Jorden - vår himmel

I min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och ...

Av: Erland Lagerroth | 07 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Fragolina autentica

Svenska jordgubbar - en fix idé

Så var det åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. I år är den dessutom skärpt. Är det inte osynliga ubåtar som olovligt turistar i vår skärgård, så ...

Av: Thomas Silfving | 11 juni, 2015
Gästkrönikör

Carina Nurmilehto, några verk

Carina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade ...

Av: Carina Nurmilehto | 12 mars, 2012
Utopiska geografier

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 oktober, 2012
Filmens porträtt

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang



weslang.jpg

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...”

– ett samtal med Wes Lang

Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm. Det var fjärde gången på bara ett par år som han ställt ut i Stockholm. Även i New York har det gått mycket bra för Lang och det finns ingen anledning att tro att två starka konstmetropolers barometrar skulle visa fel. Wes Lang är ett samtida exempel på en egentlig tidlös karaktär: en talangfull och mångsidig konstnär som med en glupsk vilja att lyckas tar för sig på ett respektlöst men charmerande sätt. Det är inte alla som har den attityden som faktiskt lyckas eller ens gör intressant konst. Wes Lang är dock en av dem.

WL: Det finns en skön samling människor i New York just nu. Vi är ett nästan som ett gäng. Vi dricker hårt, raggar brudar och är äckliga tatuerade killar som bara tar för sig. Vi tar ingen skit. Och det fungerar. Och vi är alla unga. Jag är bara 34 år. Jag har levt på konsten de senaste fyra åren och det är jag nöjd med. Och vi håller alla till i samma område, inom ungefär fem kvarter.

- Ser du dig själv som del av en rörelse?

WL: Jag hoppas att jag är det. Jag visualiserar retrospektiv redan nu. Jag hoppas på det. Det finns ingen kontroll över det men jag tror att om man kan visualisera det så kan man få det att hända. Allt verkar röra sig framåt. Jag har sålt en grupp teckningar till Museum of Modern Art i New York, vilket definitivt är ett steg i rätt riktning. Jag får också större och större efterfrågan på intervjuer och den typen av saker. Hela året är fullt av bokade utställningar. Jag kan inte ta på mig mer. Jag är extatisk och hänförd.

-Blir du i samband med den ökade efterfrågan någonsin förvirrad när det gäller att just veta vad du vill visa upp på en utställning?

WL: Jag har så mycket på gång hela tiden, med olika typer av arbeten samtidigt. De kan fungera parallellt men det handlar om olika temata och ämnesområden. Men allt handlar om Amerika. Jag jobbar på saker om Hell's Angels, pornografi, gamla rasistiska bilder och Abraham Lincoln. Jag är besatt av Lincoln och av dödskallar. Min bästa vän dog i World Trade Center och det kan jag aldrig fly ifrån. Det pratas ju hela tiden om det. Det har verkligen stört mig. Det är vad alla mina tatueringar handlar om. Jag festar för mycket, jag röker för mycket. Jag vaknar upp och vissa morgnar tänker jag att jag verkligen borde ta det lugnare, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man slutar. Jag vill ha allt!

-Finns det något medium eller material som du respekterar för mycket och därmed inte vågar arbeta med?

WL: Jag har precis börjat göra bronsskulpturer och jag är verkligen upphetsad. Jag är inte rädd för något. Jag har idéer kring videofilmer jag skulle vilja göra och foton som jag skulle vilja ta men jag är inte redo för det riktigt än. Jag började egentligen måla ganska nyligen. Tidigare betraktade jag dukarna som ett slags hot. Nu spöar jag skiten ur dem. Allt händer mycket snabbt. Det brukade ta lång tid för mig att måla en tavla men den som hänger på den här utställningen tog bara sex dagar att göra. Och då arbetade jag parallellt med tre andra målningar. Så målningarna går fort nu. Collage-elementen kommer från mitt skrivbord där jag samlar en massa bilder. Jag vill inte fastna och bara göra en enda sak. Kippenberger har nog haft den största påverkan på mig vad gäller det. Han kunde använda allt och för det mesta blev det bra. Det är en viss attityd där man bara sätter igång och gör vad som ska göras. Man bara gör det.

-Målningarna du pratar om är resultat av intuitiva, experimentella processer. Men du är också känd för dina otroligt subtila teckningar, som ju måste härstamma från en annan slags kreativ process?

WL: Ja, helt annorlunda. Jag tröttnade på dem till slut. Jag höll på med teckningar så länge. Nu vet jag hur de fungerar. Jag kan inte göra mer med dem nu. Någon gång kommer jag naturligtvis att teckna igen men just nu är jag så jävla trött på det. Folk frågar efter nya teckningar hela tiden men jag vill inte.

