Stefan George den esoteriske fadern – mästaren – novisen

The first claimed that we could have an objective knowledge of the world uncontaminatet by the point of view of any observer (Leibniz). The second claimed that we could have ...

Av: Göran af Gröning | 30 mars, 2014
Litteraturens porträtt

Nuets tyranni: Virtual reality-filmens sublima rumslighet och samtidens närvarande frånvaro

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Kristian Petrov | 04 augusti, 2013
Essäer om film

Tommy Olsson: Sex är den bästa konstnärliga disciplinen

En av Sveriges mest intressanta curators är Tommy Olsson. Han började sin bana som konstnär och kritiker (och fortsätter alltjämt med det) men insåg efter att han flyttat till Norge ...

Av: Carl Abrahamsson | 01 december, 2010
Konstens porträtt

En resa i tiden med Caspar David Friedrich

Östersjöns vågor äter sig genom berget ute vid Rügens nationalpark Jasmund. Som droppen urholkar vågorna kusten och efter tusentals av år blottlägger de den vita kalkstenen. På de branta bergsväggarna ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang



weslang.jpg

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...”

– ett samtal med Wes Lang

Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm. Det var fjärde gången på bara ett par år som han ställt ut i Stockholm. Även i New York har det gått mycket bra för Lang och det finns ingen anledning att tro att två starka konstmetropolers barometrar skulle visa fel. Wes Lang är ett samtida exempel på en egentlig tidlös karaktär: en talangfull och mångsidig konstnär som med en glupsk vilja att lyckas tar för sig på ett respektlöst men charmerande sätt. Det är inte alla som har den attityden som faktiskt lyckas eller ens gör intressant konst. Wes Lang är dock en av dem.

WL: Det finns en skön samling människor i New York just nu. Vi är ett nästan som ett gäng. Vi dricker hårt, raggar brudar och är äckliga tatuerade killar som bara tar för sig. Vi tar ingen skit. Och det fungerar. Och vi är alla unga. Jag är bara 34 år. Jag har levt på konsten de senaste fyra åren och det är jag nöjd med. Och vi håller alla till i samma område, inom ungefär fem kvarter.

- Ser du dig själv som del av en rörelse?

WL: Jag hoppas att jag är det. Jag visualiserar retrospektiv redan nu. Jag hoppas på det. Det finns ingen kontroll över det men jag tror att om man kan visualisera det så kan man få det att hända. Allt verkar röra sig framåt. Jag har sålt en grupp teckningar till Museum of Modern Art i New York, vilket definitivt är ett steg i rätt riktning. Jag får också större och större efterfrågan på intervjuer och den typen av saker. Hela året är fullt av bokade utställningar. Jag kan inte ta på mig mer. Jag är extatisk och hänförd.

-Blir du i samband med den ökade efterfrågan någonsin förvirrad när det gäller att just veta vad du vill visa upp på en utställning?

WL: Jag har så mycket på gång hela tiden, med olika typer av arbeten samtidigt. De kan fungera parallellt men det handlar om olika temata och ämnesområden. Men allt handlar om Amerika. Jag jobbar på saker om Hell's Angels, pornografi, gamla rasistiska bilder och Abraham Lincoln. Jag är besatt av Lincoln och av dödskallar. Min bästa vän dog i World Trade Center och det kan jag aldrig fly ifrån. Det pratas ju hela tiden om det. Det har verkligen stört mig. Det är vad alla mina tatueringar handlar om. Jag festar för mycket, jag röker för mycket. Jag vaknar upp och vissa morgnar tänker jag att jag verkligen borde ta det lugnare, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man slutar. Jag vill ha allt!

-Finns det något medium eller material som du respekterar för mycket och därmed inte vågar arbeta med?

WL: Jag har precis börjat göra bronsskulpturer och jag är verkligen upphetsad. Jag är inte rädd för något. Jag har idéer kring videofilmer jag skulle vilja göra och foton som jag skulle vilja ta men jag är inte redo för det riktigt än. Jag började egentligen måla ganska nyligen. Tidigare betraktade jag dukarna som ett slags hot. Nu spöar jag skiten ur dem. Allt händer mycket snabbt. Det brukade ta lång tid för mig att måla en tavla men den som hänger på den här utställningen tog bara sex dagar att göra. Och då arbetade jag parallellt med tre andra målningar. Så målningarna går fort nu. Collage-elementen kommer från mitt skrivbord där jag samlar en massa bilder. Jag vill inte fastna och bara göra en enda sak. Kippenberger har nog haft den största påverkan på mig vad gäller det. Han kunde använda allt och för det mesta blev det bra. Det är en viss attityd där man bara sätter igång och gör vad som ska göras. Man bara gör det.

-Målningarna du pratar om är resultat av intuitiva, experimentella processer. Men du är också känd för dina otroligt subtila teckningar, som ju måste härstamma från en annan slags kreativ process?

WL: Ja, helt annorlunda. Jag tröttnade på dem till slut. Jag höll på med teckningar så länge. Nu vet jag hur de fungerar. Jag kan inte göra mer med dem nu. Någon gång kommer jag naturligtvis att teckna igen men just nu är jag så jävla trött på det. Folk frågar efter nya teckningar hela tiden men jag vill inte.

