En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 januari, 2012
Resereportage

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Nya danska böcker

Nya danska böcker Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda ...

Av: Thomas Nydahl | 23 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Kjell Rynefors och världar utan blommor

Att skriva noveller var knappast den viktigaste delen av den alltför tidigt bortgångne fyrbarnspappan Kjell Rynefors liv. Kjell Rynefors (1948-1986) omkom när han förgäves försökte rädda sina två minsta barn ...

Av: Bertil Falk | 04 juli, 2013
Litteraturens porträtt

Hugo Simberg - symbolist och mystiker



den sårade ängelnSymbolismen var en litterär och konstnärlig strömning som på 1880- 90- talen utvecklades i Frankrike och sedan fick avläggare i andra länder. Den började som en progressiv rörelse inom fransk skaldekonst under 1800-talets slut med poeter som Rimbaud, Baudelaire och Verlaine, vilka influerade en rad konstnärer som intresserade sig för det mystika och andliga. Symbolisterna upphöjde konsten till religion. De ägnade sig åt konsten för konstens egen skull, en tanke som kan härledas till Schiller. Enligt symbolisterna har poesin till uppgift att eftersträva det dunkla, det mystika till och med det obegripliga. Målaren vill visualisera halvmedvetna själstillstånd, oartikulerade, intuitivt kända snarare än förståndsmässigt registrerade intryck. Det talades mycket om det omedvetna vid sekelskiftet, ett begrepp med rötter i romantiken. För symbolisterna skulle konsten levas fullt ut och det egna livet bli till konst. Dessa konstnärer hyste apokalyptiska förväntningar inför framtiden och trodde på konstens potential att omskaka och omdana världen. De var sökare som fascinerades av det irrationella, extatiska och transcendentala.

Symbolismen var delvis en motreaktion mot industrialismen och materialismen som fick konstnären att rikta blickarna mot de inre världarnas rikedomar i stället för den yttre verkligheten. Bildkonstnärer, poeter och kompositörer inspirerade varandra och en växelverkan mellan konstarterna blomstrade. Föregångare för symbolismen inom konsten i Frankrike var Gustave Moreaus. Det nordiska svårmodet har troligtvis bidragit till att Edward Munch påverkades av de symbolistiska strömningarna. I Sverige kom Olof Sager-Nelson att bli föregångsgestalt för riktningen. Den finländske konstnären Hugo Simberg tjusades av det andliga och det ockulta och skapade en egenartad fantasivärld. Hans konst rönte inte större erkänsla under hans livstid, men under senare år har denne säregna konstnär fått alltmer uppskattning av allmänhet och kritiker i sitt hemland men även i Sverige.

I förordet till biografin Hugo Simberg. Hans liv och verk skriver författaren Sakari Saarikivi att avsikten med avhandlingen i första hand var att samla de personhistoriska och konsthistoriska fakta som visar honom som konstnär. Men samtidigt, menar han, att eftersom det här är fråga om en så egendomlig människa som Hugo Simberg, öppnas så intressanta, rörande och t.o.m. gripande perspektiv att en utomstående forskare lätt frestas att låta personliga känslomoment bli avgörande för framställningen.

Hugo Simberg föddes midsommardagen 1873 i Fredrikshamn. Han växte upp i en stor familj. Utöver föräldrarna och åtta syskon hörde fyra barn från faderns första äktenskap till familjen, mormodern samt faster Alexandra som var den som mest stöttade honom och såg hans egenart. Hon var också den som lärde honom och hans tvillingbror Paul att läsa. Som amatörkonstnär hade fastern sannolikt andel i Hugos beslut att bli konstnär. Även fadern var konstnärligt begåvad och uppmuntrade sonens konstintresse. Den ständigt växande barnaskaran och skötseln av ett stort hushåll upptog moderns tid nästan helt och hållet. I hemmet rådde en varm och trygg atmosfär och Hugo Simbergs förhållande till sin familj hade en stor betydelse för honom som varade livet ut. När tvillingbröderna var åtta år gamla flyttade familjen till Viborg. Där gick Hugo i skola men intresserade sig mer för att rita och måla än för läsämnena. Som femtonåring började han på kvällstid gå i ritskolan. När brodern Paul efter studentexamen 1893 flyttade till Helsingfors för att studera vidare beslöt Hugo att avbryta skolgången och i stället slå följe med honom. Han var nu säker på sin framtid och sin håg för konststudier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

dödens trädgårdTrots gynnsam start gick studierna vid Ateneum inte riktigt som han hade tänkt sig. Ibland upplevde Simberg att han inte gjorde några framsteg alls. Som lärare hade han bland andra Helene Schjerfbeck. Själv var han sin främste kritiker: ”Jag kommer allt mer och mer underfund med att jag ingenting kan” skriver han till sin mor i mars 1895. Symbolismens första vågor nådde vid den här tiden Finland men i konstskolan noterades inte detta. Även nu blev faster Alexandra inspiratör och sände honom ett tidningsurklipp om symbolismen och skrev: ”för att du ej ska förlora tid och öda dina anlag på gammalmodiga konststudier hastar jag att sända dig dessa vinkar och hoppas du blir mäkta tacksam därföre”. Uppmuntrad av detta brev skrev Simberg ett brev till Finlands store konstnär Akseli Gallen – Kallela, där han bad att få bli elev hos honom. Gallen Kallela svarade ja och i den ännu halvfärdiga ateljén i Ruovesi inleddes en ny och avgörande etapp på Simbergs väg till konstnär.

”Jag har haft en elev här, Simberg, som är ovanligt talangfull” skrev Gallen Kallela i december 1895 till en konstnärsvän. Simberg hade då från september vistats i Ruovesi. Han bodde på en bondgård och arbetade om dagarna i Gallen-Kallelas ateljé. Båda var intresserade av symbolismen, men de uppfattade den på helt olika sätt. Gallen respekterade dock Simbergs mer lyriska egenart och rådde honom att vara sig själv trogen. Den bildskapande entusiasm som funnits hos Simberg ända sedan ungdomsåren började denna höst slå ut i full blom, delvis som en följd av hans lärares uppmuntran.

frostenResan till Ruovesi var delvis en protest mot den akademiska naturalismen och här blev han en sagornas målare. Bilderna var naivt enkla: döden, fan, en ängel, livets röda ros mellan törnets taggar. Hugo Simberg brydde sig inte om att måla vardagliga saker. Han ville måla ”det som öppnade dörrar till annorlunda världar, allt det där som får en att gråta djupt inne i bröstet”. Simberg personifierade naturen i målningar, exempelvis kan temperamålningen Hösten ses som symbol för naturens förstörande krafter och Frosten är en i sitt slag enastående personifikation av ett naturfenomen. Båda dessa målades 1895 och samtidigt tillkom också tavlan Saga, där en vitklädd kvinnlig gestalt rider på ett sagodjur som påminner om en björn eller ett lejon. Djuret har stannat vid en källas rand och stirrar på en groda som stiger upp ur källan samtidigt som himlen färgas lysande av kvällssolen bakom höstliga trädstammar. Simbergs fantasi har gett bilden verklig skogsmystik. Dessa bilder, tämligen små till formatet, öppnar en dörr till Simbergs originella dröm-och fantasivärld. De har tolkats på mångahanda sätt och man kan i dem finna element ur klassiska berättelser, ända från antikens och Bibelns berättelser till Dantes dikter och H. C. Andersens sagor. Under de följande tio åren tillkom huvuddelen av Simbergs viktigaste produktion, en serie sagoartade bilder dels i gouache och akvarell, dels i grafik, där han på ett naivistiskt sätt med glödande färger framställer drömlika berättelser om de grundläggande villkoren för ett liv nära naturen.

Sagan eller folksagan var utmärkande för den nordiska konsten vid början av 1900-talet. Den stod för känslorna och fantasin. Folksagornas ideologiska roll var bland annat att visa människans beroende av naturen. Den måste respekteras eftersom det är naturen och inte människan som ställer villkoren. Många av Simbergs bilder ser ut som illustrationer till en saga eller berättelse, men allt är hämtat ur hans inre. Symbolismen handlade egentligen inte om visuella symboler eller allegorier, även om sådana ibland brukades. I den symbolistiska rörelsens bakgrund fanns Platons lära om idévärlden som den synliga världen enbart är en avspegling av. Målsättningen var att låta motivet skildra olika idéer, tankar, känslor och sinnesstämningar som i sin tur återspeglade de fundamentala och bestående begreppen bortom sinnevärlden.

Kung Hobgoblin soverUnder våren 1896 uppenbarade sig den kanske mest originella av Simbergs fantasifigurer, den lille djävulen, som ensam eller ibland tillsammans med sina gelikar ingriper i människornas liv. I dessa bilder framträder tydligt grundtonen i Simbergs konst: berättelsernas dystra syn på villkoren för livets och naturens kretsgång. Målningen Fattigfan med tvillingar kan med goda skäl uppfattas som ett offer av något slag. Har stackarn fördrivits hemifrån? En eventuell hjälpare finns redan till hands i verket Gumman och fattigfan, där den ömkansvärda fattigfan, ansatt av tandvärk, kanske får lite mjölk av bondhustrun. Fan beter sig på ungefär samma sätt som människorna. Den lyckas inte vara genomgående god eller ond, utan den är en blandad figur som handlar enligt situationens krav.