-När det gäller innehållet i din konst, finns det ett genomgående Amerikana-tema. Vad är det bästa med USA tycker du?

WL: Jag skulle nog säga att det dåliga överväger. Jag är snudd på reaktionär. Jag ser inte mig själv som en politisk person alls. Jag följer inte med i nyheterna alltför mycket. Men det finns en känsla som säger att något är fel. New York är så jävla tråkigt just nu. Det är förmodligen därför jag jobbar så mycket. Ingenting händer. Vi ägnar vår tid åt att få saker att hända. Det är en reaktion mot att det inte händer något. Det finns så många jag känner som inte vet vad de ska göra med sina liv. Många tar droger eller går på antidepressiva. Jag sympatiserar men förstår inte den mentaliteten. Det finns inte en sekund på dygnet som jag inte vet vad jag ska använda den till. Det finns så mycket desperation hos folk. De blir galna. Jag håller också på att bli galen och har panikångestattacker ibland. Jag kan knappt åka tunnelbana längre. Mina vänner klagar på att jag alltid tar taxi. Man kan göra vad man vill men det finns hela tiden en känsla av att man är bevakad. Jag jobbar på det aktivt. Jag vill att den jävla regeringen ska veta vem jag är. Jag vill råka i onåd hos FBI. Jag försöker.

-Du är intresserad av döden, indianer, Hell's Angels, the Grateful Dead, Willie Nelson... Då de var som störst var du för ung för att förstå det. Du blickar tillbaka med nostalgi på en viss era.

WL: Ja, när folk gjorde vad fan de ville och inte accepterade ett "nej". Jag kommer alltid att attraheras av sådana människor. Jag måste fortsätta med det. Jag är så inne på Grateful Dead. De är mitt absoluta favoritband. Då jag var yngre åkte jag faktiskt med på deras turnéer. Det fanns något magiskt över dem. Det var i alla fall något jag kunde hänga med på. Jag har sett Willie Nelson en massa gånger. Jag kände några Hell's Angels i New York. De sitter alla i fängelse nu. Men det finns något i det. Man måste stå för vem man är. Alla de var människor som gjorde det.

-Du och många i din krets tycks njuta av framgång väldigt tidigt?

WL: Det är som vilket jobb som helst. Man bara gör det. Sedan kommer det att lossna. Det är en fantastisk tid att vara konstnär på. Det är cool, för det finns så många konstnärer där jag bor i Brooklyn. Gallerierna skriker efter mer konst. Nästan alla som går på Columbia eller Yale får bra gallerier. Men jag tror inte de kommer att hålla. De kommer att bli bortrensade. Jag har inte för avsikt att bli bortrensad. Jag vill gärna stanna vid fronten. Jag och de andra trycker på varandra hårt. Om någon inte kommer till sin studio hör vi andra av oss och frågar varför i helvete de inte arbetar. Jag måste gå till min studio varje dag även om jag inte konkret skapar något. Även om man bara är där, så skapar man på någon nivå.

Text & foto
Carl Abrahamsson
En längre version av denna intervju publiceras i september 2007 i boken Olika människor.
Vidare läsning:
www.galleriloyal.com

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Anders Österling. Armod

En dikt av Anders Österling . Dikten nedan kommer att tryckas i Knut Lindelöfs bok  Ett liv, en tid – Åren 1994–1973 genom kameraögat. Armod Dig, stora fattigdomens barn,dig binda inga band ...

Av: Anders Österling | Utopiska geografier | 01 mars, 2014

Toleranse og verdi i senmoderniteten

Innledning I dette essayet skriver jeg om hva som mer presist er lagt ned i toleransebegrepet, der ‘toleranse’ likeledes er uttrykk for ‘verdi’. Om det er slik at ‘moderniteten’ satte inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 juli, 2013

Arena könskrig

illustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 07 november, 2007

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Året fan klev ner från väggen och in i farstun

Oroligheter. Det oroliga läget. Den svåra situationen. Svagheter. Det har varit ett år med ett överflöd av ord som dag för dag lämnar oss mindre berörda, trots att det borde vara ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2015

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

Marocko del II Värt att veta på väg till Essaouira

Vi befinner oss på en dagsresa från Marrakech till Essaouira i en bekväm turistbuss med medföljande guide, som livligt berättar och kommenterar det vi ser på franska och engelska. På ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 03 februari, 2011

En leende Hitler. Foto i Dokumentationszentrum, Nürnber

En stad för fred och mänskliga rättigheter

När nazisterna 1933 hade tagit makten kom Nürnberg snabbt att få en särställning. Hitler glorifierade den bayerska staden, som framställdes som ”urtypen” för en riktig tysk stad: välbevarad ringmur, medeltida ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 21 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts