Den utsökta labyrinten - Pierre Boulez musik

Det var rubriken på en ytterst ambitiös fokusering på tonsättaren Pierre Boulez och hans musik i London nyligen (30/9-3/10). I Queen Elisabeth Hall och Royal Festival Hall. Boulez är idag ...

Av: Ulf Stenberg | 09 oktober, 2011
Kulturreportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | 09 november, 2015
Litteraturens porträtt

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Lars Hertervig - Ljusets målare



segelbåtNaturen brukar räknas som den främsta kulturella resursen i Norden. Landskapet har blivit en spegel som reflekterar många kulturella begrepp i vårt samhälle. Den nordiska kulturkretsen förbinds ofta med extrema tillstånd av ljus sommar och mörk vinter som präglar vår natur. Många menar att det är bakgrunden till vår melankoli. Det var i 1800-talets, i den begynnande nationalismens tid som frågan om nationalkaraktär blev oerhört viktig. Den nordiska identiteten förknippas från denna tid inte bara med naturen, utan också med ett naturnära samhälle som ännu inte drabbats av den moderna civilisationen. Medan man i Sverige brottades med problemet att ge konstnärlig form åt den fornnordiska gudavärlden och hjältesagor fortsatte man i Norge med att söka det nationellt egenartade i det storslagna landskapet. I måleriet kan man se en begynnande romantik blomma ut i full blom.

Romantikens konstnärliga inriktning lade tonvikten vid förhöjda känslor, det mänskliga psykets turbulens och naturens förunderliga kraft; en kraft mycket större och starkare än människans. Naturen står i förbund med det andliga. Romantikens konst var ett sökande efter det känslorus som naturens krafter kan väcka hos människan. Några brittiska romantiker som William Blake sökte denna upplevelse i religionen, medan andra omfattade andliga men inte konventionellt religiösa åsikter. Romantikens ursprung är kretsen kring tysken Casper David Friedrich. Till Norden förmedlas den av hans norske lärjunge Johan Christian Dahl men också av svensken Marcus Larsson och norrmannen Lars Hertervig. Dessa konstnärer sökte sig till det nordiska landskapet för att finna vad vi skulle kunna kalla folksjälen. Lars Hertervig har varit mer eller mindre bortglömd ända fram till 1984 då den norske museimannen Holger Koefoed publicerade sin monografi: Lars Hertervig Lysets maler.

Lars Hertervig föddes 16 februari 1830 på norska Vestlandet i en barnrik familj. Föräldrarna drev ett litet jordbruk och var kväkare, vilket inte gjorde livet lättare på norska västkusten och snart tvingades familjen flytta till ett litet skjul i utkanten av Stavanger. Här arbetade Lars som målarlärling från åtta års ålder. Några av stadens stormän upptäckte pojkens fallenhet för teckning och bestämmer sig för att bekosta hans utbildning till konstnär. Via Tegneskolan i Christiania kom Hertervig 22 år gammal till den dåtida konstnärsmetropolen Düsseldorf, där han blev den stora landskapsmålaren Hans Gudes främsta elev. Här finns alla ingredienser i den romantiska konstnärsmyten om upptäckten av ett ungt geni. Men i Düsseldorf hände något som fick Hertervig att återvända hem, sinnesförvirrad. Hans målningar i Düsseldorf hade ofta återgett motljus. Som orsak till sin sjukdom uppgav konstnären att på grund av att han hade tittat alltför länge på landskap i solsken hade solstrålarna påverkat hans ögon så till den grad att det lett till en blodutgjutning bakom pannbenet. Därifrån kände han en sprängande smärta. Han skyllde på en fysiologisk orsak för att inte äventyra sin identitet som konstnär.

Lars Hertervig målad av Niels Bjørnsen Møller

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I början upplevde omgivningen Hertervigs förvirrade språk som en form av konstnärs-melankoli, men när hans tillstånd förvärrades gick han med på att frivilligt lägga in sig på hospital. Han utgick från att det var konstnärliga problem som hade fört honom dit; alltså beslöt han sig för att inte måla medan han var intagen. Efter 20 månader på Norges bästa hospital hade ingen förbättring inträffat. Eftersom den konstnärligt betingade melankolin inte gick att bota blev man tvungen att ändra både sjukdomsorsak och diagnos. År 1857 noterades i journalen att sjukdomsorsaken var onani (som vid denna tid ansågs som en pålitlig sjukdomsorsak) och kärleksaffärer, och diagnosen ändras till schizofreni. Det var känt i Hertervigs kamratkrets att han hade uppvaktat sin hyresvärds dotter i Düsseldorf men blivit avvisad. Det sägs också att kamraterna drev med honom och att han greps av förföljelsemani.