Sedan urminnes tider har döden i många gestaltningar varit människans ständiga följeslagare och samtidigt föremål för hennes rädsla. Utmärkande för Simbergs dödsbilder är det svartklädda benranglet. Förebild var troligtvis Hans Holbergs Dödsdansen, ett verk Simberg såg när han var i London 1896. Mötet mellan konstnären och döden ses som Simbergs försök att visa för sig själv att han vill nalkas döden utan rädsla: att förstå den. Att försöka förstå var också ett slags konstant tillstånd hos Simberg: han begrundade döden via de dikter han läste, och de som gjorde starkast intryck var Gustaf Frödings och Erik Axel Karlfeldts dikter om döden. I sitt kanske mest berömda dödsmotiv Dödens trädgård (1896) har Simberg återgivit platsen där själarna hamnade innan de kom till himlen. Han visar i sitt verk tydligt vilket förhållande döden har till sina skyddslingar: det är ömsint, vårdande och vänligt.

PiiritanssiDet stöd och den uppmuntran som Simberg på detta sätt i början av sin bana fick av sin lärare blev helt enkelt avgörande för honom, men även den teknik som Simberg lärde av Gallen, att måla i tempera, skära i trä och framför allt att få lära sig etsa blev av stor betydelse för honom. Lärotiden i Ruovesi blev en harmonisk utvecklingstid, då grunden till Simbergs konstuppfattning lades. Hans arbetstakt intensifierades och han målade många arbeten i olja som ortsbefolkningens barn fick stå modeller för. Porträtten är realistiska och osentimentala, de kommer nära och berättar lika mycket om barnens inre som yttre villkor.

Det är känt att Gallen-Kallela fördjupade sig i frågor om livet och döden medan han studerade olika religioner och idé- riktningar. Men dottern Marjattas död i mars 1895 fick honom att stanna upp och fråga om livet och dess mening. Barnets död var en smärtsam fråga, utan förklaring och berättigande. I det här sammanhanget kunde inte den unge Simberg undgå att möta den sorg och förundran som döden för med sig. Han hade, enligt sin levnadstecknare, en benägenhet för medlidande och empati. Det är således inte otänkbart att eleven känt ett spontant behov att delta i sin lärare sorgearbete. Han uttryckte sin medkänsla i akvarellarbetet Bonden och döden som Gallen- Kallela blev så gripen av att han bad om en oljemålning i större format. Simbergs tid som elev hos Gallen- Kallela upphörde sommaren 1897 med en gemensam resa till Stockholm, där de tog del i festligheterna i samband med den pågående internationella utställningen. Där lärde Simberg känna både svenska och finska konstnärer bl.a. Magnus Enckell som blev nära vän till honom.

Följande år reste Simberg till Italien, där han i likhet med många andra konstnärer i symbolismens tidevarv upptäckte enkelhetens ideal hos den tidiga renässansens mästare. Simbergs deltagande i Finska konstnärernas höstutställning 1898 blev hans genombrott och speciellt hans realistiska minutiöst målade och detaljrika porträtt av faster Alexandra fick kritikens erkännande. Sagomotiven kunde alla dock inte godkänna: Sedan herr Simberg har visat sig äga värkliga förutsättningar för att blifva en konstnär vore det väl lämpligast för honom själf att för framtiden låta bli att ställa ut sådant skräp som Fan blåser och Fattigfan med tvillingar, skrev en tidning.

KvinnoporträttI början av november1898 intogs Simberg som medlem i Konstnärsgillet och följande år fick han plats som lärare i Viborg och man skulle ha trott att han nu med all kraft skulle ha koncentrerat sig på sitt konstnärliga skapararbete, men på inbjudan av sin halvbror Carl som arbetade som järnvägsingenjör i Kaukasus reste han dit. Det framkommer inte om ändamålet med resan endast var att se exotiska platser eller om det var någon mer tvingande personlig orsak som drev honom att resa för att söka glömska så långt borta som möjligt. Den inre orsaken till detta kunde ha varit en hotande försämring av hälsan eller något sårande ord, som, då Simberg var en oerhört sårbar natur, snabbt växte i hans sinne till hämningar, som hindrade all positiv verksamhet. I etsningen Svanesången som blev färdig just före resan har Simberg för världen blottat sin sinnesstämning vid denna tid. Han är en trubadur, som trött och övergiven har kastat sig ned i gräset på fältet utanför staden för att sova bort sitt dåliga humör. Simberg har börjat ana att en bitter besvikelse i kärlek väntade honom och då han återvänt från sin flykt till Kaukasien kunde han konstatera att hans nederlag var fullständigt. Kvinnan som varit hans stora kärlek hade ingått äktenskap med en annan man. Den långa resan hade fått Simberg att blott för en stund glömma sorgen, och det fanns nu endast en väg ut ur de mardrömmar som pinade honom, det var arbete. Från den missmodiga sysslolösheten vid tiden för Kaukasusresan kastar han sig över till den motsatta ytterligheten. I arbetet söker han nu sitt livsinnehåll. Det ligger rentav något sjukligt i den hetsiga livslust som nu bränner i honom.

