Oedipus Rex. Foto Arne Hyckenberg

Femton gånger Östersjön - Östersjöfestivalen för femtonde gången 21-29 augusti

Liksom förra året inleder man årets upplaga av Östersjöfestivalen på Kungliga operan, denna gång på stora scenen med pukor och trumpeter och en massa kungar. Närmare bestämt med Stravinskijs opera-oratorium ...

Av: Ulf Stenberg | 01 september, 2017
Essäer om musik

Edith Stein - Teresa Benedicta av Korset. Från ateist till karmelitnunna och helgon

n  Edith Stein som dog 1942 år i gaskammaren i Auschwitz helgonförklarades 1998. Biskop Anders Arborelius har i sin biografi över hennes liv beskrivit denna kvinna i många olika skepnader. Hon ...

Av: Lena Månsson | 04 april, 2012
Övriga porträtt

Kadmos drake. Public Domain Wikipedia

Antilogosmaskinen

Filosofie doktor Mara Lee kallar ”Medusas skratt” (2015) för ovärderlig och jag funderar på vilka verk jag finner ovärderliga. Det är svårt, kanske finns min känsla för oöverstigligt värde eller ...

Av: Freke Räihä | 30 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

De naiva konstnärerna och Alma Öhrström-Hjärtats målarinna



olja på duk. Foto Bukowskis MarketEfter sekelskiftet 1900 började man uppskatta en konst som tidigare missförståtts och föraktats, den primitiva och den naiva. Denna äktnaiva konst är skapad av självlärda, folkliga män och kvinnor som endast målade på äkta instinkt. Henri Rousseau spelade en avgörande roll för att den naiva konsten skulle bli ett seriöst stilbegrepp. De drag i hans verk som liknar barnteckningar framstår delvis som uttryck för ett verkligt barnsligt, öppet, troskyldigt och ofördärvat sinnelag som brukar förknippas med naiv konst. På olika håll i Europa lanserades under 1910- 30- talen åtskilliga naiver men i USA fick de störst betydelse bl.a. Edward Hicks och Grandma Moses. I Östeuropa kom naiv konst under kommunisttiden särskilt att omhuldas som en genuint folklig konst och det inrättades en återkommande biennal för naiv konst i Bratislava. I Sverige har en lång rad självlärda målare uppmärksammats som äktnaiva, mest känd är kanske Lim-Johan Olsson. Nils Nilsson Skum omtalas ofta som naiv på grundval av en personligt utvecklad olärd bildkonst och andra som Anna Casparsson och Anna Berg var formellt olärda men hade ändå utvecklat sin konst i nära kontakt med ledande konstströmningar varvid det naiva draget snarast blir att fatta som stildrag.

De naiva konstnärerna vänder sig ofta inte direkt till en publik eller bekymrar sig om andras uppfattning. De målar för att de inte kan låta bli och hämtar ofta motiv ur sina minnen. Det som framför allt kännetecknar dem är berättarglädjen, den lyckliga upptäckarivern, den barnsliga hängivenheten. Det är ofta slumpen som fått dem att börja måla. Många sätter igång sitt konstskapande först som pensionärer. Den här karaktäristiken stämmer helt in på Alma Öhrström. Hon föddes 1877 i byn Räng i Skåne. Almas far var snickare och byggmästare som mest uppförde tröskelänger till bygdens folk. Modern vävde mattor, broderade och hade ett utsökt färgsinne, det konstnärliga arvet kom tydligen från henne. Redan tidigt kände Alma att bondmorans liv inte var ämnat för henne. Hon satt hellre i ett hörn och sysslade med sömnad eller teckning än deltog i hushållsarbetet.

Det blev aldrig tal om någon utbildning för Alma. En flicka från landet skulle få sin praktik hemmavid och sedan gifta sig. Dock fick hon gå på folkhögskolan i Östra Grevie (1916). Där vävde och sydde hon den hembygdsdräkt som hon kunde bära in i sena ålderdomen på kalas och vid andra högtidliga tillfällen. Sedan väntade yrkeslivet. Alma fick 1918 plats hos den ende polisen i Mölle, Gustav Larsson. Hon åtog sig också att sköta hemmet åt honom och efter en tid friade han och tre barn föddes, först dottern Marianne och sedan två pojkar som krävde mycket passning och mer utrymme, så familjen flyttade in i ett nytt hus i Mölle. Det var 1928 och några roliga men arbetsamma år följde för Alma som aldrig köpte färdiga kläder till sin familj utan sydde allt själv. Livet såg ljust ut men tio år senare omkom mannen i en trafikolycka. Kommunen gav änkan 75 kronor i månaden som hjälp och hon fick även en liten slant för att sköta sockenbiblioteket.

Men den bästa inkomsten gavs under somrarna. Mölle levde fortfarande på ryktet från sekelskiftet och var mycket populärt som semesterort. Som de flesta bofasta på orten flyttade Alma med barnen ner i källaren under sommaren och hyrde ut rummen ovan mark till badgäster. Det var efter tre sådana somrar som det hände. Våren 1942 kändes det mer motigt än tidigare att behöva flytta ner i källaren så Alma satte igång att kalka cementväggarna vita och vedspisen målade hon svart. Det såg vackert ut, men lite dystert och plötsligt fann hon sig igång med att måla den vita väggen. Hon målade med vad hon hittade: zink, blåelse och skosmörja. Källardörren med sin trista bruna färg kom att bli hennes första pannå. Hon lät en nymålad dörr öppna sig mot barndomens sommarlandskap med föräldrahemmet i bakgrunden. På sommarängen som prunkar i friskt grönt ser man Alma och lillasystern plocka de mångfärgade blomstren iförda klänningar och förklän. ”Men Alma, du kan ju måla”, sa folk. ”Tig still och gör inte narr av kärringen”, svarade Alma och tog inte i en pensel på femton år.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon gifte om sig med rektorn Axel Öhrström på Högre Folkskolan som hon träffat genom sockenbiblioteket. Hennes skapande händer vände kragar och sydde kläder men en gång stickade hon en tröja och skickade in till en tävling i tidningen Idun. Hon fick pris för de fina färgerna. Då tog hon mod till sig och började på en kurs i målning på TBV och fick förutom inblick i teknik och perspektiv, också i färglära som hon knappast lär ha behövt för hennes friska färgsinne är ett arv eller en gudagåva. Efter en tid tröttnade hon också, på att teckna av krukor och stilleben och rita perspektiv och började måla på sitt eget sätt- så som hon gjort redan på källardörren. Hon fann sin egen linje och att den är genuin och inte tagit skada av utbildningen, finner man av att hennes senare bilder är lika äkta som hennes första. Man kan finna detta i en utsökt illustrerad konstbok, som getts ut av Karin Österling i samarbete med Alma Öhrström: Trasmattor, Bonader och Längor (1985) – konstnären kommenterar där själv sina målningar och ger kulturhistoriska upplysningar av stort värde.

Alma Öhrström började alltså sent att måla, inte förrän efter makens död 1961, men hon slog snabbt igenom. Då debuterade hon på Kullakonst och blev genast uppmärksammad. 1963 kom den första separatutställningen i Stockholm som blev en stor succé. Galleristen kallade henne Hjärtats målare och publiken instämde. Den stora retrospektiva utställningen 1978 på Vikingsberg konstmuseum i Helsingborg blev en av de mest välbesökta trots att inga målningar var till salu. Och kritiken föll till föga och erkände henne som en av våra finaste naiva konstnärer.

Badliv i Mölles Ransvik 1910.Naiv konst är ett konstbegrepp som används av en typ av föreställande konst som har en barnslig enkelhet i både uttryck och teknik. Naiv konst skapas ofta av särlingskonstnärer, dvs. konstnärer utan formell utbildning och utan någon större kontakt med konstetablissemanget. Begreppet naiv konst blandas ofta samman med naivism och primitivism, men där de båda senare är uttryck för professionella konstnärer som försöker skapa i en naiv stil som Paul Gauguin och Paul Klee. Naivism är en konstriktning som framhäver det omedelbara och okonstlade skapandet som kännetecknar barnets, allmogekonstens eller naturfolkens bilder och bortser från perspektiv, proportioner och anatomi. Naivist kallas den konstnär som medvetet använder sig av den naive konstnärens spontana uttryck. Naivism har i Sverige fått sitt kanske mest konsekventa uttryck under 1910-talets andra hälft. Hilding Linnqvist, Eric Hallström och Gideon Börje-målade poetiska vardagsbilder från Stockholm och Norrland. Naivismen var en revolt mot akademin och Matisse – elevernas konst. Den har också viss förklaring i isoleringen under första världskriget. Inspiration gav säkert Ivar Arosenius bilder, Carl Fredrik Hills respektive Ernst Josephsons sjukdomskonst. Man kan förstå att de naturligt naiva begåvningarna bör ställas i en annan klass. Dessa arbetar var och en i sin stil utan minsta estetiska spekulationer, de kan inget annat.

Alma Örströms sena start i livet som konstnär var av godo, kanhända kan det i någon mån förklara att hon i sitt måleri på ett märkligt sätt lyckats förena barnets enkelhet och naivitet med en vuxens förmåga att reagera rikt och nyanserat. Romantikern och realisten Love Almqvist hade på 1830-talet skrivit: ”Att se Guds skapelse från den artistiska horisonten är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då och dock tillika det största allvar”. Almqvist såg vår kulturella särart och barnslighet som en följd av vårt kyliga klimat. Allt som växer behöver ges mer tid att utvecklas och mogna än under söderns sol.

För moderna konstnärer representerade det primitiva antitesen till den akademiska konsten som de revolterade mot. I gengäld hyllades primitiva verk för sin kraftfulla utrycksfullhet. Att kalla ett verk primitivt var att hylla dess formella enkelhet och kraft eller starka känslomässighet som gått förlorad i västerländsk konst. Modernisterna tyckte att det primitiva kan betraktas som ett led i den europeiska traditionen att idealisera icke-västerländsk kultur som lyckligare mer naturlig och mindre materialistisk.

Alma Öhrström olja på duk. Foto Bukowskis MarketAtt vara autodidakt betyder att vara fri från auktoritära system, fri från konventioner och tillfälliga värdenormer. Alma Örström är målarinna, färgen är hennes uttrycksmedel och hennes motiv är allt hon ser omkring sig. Det är till flydda tider till barndomens idylliska trygga värld som hennes tankar går i det mesta hon målar. Här finns bilder av de gamla skånska korsvirkeslängorna med ett myllrande liv av människor i ålderdomliga dräkter av bonaderna, trasmattorna och de rustika möblerna i finrummet. Där finns förstås hennes eget hus som skildras i både sol och snöig vinterskrud, liksom hemmets interiörer, därifrån målar hon utsikten mot hamnen och Kullaberg. I hennes målningar lever det förflutna med färgrikt detaljerat och förtätat liv; bröllop, barndop och begravningar, dagliga bestyr och högtidliga kalas. Varje årstid har sitt ombyte i arbetet sådd, slåtter, skörd av havre och korn, potatisupptagning, brödbakning. Gårdens skötsel innebar alltid fullt med sysslor. Man möttes på en auktion, hängde vid dansbanans räcke, sörjde vid en begravning, gladde sig vid dop och bröllop och skrattade på kafferep. Ja, aktiviteterna var många och skiftande och detta fanns kvar i nästan oförändrat skick hos konstnärinnan, lagrat i minnet, bevarat med barnets kraft och kanske överdimensioneras ibland förloppen, förväxlas perspektiven.

Alma Öhrströms målningar är sanna bilder av en förgången verklighet- en guldgruva för kulturhistoriker och alla som är intresserade av att finna sina rötter. I nästan varenda interiör finns trasmattor och en och annan bonad med gamla visdomsord sådana som ”Barn är Guds gåva”, lämpligt nog placerad vid ett barndop. En bonad i en annan målning är underfundig och ironisk; ”Arbetsamhet beordrar hälsa och välstånd”; kvinnorna strävar i stora salen med tvätt medan far ligger i soffan och farfar slumrar i gungstolen. Merparten av hennes målningar grundar sig på barndomsminnen från Räng och Söderslätt som Håslövs station där tåget kommer inångande och bygdens folk möter upp. Begravning är en stämningsbild från Räng och Alma berättar att allt skulle vara svart t.o.m. blomkrukorna hade vitt kruspapper med svarta rosetter. Hon skriver i sina kommentarer att det nog var Näsby kyrka hon tänkte på när hon gjorde denna bild, även om hon inte såg efter utan målade som hon kände. Och trots att det i regel var trappstegsgavlar på tornet på slätten så tyckte hon att det var nödvändigt med den svarta spiran som visade vägen till himlen. Av någon anledning tycks många naiva konstnärer och naivister skapa begravningsbilder. Man kan undra om motivet och dess gestaltning kom från konsthistorien som ett eko av det fasansfulla kriget, eller härjande epidemier eller ur personligt upplevda sorger.