-När det gäller innehållet i din konst, finns det ett genomgående Amerikana-tema. Vad är det bästa med USA tycker du?

WL: Jag skulle nog säga att det dåliga överväger. Jag är snudd på reaktionär. Jag ser inte mig själv som en politisk person alls. Jag följer inte med i nyheterna alltför mycket. Men det finns en känsla som säger att något är fel. New York är så jävla tråkigt just nu. Det är förmodligen därför jag jobbar så mycket. Ingenting händer. Vi ägnar vår tid åt att få saker att hända. Det är en reaktion mot att det inte händer något. Det finns så många jag känner som inte vet vad de ska göra med sina liv. Många tar droger eller går på antidepressiva. Jag sympatiserar men förstår inte den mentaliteten. Det finns inte en sekund på dygnet som jag inte vet vad jag ska använda den till. Det finns så mycket desperation hos folk. De blir galna. Jag håller också på att bli galen och har panikångestattacker ibland. Jag kan knappt åka tunnelbana längre. Mina vänner klagar på att jag alltid tar taxi. Man kan göra vad man vill men det finns hela tiden en känsla av att man är bevakad. Jag jobbar på det aktivt. Jag vill att den jävla regeringen ska veta vem jag är. Jag vill råka i onåd hos FBI. Jag försöker.

-Du är intresserad av döden, indianer, Hell's Angels, the Grateful Dead, Willie Nelson... Då de var som störst var du för ung för att förstå det. Du blickar tillbaka med nostalgi på en viss era.

WL: Ja, när folk gjorde vad fan de ville och inte accepterade ett "nej". Jag kommer alltid att attraheras av sådana människor. Jag måste fortsätta med det. Jag är så inne på Grateful Dead. De är mitt absoluta favoritband. Då jag var yngre åkte jag faktiskt med på deras turnéer. Det fanns något magiskt över dem. Det var i alla fall något jag kunde hänga med på. Jag har sett Willie Nelson en massa gånger. Jag kände några Hell's Angels i New York. De sitter alla i fängelse nu. Men det finns något i det. Man måste stå för vem man är. Alla de var människor som gjorde det.

-Du och många i din krets tycks njuta av framgång väldigt tidigt?

WL: Det är som vilket jobb som helst. Man bara gör det. Sedan kommer det att lossna. Det är en fantastisk tid att vara konstnär på. Det är cool, för det finns så många konstnärer där jag bor i Brooklyn. Gallerierna skriker efter mer konst. Nästan alla som går på Columbia eller Yale får bra gallerier. Men jag tror inte de kommer att hålla. De kommer att bli bortrensade. Jag har inte för avsikt att bli bortrensad. Jag vill gärna stanna vid fronten. Jag och de andra trycker på varandra hårt. Om någon inte kommer till sin studio hör vi andra av oss och frågar varför i helvete de inte arbetar. Jag måste gå till min studio varje dag även om jag inte konkret skapar något. Även om man bara är där, så skapar man på någon nivå.

Text & foto
Carl Abrahamsson
En längre version av denna intervju publiceras i september 2007 i boken Olika människor.
Vidare läsning:
www.galleriloyal.com

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Örebro skriver

illustration: Ida Thunström Örebro skriver Hjalmar Bergmans skugga vilar ännu över Örebro – det inser man redan efter en snabb sväng genom staden, med Hjalmar Bergman-teater, Hjalmar Bergman-rum i kulturreservatet ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2007

Crister Enander i självspeglande samling

Han är de litterära porträttens okrönte mästare. Han är essäisten som handskas med de flesta av de litterära storheterna med van och kunnig hand. Han är sanningssökaren som inte fruktar ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 september, 2011

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Adam Zagajewski – kronprinsen inom den polska poesin

Den polska kulturen i allmänhet (poesin, epiken, dramatiken, musiken, vetenskapen osv.) är, och har mycket länge varit, enastående vital. Inom litteraturen räcker det med att nämna några få: Czeslaw Milosz ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 25 augusti, 2012

I huvudet på Lidija Praizović

1. Jag får ett samtal från min syster. Hon har läst nya Filter, intresserar sig inte för litteratur direkt men har snappat upp en beef som intresserar henne: Lidija Praizović intervjuas ...

Av: Tove Folkesson | Kulturreportage | 12 november, 2012

Eugenio De Signoribus, Dikter

Lekbrödernas rond                 "Vid millenieskiftet"     med 2:a i annalkande visar en ännu osäker spanare från höjden resterna av upplösta löpgravar... ur dem kommer järnkrokar på led, befriade och krumma, med armarna i luften, en stiliserad skelettarmé ...

Av: Eugenio De Signoribus, översättare:Julian Birbrajer | Utopiska geografier | 20 december, 2009

Vet du icke, min son, med huru lite visdom världen styres

Johan Oxenstiernas fru Anna Margareta Sture (f. 1615) dör sommaren 1646. De har inga barn. Johan och hans ungdomskärlek Margareta Brahe (1603-1669) återupptar kontakten och kärleken blommar upp på nytt ...

Av: Gustaf Redemo | Övriga porträtt | 27 december, 2012

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.