Efter en intensiv arbetsperiod med ett flertal lovordade utställningar seglar han tillsammans med Magnus Enckell i den nyländska skärgården men på hösten insjuknar han i hjärnhinneinflammation och tvingades till sängläge. Efter tillfrisknandet målade han sitt mest kända verk som går under namnet Sårad ängel som ända sedan tillkomsten givits de mest skiftande tolkningar. Från början hade den inget namn. För att betona hur personlig den var gav Hugo Simberg den bara ett tankstreck som titel. Målningen föreställer två unga allvarsamma pojkar som bär en bår, där en framåtlutad ängel sitter med vita blommor i sin hand. Ängeln har en vit ögonbindel och blöder från vingen. Landskapet är kargt, långt borta finns en sjö. Den ena pojken tittar allvarsamt rakt fram den andre ser frågande på betraktaren

miraklets änglarSårad ängel mötte omedelbart gensvar bland konstnärskollegerna. Men för pressen och konstpubliken föreföll den åtminstone i början svårbegriplig. Helsingforsposten vågade sig på en tolkning: Det är med intresse man återser den af djup känsla präglade taflan, hvars sublima tanke säkert icke lämnar någon oberörd. Inför den grips man otvetydigt af vemodet vid en brusten illusion, af känslan som bemäktigar sig en, då något vackert, något skört krossas”. Sakari Saarikivi ger målningen en fast förankring i den allvarliga sjukdom som drabbade konstnären strax före dess tillkomst. Enligt honom har Simberg då ängeln målades redan utkämpat sin kamp och avgått med segern. Han skriver att patientens tillstånd under sjukdomen växlade mellan maniskt och depressivt tillstånd och tidvis hade han hörsel- och synhallucinationer. Verkets motiv och dess framställning tangerar, enligt Saarikivi, det utståndna lidandet utan bitterhet och trots, endast ömsinthet. ”Den vitklädda ängeln, som har skadat vingen, och bondpojkarna som bär båren är tecknade med sådan andakt, att det är som de omgavs av den känsla av vårlig helgdag som man finner på madonnabilderna från förrenässansen”.

Pierre Gervasoni, fransk Simbergforskare, betonar i sin forskning konstnärens splittring både som människa och konstnär. I Sårad ängel ser han denna dubbeltydighet i sin mest uppenbara form.Denna målningär, enligt Gervasonis tolkning, ett trippelporträtt. Bärarna representerar två olika aspekter av konstnärens jag. Den första, svartklädda pojken är en bild av Simberg som är intresserad av exotism, ser ut som en utlänning och har ett instabilt sinnelag, den andra pojken anknyter till den finska pojktyp som konstnären ofta återgivit och som han å andra sidan hade velat identifiera sig med. I ängeln är det konstnärens själ eller inspiration som kommer till uttryck. Sårad i sitt innersta bär konstnären fram sin själ i hoppets landskap mellan två motsatta vakter. Utgående från Saarikivi sätter Pierre Gervasoni Sårad ängel i samband med Simbergs sjukdom, med inspiration som haft sitt ursprung i den övervunna sjukdomen.

Hugo Simberg var något av en mystiker: Medan många andra konstnärer som räknade sig till symbolisterna, avsiktligt ställde in sig på symbolismen, hade han ett medfött behov att ge uttryck åt sina fantasibilder. Hans miniatyrarbeten föddes ofta genom ett medelbart skådande. Många av hans underligaste bilder är typiska drömsyner eller visioner och ger många tolkningsmöjligheter åt dem som intresserar sig för mystik eller drömsymbolik. Urkällan för Simbergs konst var det undermedvetna som psykoanalytikerna konstaterat vara så viktigt, en faktor som de skapande konstnärerna än kallade sin demon och än inspiration, Guds röst el. dylikt. Det är den faktor som fick den symbolistiske diktaren och konstnären William Blake att bekänna: ” Jag är blott sekreteraren, författarna finns i himlen”.

