Om wienerbrödets dag och andra orättvisor

Den 22 november är utnämnd till wienerbrödets dag. Därmed borde wienerbrödet nöja sig med sin placering i den svenska kalenderhistoriken, skulle man kunna tycka. Och det är också möjligt att det ...

Av: Vladimir Oravsky | 24 oktober, 2017
Gästkrönikör

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | 23 Maj, 2009
Kulturreportage

Tusen liv passerar

I tystnaden och minnet av de som inte orkar mer, stod jag förundrad på gatan en dag i maj förra året, och hörde livet susa i trottoaren, steg och mummel ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 10 juni, 2014
Gästkrönikör

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"

På 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande ...

Av: Boel Schenlaer Boel Schenlaer | 05 mars, 2012
Gästkrönikör

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad



Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var denna mästare som älskade det exakta perspektivet i ritandet och hade en minst sagt svår karaktär? 

Om Andrea Mantegna


Mantegna deformerar ibland sina gestalter för att kunna sätta dem i ett specifikt visuellt perspektiv.
Det som Mantegna gjorde var att applicera regler som han tog från olika stilar och förverkliga idéer som kommer att vara viktiga under XVI seklet och även under barocken.
Andrea Mantegna - "Kristi begråtande" (cirka 1490). Pinacoteca di Brera, Milano.

Andrea Mantegna - "Kristi begråtande" (cirka 1490). Pinacoteca di Brera, Milano.

Annons:

Rykten säger att Mantegna dog vid femtio års ålder av sorgen han drabbades av efter att han själv hade donerat en romersk byst till markisinnan Isabella Gonzaga. Det kan vara en legend eller det kan vara ett sant faktum, men staden Mantova där Mantegna föddes och levde förlorade den där dagen en målare som hade återupptäckt klassicismen eller bättre sagt antiken som tema för sina målningar.

Figurerna i Mantegna är enorma, glänsande, liknar skulpturer. Mantova förlorade en artist som mer än andra på sin tid målade aldrig myten utan historien. Människan härskar över naturen i Mantegna, en övertygelse som postmoderniteten kan betrakta kritiskt, men som var betydande på 1400-talet.

Mantegna deformerar ibland sina gestalter för att kunna sätta dem i ett specifikt visuellt perspektiv.
Det som Mantegna gjorde var att applicera regler som han tog från olika stilar och förverkliga idéer som kommer att vara viktiga under XVI seklet och även under barocken. Mantegna arbetade i Padova, universitetets stad och sedan hos familjen Gonzaga, länsherrarna i Mantova. Gonzaga hyste stor beundran för artisten och gav honom pengar, ära och vänskap.

Padovas miljö

Andrea Mantegna föddes i en liten by nära floden Brenta: Carturo, mycket nära Padova, 1431.
Hans far var snickare och vid tioårsåldern blir Mantegna "adopterad" av målaren Francesco Squarcione som kom att bli hans lärare. Det är Squarcione som lär Mantegna tekniken men han gav honom också passionen för de arkeologiska fynden som kom att bli så viktiga i Mantegnas liv och verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

den helige sebastian

Den helige sebastian

När han blir 17 år gammal lämnar han Squarciones bottega (ateljé) och, tillsammans med andra målare, de venetianska Antonio Vivarini och Giovanni d'Alemagna och Niccolò Pizzolo från Padova, freskomålar Ovetari kapellen i Eremitanis kyrka i Padova. Dessa kapell kom senare Mantegna att dekorera färdigt och tillägga berättelserna om S:t Kristoffer och S:t Jakob. Mantegna visar redan här den dramatik och rörlighet som genomsyrar hans konst.

Padova - såsom många andra italienska städer under den där tiden - var en kulturstad. Den kulturella miljön får en stor påverkelse påverkan på målaren, universitetet var berömt för sin filosofiska och "klassiska" fakultet och Aristoteles estetiska lära är inte främmande hos Mantegna. I Padova träffar han andra toskanska konstnärer som Filippo Lippi, Paolo Uccello, Andrea del Castagno och Donatello, alltså perspektivets mästare. Kärleken för den klassiska världen möter han i humanister som Felice Feliciano och Giovanni Marcanova.

Att upptäcka den latinska och grekiska antika världen på nytt är grunden till en nyfödelse: Renässansen.

Möten

Kring 1449 är Mantegna i Ferrara. Där bekantar han sig med Rogier van der Weydens och Piero della Francescas konst. När han kommer tillbaka till Padova målar hanOrazione nell'Orto (Bön i trädgården) 1455, influensen från den venetianske Jacopo Bellini är uppenbar kanske därför att Mantegna hade gått i äktenskap med hans dotter Nicolosia två år innan.