Den diagnostiska osäkerhet som gavs på sjukhuset var uttryck för den tidens bristande insikter i psykiskt lidande. Hertervig förklarade efter hemkomsten: ”Jag är mycket sjukare nu än då jag reste”. Det kan skyllas på att han inte fick bruka sin kreativitet, att de måleriska problemen låg lika olösta som då han reste. Hans upplagrade behov av att uttrycka sig får man en levande känsla av när man ser antalet blad i skissboken och alla daterade 1858. Ett exempel ur Skissebok II är Sumplandskap där han skriver: ”Jag försöker att teckna de väldiga, brutna träden, den långsamma tiden, som finns där inne i dunklet. Förruttnelsen och växandet pågår i samma andetag. Ingenting upphör, allting övertas och upptas av något annat. Liv och död famnar varandra, dansande, skogens lemmar intrasslade, sammanväxta”. Flera av bilderna ur skissboken kan ses som uttryck för en själsterapi.

Efter återkomsten till Stavanger får han bo hos släktingar och hans tidigare mecenater överger honom. Kommunen betalar ett mindre underhåll, för övrigt fick han dra sig fram på daglönearbete som målarlärling, gårdsarbetare, snickare och vedhuggare. Men hela tiden målade han, i yttersta nöd och fattigdom och helt avskuren från den etablerade världen. En särling var han genom sin bildbesatthet och återkommen från sjukhuset blev han alldeles naturligt betraktad som underlig, men man tycks ha aktat honom för de dekorer han utförde. De var utsmyckningar av den art som folk begrep, men den del av hans produktion som var hans egen förstod ingen.

Lars Hertervig - KveldI målningarna från de två åren mellan Düsseldorf och hospitalet finns ingenting som kan kallas sinnessjukt. Han gör då ett stort antal målningar av norsk vildmark, tallskog på fjällsidor under åsktunga himlar. Det är storslagna bilder med en sorts oro i sig, särskilt himlarna, men det är fortfarande Düsseldorf måleri. Ett exempel är målningen Sommerlandskap i tordenvaer 1856, i vilken han såg sin barndoms landskap med konstnärsögon som det hette. En klarblå himmel skymtar ännu mellan molnflikarna, men från vänster rullar mörka moln in över scenen. Naturens oro, det flackande ljuset och en avbruten trädstam påminner om den holländske barockmålaren Jacob Ruisdael som brukar nämnas bland föregångarna till 1800-talets molniakttagare. Det romantiska landskapet tycks vara genomsyrat av ande och bära vittne om en panteistisk natursyn - Gud verkar i allt. Vad som gestaltas är upplevelsen av naturen transformerad till en inre vision snarare än landskapet. Hertervigs bilder kan vid denna tid liknas vid den store tyske romantikern Caspar David Friedrichs stämningsladdade målningar. Han formulerade den ofta citerade frasen ”painting is another word for feeling”.

I Gamla furor från mitten av 1860-talet ser vi en vild urskog där dimman stiger i blå dunster ur otillgängliga klyftor. I förgrunden klamrar sig några uråldriga tallar fast vid klipporna. Deras orediga lavbevuxna grenverk ”liknar en hoptrasslad törnekrona.” som Werner Aspenström skriver i en essä över Hertervig i sin bok Ögonvittnen från 1980. Landskapets storhet uppenbaras när man i bakgrunden upptäcker ett par ytterligt små vandrare. Det romantiska landskapet iscensätter återkommande en upplevelse av naturens gränslöshet och människans bräcklighet. Detta är människor som lever i naturens sköte, underkastade sig dess villkor och nycker. Människolivet är skört och kort i jämförelse med det omgivande landskapets permanens. Den romantiska konsten sätter den skapande konstnären och hans vision i högsätet. Idén om geniet är därför central i romantikens konstförståelse-geniet som skapar stor konst genom gudomlig ingivelse och som inte bara följer vedertagna regler utan skapar nya.

BorgøyaI Hertervigs fjordlandskap spelar himlen och ljuset huvudrollen. Målningar som Människor och båtar och från Tysvaer båda från 1860-talets mitt har höga himlar och stilla vatten och moln som liknas vid vindfyllda segel, ”det undermedvetnas arkipelag i skyn”, som Werner Aspenström sagt om romantikens molnhimlar. När han målade sin vackraste fjordbild FraBorøya levde han i yttersta fattigdom, förskjuten av den etablerade konstvärlden. Här återger han sin födelseö i en pärlemorskimrande belysning och överjordisk skönhet. Han betonar den lodräta klippväggen och låter det starka ljuset förena himmel och vatten, klippan och molnen till en drömsyn. Den jordiska lokaliteten blev bara ett underlag eller ett tillfälligt ankarfäste för det övre och egentliga landskapet, atmosfären, skimret, illuminationen.