Till grundegenskaperna i Simbergs natur hörde det samtidiga framträdandet av motsatta krafter, som psykologerna konstaterat vara en viktig stimulans för den skapande verksamheten. Simberg var på en gång en grubblande enstöring och mystiker och hans konstnärliga produktion får sin prägel av motsättningen mellan den symbolistiska fantasikonsten och strävan till naturalism som bottnade i objektiv iakttagelse. En tredje företeelse som psykologerna uppfattar som en viktig faktor för skapelseprocessen, det s.k. skapande komplexet framträder även tydligt hos Simberg. Hans lättsårade natur var mottaglig för yttre inflytelser. En besvikelse eller en kritik kunde framkalla svåra hämningar hos honom, från vilken han kunde frigöra sig endast genom sin konst.

SjälvporträttStrax efter det att Sårad ängel blivit färdig mottog Simberg sitt liv mest utmanande uppdrag. Tillsammans med Enckell fick han till uppgift att dekorera Tammerfors domkyrka, ritad av Lars Sonck. Enckell målade altartavlan, Simberg fick den övriga utsmyckningen på sin lott. I september 1904 inledde Simberg arbetet och knappt två år senare stod kyrkans inredning färdig. Hans del gällde dekorationen utmed läktarskranket som föreställer pojkar som bär på en kransgirland, takmålningarna med den slingrande ormen samt två fresker en version av Sårad ängel samt Dödens trädgård. Speciellt ormen och de kransbärande pojkarna nakenhet väckte indignation och den nämnd som övervakade kyrkobyggnadens uppförande godkände målningen med endast en rösts övervikt.

Vintern 1907 reste Simberg till Förenta staterna och tillbringade juldagen vid Niagarafallen. Han skrev entusiastiskt om sina amerikanska erfarenheter men någon inverkan på hans konst hade resan inte. I hemlandet lät han bygga en ateljé på lantsället och en i Helsingfors. Livet stabiliserade sig, han hade en lärartjänst vid finska Konstföreningens ritskola i Ateneum och 1910 gifte han sig med sin förra elev Anni Bremer och under de följande åren föddes en son och en dotter. Från de senare åren är tavlan Mot kvällen (1913) som trots sin realistiska bildbehandling innehåller sådana känslomässiga motiv som symbolismen favoriserade, en gammal man med käpp i ena handen och ett litet barn i den andra går längs stranden, belyst av den nedgående solen. Modellen för den gamle mannen var Simbergs far och barnet hans son.

Hugo Simberg var en konstnär som fann det svårt att acceptera livet som det var och ännu svårare var det att underkasta sig de rigida formerna för normalt beteende. Simbergs liv gick från vågtopp till vågdal. Han hade en förmåga till total och ohämmad glädje, samtidigt som livet i nästa stund kunde förefalla outhärdligt tungt.

Kärleken till arbetet var hans utgångspunkt. Genom att förklara att kärleken är fundamentet för all konstutövning anslöt sig Simberg direkt medvetet eller omedvetet till Platons tankar att det bara är kärleken som kunde leda själen tillbaka till dess ursprung.

Hugo Simbergs produktion grundar sig på djup mytologi. Myten är flerskiktad. Den kan inte förklaras i ord, inte analyseras och i grunden inte uttömmas helt. Här ligger dess styrka, att frigöra krafter till konstnärlig verksamhet från generation till generation. Hans konstnärsbild – och samtidigt hans livsåskådning- bygger på starka motsättningar. Dualismen i hans konst finns i detta; att drömma om det rena livet och samtidigt underkasta sig dess misär. Simbergs egna tankar om vad konst är lyder: ”Det är att kunna midt i den kulna vintern förflyttas till en härlig sommarmorgon och känna allt det som man då känner, känna naturen vakna och sig själv i harmoni med den”.

Lena Månsson    

Ur arkivet

view_module reorder

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Mitt i Köpenhamn

1984 beger sig familjen Nordström inklusive en cigarrökande farmor tappert till Köpenhamn medelst orange Volkswagen buss av numera klassiskt retrosnitt. Målet var en retrospektiv av Picasso på Louisiana samt ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 03 september, 2016

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2011

Ett ashram i Indien

Det kan tyckas konstigt i vårt religionskarga land att jag inte upplevde den andliga kulturen i Aurobindo Ashram som påträngande eller tvångsmässig. Snarare som värmande, lyftande och djupt inspirerande. Sweet Mother En ...

Av: Annakarin Svedberg | Resereportage | 02 maj, 2013

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Att cykla i Palermo

Det finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 01 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.