Mötet mellan dessa två målare är viktigt för utvecklingen av den norditalienska renässansen. Mantegna använder nu färgen på ett nytt strålande sätt. Varmare och samtidigt mjukare är den kromatiska måttstock som målaren nu använder sig av.

Från den här tiden är seriemålningarna om San Zeno på basilikan i Verona (1457-59). Mantegna placerar sina gestalter i en klassiskt inspirerad miljö, så att kontrasten mellan bakgrund och övergrund skapar känslan av ett intimt förhållande mellan målning och skulptur. En annan viktig och berömd målning är San Sebastian (dateringen till detta verk är dock osäker, några forskare säger 1459, andra 1470 eller senare).

I Mantova, hos Gonzaga

1459, flyttar Mantegna till Mantova och Gonzaga och där kommer han att bo resten av sitt liv. Han lämnar Mantova bara för relativt korta resor till Florens, Pisa och Rom. På den tiden var makthavarna kulturellt mer kunniga än i våra dagar, så markisen Ludovico di Gonzaga - som förstår Mantegnas konst, emottar honom med stor respekt och varm vänskap.

 

Orazione nellorto

Orazione nell'orto

Det är i Mantova som Mantegna skapar hans mest komplexa verk:

Camera degli Sposi (brudparets rum) eller Camera Picta på San Giorgios (Göran) slott (1471-1474). Brudparet var med stor sannolikhet Ludovico Gonzaga och Barbara av Brandenburg. Figurerna är högtidliga men bakgrunden är ett rum som bara ljuset öppnar. Oculo (öga) 1473, är en öppning från vilken kan man se himlen. En freskomålning som ligger i mitten på en fyrkantig sal.

Det verkliga utrymmet förvandlas till en sorts paviljong. Här möts olika stilar, och det ser ut som att Mantegna ville måla en historisk essä. Det är inte möjligt att uppskatta skönheten av detta verk om åskådaren inte placerar sig i mitten av rummet. Perspektiven får oss att yra och mitt i denna estetiska berusning finner vi vägen ut precis från Oculos, öppning till det oändliga.

Den döde Kristus

Den aktuella forskningen kunde datera verket Cristo morto till mellan 80- och 90-talen av århundradet. Kristus är målad i naturlig storlek och sammanstötningen är mycket expressiv. Fötterna i närbild väcker en känsla som samtidigt är öm och hård. Färgen är nästan monokrom för att antyda dödens tunghet och mörker. Den sista perioden i Mantegnas liv karakteriseras av klärobskyren.

Ett annat exempel är Trionfi di Cesare (Julius Tjejsars triumfer) cirka 1490.

Mantegna har också varit skulptör och arkitekt. Som skulptör använder Mantegna terrakotta, helgonstatyer och en Mariebebådelse är bevarade på Palazzo Ducale i Mantova. I Mantegnas hem hittade sonen handteckningar över skulpturer men också byggnader.

Mantegnas verk är många och det är inte möjligt citera samtliga, dock var det nödvändigt att jubilera denna konstnär. Hans konstmålning tycks "berätta".

Sina målningar tycks nästan tala till oss.

Det är bara att lyssna i tystnad.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det brittiska Göteborgs kyrkliga historia och utveckling mellan åren 1620 och 1860

En betydande del av det brittiska Göteborgs historia är dess kyrkliga och religiösa utveckling. Många av de mest namnkunniga britterna under tidernas lopp var minst lika involverade i den kyrkliga ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 26 september, 2013

Unica Zürn

En kryptisk mapp av Unica Zürn ängsliga inre landskap

Livet var inte längre ett äventyr för Unica Zürn, allt hade blivit svårare och hon kände sig som i ett fängelse tillsammans med en livskamrat som hade blivit gammal och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 december, 2016

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Essäer | 26 april, 2011

Jackson tar upp den kastade handsken

Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om film | 13 oktober, 2012

Lena Kronberg. Bara en öl

Lena Kronberg. Berättare, fotograf, skribent, skådespelare, konstnär, guide. Född i Stockholm, men har bott i Lund sedan 1989. Ordnar berättarcaféer för att hålla den muntliga berättartraditionen vid liv och i ...

Av: Lena Kronberg | Utopiska geografier | 27 Maj, 2013

I Virginia Woolfs landskap

Virginia Woolf på tjugotalet. Okänd fotograf I den lilla idylliska byn Rodmell i södra England, där rosorna denna sommar blommor i en överdådig prakt, fann författarinnan Virginia Woolf under en ...

Av: Signe Hassler | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2008

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.