plockade fram retroskrivmaskinen jag fick. Gjorde lyxservice på den. När frigjort tangenterna från det tilltrasslade skrivmaskinsbandet bland dem, häpnadsväckande nog, tangenterna fungerade nog fint, men vagnen gick aldrig framåt. Sökte och sökte om ...

Av: Stefan Hammarén | Gästkrönikör | 17 december, 2014

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 maj, 2013

Larry David – ett komiskt geni

Larry David. Foto: clapcowardsAtt skriva recensioner är något jag alltid har dragit mig för. Det är inte utan att det känns något förmätet att jag som utomstående betraktare ska ...

Av: Ted Logardt | Scenkonstens porträtt | 09 oktober, 2008

Dr Moreau: Dr. Moreau, skivmastrare, har fått en ny djävulsk idé

Ett musikår under protest – 2014 tillbakaspolat

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 31 december, 2014

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans

När Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit ...

Av: Tomas Löthman | Litteraturens porträtt | 18 november, 2011

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 16 juli, 2016

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Om Ulf Lundell

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, nu gett sig ut i cybervärlden och börjar blogga. Han ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.