Inför Hertervigs akvareller kommer man också att tänka på William Turner, så ljusdränkta i solmystik eller i silverdis upplösta kan de vara. Det var i akvarellerna den sidan bäst kom till uttryck. Att han lämnade oljemålningarna kan ha en annan orsak, han hade inte tillgång till dyrare material utan fick använda det som stod till buds och det var omslags- eller tidningspapper. I dessa små akvareller fortsätter han att syssla med ljuset och molnen och mot slutet blir de allt mer drömlika, fantasilandskap, sagostäder och under sina sista år målade han hästar och ryttare i landskapet, gåtfulla figurer, på väg mot ett okänt mål.

Lars Hertervig skolades delvis i Düsseldorf i en anda av romantik och småborgerlighet, men växte ur denna miljö in i en egen storhet. Även i de tidiga landskapen visar han en förbundenhet med naturen, med underströmmar av dröm och vision. Och hans bilder når oss som aktuella vid sidan om alla skolor och teorier. Man vet närmast ingenting om Hertervigs tankevärld. Han verkar inte ha kontakt med någon. Den dialog han förde skedde mellan konstnären och hans bilder i avskildhet. Det är inte fråga om gestaltade idéer utan om gestaltade känslor, visioner av ljus och rymd. Det är hav, fjäll, furor och himlar. De tidiga målningarna uttrycker i romantikens anda mänskliga känslor. Träden tycks tala med gester, himlarna förtätas till drama mellan ljus och mörker, mellan glädje och förstämning, hopp och fruktan. Bilderna andas en lidelsefull närvaro. Det finns inga egentliga tecken på sinnessjukdom i bilderna, man känner mest en förhöjd sensibilitet.

SkånevikHolger Koefoed har analyserat Hertervigs sjukdom på grundval av hans sena bilder och kommit fram till att han inte var schizofren. Han bygger i stället sina teorier på att Hertervig led av effekterna av sin prekära sociala situation och en enorm fattigdom. Troligt är att Koefoed hade rätt i att den psykos Hertervig drabbades av var av övergående natur och att det snarare var det faktum att han en gång stämplats som sinnessjuk, med den sociala isolering och det armod detta medförde, som ledde till den egenartade hallucinatoriska, ibland naiva syn som svävar över hans sena bilder. Det tycks stå klart att det som utlöste psykosen var en olycklig kärlek i Düsseldorf och otänkbart är det inte att religiösa grubblerier kan ha spelat stor roll. Föräldrarna var kväkare och för sin vägran att bära vapen, betala skatt och lyfta på hatten för överheten fick de utstå svåra förföljelser. Ångesten var ständigt närvarande och Hertervig upplevde omgivningen som fientlig och hotfull.

Under de sista decennierna hade han inte råd att skaffa sig dyrbar oljefärg eller duk. Med akvarell och pastell fäste han på enkla papperslappar, tobakspapper och tapetbitar sina drömmar och visioner. Att konstnären efter att ha blivit utsläppt från anstalten lyckades återuppta sitt måleri och vidareutvecklade det i en allt mer avancerad riktning är en av anledningarna till att Koefoed inte uppfattar honom sjuk i samma bemärkelse som Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill. I deras fall var det inte fråga om en övergående kris utan om ett långvarigt sjukdomstillstånd som avbröt deras konstnärliga utveckling.

Hertervigs egen diagnos beträffande risken med solljus har nyligen även bekräftats av forskare. Han tycks ha haft en exceptionell syn vid sidan av verkligheten som är få målare förunnat. Konstnären Jon Gundersen har sagt om Hertervig att han måste ha haft ”absolut syn”, kanske lika svårt att leva med som ”absolut gehör”. Att se färger, ljus, rumsliga relationer och valörer så intensivt måste vara mycket besvärligt att bära och som Hertervig uttryckte det, direkt smärtfullt. Kanske kan en konstnärs syn och synupplevelse bli bestämmande för hans liv. För Hertervig verkar det vara så. Hans uppväxt i kväkarnas outsider-miljö gav honom speciella förutsättningar i livet. På samma sätt har hans ”syn” givit honom en annan position i förhållande till sin generations konstnärer, även om han också lärde deras språk och deras stil. Efter att ha analyserat Hertervigs livssituation kommer Koefoed till slutsatsen att inåtvändheten eller isoleringen är förutsättningen för Hertervigs skapande. Först när han blivit utstött och konstnärligt isolerad kunde han i frihet skapa sina egna bilder, följa sina visioner, obunden av de normer och stilar som brukades i samtida konstproduktion. I sin isolering nådde han den yttersta konstnärliga friheten att skapa. Man kunde tala om en sjukdomsvinst.