Gård. Foto Bukowskis MarketGemensamt för naiva konstnärer är färg och berättarglädje. Detaljrikedomen, den nära anknytningen till det förflutna, ett förflutet som levde både i minne och i färg. Barndomen med dess upplevelser befinner sig inte långt borta. Man berättade den i ord, men återupplevde den i bilderna. Och med den återges ett kulturarv, en tradition ett sätt att leva. Man berättar med penselns hjälp om en vardags alla sysslor men också om helgdag, högtid och fest i människans liv. Allt detta återges med en naturlig färgglädje och en intensiv lust i detaljåtergivning. Direkthet och ursprunglighet karaktäriserar den naiva konsten när den är som bäst.

Det finns en gemensam nämnare för naiva bilder; de beskriver verkligheten genom att ta fram konstnärens inre värld eller uppfattning av och reaktion på verkligheten. Den naiva konstens bilder talar om konstnärens eget liv bland tingen, om tingens innebörd och deras betydelse för människan. Det är i detta avseende man ska söka den naiva konstens aktualitet, eftersom samma egenskaper så påtagligt kännetecknar modern konst. I alla tider har man funnit spår av en likartat skapande drift som överallt där den förekommit tagit besläktade former. Det är den rättframma skildringen av händelser i verkligheten. Denna s.k. folkkonst är det vanliga folkets konst. Den växer fram ur det dagliga livet och avslöjar deras liv och intressen. Folkkonst är inte en oskicklig kopia av den fina konsten, den är ett unikt skapande uttryck för en bestämd grupp människor i en bestämd tid.

För moderna konstnärer representerade det primitiva antitesen till den akademiska konsten som de föraktade. I gengäld hyllades primitiva verk för sin kraftfulla uttrycksfullhet. Att kalla ett verk primitivt var att hylla dess formella enkelhet och kraft eller starka känslomässighet som gått förlorad i västerlandets konst. Modernisterna tyckte att det primitiva kan betraktas som ett led i den europeiska traditionen att idealisera icke-västerländsk kultur som lyckligare och mindre materialistisk. Alma Öhrström målade ur och av hjärtat med ett formspråk hon hade från första stund. Men hon har också en sann pedagogisk tanke bakom sitt måleri. Hon ville berätta om hur man kardade ull, vävde, kärnade smör, tvättade hur man levde i helg och vardag. Händelser och historier blir klara och detaljrika Hon sa:”Jag målar för jag minns precis hur allting såg ut, jag har ett bildminne.” I likhet med många andra naiva konstnärer undvek hon att låta det yttre seendet bestämma. Dessa s.k. eidetiker upplever oändligt mycket starkare bilderna i medvetandet bakom sitt måleri. En från Platon och Plotinos härledd idealism är ett genomgående tema i svensk romantik. Den grundas på en tro på själens bilder som den sanna verkligheten.

Alma Örström tillbringade 70 år av sitt verksamma liv i Mölle och detta har också satt spår i hennes konstnärliga livsverk - en fjärdedel av hennes bilder kan hänföras till nordöstra Skåne, främst Mölle. Där finns förstås hennes eget hus, som skildras i både sol och snöig vinterskrud, liksom hemmets interiörer, därifrån målar hon utsikten mot hamnen och Kullaberg. Där finns också en sorts rekonstruerade minnesbilder som Första tåget till Mölle och Sista tåget till Mölle. Hon har i likhet med andra naiva konstnärer behov att fylla varje skrymsle på bilden med gestalter antingen de hör hemma i sammanhanget i eller ej. Alma Örström arbetade både medvetet och omedvetet men med samma skapande konstruktiva fantasi som alla stora konstnärer.