Lars Hertervigs sene arbeider på papirBåde Hertervigs konstnärskap och hans vardag domineras av sökandet efter ljus. Tolkning av Hertervigs motiv i ljuset av Bibeln har gett helt ny kunskap om Hertervigs senaste arbete. Koefoed pekar på att mycket i Hertervigs målningar stämmer med föreställningen om ”det inre ljuset” och utsagan om att ”Gud är stillhet”. Man skulle som kväkare ha stilla stunder på hemliga ställen och möta det gudomliga. Hertervigs många urskogsmotiv passar gott in på detta. Att konstnären under de sista åren använde sig av billigt material tolkar jag även som en kväkarideologi, där återbruk och miljötänkande spelat in. Skräck för det okända och annorlunda förhindrade länge uppskattningen av Hertervigs konst. Den stora utställningen i Konstnärsförbundet i Oslo 1981 visade målningar och teckningar av en stor och intensiv skönhet. Målaren har använt också papperets baksidor i de små skissböckerna. Det är studier av luft och ljus med fint utpenslade detaljer. Stundom kan man få van Goghs holländska akvareller i tankarna, en skildring där rigorös ordning råder, men där uttrycket ändå blir översinnligt. Man har sagt om de skapande genierna: ”Likt nyfikna barn ser de med oskyldiga ögon, liksom såge de allting för första gången”, eller med Baudelaires ord: ”Geni är helt enkelt barndomen, återvunnen genom en viljeakt”.

BabylonEtt under är det väl att Hertervigs små målningar från sjukdomstiden, akvareller och några skissböcker kunnat räddas över till vår tid. Trots de obetydliga formaten är det här fråga om något av det väsentligaste i norskt 1800-talsmåleri. Materialbrist gjorde att Hertervig målade också på omslagen till tobakspaketen. Det enda han tycks ha begärt av tillvaron var tobak och målarsaker. Man bör, menar jag, i första hand inte karakterisera Hertervig som en düsseldorfare. För mig framstår han som en typisk solitär som exempelvis Hilma af Klint hos oss, som under en viss tid följde sin samtids ideal men sen målar och fantiserar på sitt eget sätt med det material som det personliga ödet, inte tidens behov, gett dem att arbeta med. Oavsett hur man värderar hans verk är han inte en konstnär som lockar till resonemang om estetiska kvaliteter utan ställer oss inför skapandets fenomen, om konsten som livs-eller levnadsyttring.

Den 6 januari 1902 utandades Hertervig sin sista suck sittande i en gungstol. Hans sista hem var eländigt. Han bars dit av två fångar från fängelset. Hans tillstånd förvärrades snabbt. Det enda han bad om var att hans långa hår och skägg inte skulle klippas av när han lades i kistan. Detta beviljades dock inte. Men sedan 1947 står han staty i Stavanger, med skägget i behåll. Lars Hertervig räknas idag som en av Norges stora målare men av sin samtid betraktades han som en bortkommen galning. I Hertervigs sjukdomsbild finns en enorm dimension som ingen diagnos kan fånga. Hans visioner ställde honom ovanför så radikala lösningar att hans egen tid inte kunde ta emot det. Men som romantiker, som bärare av en sådan syn, förmådde han frambringa verk som blir bestående. Diagnoserna skiftar och inställningarna ändras, men de kommer aldrig att närma sig den verklighet som målaren Lars Hertervig så smärtfullt levde ut. Den engelske romantikern William Blake har skrivit en aforism som kan användas på Hertervig och förhållandet till det öde som drabbade honom; ”Hvis ett tre som baerer frukt, blir truffet av lyn nog fortsetter å baere frukt, -skyld da ikke på lynet”.

Lena Månsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 26 juni, 2012

Rehabiliteringsdagbok

I ett år och tre dagar har jag varit långtidssjukskriven. Jag förstår vad som utlöste psykosen som slog sönder mitt liv men det ger mig inte mitt liv tillbaka. Jag ...

Av: Cecilia Persson | Gästkrönikör | 05 juli, 2014

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.