Knut kör julen utI sin programskrift Ordkonst och bildkonst framhåller Pär Lagerkvist skapandets stora betydelse för människan, ser dess genuina uttryck hos ursprungsfolken och vill nå tillbaka till den ”konstnärliga inbillningens friska renhet. Därför måste vi gå tillbaka och lära-enkelhet och åter enkelhet ”. Folkkonsten förlorade genom industrialismen sitt verkliga innehåll, blev till dekorativa former, vars ursprungliga innebörd gått förlorad. De anonyma krafter som tidigare funnits i folkkonsten strävar nu efter pånyttfödelse i individuella personligheters bilduttryck. En folkkonst i upplösning övergår i de naivas konst; där finner man det sista utflödet av det kollektiva och ursprungliga, förbundet med en tidlös lekfullhet och människans eviga gestaltningsdrift.

De naiva konstnärerna som nu ägnats så mycket intresse och uppmärksamhet har fått många beteckningar; instinktens målare, det rena hjärtats målare, primitiva realister, neoprimitiva, söndagsmålare. Alla dessa beteckningar innehåller en del av sanningen. Kanske pekar beteckningen söndagsmålare alltför mycket mot hobby och söndagsnöje mindre på innerlig, nödvändig och skapande verksamhet som utövas lika allvarligt och intensivt som i de professionella konstskolorna. Medan de primitivas konst utvecklas ur en samlad kulturs tradition är de neoprimitiva individualister.

Termen naiv konst ses ofta som en outsiderkonst som är utan formell utbildning eller examen, men även om detta var sant före tjugonde århundradet finns det nu en akademi för naiv konst. Naiv konst är numera en fullt erkänd konstgenre representerad i konstgallerier världen över. Naiverna bildar ingen riktning eller skola inom den moderna konsten, deras bilders underfundiga innerlighet står utanför de professionella konstnärernas varandra motsatta ismer. Obekymrade och spontant skapar de ur sin känslas tvång. Deras egenart ligger mindre i primitiv form än i barnslig upptäckarglädje och symbolladdad bildmässighet. Det är ingen tillfällighet att många naivistiska särlingar just på grund av sin starka inre uttryckskraft och tack vare brist på eller ointresse för konstnärlig skolning väckte surrealisternas intresse på 1930–40-talen.

en sten i MölleAlma Örström som dog i Mölle några månader innan hon skulle fylla nittio, kan med rätta kallas Hjärtats målarinna. Hennes bilder utstrålar värme och äkta känsla, de är utflöden av en varm rik och fantasifull personlighet, men där finns också i det romantiska och fördrömda en svag ton av vemod, en återkommande egenskap i naiv konst. Kanske kan det bli lite väl mycket av trasmattor, spinnrockar, bonader och det förgångnas idyll, men det viktigaste för denna säregna konstnärinna var att delge andra sin glädje, kärlek och tacksamhet.

Allt kan förändras i vår demoraliserade värld, allt utom hjärtat, människans kärlek och hennes strävan att utforska det gudomliga. Måleriet liksom all poesi har del i det gudomliga- detta förnimmer människan lika mycket idag som någonsin.

Lena Månsson                  

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Stevenson i översättning av Erik Carlquist

 Till R.L.Stevensons korrespondenter under hans tid på Samoa hörde skotten S.R.Crockett (1859-1914), som övergivit prästbanan för att bli romanförfattare. Denna dikt, tillägnad Stevensons landsman, är skriven i "Villa Vailima", Stevensons hem ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 24 april, 2013

Den allucinogena myran

Tald intill ave slavmyra ansatt all dröm å fler saker till, tidigare ett var jag blott synsk och blek eller, nu även i en igen Jon Blundska drömmen sanna, förföljda ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 november, 2011

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 11 januari, 2016

I korsets tecken

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 15 februari, 2010

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2014

Konstnärlig teckning av Sidney Hall, 1825.

Björnen och Hufvustadsbladet

Björnen kan ofta ses i videofilmer av föreningen Karhuseura i Finland med namnet Juuso. Han börjar bli trött på Lappland och planerar att - som omväxling - flytta till ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 04 januari, 2016

Veckan från hyllan Vecka 3-2012

USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 januari, 2012

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.